Staffan Ullström 1984, lånad från en sida med målade fågelvykort

Trots all snö har jag konstaterat att våren är tidigare än i fjol. Bloggandet är ju bra på det viset, jag går bara bakåt och kollar gågna tiders vårtecken. Tranorna kom tidigare till Hornborgasjön, koltrasten är tidigare och jag har sett rödhaken tidigare än i fjol. Spillkråkorna är flera veckor tidigare med sin "fulsång" och imponerande, långa knackningar, och så vidare. Orrar hittade jag inte, det missade jag att skriva om, men i morse hörde jag dem i alla fall.

Lyssna på orrar här.

Möjligtvis är det gårdagens hemvärnsövning på mon som skrämt igång reproduktionskedjan? Tidigt på söndagsmorgonen passerade en strid ström bilar, framförda av kepsförsedda personer som alla verkade försöka sätta något slags hastighetsrekord förbi hagarna här. Som tur var hade jag småkattorna inne nästan hela dagen. Idun ville inte vara inne, för hon har sin egen strid uppe på ladugårdsvinden att sköta. En strid om att hålla fort mot grannkatterna.

Förra året när hemvärnet hade sin övning var jag på körkurs (köra häst alltså) och därför hade jag ingen aning om hur trafiken brukar se ut på krigardagen, eller hur mycket det faktiskt skjuts. Till nästa års pang-pang-övning på mon funderade jag först på en stor jäkla skylt, men jag kom fram till att det blir betydligt mer effektfullt med en häst, utsågad i plyfa eller liknande, uppsatt på plogkanten.

På aftonen kan jag flytta min trojanska häst till andra sidan vägen så de ser den när de i full fart beger sig hem från mon också. Då återstår bara att komma på något fyndigt meddelande att måla på hästen, men jag har ju nästan ett år på mig. Nog kommer jag på någonting tills dess.

Peace out

2012-03-19 08:02 | 5 kommentarer

Min fina Tova, bild tagen i lördags.

Det har hänt att jag skrivit om ödmjukhet här, att inte stänga alla fönster och dörrar, och därmed se sig färdiglärd, utan att vara öppen för nya idéer, och att olika metoder fungerar på olika individer. Jag har en ganska bestämt åsikt om att inte handmata hästar, då jag tror det i många fall kan framkalla olater och obehagliga situationer. Nu tänker jag bekänna att jag har ett undantag.

Jupp, Tova tar en morot ur min hand medan Adilliya försöker tränga sig emellan

Tova är mitt undantag. Hon älskar morötter, och jag har låtit den orangea roten bygga en bro mellan oss. Morötter har vandrat från min hand till hennes mun, först som en vänlig (mutande) gest (för att visa att jag inte tänker lura henne), sedan som belöning för att exempelvis böja sig mot mig, ta på sig grimman, etc. I lördags stod vi ute i blåsten, hon parkerad iförd repgrimma och NH-grimskaft medan jag nogsamt borstade hela henne. Jag behöver inte vara en morotsautomat, hon får dem nu som belöning vid vissa tillfällen, sådana som bekräftar en utveckling i vårt samarbete.

Nu har jag till och med normala Basjkirbilder på henne, alltså sådana av en nyfiken och närgången häst som vill undersöka kameran, mina skosnören och så vidare. Här lockas det definitivt inte med någon morot.

Tova håller sig nära mig när jag är i deras hage, hummar och pratar nästan oavbrutet, låter mig ta på henne överallt och hon kräver inte morötter i utbyte, utan nöjer sig med min uppmärksamhet. Inte är hon påträngande heller, och inga otrevliga ovanor som att muddra mig eller nafsa. Just i det här fallet fungerade handmatning för mig och Tova för att överkomma en för mig viktig tröskel.

Lilla Adilliya har jag däremot en himla massa "normala" Basjkirbilder på

2012-03-19 07:39 | 3 kommentarer