Framtidstro

 

image

 

 

Tindra är sådär drömsk och mysig som de blir i sista fasen, går gärna helt för sig själv, är mer än vanligt gärna med gårdsfolket, och ledarstoet Hinica har plötsligt utsett sig själv som närmaste vän men är bara med när hon tillåts. Nu nalkas våren, i Zenits hage fylls juvren med mjölk och det verkar som att Tindra får ännu ett aprilföl. Vi väntar med spänning!

 

 

image

 

Bildstudie. Tindra står själv med ny saltsten, Zenit vill ta för sig men Tindra säger "Nej! Min och mitt barns saltsten!", Zenit väntar och med rätt uppvaktande får även han plats vid saltet.

 

 


Stormen

 

Alldeles för många plusgrader och frisk-hård vind hade jag att handskas med i söndags. Mest orolig var jag över stängslen, för de sträckor där trästolpar brister under vintern lagas provisoriskt med trampa-ned-pinnar i plast som trycks ned i och hålls på plats av snö, därunder är marken frusen. Den här vintern är det mer stängsel än vanligt som drabbats, det blev stökigt när stoflocken växte. Men det var bara att skotta och packa ihop snö runt stolparna medan det töade i faslig takt och vinden slet och ryckte i stängslens alla band.

Men så kom måndagen och med den Stormen. Det var den andra namnlösa stormen inom ca sju månader, förra gången blåste ett vindskydd sönder helt medan vi inte ens visste om vi skulle kunna köra hela vägen hem från Wången med Francesca och Odessa, eftersom det föll träd. Men det gick bra den gången, vi kom hem trots fallna träd.

För att alla hästar skulle hinna äta lunch utfodrade jag tidigare, men Stormen var också tidig. Det var endast i Zenits hage de fick äta, i de andra blåste allt genast iväg. Jag var väldigt orolig över ett vindskydd som var utsatt, och allt möjligt började blåsa omkring trots förankring. Har aldrig varit med om något liknande och det bara ökade, skogen vrålade åt mig och det small till rejält. Då gick jag för att kolla till Zenit och hans ston. De stod lugnt och fint i ena delen medan jag stod och såg på medan granarna föll över stängslet, en efter en. Det var en overklig känsla.

Men som tur var lyckades varje träd falla mellan trästolparna, så jag behövde bara klippa två av trådarna -översta hade redan gått av, dra lös dem och knyta ihop dem igen. Plaststängslen, de provisoriska blev det stressigt med, en del stolpar fick jag fast i sista sekunden. Det lugnade sig några sekundmeter mot aftonen, men även om jag gjorde mitt bästa för att skotta gropar och täcka höet med blötsnö hann nog en del blåsa iväg ändå och det var inte möjligt att ge allt inomhus.

Det var omöjligt att sova. Vinden slet i huset och fast jag jobbat så hårt tänkte jag på hästarna och vad som kunde ske. Det var trötta, tacksamma och hungriga hästar som mötte upp när jag utfodrade extra tidigt. Alla, även de som gått i någorlunda skyddade hagar har varit väldigt spaka i dag, legat och vilat mycket. Tacksamt nog har det blåst iskallt från norr så det har inte töat, och varken stängsel eller vindskydd kom till mer skada.

 

image

Tallegren släppte taget för att ge stängslet en bamsekram!

 


Daddy Cool

 

image

Nyborstad och skön i  pälsen, så då kan man spexa lite inför kameran

 

Nog för att basjkirer generellt är coola (jämfört med många andra raser) men ibland är Zenit så synnerligen cool att jag faktiskt misstänkt att han ramlat ihop och dött! Stona kan vara utspridda i hagen och pyssla med sitt -sola, leta rötter, skala näver etc, och långt från de andra ligger Zenit helt utslagen, ibland i någon för en häst lite udda position.

Nu är ju vår ryska hingst kärnfrisk och i sina bästa år, så jag känner inte att jag behöver springa fram och ta pulsen direkt, men medan jag exempelvis borstar vinterhår av Hinica så sneglar jag emellanåt bort mot kroppen för att se några livstecken. Inte vill man störa en så uppenbart harmonisk varelse heller?

Häromdagen röjde jag undan sly och mindre träd alldeles utanför hagen mot vägen, redan innan hade Zenit lagt sig ned, omringad av sina ston, och han iakttog vad jag pysslade med. Sedan lade han sig helt på sidan med benen rätt ut och hade en snödriva som kudde vilket gjorde att hans huvud hamnade i en till synes rätt så onaturlig ställning. Det brakade och levde om när jag sågade ned småträd som jag drog till vägkanten för vidaretransport ut till grabbarnas hage, och stona gick iväg åt olika håll för att få lugn och ro. Men Zenit låg kvar helt själv medan träden föll en liten bit ifrån.

Det såg rätt lustigt ut (för en som vet att hästen inte är död) men jag hade inte möjlighet att föreviga. Jag släpade förbi det jag fällt alldeles utanför stängslet där han låg och han rörde inte ett öra. När jag återvände med mobilen hade han klivit upp, det vart väl för tyst när jag gått. Men jag bjuder på en annan Zenitbild som har några veckor på nacken, och här ser han ju ytterst levande ut. 

 

image

..men ändå väldigt cool i den svala snön.

 

😎

 


Mer träning i hagen

 

image

Gagarin efter träning

 

Den här helgen är jag själv på farmen med allt vad det innebär. På lördagen skulle det röjas sly och två av de fyra vattentunnorna skulle bytas förutom det vanliga jobbet, och som tillval så att säga fick jag hjälpa ett par bekanta som oturligt fastnat i snön på vägen en bit bort. Märkligt nog underhålls den allmäna vägen enbart till vår gård, fortsatt färd till fina fiskevatten, vandringsled och stugor sker på egen risk.  Jag är mycket tacksam att vi investerade i en stor och stadig pick up till mig! Tack fyrhjulsdrift och backkamera.

Men innan allt det så började dagen med att jag vaknade upp helt av mig själv till sommartid. Har vant in mig och hästarna 20 minuter/vecka, men i morse vaknade jag 04:20 och var pigg, så jag har tjuvstartat sommartid (som för min person är normaltid) en dag före. Direkt efter frukost hann jag träna Gagarin i hagen, och förbereda honom inför framtida utbildning. 

Tanken var att Gagarin skulle åka till Bispgården för inridning framemot sommaren och sedan bjudas ut till försäljning, men så fick vi en seriös förfrågan om att sälja honom inkörd. Vi resonerade oss fram till en lösning så nu kommer vi istället skicka Gagarin på inkörning redan i maj. Han är bokad (med reservation ifall det skulle visa sig att han av någon anledning inte duger som körhäst) och förhoppningen är att han inkörd reser från Bispgården till sin nya ägare. 

I tisdags fick han prova ett körbett (stångbett/fullcheek) för första gången, och med tanke på att han ännu inte är superförtjust i att ha saker i munnen gick det riktigt bra. Det såg så roligt ut att även Ruslan och Mistjev ville ha körbett i munnen och det fick de under förutsättning att de väntade på sin tur. I dag ville jag repetera några grundövningar som vi gör när hästarna är små och ska börja ledas, för då är det bra om de även förstår att flytta sig för tryck. Man glömmer lätt repetera sådant när den lilla hästen blir stor, fast egentligen bara är ungdom. Gagarin är väldigt enkel, han gör precis det man ber om, varken mer eller mindre och det är så jag vill ha det.

Så fick han på sig bröstselen för första gången. Han provade den lite när han var två, för han var otroligt engagerad och nyfiken vad gällde Gaspers träning inför första hingstvisningen, men då var den för stor. Jag klädde på honom den och han visade tydligt att han var med i allt jag gjorde -emellanåt överdriver jag för att se att de verkligen fattar att de fått en massa remmar på och runt sig och jag gör allt från bägge håll. Ja förutom ta av selen, då drar jag den över huvudet och det var inga problem alls.

Lite överraskande så påtalade Mistjev efteråt att han också ville ha på bröstselen och det fick han ju. Han stod så snällt och väntade på sin tur, men direkt jag var klar med Gagarin började han peta på däckeln med mulen, och puffa mig på armen. Jag är inte sämre matte än att även Mistjev fick stå och bli borstad och påklädd selen. Men min femåriga ståldrake har vuxit minsann, för selen passade inte åt något håll längre! Förvisso kan Mistjev framstå som en giraff en del gånger när grimman ska på, men jag som ser honom varje dag har missat att han blivit en riktigt präktig pålle. 

 

image

Mer Mistjev att krama!

❤️

 


Ledövning i hagen

 

image

 

Om tre veckor fyller Elisjka ett, och tanken är att hon ska bli till salu fram mot sommaren. Vi hade lite träning i hagen i dag där hon skulle stå stilla med grimma och grimskaft på medan jag borstade och lyfte benen, och sedan gick vi en liten sväng. Jag vet inte riktigt hur mycket hon förstår det där med ledrepet, för hon följer alltid efter ändå, men jag försöker använda olika grimskaft med olika tyngd, längd och färg, lägger upp det över halsen på henne, visar det tydligt och drar eller skakar det lätt så hon känner att det sitter i grimman. 

Utmaningen är egentligen att få henne att vara ifred från de andra när hon har lilla utrustningen på och får all uppmärksamhet, och det är en del av grejen när vi introducerar grimma när de är små, att de är fredade just då. Svårast är det med de i samma ålder, de vet ju hur roligt det är, och skönt att bli kliad med borsten. Zeniya stod med en stund i dag, men hon trängde sig inte på.

 

image

Blundar på kort och har legat och vilat där det är lortigt, men visst är hon rätt söt ändå, nästan-ettåringen?

 

 


Ännu en blackfärg

 

Det finns en mångfald av blacka färger, men ändå saknar jag en hel del nyanser som jag (på skoj förstås) tycker kunde läggas till. Vi har flera musblacka i olika grå nyanser, och av våra rödblacka är ingen den andra lik. Nu har turen kommit till en av våra isabellblacka skönheter, nämligen Odessa.

Hon fick sitt namn efter ett ukrainskt bubbelvin då hon kom till världen under något festliga former, nämligen när jag firade min fyrtioårsdag! Vi bjöds på förstklassig underhållning där vi stod och trängdes i vardagsrumsfönstret medan Hinica levererade en liten fölunge som var rosaaktig med vit man och svans. Vilken drömpresent.

 

 

image

 

Med det som grund vill jag ge Odessa benämningen champagneblack. Inte bara färgen utan alla vackra "bubblor" i hennes hårrem, som nog syns bäst på den här bilden av henne som tvååring:

 

Odessa

 

🍾

 

PS. Färger återges olika i olika webbläsare, även på grund av skärminställningar, och nyanser av isabellblack kan upplevas väldigt olika. Det ligger i betraktarens öga 😉

 


Sveriges femte A-premierade basjkirsto

 

image

 

Sedan 2011 då vi visade basjkirer för allra första gången har vi samlat på oss en hel del avelsrosetter. De sitter på rad i hallen, då är de det första vi ser när vi -eller eventuella gäster kommer in i huset. Rosetterna gör mig glad och stolt, det är ju det här vi jobbar för. Vi har hunnit med sommarpremieringar (avelsvärdering av ston) och hingstvisningar, och vi har efter ansökan fått bägge våra avelshingstar uppflyttade till Riksstamboken. Vi har även några ston i Riksstamboken.

 

Tova

Gideå september 2011. Tova tilldelades avelsklass B, här är det ca fyra månader kvar innan hon födde Mánadis Adilliya, som sedan våren 2014 bor i Skåne. 2015 tilldelades Adilliya 40 poäng och aveldiplom på sommarpremiering.

 

image

9 mars 2017 tilldelades Tova avelsvärdesklass A efter avkommeprövning.

 

Basjkir är en liten ras, det finns inte så många basjkirer i Sverige. Sedan tidigare fanns det endast fyra A-premierade ston, och en rolig detalj är att tre av dem finns/fanns i Gideå. Det var ju på Gideå BasjkirHästar min väg mot egen uppfödning började, bland annat köpte jag Gaspers och Ruslans mamma Minotschka därifrån, och Bizra Djingisdotter och Hinica av Basta som gett oss flera fina avkommor. Odessa bland annat, som belönades med Klass ett på sommarpremiering på Wången hösten 2016.

Jag fick rosetten hemskickad förra veckan, och den var inte så fin när den anlände i ett helt vanligt kuvert, så jag torkade av den försiktigt med fuktig trasa och lade banden i press. Jag var så otålig att få ta en bild av Tova med rosetten, så hon fick ställa upp trots att hon är högdräktig och den spektakulärt långa och täta vinterpälsen sitter kvar ganska fläckvis. Så det blir bara huvudbilder av mitt älskade, vårvintertussiga och lyckligt havande sto, född 1995 i Ryssland.

 

 

image

Min favoritbild från i dag, fast man inte ser hennes fina utmärkelse.

 


Söndagspromenad

 

Tyvärr kan jag inte lägga in film på hemsidan. På tidiga söndagsmorgonen gick jag och Odessa iväg på en liten promenad och jag filmade henne lite kort. Hon är ju så fantastiskt snäll att gå med och väldigt obrydd att lämna de övriga. Odessa ska om allt går som vi tänkt, åka till Bispgården för inridning första april. En förutsättning att hon kommer iväg är att de andra i flocken förstår att de måste stanna kvar och inte springer genom stängslet, oavsett hur populär Odessa må vara. Och det är hon. Så, vi ensamhetstränar inte Odessa, vi tränar flocken i att låta henne gå.

 

Filmen finns att se på Mánadis' Vildhäst AB:s facebooksida, samt på instagram under hashtaggarna (#) basjkir och manadisvildhäst. Men jag tog ett kort också:

 

image

 

 


Vårdagjämning

 

image

Mánadis' Mistjev

 

Riktiga vårdagjämningen infaller i år 20 mars, men här i Trehörningen kunde vi tjuvstarta firandet redan fredag 17 mars för då var solen över horisonten i +12 timmar! Vi firade med att flytta hästar, ge unghästarna vaccinationer och laga stängsel. Grabbarna firade med att rulla sig nogsamt i Hemmahagens snö efter flera tålmodiga timmar i det svala stallet.

 

 

image

 

Leonid och Mistjev i den svalkande snön

 

image

 


Vitterflätor

 

Säkerligen finns det många dialektala benämningar på de konstfärdiga flätor som bildas i hästarnas manar när de kliar av sig vinterpäls mot träd, vindskydd etc. Här kallas de vitterflätor och det sägs att vittror (eller skrömta, som är en dialektal benämning på allehanda oknytt, inte enbart vitterfolket) som funnit hästar de vill ha flätar manen om natten för att göra hästen till sin. Vittra är ett underjordiskt folk som få kan se men som man måste hålla sig väl med, därför får man exempelvis inte bygga hus eller vägar över vitterstigar, då går det illa.

 

image

Zenit ville inte följa med vitterfolket till underjorden.

 

image

Inte Tindra heller!

 

 


Kråkmåne och kråksång

 

Kråkmåne är namnet för fullmånen i mars, och jag kan lova att kråkorna hedrar sin alldeles egna fullmåne i dag. Det kraxades något helt otroligt när vi stod och skrapade vinterpäls i grabbarnas hage. Kanske var de avundsjuka på killarna som verkligen njöt för varje drag med den tandade skrapan 😉 Jag försökte ta några bilder av min fina Mistjev och det gick ju lika bra som vanligt:

 

image

Närbild med grimma..

 

image

..och närbild utan grimma med Gagarin ännu närmare.

 

image

När husse traskade iväg med Ruslan -med Leonid i släptåg fick jag åtminstone en bild med mer av Mistjev (och Gagarin) än bara pannluggen.

 


I högtryck, utförsbacke och medvind

 

För några år sedan försvann den fasta telefonin från Trehörningen. Telia kopplade från, men städade inte upp efter sig, så stolpar och kabel är kvar -där den inte kapats av när skogsmaskiner gått fram, men ingen sköter längre något underhåll så många stolpar lutar ut mot vägen och träd och grenar tynger den kvarlämnade luftledningen. 

Lite oturligt råder det ofta signalskugga här, så när man ska använda mobilen gäller det att det är klart väder och svag vind från norr. Jag skojar inte, är det lågtryck går det inte att ringa! Till våren ska man börja gräva för fiber, men tills dess gäller det att jag och hästarna håller oss på benen ifall väderprognosen inte är till vår fördel. 

Det blev jag påmind om i dag när jag enligt överenskommelse skulle ringa min veterinär och boka tid för vaccinationer nästa vecka. Han kunde knappt höra vad jag sa, och jag fick ringa upp flera gånger. En gång i november var jag tvungen att ta hand om en stormfälld gran som ramlat ned på ett stängsel. Det var dimmigt, ordentligt lågtryck och jag hade nog tvekat om det inte var torsdag och Stefan var på väg hem. Det är ju ett farligt projekt, och det var omöjligt att ringa. I och för sig hade jag inte kunnat ringa någon ifall någon häst skadat sig på granen heller, vilket det var överhängande risk för. Minns att jag pratade med min syster lite kort den dagen, har för mig att vi ringde upp fem gånger under två minuter innan vi gav upp.

Nej fibern är verkligen välkommen, inte är det väl för mycket begärt att kunna ha kontakt med omvärlden endast två mil från stan?

Nåja, istället för att prata i telefon passade jag på att träna några unghästar i deras respektive hage. Bland annat Zeniya, och hon gjorde plötsligt stora ögon åt något ovanför mig. Mycket snö fungerar som ljuddämpare, så jag hade inte hört något, men Elisjka var så nyfiken på vad vi höll på med, så hon höll på att klättra upp på den snötäckta gödselhögen alldeles bredvid oss för att se bättre. Oj vad rolig hon såg ut, jag är glad att jag hann ta några bilder innan Beroza sprang upp och puttade ned henne. Det har jag inga bilder på, jag var upptagen med Zeniya som inte brydde sig ett dugg om vad halvsystrarna pysslade med. 

 

image

 

Inte för att jag begriper hur hon grisat ned sig under magen, men ljusa hästar lyckas ju med allt.

 

image

 

image

 

Snöprinsessan på täppan!

❄️

 


Bästa pumpstationen

 

image

Mistjev och Ruslan

 

Mitt bästa råd till alla människor är att ha en riktigt bra pumpstation inom räckhåll.  På pumpstationen tankar du energi och fyller hjärtat (pumpen) med ljus och glädje, och det är väldigt praktiskt att ha den pumpstationen nära till hands så det inte behöver vara komplicerat att tanka när det behövs. Det blir så lätt att skjuta upp det annars.

Min pumpstation är grabbarnas flock. Det är nästan magi, jag går in i hagen och snart har jag någon eller fyra milda individer nära som nyfiket rekar jackfickan med överläppen, blåser varm luft i mitt öra eller bara står helt stilla och låter mig krama, ibland gråta ut med näsan begravd i en tjock hårman. Det är så påtagligt hur dåliga saker tvättas bort, andningen blir lättare och själen fylls av solstrålar. Visst älskar jag alla våra hästar på olika sätt, men det som sker med mig i den flocken liknar inget annat.

Den här helgen var i och för sig effektiv, men det var mycket som inte blev som det tänkt, och det tog mycket energi med ungstona och deras twisthoppande med stängseltrådarna i Hemmahagen (se förra inlägget). Inte minst som de unga damerna saboterade två av mina viktigaste måltider! Jag jobbar hårt och älskar mat, man gör bäst i att inte rubba mitt näringsintag 😉 

När söndagsförmiddagens jobb (inkluderat stängselarbete redan mitt i frukosten) var gjort kände jag mig riktigt dränerad på energi. Ibland blir ungston så krävande att de nästan suger energin ur mig, och ger liksom inget tillbaka just då. Säkert delar de med sig en annan dag, särskilt om vi tränar något nytt. Nyvunnet självförtroende gnuggar alltid av sig i form av goda energier, de blir liksom överfulla av stolthet eller något. Att trassla stängseltråd av okynne eller tristess är inte produktivt för någon av oss. Fördelen kan vara att man blir innovativ och finner nya lösningar! Så även i dag, men jag kände mig helt urvriden framåt lunch, så då såg jag till att uppsöka min pumpstation.

Gagarin stod vid grinden och väntade på mig och strax kom Leonid till oss. Mistjev stod själv längre ned i hagen, och det var han jag ville prata lite med, Ruslan gjorde mig sällskap dit, snart också de två andra. Så där stod jag omringad av kärlek och kliade av min Mistjev lite vinterpäls och strök honom långsamt över den otroligt mjuka pälsen i ansiktet medan han blåste luft försiktigt i mitt ansikte, och sedan började undersöka en handske i ena jackfickan.

 

 

image

 

Leonid och Mistjev med Gagarin i bakgrunden

 

image

 

Det är som en blomma i öknen när regnet kommer, och man spelar upp filmen snabbt. En stund senare lämnade jag pumpstationen med lätt hjärta och massor av ny, oförbrukad energi.

❤️

 


Stängseltrassel

 

Vi börjar kvällsutfodra klockan sju, och jag vill gärna äta middag före så jag orkar. På lördagskvällen hade vi dock bestämt att vi skulle hjälpas åt med första flocken (Hinicas) och sedan skulle jag gå in och baka pizzor medan Stefan utfodrade i de tre återstående hagarna. Just som vi skulle skiljas åt utanför stoflocken hördes ett knak när hörnstolpen till det som är en träningsyta inuti Hemmahagen brast, och sedan var det som en tornado av hästar, stängselstolp och tråd. Stor förvirring och det var bara att försöka förtränga hungern (vilket inte fungerade alls), jag fortsatte utfodra medan Stefan fick det otacksamma jobbet att försöka få till ett stängsel igen runt träningsytan med "trampa-ned-käppar" som fick sitta i snön. 

Vi hade givetvis kunnat plocka bort hela träningsytans stängsel och låta stona gå där, men min filosofi är att det är bättre att de lär sig var stängslen är istället för att de ska bli belönade med större yta. Då springer de ju bara igenom igen och igen. På något vis gick det ändå rätt bra, och då allt var förberett i köket kunde vi trots allt trycka i oss pizzor till melodifestivalens andra chans. Imponerande!

Dock blev jag inte särskilt imponerad när jag efter intagen frukostgröt såg hur ungstona ställde sig på rad och trädde sina huvuden mellan stängseltrådarna för att nå sly på utsidan. Det är nämligen så att när (inte om) någon av dem får en strömkyss i nacken rycker den upp huvudet och backar, och drar därmed stängslet med sig, och de andra följer med i samma rörelse rent reflexmässigt. Så det var bara att hälla ut kaffet i slasken, klä sig och gå ut för att spontanröja bort slyn.

Det är bara ungstona som beter sig så. Nyfikna och med hög smärttröskel struntar de i trådarnas under vintertid låga strömimpulser. Runt en del hagar kör vi fem trådar med jord på två av dem, så kommer de åt stängslet då blir det en rejäl smäll, men Hemmahagen där de ska gå i två veckor till har bara vanligt stängsel med tre strömtrådar. De unga grabbarna tar ut energin på varandra istället, de bryr sig aldrig om trådarna utan busar runt i yster lek och kraftmätning.

Efter röjningen fick jag i mig lite kaffe ändå -klockan var inte ens åtta! och sedan beslutade vi oss för att köra ut en bal med havrehalm. Förhoppningsvis erbjuder den så mycket pyssel så att eventuella småpinnar utanför stängslet inte är intressanta längre.

 

image

Nyhetens behag.

 

Varje vinter påminns vi om att vi borde köpa polartråd -breda band med både ström och jord, men det är en väldigt stor investering då det handlar om mil med tråd som ska ersättas, plus isolatorer, kopplingar och handtag. Dessutom skjuter vi på det "tills vi köpt vår riktiga gård" som vi ännu inte har någon aning om var den finns. Varje vinter ångrar jag mig, allt sedan Adilliya och Gasper crawlade under stängslet i Västergissjö för att nå nässelrötter långt utanför hagen! Men snart är det ju vår gudbevars och då glömmer vi det några månader till. 

 


Hjälpsamma tvååringar

 

image

Elisjka, Odessa och Francesca i Hemmahagen

 

Lördag förmiddag var vikt för att sätta ihop ungstona med de andra tre stona och vi hade en jättebra plan. Nu vet vi av erfarenhet att så fort vi ska flytta hästar och göra nya konstellationer där åringar är inblandade kan det hända exakt vad som helst, så luttrad som jag är tycker jag inte längre det är någon katastrof om det inte alls blir som tänkt, utan snarare lärorikt. För drygt tre år sen blev Gagarins avvänjning till en flera timmar lång fars med raserat stängsel och ett större antal unghästar irrandes lösa på vägen i Västergissjö innan Hinica fick lösa det med att leda hela skocken till en skogshage. Men även Gagarin hamnade där han skulle tillsammans med Tangaur så det blev ju succé ändå. Efter det är alla mål succé oavsett vägen dit enligt mig. 

Planen var enkel, vi skulle ta in Galina, Francesca och Cetzima från Hemmahagen till stallet, ta över ungstona till Hemmahagen och efter lite pedikyr och annat på de äldre stona leda tillbaka dem till Hemmahagen där två flockar samsas till en. 

Den planen gick jättebra i säkert en minut, tills vi ledde ut de tre äldre stona från Hemmahagen. Då kände tvååriga Beroza att det var en god idé att putta på händelserna, så hon klev helt sonika genom stängslet (de trådar som vanligtvis är i brösthöjd är efter snöfallet snarare i knähöjd) för att möta upp Cetzima ute på vägen! Av gammal vana, helt utan att tänka efter följde den andra tvååringen Zeniya efter sin siamesiska tvilling, och då klev även duktiga Odessa över för att mota tillbaka tvååringarna där de hörde hemma! Det struntade Beroza i och därmed även  Zeniya.

Kvar i Vinterhagen stod lilla Elisjka och iakttog spektaklet med stora, blå ögon. Vi gjorde helt om med de tre äldre och fick med lite meck in alla sex i Hemmahagen. Kvar i Vinterhagen stod liten Elisjka och gnäggade efter sin nya förebild Odessa. Jisses vad cool lillan var ändå, ingen panik alls. Jag öppnade grinden i Vinterhagen och försökte förmå Elisjka att gå över vägen in i den öppna Hemmahagen, samtidigt som Stefan höll i Galina (den enda av stona Elisjka ännu aldrig träffat) och vi bägge försökte mota tvååringarna från att springa tillbaka till Vinterhagen. Efter kort betänkande gick Elisjka genom den första grindöppningen, ut på vägen och så snart Galina flyttade rumpan så gick hon in i nya hagen och genast till Odessa.

 

image

Sämre förebild kan man ha, Odessa är en synnerligen förnuftig fyraåring

 

Jaha, där hade tvååringarna sett till att flocken var förenad flera timmar före utsatt tid. Det var ju snällt! Tiden vi fick över ägnades åt att knyta ihop tråden som gått av i Vinterhagen, samt förstärka Hemmahagen på känsliga ställen. Det är andra gången Beroza råkat gå genom tråden med släpvagnen Zeniya efter så jag vill inte riskera något när jag är ensam i veckan. 

 

Här är några bilder av Beroza från Hemmahagen:

 

image 

 

image

 

image

 

En tuff tjej som jag gillar mer och mer, Hinicas ungar har väldigt fina egenskaper. Att forcera stängsel hör till ovanligheterna, de få gånger sånt skett har det berott på oförstånd av de unga och Hinicas avkommor är inte alls överrepresenterade. Allt gick ju bra ändå, så tack vare Beroza blev lördagens projekt en succé!

 


"Ryssar är såna som gillar björkar"

 

image

Odessa är en sån som gillar björk

 

Rubriken är titeln på en roman som först gavs ut 2012, den då 28 åriga författaren Olga Grjasnowas debutroman. Själv har jag ännu inte läst den men jag vet med säkerhet att i alla fall mina ryssar gillar björkar. Nu har det snöat ordentligt några dagar och vips upptäckte ungstona att de kommit upp sig här i världen! Inte bara har snön höjt marknivån, kvistarna tvingas ned av tung snö, så till och med Elisjka som är kortast i rocken fick norpa åt sig några tunna kvistar med sovande bladknoppar och hängen.

De ser rätt tråkiga ut i pälsen efter allt blötväder, särskilt mot den vita nysnön, men här kommer i alla fall en bildkavalkad av ryssar som gillar björkar:

 

image

 

image

 

image

 

image

 

image

 

image

 

image

 

image

Beroza betyder passande nog just björk!

 

 

 

Besökare idag: 17
Denna månad: 615
Totalt: 123913
måndag
17
december
Stig

2018
Vecka 51
«mars 2017»
tiontofr
0102030405
06070809101112
13141516171819
20212223242526
2728293031

Senaste inlägg
Man behöver ju inte ha bråttom
Francesca
Luciadagen
Snö
Vad hästar kostar egentligen
Tråkväder
Förmiddagsmys
Som en tavla
Lördagsträning
Spånat!

Senast kommenterade
Francesca
Vad hästar kostar egentligen
Vinterfluff
Tömkörning
Lördagsgodis
Brittadagen
Hur uttalas det egentligen?
Milyj är tillbaka
Höstvindar
Att börja träna lite skadar ju inte

Arkiv
2018
2017
  •    December
  •    November
  •    Oktober
  •    September
  •    Augusti
  •    Juli
  •    Juni
  •    Maj
  •    April
  •    Mars
  •    Februari
  •    Januari
  • 2016
    2015
    2014
    2013
    2012
    2011