Förmiddagsvila i stoflocken.

Lugnet före stormen kan inte mäta sig det minsta med lugnet efter stormen, lugnet efter är oslagbart. Eller stormarna, för det blåste riktigt hårt här både i måndags och torsdags, och jag kommer inte återge eländet i detalj. Sociala media har svämmat över lika mycket som våra vattendrag med bilder av väderrelaterat kaos, så jag känner mig mätt på det, men här kommer en kort sammanfattning av stormarna:

SMHI hade missat att informera fullt ut om måndagens katastrofväder med mycket hårda vindar och extremt mycket regn. Svårt att förbereda sig för något man inte vet om, men det gick ändå bra. Det flög takplåtar, och ramlade träd över stängslen. Kubiksdunkar som var stormsäkrade flög iväg ändå, en förstörde stängslet till sjukhagen, som ändå inte används nu. I Vinterhagen steg vattennivån på ett ställe så det täckte mittentråden, den är i höjd med min midja. 

På torsdagen var det enbart blåst tack och lov. SMHI hävdade envist att det rörde sig om högst 17 sekundmeter i byarna, men eftersom det yrde runt lika mycket takplåt och nästan lika många träd som i måndags hävdar jag att vindstyrkan var betydligt högre än så. Jag lyckades sånär förankra en lös takplåt i stormen, så att grabbarna lugnade ned sig, för de var på väg att rusa genom stängslet!  Och de är ändå rätt coola, den trojkan. 

Det fanns allså en hel del jobb som väntade Stefan när han kom hem från Kiruna till helgen. Dessutom var jag rätt så sönderstressad och utarbetad på grund av stormarna och allt extraarbete de medfört, och behövde åtminstone lite återhämtning, samtidigt som det skulle fixas matlådor för två personer i sju dagar, Cizmets sår skulle rengöras och läggas om på fredag och söndag, vilket kräver sedering, samt lite annat som låg på. Sammanfattningsvis blev helgen lika stressig som vardagen den här veckan, i synnerhet söndagen som genomfördes med andan i halsen. Fy sjutton.. 

Cizmet ja.. eller kismet som det uttalas (vilket betyder ödeslott, det var ju hennes öde att vara det av tvillingfölen som överlevde). Hon är så himla duktig och står ut med de obehag som kommer med sedering (Domosedan under tungan, samt spruta i halsen) och hanteringen av såret. Man hade ju kunnat tänka att hon skulle försöka smita undan. Visst kan hon protestera lite ibland, men är oftast supersnäll och enkel. Och såret läker fint, förhoppningsvis ännu bättre nu med svalare väder och mindre väta i hagarna.

Och det är omöjligt att stressa när man står med fina lilla Cizmet och väntar på att Domosedanet ska verka, vilket tar 30-50 minuter. Hon får inte äta då, så jag behöver stå med henne hela tiden, och leda henne från de andra. Bättre stund finns inte, särskilt när det är så jäktigt med allt annat. Man bara står där och njuter av utsikten, och borstar sakta Cizmets man samtidigt som jag berättar en massa saker för henne med lugn röst. Eller bara är tyst. Återhämtning medan man jobbar, lika oslagbart som lugnet efter stormen.

Hade svårt att välja bild så det blev två. Älskar ju motljus och solkatter som ”förstör” bilderna och gör dem extra levande.

2020-11-08 15:11