Tangaur är den enda häst vi har begravd här. För de som inte vet så drabbades hon svårt av sjukdom precis när vi flyttat hit till Trehörningen och tvingades ta beslutet att låta henne somna in. Hon vilar vackert till på väg ned mot sjön, och varje Allhelgona tänder vi en lykta som får lysa varje helg tills julen är över. Vi tror hennes klokhet, trygghet och stora hjärta ibland håller en hov över oss, även om själen flugit vidare.

 

 

 

Favoritbild av Tangaur. Jag minns när jag tog den, hon gick ihop med Tova medan Adilliya skulle avvänjas.

 

Lyktan lyser i minne av de basjkirer som lämnat oss genom åren. Efter Tangaur har vi gjort det bättre valet, energi- och miljömässigt, att istället låta kadaverbilen ta hand om kroppen när vi kommit till punkten att ta farväl, men vi saknar dem inte mindre för det. Absolut inte. Vi bär med oss minnen, de flesta fina då man barmhärtigt nog är begåvad med selektivt kom-ihåg, kroppen är skalet som bar den vackra själen som flyger iväg i samma ögonblick som det tar slut.

 

En del basjkirer har betytt mer. Ofta var slutet ett beslut om befrielse, men några hade mer att ge, men olycka och otur var framme. Men man kan också se det som att de som lämnat gett plats åt nytt, några av våra fina avkommor hade inte funnits om inte olyckan varit framme, eller om tiden helt enkelt tog slut. Tider kommer, tider går. Själv saknar jag ännu Hinica och Tova så det skär i hjärtat, men även deras passerande har gjort plats åt nytt, och vi kommer alltid vara tacksamma över vad de gav. 

 

 

 

Favoritbild av Hinica med en några timmar gammal Mistjev.

 

 

 

Favoritbild av Tova i badet. Hon älskade att simma i Gideälven, med lite fantasi blir flughuvan till ett cyklop.

 

Allhelgona är de brinnande ljusens helg. Vi tänder ljus, och förhoppningsvis minns vi med ljus. Vi är alla ljus, sprid det, det behöver vi i november.

 

🕯