Två dagar innan tremånadersdagen.

27 juni föddes Ilieff på skogsbetet, så idag fyller han tre månader. Samtidigt som jag tänker att tiden går fort blir jag samtidigt lite paff över att han inte är äldre. Precis som sin mor växer han mycket som föl, och han är så lugn, snäll, välhanterad och enkel, så man luras lätt att tro han är äldre.

Ilieff firade sin tremånadersdag med att äta mamma Adilliyas kraftfoder när vi tog in dem i morse, så jag hade inget dåligt samvete över att han inte fick tårta. Sen firade vi vidare med att ta på grimma för andra gången i livet. Förra gången var i förrgår, och även om det gick bra då med var han synnerligen obrydd idag. Vi brukar oftast vänta längre innan vi tar på grimma första gången, men det är onekligen trevligt att börja tidigare när det är läge.

Han verkar rynka på näsan, men uppenbarligen är han rätt ok med att ha grimma på..

..eftersom han tuggar hö och inte bryr sig om den.

Nog för att Ilieff har ”snälla gener” att brås på, men det är nog en bonus att vi har möjlighet att ta in fölen i box så ofta som vi gör. Flocken uppfostrar fölen förstås, och Ilieff älskar verkligen att umgås med sin far, men de blir extra välhanterade utan att bli för påträngande och dryga när vi tar in och pysslar lite med dem, lagom mycket. De måste få vara ifred i boxen också, det ska vara positivt att vara inne i box med mamma några timmar.

Stora killen❤️

De föl som är mest ute på lösdrift blir också till trevliga och välhanterade unghästar (oftast, en del bjuder på fler utmaningar än andra), men i boxen har man ändå större utrymme för en och annan motgång. Ute i hagen finns större utrymme för flykt om något går fel, och hästar är flyktdjur. Men i höst byggs det ett par uteboxar, så i de hagar där det kommer gå föl kommer det finnas möjlighet att ta in dem. Bra och praktiskt på så många sätt! 

2020-09-27 15:44 | 0 kommentarer

Höstdagjämningen ligger bakom oss, snart är det mössväder igen. Vi fortsätter fira 10 år, och nu har du chansen att vinna två mössor. Två eftersom frågan är i två delar.

I juli 2014 kom ryska hingsten Zenit till oss, och frågan är hur många hingst- respektive stoföl vi fått efter honom sedan dess? Det är tjusigt ifall man kan räkna upp namnen också, men den kunskapen ger ingen fördel, ty det handlar om en utlottning bland de som kommer med rätt svar mellan fredag 25 september och söndag 27 september. Vinnaren meddelas under måndagen.

Utlottningen pågår samtidigt på hemsidans blogg, samt Mánadis' Vildhäst AB:s Facebooksida och instagramkonto. Det spelar ingen roll var man väljer att lämna sitt svar som en kommentar till inlägget.

Lycka till!

2020-09-25 06:58 | 0 kommentarer

 Måndagar är i största mån hästfri för mig, det eftersom söndagarna brukar vara väldigt hästintensiva, så både jag och basjkirerna behöver lite paus när veckan startar och jag är själv på gården. Men nu ser det ut som om Stefan blir hemma i veckan, så vi kavlade upp ärmarna och tog itu med måndagen som om det var vilken söndag som helst (och på söndag blir det ju blogginlägg). 

Vi tog in Qarenina och Zayats i stallet på förmiddagen. Den förstnämnda var det dags att verka framhovarna på medan Zayats fick vanlig hanteringsträning. Hon blev plötsligt och utan förvarning väldigt rädd om benen för en tid sedan, så vi har tränat både på att lyfta, och nästan ännu mer att ta överallt på ben och hovar utan att hon lyfter dem. Idag lyfte hon glädjande och överraskande nog väldigt snällt och enkelt på framhovarna, och rörde inte en min eller muskel när jag utsatte bägge bakbenen för olika former av beröring och tryck. Bättre det än att hon sparkar reflexmässigt som hon fick för sig ett tag, så vi är verkligen på rätt väg! Det bor en väldigt fin och duktig häst i Zayats, och jag vill så gärna locka fram den så att hon får flytta hem till rätt människa i framtiden.

När de stått inne ett tag var det dags för lastträning av Zayats, med Qareninas hjälp. Som jag skrev om tidigare började Zayats med att vara otroligt lättlastad, man valde att lasta ur sig på ett jobbigt sätt som satte djupa spår i henne. Med lite jobb, och med Qareninas hjälp kom hon dock över det, och blev ännu mer lättlastad. Sen blev det besvärligt för Zayats på Wången, hon ville inte lastas när de skulle därifrån och nästan lyftes in till slut. Även om hon reste hem på ett bra sätt då, och knappt ville gå ut, har hon inte velat in i Fautrasen igen (vi har bara provat en gång), men idag gick det bra igen.

Återigen fick Qarenina agera god och modig förebild, och lastades och gick genom transporten några gånger. Efter viss tvekan vågade Zayats ändå sätta upp en hov i Fautrasen och blev genast belönad. Hon backade, men kom sedan upp med bägge framhovarna, då det är bekvämare, och strax var hela Zayats inne i transporten och mumsade morötter ur sin hink. Eftersom det regnade, och frontrampen blir hal då, backade jag försiktigt ur Zayats, och det gick jättebra, full koll på de fyra hovarna och var golvet slutade. Succé igen. 

Men innan vi lasttränade Zayats körde Stefan ut Fautrasen i Hemmahagen så vi fick lastträna ettåriga Cizmet. Det var synd på regnet, det fanns inte i prognoserna, och det blir som sagt lite halt då. Cizmet var också riktigt lättlastad, provade först med framhovarna och sen klev hon bara upp och belönades givetvis. Vi provade att vända henne för urlastning, och tyvärr halkade hon lite på vägen ut så det blev en del buller, men hon klev glatt upp igen, så det blev riktigt bra.

I vanlig ordning passade snart fem månader gamla Sasjenka på att lasta sig själv, och den här gången väntade hon artigt tills vi var färdiga med Cizmet innan hon klev upp i transporten. Hon bestämde sig för att lasta ur sig som sin storasyster, och precis som henne halkade Sasjenka  på vägen ut, men även lillan klev in igen. Det är enkelt att gå upp i transporten, därinne är det mysigt och man får godis, det är urlastningen som är lite krånglig, men de sätter inte det i samband med själva lastningen. Det är himla bra.

Hon är ju himla söt, lilla Sasjenka.

2020-09-21 16:21 | 0 kommentarer

Färdkost plus en påse svenska äpplen

På fredagen jobbade jag undan extra för att åka bort på lördag, medan Stefan skulle sköta allt hemma på gården. Destinationen var Österåsen i Ragunda, och själv mår jag tyvärr inte så bra av äpplen, men en som har svenska små äpplen som favoritgodis är Milyj. Det var henne jag skulle hälsa på, och även Nisse som tar hand om Milyj och tränar henne.

Strax efter åtta påbörjade jag resan. Det mesta av den sträckan -förutom den hiskeliga kraftverksparken utanför Sidensjö- är vacker nog som det är, med kuperat landskap, berg, vatten, skog och åkermark. Som bonus var det vackert väder på lördagen, med höstblå himmel och fantastiska färger, jag njöt verkligen av allt jag såg.

När Milyj visades på Wången i augusti var hon tyvärr i underhull då hon var mitt i tandbyte, hon tappade till och med en framtand på premieringen! Men när den var borta infann sig aptiten igen, och nu, bara några veckor senare är hon riktigt fin igen. Bra i hullet och höstpälsen sådär fantastiskt sammetslen som bara Milyj och hennes två äldre syskon hos oss haft. Det kändes verkligen bra att få återse henne i så fint skick, och att hon dessutom fick beröm för att vara en trevlig och snäll unghäst att jobba med värmde i hjärtat.

Milyjs kompis är en Tinker, och de trivs visst väldigt bra ihop. Det blev några bilder och filmer av Milyj som jag sände direkt till en spekulant. Spekulanten gillar verligen Milyj och tycker hon verkar rätt för henne, men vill ändå träffa hästen för att se så det inte saknas personkemi, och det är klokt kan jag tycka. Jag lämnade kontrakten hos Nisse, så bestämmer sig spekulanten på plats  går det bra att ta med sig Milyj hem.

Milyj reagerade inte så mycket på min röst, men när jag gick in i hagen kom hon snabbt fram och nosade ivrigt över hela mig, och verkade glad att återse mig. Vi myste en stund, jag tog kort och filmade, och när vi var klara hämtade jag äppelpåsen och rullade in frukterna till Milyj som fick dela med sig ett par äpplen till sin fläckiga kompis. Efter att ha surrat en stund med Nisse, fixat med kontrakten och ägarbeviset lämnade jag Österåsen, nöjd över att fått återse en fin och glad Milyj, kanske för sista gången innan hon flyttar hem? Vid Indalsälven stannade jag och fikade innan jag körde hem genom samma härliga höstlandskap.

Det var ganska lyxigt att komma hem till mockade hagar och utfodrade hästar, jag kände mig till och med rätt lat som bara varit på utflykt. Men det är skönt att komma hemifrån någon gång ibland när man bor på jobbet. På söndagen var allt som vanligt igen med en massa hästjobb, vilket avslutades med att vi rapporterade in årets tre betäckningar. Som tur är gör man det via webbsprångrulla numer, så man slipper pappersjobb och kladd med bläckpennor som ständigt skriver fel och fult.

2020-09-20 15:38 | 0 kommentarer

Inför oväder vill jag förbereda och planera en del. Det blir till att packa extra hö då det fort blir smetigt runt höbalarna när det kommer väldigt mycket regn, och planera för hur jag ska utfodra så hästarna får maten i magen istället för att den blåser bort i väldigt hård vind. Som exempel bara, och lösa prylar plockas bort eller förankras. Oväder i inte bara en dag den här gången, utan i två dygn.

Egentligen hade jag inte tid, särskilt då mina förberedelser stötte på patrull, med tidsödande och irriterande besvär. Men jag struntade i problemen, la dem åt sidan för ett tag, och hämtade istället bröstselen och huvudlag till Zayats, som genast mötte upp mig i hagen. Det var det bästa jag gjort hittills den här veckan!

Zayats har mestadels haft helt ledigt sedan sommarpremieringen på Wången, och verkade glad över både uppmärksamheten och att få göra något. Hon har inte haft selen på sedan ifjol, men det var som att det gått en vecka bara, och tanken är att hon ska få prova lite tömkörning snart, samt att vänja sig vid sadel. Hon var glad och positiv, skötte sig galant och lydigt, vädret var dessutom vackert så det var en riktig energikick! Resten av dagen blev mer lättjobbad, om än med väldigt korta raster (inte främst pga Zayats träningsstund, utan fortsatta besvär), så det var klokt av mig att ta mig tid till något så nyttigt.

Hon kanske inte ser jätteglad ut på bilderna, men hon hade himla positiv inställning idag. Zayats är rolig när hon är på det humöret, då känns det som att hon i framtiden växer upp till en mycket modig häst som utan tvekan kommer göra allt hennes ägare ber om. Men dit är det en bit kvar förstås.

I söndags färdigställdes rundbågehallen, så nu har grabbarna på betet extra skydd mot vind och regn tills de får komma hem senare i höst (när sommarhästarna flyttat hem). Vinden friskade i på eftermiddagen, så det var visst lite spännande att få upp plåtarna. Jag har sett att de tre valackerna är därinne ibland, så då känns det lite bättre för delas del när det nu blir stora regnmängder följt av hårda vindar. Regnet börjar redan inatt, blåsandet drar igång imorgon medan regnet fortsätter ösa ned med full kraft tills på kvällen. Hårda vindar är att räkna med hela torsdagen, och jag hoppas granarna vid Vinterhagen kommer stå kvar när busvädret är över.

2020-09-15 17:16 | 0 kommentarer

Yngsta halvsystern, Sasjenka, född 29 april.

På lördagen var det dags för Gaspers två döttrar att chipmärkas för att registreras i grundstamboken och ansöka om pass, som alla hästar ska ha. Bägge uppförde sig klanderfritt, men id-kontrollanten berömde 4,5 månader gamla Sasjenka extra mycket då hon var väldigt lugn och harmonisk i boxen med mamma Cetzima. Hon stod helt lös medan Ulf, som han heter, nogsamt tvättade rent på halsen och sköt in chipet under huden. Enda gången jag höll i fölet var när svanstaglen skulle dras, för de satt hårt fast och krävde omtag.

Men Sasjenka var förlåtande även för den omilda handlingen, och ville gärna hälsa på och undersöka Ulf efteråt, och tog tacksamt emot lite kliande i pannan. Hon kopplade alltså inte ihop främlingen med det korta obehaget, det var ju bra. Och efteråt i hagen var hon lika mysig och kontaktsökande som hon brukar vara. Det är svårt att stå emot Sasjenka fast jag helst inte vill att hästarna är allt för närgångna när jag mockar. Mysa kan man göra en annan gång, det är bättre att de vet att jag vill jobba ifred.

Här fick storasyster Cizmet, ett år och 4 månader, vara med i bakgrunden.

Det gick som sagt bra att chipmärka Rolly också i hagen med mamma och pappa. Strax är passansökan inne och sedan är hon snart redo för försäljning! Den som är intresserad får läsa lite mer om Rolly på hennes egen sida, och där finns förutom bilder som nyfödd 24 januari fram tills nu, länk till ett kontaktformulär ifall man vill presentera sig och berätta vad man kan erbjuda en söt, snäll och klok liten basjkirtjej. 

Bilder från söndagen.

Typiska Rollybilder, hon är gärna väldigt nära en när man håller på med henne. Därför blir det inte så många bilder vid de tillfällena, för signalerna kan lätt bli fel om jag hela tiden backar undan.

2020-09-13 15:41 | 0 kommentarer

Tittut..

Stefan skrev i ett inlägg på instagram att våra två senaste föl är söta och snälla. Visst stämmer det, jag skriver under på att både Ilieff och Sandor är fina på alla sätt, men hur söta och snälla föl än är så är de förstås inte stöpta i samma form, varken kroppsligt eller själsligt. ”Ärligt talat”, sa jag till Stefan, ”nog är det väl så att en är söt och en är snäll?” 

Sötis.

Snällis.

Den 3,5 veckor äldre Ilieff är sannerligen snäll, trygg, tillitsfull och nästan genomgod även om han på hingsfölmanér vill busa och testa gränser. Hans mamma Adilliya var likadan som liten (utan hingstfasoner förstås men lagom busig ändå), snäll och oftast okomplicerad att handskas med. Då Adilliya var vårt allra första föl trodde vi naivt nog att alla basjkirföl var likadana, men ack vad vi bedrog oss. Hon var en riktig räkmacka, det är de andra fölen vi lärt oss mest av får jag medge. 

Sandor har utseendet för sig. Förutom en rätt ovanlig, ljus isabell färg, med grå mule, grå ögon (än så länge) och vit man och svans, är han av en tjusig sort. Smäcker och fin, med vackert huvud. Han är absolut inte dum eller avog på något sätt, men inte alls lika kelsjuk och kontaktsökande som Ilieff. 

Först sa mamma Fiona till att han skulle fram och hälsa mer på oss, sedan sa pappa Zenit åt honom samma sak, och då lyssnade han lite bättre. Om Sandor och Ilieff går ihop och Ilieff kommer till mig går ofta Sandor därifrån. Inte alltid, och det händer att han helt själv kommer fram och vill hälsa och bli kliad, och i boxen brukar han foga sig och är ok med att bli borstad och myst med. Han verkar till och med njuta en hel del av det. Det är nog helt enkelt mer flykt i Sandor, och i boxen finns ingenstans att ta vägen, och han vet ju att människan är bra och snäll, aldrig elak.

Ilieff ser man ofta med pappa Zenit. Sandor går också med pappan, som fostrar, kliar, leker och säger ifrån, men inte lika ofta som Ilieff. Ännu, det kan ju ändra sig, och jag ser ärligt talat inte flocken hela tiden. Ilieff äter gärna med pappa om han får, följer och iakttar. Själv har jag iakttagit hur småkillarna leker, av de gånger jag sett dem inleda bus och lek är det nästan alltid Sandor som tagit initiativet, med att antingen bita Ilieff i benen, över manken, eller försöka rida på brorsan, som småhingstar gör. Ilieff säger ifrån och sedan är leken igång. 

Sandor, Ilieff, och pappa Zenit i bakgrunden.

Men även Ilieff är söt, och Sandor är snäll, de är bara olika vilket jag tycker är skönt. De ska ju hamna hos olika ägare i framtiden, som har olika krav på individ, och olika förutsättningar att erbjuda den nya kompisen. Möjligtvis kommer Sandor förära sina förmågor och sin tillit till några få personer medan Ilieff tar hand om alla och tar för sig mer. Som sina mammor i så fall, bägge är helt fantastiska fast på olika sätt. 

Medan Ilieff äter är Sandor mer nyfiken på mig..

..och vill fram för att hälsa och bli kliad på halsen och bogen.

2020-09-06 15:50 | 1 kommentarer

De vindskydd vi har, som Stefan bygger, de gillar jag verkligen. Det har hunnit bli några stycken, så de har utvecklats och blivit mer genomtänkta med tiden, och de ser trevliga ut. Särskilt de som tänds upp på hösten med sina ljusslingor, det ser hemtrevligt och mysigt ut. Ljusslingorna är förstås mest för oss människor, hästar ser bra i mörker. Men nu har vi beställt en rundbågehall, ett vindskydd som man själv monterar ihop, och det är flyttbart till skillnad från våra andra. 

I den här hagen där stona ska gå i vinter, ska vindskyddet stå, vilket innebär att de får tillgång till två, då ett hemmabygge redan står där.

På fredag förmiddag kom paketet, och Stefan körde ned hela byggsatsen till hagen där stona ska gå i vinter, men så kom vi på att det är flera månader tills de kan flyttas (när sommarhästarna åkt), så då kan grabbarna på betet få vindskyddet tills dess. De kan inte heller flytta förrän sommarhästarna flyttat hem för i år, och det brukar dröja. Det tar visst 12 timmar att sätta ihop rundbågehallen, och då ser den ut såhär:

Bild från leverantören, RAIS AB:s hemsida.

Vi tänker förstås att vi tar det över en helg, det är ju alltid annat som ska hinnas med också. Det var det även denna helg, mycket som skulle hinnas med. Till exempel kom veterinären för att följa upp grundvaccinationer för Zayats (influensa) och Rolly (tetanus), och de som fick hovvård i helgen var Zeniya (runt om) Gasper (bak) och Tuchkin (bak). 

Tuchkin behövde förresten en ny grimma. Han delade grimma med Deana, och när hon flyttade hemifrån fick hon den med sig då det är lite svårt att hitta grimma till henne som passar riktigt bra. När jag såg att just den grimman i den färgen utgått ur sortimentet, men kunde finnas till nedsatt pris i butik skickade jag in Stefan på Hööks i Luleå, men den fanns inte. Istället hittade han en liknande modell i kungsblått, så nu matchar Tuchkin och jag varandra perfekt när jag har jobbarfleecen på:

Färgmatchning!

2020-08-30 15:11 | 0 kommentarer

Sasjenka fyller fyra månader på lördag, och har sedan vi började ta på henne grimma varit helt okomplicerad. Dock har jag aldrig försökt leda henne i grimskaft, så jag tänkte det var dags att prova lite nu. Jag misstänkte att hon inte riktigt skulle förstå och jag ville inte heller pressa henne, så jag nyttjade storasyster Cizmet.

Efter att ha följt med sin älskade storasyster framåt, stoppat, startat, svängt, stannat för att mysa en stund, lyfta benen, fortsätta starta, svänga och stoppa, så började även Sasjenka följa med, ledd i grimskaft. Trots att Cizmet inte såg någon anledning att följa med oss. Bra jobbat av snäll storasyster att vara god ledstjärna åt sin syster. Sämre förebild kan man ha.

2020-08-26 18:04 | 1 kommentarer

Det blev en riktigt stökig söndag vecka 34, år 2020, på många olika sätt, men den började onekligen väldigt bra! 

04:00 ringde väckaren, och jag klev upp för att stöka lite snabbt i köket. Stefan gjorde iordning sin matsäck och frukost som han skulle ha med sig, och jag gick ut och ställde upp transporten innan jag gick in i stallet för att borsta igenom Zayats som sovit inne tillsammans med Qarenina. Lastningen gick klanderfritt, så Qarenina fick gå ut i sjukhagen och beta innan jag stängde bakom Zayats och vinkade av ekipaget.

Zayats brydde sig inte det minsta om att jag lade upp bommen bakom henne och stängde igen de gnisslande dörrarna, hon reste jättefint, åt allt hö och bajsade en endaste gång i transporten. På hela resan alltså, dit och hem. Vände sig inte utan åkte med huvudet fram. Stefan tankade i Nälden innan de anlände till vackra Wången i Alsen, och väl där trivdes Zayats som fisken i vattnet i sin fina vagn.

Stefan kunde i lugn och ro plocka ihop grejer för att göra iordning Zayats, han träffade Pernilla som skulle visa Milyj, och följde med för att träffa henne med. Det var ju i slutet på juni vi körde Milyj till Österåsen i Ragunda så det var roligt att ses. Allt var frid och fröjd innan stöket började. 

Innan visningen skulle alla hästar mätas och id-kollas, och just mätningen är ju något jag och Zayats övat på väldigt, väldigt mycket. Därför blev jag givetvis besviken och ledsen när jag fick  meddelande om att Zayats minsann inte skulle låta mätmannen komma nära sig. Hon som alltid varit så förtjust i alla människor, och som vi övat! 

Efter övertalning och rätt mycket stök där Zayats till och med slet sig lös(!) lät hon sig mätas runt skenbenet till slut. Benet av alla ställen, som flyktdjur är mest rädd om. Det handlade alltså om prestige hos Zayats, och en stor portion frustration. Det bestämdes att Zayats skulle visas ändå, så skulle man mäta resten efteråt. Om hon gick med på det alltså.

Men startnumret före Zayats hade Milyj (som lät sig mätas). Många av Zenits avkommor växer väldigt mycket på höjden först, innan resten kommer ikapp. De blir liksom rangliga och beniga när de växer, men fina sen. Det var likadant med Beroza och Elisjka, men de kom ikapp när de var tre, vilket inte Milyj gjort ännu.

Milyj och Pernilla, foto Laila Jonsson.

Milyj fick flera fina omdömen, som god rastyp, vackert huvud och väl ansatt hals. Ja, domaren var rätt nöjd över framdelen på Milyj, men inte så lika mycket över det som var bakom som inte vuxit klart, och då hon ännu är osymmetrisk så var rörelserna inte heller helt perfekta. Milyj fick bara 34 poäng, men domaren ville väldigt gärna se henne igen när hon vuxit upp. Vi säger inget om det, det var en helt korrekt bedömning för dagen. 

Sedan var det Zayats tur, och det gick riktigt bra. Till skillnad från sina halvsystrar har hon sett  komplett ut från tidig ålder, men hon är också lägre. Kvadratisk skrev domaren, vilket inte är något negativt. Domaren sa faktiskt att hon hade önskat Milyjs huvud och hals på Zayats kropp för en riktigt fin treåring, och det är inte så illa tänker jag. Även om jag väldigt mycket gillar Zayats huvud och hals, som för mig är sinnebilden av en rysk basjkir, men tiderna förändras förstås, och ett tyngre eller grövre huvud är inte längre premierande. Jag vet, för jag var med och bestämde när nya reglementet skrevs ifjol då jag sitter med i Svenska Basjkirhästföreningens avelsutskott. 

Foton från visningen är skickade till mig av Laila Jonsson, och används med hennes tillstånd. 

Zayats belönades med 38 poäng och Klass Ett, precis som Odessa (även hon kvadratisk) och Francesca. Det kan ju inte bli avelsdiplom jämt, och 38 poäng räknas ändå som av god kvalité så vi är nöjda med det. Gångarterna och rastypen var domaren mest nöjd över, och när man efter visningen bytte ut mätmannen mot två mätkvinnor gick det plötsligt jättebra att stå stilla för mätning. Inga problem att ta på benen heller, så när allt var klart fick Zayats till slut sin blå rosett. 

Däremot hade Zayats inga som helst planer på att gå upp i transporten igen, så för att få hjälp med det blev det så att Stefan och Zayats var sist av alla ekipage att lämna Wången, så nästa block med hästar fick komma in på området. Strax efter tolv ringde Stefan och sa att de var på väg hem igen. Ungefär 20 minuter efter det blev det stökigt här hemma. Ordentligt stökigt, stökigt deLux!

När Stefan ringde höll jag på att städa och göra iordning Vinterhagen för att släppa ned Zenits flock från skogen ett par timmar senare. Sen skulle jag dra ut vatten och lunchutfodra. Plötsligt hör jag något konstigt, som ett militärplan, och förstår att det nog är åska. Sen gick det fort.

Himlen blev svart precis när jag städat klart i Vinterhagen, och det började falla regn. Märkligt flygplansmuller igen. Efter att ha räddat ett par höpåsar ute på gården från regnet stod jag på verandan med paraplyet i handen när hela världen blev vit och blå, och ett högt sprakande och ett obeskrivligt dån fyllde luften i vad som kändes som en hel evighet. Jag släppte paraplyet och skrek något, och samtidigt öppnade sig himlen ordentligt. Det är ingen överdrift att beskriva det som ett vattenfall, jag har aldrig upplev något ens i närheten.

Hästarna i skogen, det var allt jag kunde tänka på medan jag såg stona liksom studsa upp och kasta sig iväg i galopp ned mot Gaspers hage, där de ställde sig tätt ihop i ett hörn medan vattnet öste över dem. Jag bytte om till regnställ medan åskvädret hastigt fortsatte österut och jag vågade mig ut. Hagarna som tidigare var riktigt sensommartorra såg ut som risfält, och det forsade vatten i dikena. Jag öppnade upp från skogen till Vinterhagen, lade ut hö och lockade på flocken som jag såg bara tiotalet meter bort, men de var riktigt skärrade. Efter en stund kom ändå Zenit, med Adilliya och Ilieff, och Fiona och Sandor kom strax efter.

Åskvädret drog vidare fort, och även jag var skärrad och jobbade på autopilot. Utfodrade stona i Hemmahagen, som lugnat sig, och begav mig ned till betet för att ge Tuchkin kraftfoder och kolla till dem. På väg upp igen utfodrade jag Gasper, Francesca och Rolly och mockade hos dem som vanligt. Kunde ta av mig regnkläderna. När jag var klar och skulle ut ur hagen reagerade jag på att jag inte hörde några knäppanden från stängslet. Aggregaten!

Allt gick ju så fort, jag hann inte dra ur några kontakter alls. På väg upp till gården noterade jag att den präktigaste granen i grannens skogsdunge nog kapats av blixten och låg över en annan grannes betesstängsel. Vårt stora aggregat som ger ström till fyra hagar hade exploderat. Det hade alltså lossnat från sitt fäste, lossnat från kontakten och sprutat delar överallt. När jag skulle hämta vårt reservaggregat konstaterade jag att ladugården var helt utan ström, och att även aggregatet till Vinterhagen och skogsbetet exploderat. Det tog faktiskt lite tid innan jag fann aggregatet, det blev en lång flygfärd.

Största aggregatet, de delar jag fann. FOGA techtronic 20 000.

Vattenfall var snabbt på plats, men de fick vara här i många timmar för att ordna inkommande ström till elcentralen, samt olika fel hos de boende här. Av en annan granne fick jag veta att det var en kulblixt, ett eldklot hade gått fram här och stökat till det. Fy så läskigt! Till slut fick jag ström till stallet, och även till aggregatet. Tills vidare får ett batteriaggregat sköta strömmen till Vinterhagen. Jag var orolig över datorn, men den klarade sig. Värre var det med cirkulationspumpen till pannan, det blir till att köpa ny.

Även grannens aggregat hade sprängts, och därtill hade massvis av stängseltråd brunnit av! Vilken tur att det inte blev så i mina hagar, det är ju åtskilliga mil med tråd runt ägorna här. Bara kring aggregaten som exploderade hade det förstörts stängseltråd, det var fort reparerat. När all ström var tillbaka kom Stefan och Zayats hem, och han körde henne direkt in till hagen. Hon hade rest lika bra igen och tog god tid på sig att gå ut via frontrampen, men sedan sänkte sig lugn och harmoni över nejden igen.

Naturens krafter; det här är stora granen som drabbades av blixten.

Det verkar som om den gått av ca 3 m. upp, splittrats, och kastats upp i luften för att sedan landa på det som är kvar av stammen.

Svårt att återge drabbningen på bild, men jag kan lova att jag kände mig otroligt liten på jorden när jag betraktade granens skador på nära håll.

Det var bra av oss att planera för att jag stannade hemma för att jobba hela söndagen, och att Stefan sköt på sin resa norrut en dag. Vi ville ha lite tid ihop efter visningen för att smälta alla intryck och landa i att årets premiering nu låg bakom oss, vi hade planerat för god mat och det låg rosa bubbel på kylning oavsett hur våra treåringar blev bedömda. Med åskan och dess följder var det ett extra bra beslut, vi slapp komma hem till trasiga aggregat etc. Istället blev det liksom söndag nu på måndagen istället, med en massa hästjobb och bra tid tillsammans innan arbetsveckan kickar igång.

Bland annat fick tvååriga Tuchkin framhovarna verkade nere på betet. Han är så himla duktig, jag blir obeskrivligt varm i hjärtat över de helt krångelfria unghästarna vi har. Det ger en en härlig energi som gör att man vill jobba på de utmaningar som man möter som uppfödare, för utmaningar kommer det alltid finnas när man valt att ha stora djur som livsstil. Det är en välsignelse att man i förtid inte är medveten om det stök som lurar bakom hörnet. Eller solstrålarna för den delen, de är alltid fler. 

2020-08-24 15:42 | 0 kommentarer