Tuchkin och Mistjev mumsar förmiddagshö

Som tur är finns det alltid en massa saker att göra på en gammal gård. Det ska repareras, göras om, stoppas undan och stormsäkras, så för egen del gör det väl inte så mycket att det saknas inspiration för att göra saker med hästarna. Det har ju återigen blivit väldigt hårt, isigt och knöligt i hagarna, hästarna stapplar runt och tar det försiktigt, och vi får tänka oss för vart vi lägger ut foder till dem, och hålla koll på väderprognoserna.

Grabbarna har klart sämsta hagen, det är bara is, djupfryst gödsel och knölig, stenhård lera. Nästan lika illa hos stona, vad man än gör med dem känns det ojuste. Och för egen del blir det väldigt rörigt då jag får växla mellan höst- och vinterrutiner för utfodringarna. Efter några dagar med hösläde (kubiksdunk) blir det att bära säckar igen.. men nu har SMHI lovat ymnigt snöfall på söndag kväll, och på onsdag ser det ut att kunna bli snöstorm! Det blir skoj för hästarna att få snö och busa runt i, och då lär inspirationen återvända också.

Pavel i soluppgången.

2019-12-08 12:26 | 0 kommentarer

På Svenska Hästavelsförbundet har man haft fullt upp senaste tiden med Sweden International Horse Show i Stockholm, så det har dröjt lite med våra ansökningar, dels Cizmets pass men också att få ändrat färg på Zenit och hans dotter Milyj. Men nu står det rätt färg!

Vad gäller Milyj har vi endast mig att skylla på. Eftersom Milyj var såld och skulle iväg blev hon chipmärkt tidigare än någon av våra andra föl, och jag valde ända in i det sista, medan vi drack kaffe och skrev alla blanketter, om hon var musblack eller gulbrunblack. Eftersom hon var betydligt mer grå då valde jag fel, jag såg på bilder sedan att hon faktiskt blev gulbrunblack. Hade det gällt en valack hade jag kanske inte brytt mig om att ändra, men ett sto går ju alltid att avla på så jag vill gärna att det står rätt. Nu kom ju Milyj tillbaka till oss, men jag var beredd att ta kostnaden för ett nytt pass hos annan ägare, för felet var ändå mitt.

Milyj fyra månader gammal, och musblack som mamma Tindra.

Milyj som gulbrunblack som pappa Zenit.

Ganska nytagen bild, innan snön försvann igen.

Två gulbrunblacka tvååringar.

Med Zayats var det däremot ingen tvekan, hon har varit gulbrunblack hela livet. Kanske var det just det som ställde till det lite, Milyj var ju grå, Zayats vit med rödbruna och bruna inslag. När de träffades förra hösten hade de samma färg, och den har de högst troligt fått av sin far, Zenit.

Att Zenit hade fel färg i passet visste vi om, men det var först när Elisjka föddes det blev uppenbart att Zenit verkligen inte var brunblack som det stod. En vit häst med blå ögon har fått dubbel uppsättning gula gener, och de finns inte hos brunblacka hästar, däremot hos musblacka, som mamma Tindra och gulbrunblacka som pappa Zenit.

Pappa Zenit.

2019-12-04 15:19 | 0 kommentarer

Hittills när vi lagt upp bilder med hashtaggarna (#) månadis, manadisvildhäst, basjkir etc har vi gjort det på våra privata konton, men sedan 1 december har Mánadis' Vildhäst AB ett eget instagramkonto. Sök på företagsnamnet eller manadisvildhast. Jag hade velat länka till kontot här, precis som med länken till företagets fb-sida här till höger, men ifall det ens går har jag ännu inte klurat ut hur.

Från 1 december till julafton har vi adventskalender på företagets instagram, med en bild varje dag. Bilder från hela vår verksamhetsperiod med lite text till. I dag, tredje december, passade det bra med en fin trojka:

Länk till inlägget på Instagram.

2019-12-03 12:31 | 0 kommentarer

Jag hade planerat att få till några juliga bilder med mig och Adilliya när snön äntligen lagt sig. Vi har förberett en del, men efter att ha sett väderprognoserna blev det plötsligt bråttom, för det verkar inte bättre än att vintern åker på ännu ett bakslag (det sjätte) till veckan. Och försvinner snön så vet man ju aldrig när det blir vinter nästa gång och jag vågade inte chansa.

Det är aldrig lätt att fota en mörk häst i snö en mulen förmiddag i advent, så det blev endast två gryniga bilder som vi kan använda oss av. Det snöade under morgonen, och blåste friskt. Basjkirerna i alla hagar var väldigt ystra, så Adilliya tycker jag gjorde det väldigt bra, särskilt eftersom Zenit hade fasligt svårt att välja på om han skulle hålla koll på oss eller äta hö med Fiona. Det var i alla fall mysigt att rida barbacka i snön, nostalgiskt.

Ridturen över, vi är tillbaka hos de andra och strax sitter jag av.

Vilken av de två övre bilderna är bättre (mindre dålig)? Jag ser dem med andra ögon och blir låst vid smådetaljer, så jag tar tacksamt emot hjälp att använda mig av den som kanske sprider mer julkänsla och adventsmys än den andra.

❤️ Glad advent ❤️

2019-12-01 15:12 | 2 kommentarer

Träna unghästar, ja vilka hästar som helst egentligen, behöver inte betyda att man måste hålla till i ett ridhus, ett stall eller en paddock, mycket gör man i hagen. Vi har kommit fram till att ett bra tillfälle för lite nyttig unghästträning kan vara när vi delat ut förmiddagshö, för då slipper man andra ivriga ungdomar som vill lägga sig i. Allt beror givetvis på vad man tränar, men om man som ettåriga Deana tränar på att få hovvård så passar det ypperligt. Hon liksom bara tuggar hö som alla andra förmiddagar, men lyfter hovarna också. Plättlätt ju! 

Efter träning.

2019-11-30 16:54 | 0 kommentarer

Vad mysigt det är att åka häst i skritt i fluffig snö, på en mjuk och -tack vare hästen, varm barbackapad. Adilliya blir allt rundare. Hon och Fiona går med Zenit, och han har inte betäckt sedan i juli, så det finns nytt liv där inne. Barbackapaden är snällast om man fäster den med dressyrgjord, och nu fick jag låna den som jag beställt speciellt till min största basjkir, Adilliyas jämngamla halvbror Mistjev.

2019-11-29 15:49 | 0 kommentarer

Mistjev håller med matte!

Nej, jag är inte sömnigare än vanligt (jag är oftast en väldigt pigg person), utan så in i bänken trött på november. En fin månad så länge den är krispig med sol, norrsken, glimrande stjärnor och snö  -till och med rimfrost duger, men avgrundssvart annars. Veckorna mellan tidsomställningen och advent är så vansinnigt tung när det är som nu; Snön blev till is, sen lera, dimma, regn och svart, svart, svart. Tjällossning och vårflod dessutom. Man kan lätt hålla sig för skratt.

Några som faktiskt varit sömnigare än vanligt är ungstona. De har drabbats av förkylning med snuva och har varit lite hängiga, och vi har varit noga med att begränsa smitta. Stona har i största möjliga mån lämnats ifred, deras grimmor och ledrep flyttade från selkammaren till pannrummet, två hinkar står på verandan ifall jag behöver till dem, och även vi anpassar vår egna utrustning när vi går mellan hagarna. Varje hage har också egna diskborstar för att städa ur vattentunnorna. Det är ingen fara med stona, lite snor bara som sagt, men vi vill givetvis inte att det sprider sig. Viktigast är förstås att de dräktiga stona fortsätter vara friska.

Så vi har ägnat oss åt andra basjkirer i helgen. Gaspers flock har fått vara inne under förmiddagarna, i Zenits flock blev det hovvård, och jag unnade mig på söndagen egentid med min helt egna basjkir Mistjev. Han har påpekat att han önskar att jag och han tränar lite då han gillar dels uppmärksamheten men även den lilla belöningen i form av en morot när vi är klar. En del hästar bör man inte alls belöna med något ätbart, med andra går det bra och för Mistjev är den där lilla moroten jätteviktig. Jag har nog aldrig varit med om maken till tålamod och självbevarelsedrift för att få det där erkännandet den lilla godbiten bekräftar. Det gick bra och vi slutar gott verkar han tänka.

Mistjev har den mycket trevliga egenskapen att han efter uppehåll, tydligen hur långa som helst, bara plockar upp där man lämnade sist. En liten repetition bekräftar att vi är på samma ställe vi var, så vi hade en väldigt trevlig stund ute i leran, med toleransträning och lite annat. Ett nytt inslag var dock att Tuchkin var ganska påträngande men det gick bra ändå eftersom Mistjev duktigt koncentrerade sig på sina uppgifter. Bland annat hängde och klängde jag en hel del på Mistjev och hoppade bredvid honom, och det är han van vid även om det gått flera månader sedan sist. Skönt med en så cool pålle, särskilt som han är så stor.

Det blev inga träningsbilder bland annat för att jag var själv, och att kroppsspråket blir så fel, särskilt som Tuchkin gärna interagerade så fort tillfälle gavs  -där har vi sannerligen en signalkänslig och väldigt klipsk kille, det kommer bli roligt att träna honom i framtiden! Så jag tog ett par bilder vid lunchutfodringen istället:

2019-11-24 15:11 | 0 kommentarer

Stallet har fyra boxar, av dem kan man enkelt (om man är en vuxen människa vill säga) öppna tre av dem inifrån medan den enda som inte kan öppnas inifrån ej heller går att stänga vare sig med vilje eller av misstag inifrån. Dörren till den boxen har hängt sig så man behöver lyfta den lite för att få låset på plats. 

När vi tagit in flocken från Vinterhagen på fredagsmorgonen stängde Stefan dörren medan jag tog på Cetzima fleecetäcket, så att Cizmet inte skulle passa på att smita ut. Sen gick han iväg till Hemmahagen och förberedde Zeniya för en promenad, och jag blev kvar i boxen.. Ingen telefon hade han heller då den är inlämnad för lagning. Zeniya får inte ha telefon.

Nåja, sällskapet var trevligt, och ett stall som doftar av rent spån, hö och lite, lite häst (basjkirer luktar ju nästan inget alls), och endast har hötuggande hästar som ljudillustration är väldigt harmoniskt och fridfullt, så läget var helt stressbefriat. Ute i Hemmahagen väntade Stefan i regnet tillsammans med Zeniya och undrade till slut vart jag tog vägen, så han kom och befriade mig efter en stund. Det var ju bra att han inte skulle iväg på något längre ärende..

2019-11-22 12:30 | 0 kommentarer

Mánadis' Deana

När tillfälle ges tränar vi gärna unghästar att lämna sin hage och flocken i den, och gå iväg för lite egentid. Det är inte bara nyttig och oftast trevlig träning för den unghästen, utan även en övning för övriga flocken. Ibland kan det uppstå viss missunnsamhet hos någon av de andra, men så länge alla håller sig på rätt sida stängslen, och den häst jag går iväg med är lugn och glad så är jag nöjd.

Ettåriga Deana fick sin första träning häromdagen. Hon har lämnat flocken tillsammans med en kompis tidigare, men aldrig helt själv. Det gick väldigt bra i fredags trots våldsam ishalka, och knöligt underlag där vi höll till, och idag var det bara repetition för henne på betydligt bättre underlag då det snöat.

Som vanligt vill Deana vara himla nära, gärna med mulen i ansiktet.

Sedan var det fyraåriga Zeniyas tur. Det var förstås inte första gången i livet hon lämnade flocken, men det var länge sedan sist, och hon blev så besviken sist när Deana och Milyj fick egentid så vi tyckte det var dags. Hon var så nöjd över att lämna stona och gå över till den tomma Vinterhagen (eftersom den flocken stod inne i stallet).

Zeniya har vuxit upp till en avbild av sin mor, på så många sätt. Endast färgen skiljer, då Zeniya är musblack medan mamma Tova var mörkt svartbrun.

Det var som vanligt inga problem för Zeniya att få egentid, det enda hon klagade på var att stunden var alldeles för kort. Väl tillbaka hos de andra vände hon om och ville gå iväg med oss igen. Hon längtar kanske efter att flytta till Vinterhagen permanent och vara med Gasper istället för att leda stoflocken..?

2019-11-17 10:36 | 0 kommentarer

Att Tuchkin inte varit i stallet sedan i juli bekymrade honom inte. Det var förstås inte jätteroligt att leda killarna på väldigt isigt underlag till stallet, men det gick bekymmersfritt och Tuchkin fick guldstjärna igen. Jag känner knappt igen honom, i somras var han så vansinnigt bråkig och ivrig, visste inte hur han skulle kanalisera all energi så oftast klev han bara på och över, rakt fram i alla lägen. Förutom vid stalldörren, då blev det tvärnit! Numer är det MVG i gott uppförande åtta dagar i veckan och matte är andlös och extremt tacksam.

Anledningen till att de fick gå in (förutom att det var jättelänge sedan sist) var att han hade besök. En mindre rolig förändring hos Tuchkin var att han plötsligt, efter en specifik händelse förra hösten när han tog fel på person, blev skeptisk mot främlingar. Här får vi sällan besök så det blir aldrig av att träna den typen av socialisering, men vi har begåvats med en ny bekantskap som gärna kommer hit och träffar basjkirerna. Då tar man chansen förstås.

Förra gången de sågs tog han med en hel del tvivel morötter ur hennes händer, men valde sedan att avvika. Den här gången brydde han sig inte alls, han var faktiskt rätt så likgiltig till att det fanns en person till med oss, så skönt! Vår besökare fick leda Pavel, jag tog Tuchkin och Stefan Mistjev. Inne i stallet fick de äta upp sina morötter och lite viltfor och tugga hö. Jag gick in till Tuchkin och höll honom i grimskaft innan Monika, som hon heter kom in, bjöd på morot och sedan borstade Tuchkin över hela kroppen. Han skötte sig klanderfritt och verkade glad över uppmärksamheten helt enkelt. Efter en stund inne ledde vi tillbaka dem och mer var det inte med det.

Efter jag och Monika besökt ungstona stod Tuchkin och väntade på oss vid sin grind, så vi gick in till grabbarna igen. Tuchkin betedde sig som han brukar, kelsjuk och lite påträngande, men inte otrevlig, och helt utan misstankar mot gästen. Som jag hela tiden anat var det bara en fix idé som han inte hade nytta av idag utan släppte den helt. För all framtid hoppas jag, men vi får förstås ta alla tillfällen att prova igen. 

Hur lång man kommer Tuchkin få egentligen..?

Min fina trojka.

❤️❤️❤️

2019-11-16 15:12 | 0 kommentarer