Det känns så bra när man kan ta sig tid i allt annat jobb, och träna några unghästar. Särskilt när det går bra, då är det ju extra roligt. Jag började med ettåriga Cizmet, som för stunden var barnflicka åt lilla Rolly, men det gick bra ändå. Vi började med att prova ut en ny grimma.

Det blev några enkla ledövningar i hagen, lite kroppsmedvetenhet och idag skulle matte hålla i benen utan att Cizmet behövde lyfta dem. Som jag nämnt tidigare är det bra att lära unghästarna skillnaden, ännu viktigare med småhingstar som växer upp med andra småhingstar eller valacker, men det går jag närmare in på en annan gång (det har att göra med hur de leker, det skiljer sig nämligen mellan pojk- och flickhästar).

Av ungstona är det treåriga Zayats som får mest uppmärksamhet nu, för mitt mål är att skicka henne på träningsläger senare i år. Hon behöver ganska korta träningsstunder med bra avslut och allt gick finfint idag. Även tvåårige Tuchkin tränades, men för den oinvigde såg det nog snarare ut som om jag tränade Mistjev.

Träningen bestod i att lämna mig och Mistjev ifred, och hålla sig en bit ifrån oss. Det underlättar nämligen om man kan hålla på med en häst i taget utan att andra lägger sig i, i det här fallet kan jag pyssla med Mistjev i hagen utan att ta ut honom och lämna Tuchkin helt ensam. Även Tuchkin skötte sig och höll sig efter ett par korrigeringar för sig själv och tittade på. Inga bilder på Zayats eller Tuchkin (jag tar sällan bilder när jag tränar själv), men en av Cizmet när vi hade rast i ledövningarna.

2020-02-19 15:32 | 0 kommentarer

Nu kommer en ny chans att vinna en mössa. Det är en utlottning mellan de som kommer med rätt svar på frågan; Hur många Mánadis-basjkirer har vi fött upp?  Tävlingen pågår hela vecka åtta och vinnare presenteras på måndag v 9. Samma dag som Mánadis' Rolly fyller en månad för övrigt 😉 Ett tips till jag bjuder på är att vår allra första avkomma föddes 31 januari 2012, Mánadis Adilliya. 

Gissa här genom att posta en kommentar, på Facebook eller Instagram. Lycka till! 

2020-02-16 18:05 | 0 kommentarer

Liten Rolly i stallets vrå.

Ösregn och stormbyar i februari, som Ångermanlänning säger jag bara huvva. Det är midvinter, att leta fram regnställen den här tiden på året känns jättekonstigt, men nu hoppas jag faktiskt på tidig vår och ingen sent påkommen vinter i mars. Inte för att jag uppskattar den ångermanländska våren -förutom ljuset förstås, gryningar och skymningar verkar ändlösa här och magiskt vackra, utan för att vi gärna vill komma igång med viktiga vårbestyr.

Flocken i Vinterhagen har vi som vanligt tagit in fredag, lördag och söndag förmiddag. Det är för allas skull, men mest för Cetzima. När två vuxna urhästar har mycket små näringsbehov, och en mycket stora, då löser vi det med att Cetzima varje dag får extra näring med proteinpellets, massor av rapsolja och annat ute i hagen. Men hon orkar inte äta hur mycket som helst, och allt mindre blir det i och med att magen växer, så under helgerna får de stå inne på förmiddagarna så hon får extra hö, lucern, och hinken med kraftfoder och olja  erbjuds vid två tillfällen. Är hon blöt får hon också ha på sig sitt fina fleecetäcke ett par timmar i början för att torka upp ordentligt. Hon är finare i hullet än vid samma tid ifjol, så det funkar bra.

Vill ni se en stjärrrrna..

..se på mig.

Sen är det förstås bra träning för de yngsta också. Cizmet fyller snart nio månader så det är avvänjning på gång när tillfällena är de rätta, och det är väldigt nyttigt för henne att gå in och bo i egen box under några timmar. Rolly är bara tre veckor, så henne gör vi inte så mycket mer än gosar med ibland. Lilla fröken är nämligen väldigt socia, vänlig, nyfiken och kelsjuk. Så snäll och tillitsfull att jag inte kunde motstå att låta henne stifta bekantskap med en grimma för första gången.

Duktig Rolly.

2020-02-16 14:42 | 0 kommentarer

Det var ganska länge sedan Zayats tränades med bett i munnen. Hon reagerade våldsamt när jag skulle introducera bettet ifjol, men som jag misstänkte var det bara en tillfällig, fix idé. Vi började träna med bettlöst huvudlag istället, och när jag nästa gång introducerade bettet, på ett annat sätt så gick det väldigt bra. Det gick bra idag också fast det passerat flera månader, Zayats tog bettet på en gång och som tidigare totalt okomplicerad att tränsa trots att hon störde sig på att novabettet låg i munnen idag. Står snällt och böjer huvudet emot mig.

Vi gjorde några vanliga ledövningar, och hon följde jättefint, och det frenetiska tuggandet minskade allt mer (om än inte helt idag), och hon tränsas av lika enkelt som på, man behöver aldrig vara orolig för några ryck med henne. Ned med huvudet, dra tränset över huvudet och efter viss tvekan släppte hon bettet.

Jag har tänkt mig att förbereda och skicka iväg treåriga Zayats för förberedande inkörning fram emot sommaren. Hon kommer få göra lite annat också, och jag tror det kommer vara väldigt nyttigt för henne att komma hemifrån. Hon är så pass tuff och duktig när hon vill -unghästar ifrågasätter ibland, det är inget konstigt med det, men hon har kvalitéer som gör att jag tror hon kan bli en riktigt bra och stabil körhäst i framtiden.

Men när jag sett henne göra nästintill perfekta kaprioler, inte bara en, utan flera, när hon är på riktigt bushumör och utmanar andra i hagen, då funderar jag på om hon hellre skulle uppskatta att få mönstra och bli stridshäst..

Kapriol (capriole).

Ett luftsprång, som innan det blev en avancerad rörelse (det svåraste språnget) inom högre skolans dressyr, användes i strid för att oskadliggöra motståndare eller dess häst (Wikipedia).

Inte så lik en maffig stridshäst, snarare en klippare. 

Klippare; en liten, robust och uttålig häst, ofta av lantras, som användes som kavallerihäst från Vasatiden och över Gustaviansk tid.

2020-02-12 18:02 | 0 kommentarer

Jag har tänkt på att det är ungefär samma tidsspann mellan vår första avkomma Adilliya och hennes halvbror Gasper, som mellan Gaspers senaste döttrar Cizmet och Rolly. Så räknade vi efter, och upptäckte att det mellan Adilliya och Gasper är åtta månader och fyra dagar, och mellan Cizmet och Rolly är det åtta månader och tre dagar!

En månad är förstås ett svävande begrepp då de har olika antal dagar, men vi räknade som att en månad har värdet en månad, oavsett vad den heter. Adilliya och Gasper är från samma årskull, 2012, och det kom två halvbrorsor emellan, Mistjev och Pavel, Cizmet är ju född 2019 och Rolly i år så det kanske är fånigt att jämföra men jag tyckte ändå det var ett skojigt sammanträffande.

Adilliya (f 31 jan-12) och Gasper (f 4 okt-12), november 2012.

Rolly är ju bara ett par veckor gammal, så de två yngsta leker inte ihop ännu, men de står gärna nära varandra och ibland äter de ihop. Det är mamma Francesca som bestämmer hur mycket de två får umgås, och det kommer bli mer bus och lek när Rolly blir lite äldre. Det som är tråkigt då är förstås att Cizmet ska vänjas av och flytta in till stona och Pavel, men det kan vi inte göra något åt. Det kommer förhoppningsvis ett nytt föl i maj, så då får Rolly bli storahalvsyster till en blivande lekkompis.

Några bilder från söndagen:

Cizmet i sin box

Här har vi nyss släppt ut dem i Vinterhagen igen.

Cizmet med Francesca, Gasper och Rolly i bakgrunden.

Nyfiken..

”Ska man våga gå fram..?”

”Hej, vad gör ni?”

Fick bara en bild på halvsyrrorna ihop, men det blir säkert fler tillfällen längre fram.

2020-02-09 15:46 | 0 kommentarer

Idag åkte jag och hämtade ut våra mössor på Track Screen i Örnsköldsvik. De är mjuka, sköna och töjbara, och har ett slagfärdigt tryck, nämligen den hashtag vi använder i alla bilder på instagram som har med våra basjkirer att göra, #månadis . Det är nämligen så Mánadis uttalas.

Mánadis' Vildhäst firar som bekant tio år i år, och det ska uppmärksammas. Vi startar med en utlottning, som ändå kräver sin insats, nämligen svar på en fråga; Vilken basjkir är vårt senaste tillskott? Observera att det inte är en jätteenkel fråga, rätt svar kräver att man läst senaste tidens inlägg. Till dess slut. 

Vinnaren denna gång får välja färg på mössa; Svart/orange eller turkos/orange. Och vi betonar att det är en utlottning, så det är inte först rätt svar som gäller. Utlottningen pågår till och med söndag. Vinnare meddelas på måndag.

2020-02-07 19:34 | 0 kommentarer

Vinterhår.

Pälsfällningen är till stor del styrd av ljuset. Redan i januari börjar basjkirerna lossa hår, och det är alltid (vuxna) hingstar och dräktiga ston som är först ut här. Sen har vi märkt att det finns andra aspekter som spelar in, för det kan skilja sig från år till år när fällningen sätter igång på riktigt. Möjligtvis beror det till viss del på att just våra basjkirer lever på lösdrift i Ångermanland, med ibland nyckfullt vinterväder och dessutom vinter när andra har vår så kanske de inte släpper vinteroverallen hur som helst? 

Mistjev brukar vara en bra måttstock, när han börjat släppa vinterpäls kan jag ofta avgöra hur våren infaller och eftersom även han börjat fälla lite så verkar våren inte bli onormalt sen i alla fall. Sist fäller unghästarna, ingen av våra har börjat än.

Francesca har fällt längst och släpper stora sjok nu. Inte konstigt alls då hon skulle föla redan 24 januari. Tidigare år har hon börjat fälla rätt sent, men sista dräktigheten och fölningen har gett extra skjuts åt pälsfällningen. 

En sån där bra päls- och svettskrapa, som man för extra kraft kan släppa ut så man kan ta i med bägge händerna.

Eldröda Fiona.

Även Cetzima, Fiona och Adilliya fäller, dräktiga som de är alla tre (den första med Gasper, de andra med Zenit), men inte alls i samma mängd som Francesca än. Fiona är inte så lätt att fota medan man skrapar päls, jag ville egentligen bara visa hur otroligt röd hon är! Hon är sannerligen en härlig färgklick bland de andra basjkirerna.

Zenit fäller förstås, det var hans hårrem med lösa vinterhår på första bilden. Givetvis använder vi inte samma borstar, hinkar, grimmor och annat i de olika flockarna, här är bildbevis på att den här flocken har en annan skrapa (med blå handtag, Vinterhagens skrapa har röda). Och så ser den ut i hopsatt läge så det räcker med en handskklädd hand för att skrapa.

Adilliya mumsar hö i den stigande förmiddagssolen.

Dräktiga ston börjar inte bara fälla tidigare än andra, de är också drömska och extra kelsjuka. Jag undrar vad de funderar på när de står och verka drömma sig bort, och jag vill inte fästa mänskliga värderingar på hästen för de tänker inte som vi. Vi kan låtsas att de drömmer om att möta fölet som vilar och växer i magen, men vi vet ju inte med säkerhet om det faktiskt är så.

Adilliya är som sin mor när hon bar föl, drömsk och extra kelsjuk. Hon vill gärna kramas på sitt speciella sätt, när man står framför henne och kliar bog och bringa medan hon står tätt intill och lägger huvudet på axeln. Då vill hon kramas en stund, och vi står helt stilla med mina armar om hennes hals medan händerna möts över manken. Idag kom hennes ägarhandlingar från SH, så nu är Adilliya min igen.

❤️ 

2020-02-06 16:22 | 1 kommentarer

Äntligen sol! Och även en solkatt ovanför Zenit och Adilliya.

Efter en hel vecka med mulet, och mer och mindre ihållande snöfall är det en obeskrivlig lättnad att äntligen få se solen igen. Först blev vi förvånade över hur tidigt det grydde, sedan över hur högt solen klättrade upp på himlen, och i skrivande stund har solen precis gått ned bakom skogen och berget, men det är ändå fullt dagsljus. Och dessutom kan jag äntligen se månen som lyst med sin frånvaro sedan hon stod i nedan, och nu är hon redan halv. Det känns verkligen som om vi fått ett par timmar mer dagsljus, huxflux sådär bara. Härligt!

I fredags snöade det ännu, och lilla Rolly fyllde exakt en vecka. Vi tog in flocken fredag, lördag och söndag så fick de äta och torka upp under förmiddagarna. Rolly lever en bekymmerslös tillvaro, hon äter väldigt ofta, sover och har lärt sig att springa jätte, jättefort. In till stallet följde hon mamma som om hon aldrig gjort annat, och idag var hon till och med så tuff att hon ställde sig med huvudet nere i en höpåse utanför boxen istället för att följa mamma in, och vad gäller Francesca är hon en helt otroligt förstagångsmamma! Tar hand om lillan jättebra, men är inte överbeskyddande vad gäller människor. Skönt.

Stona och Pavel tankar vitamin Sol ☀️

Basjkirerna har också saknat solen. De stod och sov, och tankade solvitaminer och energi flera gånger under dagen, egentligen bara med avbrott för utfodring och lite bus i snön emellanåt. All snö som kommit gör förstås allting extra ljust och gnistrande. De som påstår att vintrarna i norr är mörka kan inte ha mer fel, vi har betydligt mer ljus än på snöfattiga ställen i landet, det kan jag lova. 

Fina Zeniya. Hon blir bara vackrare med åren.

Zeniyas hel-lillebror Tuchkin, numer tvååring.

Det hände något lustigt när jag var in till grabbarna. De hade tröttnat lite på solen och stod och grävde i snön ovanför den fornminnesmärkta gamla Smedjan nedanför hagen. Den kallas Smedjan i alla fall, för mig ser den ut som en hoprasad gammal timmerlada, men det är ju bra att man märker ut lokal, svensk historia. Det vore givetvis bättre ifall man restaurerade och bevarade fornminnen för eftervärlden, men märkning och skydd är väl bättre än inget alls. Hur som helst följde Tuchkin med mig från de mäktiga granarnas skugga ut i solen:

”Men vad i hela världen är det där?” frågar sig en mycket förvånad liten hingst. Ser ni solkatten nere till höger i bild? Det är en reflex från min telefon som han blev ytterst förbryllad över, och inte riktigt visste hur han skulle hantera.

”Men vad ÄR det??”

Sen övergick jag till att filma, för Tuchkin försökte att antingen döda eller fånga solkatten genom att med väldigt höga sparkar med höger ben (så han är bevisligen högerhänt, som de flesta hästar) stampa på solkatten. Mistjev blev nyfiken och kom och tittade, men Tuchkin viftade så högt så han råkade smälla till Mistjev. Just den filmen lade jag inte ut, men en film på Tuchkin när han försöker stampa ned solkatten i snön finns på företagets facebooksida (länk högst upp till höger på den här sidan) samt på instagram (sök på månadis). Tyvärr kan jag inte lägga upp filmer här i bloggen. 

2020-02-02 15:23 | 0 kommentarer

Pavel tillsammans med Deana och Milyj.

Det är skottår i år, så det är ju bra att det äntligen kommer snö. All snö på en gång verkar det som, för det har snöat mer eller mindre ihållande sedan i söndags, och det ska fortsätta hela veckan ut med ganska stor mängd som slutresultat. Så då får man skotta lite emellanåt, maskiner i all ära, men ibland är ändå skyffeln eller snöstyraren det bättre valet.

Deana och Pavel..

..och Milyj.

Det finns förstås en hel del annat att göra på gården, så jag skottar inte mer än jag vill och vad som är nödvändigt. Som korta vägen bakom stallet till Vinterhagen, runt höbalar som ska öppnas, och några plogvallar ibland, vid brevlådan exempelvis. Gårdsplan skottar jag inte för hand, om jag inte vill. Det är nämligen så att jag råkar gilla att skotta snö (i rimliga mängder), det är en underskattad motionsform, det blir fint efteråt och man får inte sällan bra idéer eller lösningar på problem. Men med undantag för någon liten stig, eller någon plogvall låter jag traktorn skotta gården. In- och utsläpp till hagarna skottar jag för hand, och en stig ned till de två nedersta hagarna.

Stigen på höger sida kallas vattenvägen.

Här får traktorn inte köra. På vänster sida, som inte alls är skottad, där drar vi ut foder i hösläde (kubiksdunk), och det vill jag kunna göra så länge som bara möjligt (2018 drog jag ned foder i hösläden på snön ända in i maj), så den snön trycks ned och blir kompakt. Längst stigen på vänster sida drar vi vattendunkar till hästarnas värmetunnor, men det viktigaste är att vi måste kunna leda hästar där. Behöver vi leda upp hästar till stallet kan de förstås plumsa fram i djup snö, men det är inte säkert att vi som ska leda dem klarar det.

Tidigare år har där funnits ett skoterspår, och i sådana kan man förstås inte leda hästar som väger runt ett halvt ton. Snöslungan vägrar jag befatta mig i. Låt säga att jag hade en gasmask så jag inte storknade av stanken, så skulle jag efter den turen tvingas sjukskriva mig pga stöt- och vibrationsskador i armar, axlar och nacke, jag skulle alltså bli helt obrukbar i mitt jobb.

Skottar jag bara innan det kommit för mycket snö är det inte jobbigt, och det tar inte lång tid. Drygt en halvtimme tog det idag med små pauser för att prata med hästarna som följde med och tittade på. Dessutom vill jag helst inte att någon annan kör med slungan där heller, för det blir rent ut sagt jäkligt besvärligt att handskotta i dess spår 😉

Hjärtemulen ❤️

2020-01-29 16:22 | 0 kommentarer

Vi tog som vanligt in flocken från Vinterhagen på fredag morgon. Främst för att Cetzima ska få mycket mat, vilket inte de andra i flocken behöver, men även för att det är ett led i att vänja av Cizmet. Oftast vänjer vi av enligt plåstervarianten, dvs ett snabbt drag att fölet (ettåringen) lämnas kvar i trygga hagen med ett vuxet skyddsombud medan mamma och pappa flyttar till ny hage, och nya flockmedlemmar introduceras för fölet innan flytt till nya flocken, men här har vi chansen att vänja av successivt, lite tidigare än brukligt för stoföl. De behöver nämligen gå med mamma upp till nio månader har vi märkt, medan hingstfölen klarar av separation efter ett halvår.

Vi lämnade hästarna i var sin box, och åkte till stan för att proviantera. Kvart över elva var vi hemma igen, Stefan utfodrade de i stallet och tittade till Francesca extra då hon för några veckor sedan börjat fylla upp mjölk. Det brukar för förstföderskor betyda att födsel är minst en, snarare två månader bort. Det plingade till i min telefon när han skickade ett kort:

Vaxproppar!

Vaxproppar brukar innebära att födsel är 10- 48 timmar bort, ibland mer. Vi lunchfikade, jag hängde tvätt, och kl tolv gick jag ut i stallet. Då står Francesca och tvättar en alldeles ny liten parvel i boxen:

Pappa Gasper i bakgrunden iakttar allt med största intresse.

Inte så gammal, men snart på benen.

Första gången uppe på alla fyra.

Familjefoto, typ..

Det är smått otroligt hur fort föl är uppe och kan gå, provar några hoppsasteg runt mamma, och lär sig dia. Halv tre kunde vi släppa ut hela flocken, nyblivna mamman och lillan först, sedan resten. Cetzima gav sig helhjärtat i ett allvarligt försök att stjäla fölet, men där hade hon inget att hämta. Francesca tyckte pappa Gasper hälsade lite väl framfusigt och gjorde en helt makalös roundkick och smällde till honom blixtsnabbt och stenhårt! Cizmet blev jätteivrig, hon gillar Francesca, och har ju aldrig sett ett föl förut. Hon var den enda som på nåder fick hålla sig nära, för den som ”äger” alla föl regerar flocken. Cizmet tyckte plötsligt att mamma inte var ett dugg intressant, hon ville vara med fölis.

Francesca imponerade som förstföderska. Fölningen gick snabbt, men var nog inte helt enkel för kroppen, men hon hämtade sig fort. Även om hon tydligt markerade ”Nej!” när vi kom för att hjälpa henne (knyta upp hinnorna som släpar baktill innan hela efterbörden kommit ut) och titta till dem, så lät hon oss ändå ta hand om både henne och lilla fölet. Hon förstod nog fort att hon i boxen inte hade mycket val, och vi var uppenbarligen inte ute efter fölet på något vis, utan bara hennes väl.

Efter vi släppt ut flocken var vi ute och iakttog dem noga, och allt föll sig fullt naturligt. Dock var Francesca uppenbarligen påverkad av förlossningen, och hade förlorat lite mer blod än vad som är normalt. Det syntes att det var aningens för mycket att hålla koll på föl och flock, så vi beslutade att låta de två vara inne i en stor och torr box över natten, med gott om mat.

Vi tog in dem på aftonen, och det var ett bra beslut. Inne slappnade hon av, och nöjde sig så gott med dotterns närvaro, god mat och lugnet. De fick en fin natt, vi kollade till dem sista gången vid halv elva, och allt var så fridfullt. På lördagsmorgonen fick de tidig frukost innan vi utfodrade, och på förmiddagen fick Francesca en hink med extra energi innan vi skulle släppa ut dem. Passade på att mysa lite med fölis medan mamma åt. 

Mor och dotter släpptes ut när vi förmiddagsutfodrat och allt gick jättebra. Francesca är verkligen en supermamma, man kan inte ana att det är hennes första föl. Hon försvarar sin dotter, varnar pappa Gasper och Cetzima när fölet skuttar iväg för nära dem, och låter Cizmet vara med i lagom dos. Det sto som äger fölen äger flocken, som jag skrev, och flocken är ju ett matriarkat, oavsett om där finns hingst eller ej. Francesca äger bägge fölen och kan slappna av på sin ”mammaledighet” för de andra två håller sig på sin kant.

Mamma är bäst tycker lillan.

Vi har förstås längtat jättemycket efter Francescas föl, ända sedan hon så hjärtskärande förlorade sitt förra på annandagen 2018. Hos tidigare ägare har Francesca kallts för Frallan, så fölet har haft arbetsnamnet Rolly, eller lillfrallan. Rolly betyder nämligen småfranska på ryska. Själv tycker jag det passar på ett sto, så vi får väl se om det blir hennes namn.

Det här är andra gången vi får ett föl i januari. När Adilliya föddes var det en hård vinter med mycket snö, sträng kyla och friska vindar, den här vintern är mild. Det som överensstämmer är att både Adilliya och Rolly föddes med präktiga vinteroveraller på, och en stor fördel med vinterföl är att det är så rent när det är kallt. Mindre risk för infektioner

Hoppas det syns hur fluffig pälsen är, främst syns det på de vilttecknade benen.

Älskar hennes uppsyn här.

Gulbrunblack med ljusa ögon, lite Hinica över henne trots brist på släktskap.

Det är alltså ingen fara för Rolly att det råkar vara vinter. Hon diar två gånger i timmen, och Francesca verkar producera jättemycket mjölk för fölet behöver sannerligen inte anstränga sig. Det kommer så mycket fet och söt stomjölk så hon brukar ha hela huvudet kladdigt när hon är klar. Hon äter träck som de ska, och sover gott. Antingen i den isolerande snön, men helst i vindskyddet.

..där supermamman får lite egen mat vid utfodring.

Den enda som släpps in är Cizmet som inte bara plötsligt ser jättestor ut, hon har valt att tillhöra en supergrupp med en häftig mamma och rart litet föl att leka med.

2020-01-25 16:30 | 5 kommentarer