
Min fina Tova, bild tagen i lördags.
Det har hänt att jag skrivit om ödmjukhet här, att inte stänga alla fönster och dörrar, och därmed se sig färdiglärd, utan att vara öppen för nya idéer, och att olika metoder fungerar på olika individer. Jag har en ganska bestämt åsikt om att inte handmata hästar, då jag tror det i många fall kan framkalla olater och obehagliga situationer. Nu tänker jag bekänna att jag har ett undantag.

Jupp, Tova tar en morot ur min hand medan Adilliya försöker tränga sig emellan
Tova är mitt undantag. Hon älskar morötter, och jag har låtit den orangea roten bygga en bro mellan oss. Morötter har vandrat från min hand till hennes mun, först som en vänlig (mutande) gest (för att visa att jag inte tänker lura henne), sedan som belöning för att exempelvis böja sig mot mig, ta på sig grimman, etc. I lördags stod vi ute i blåsten, hon parkerad iförd repgrimma och NH-grimskaft medan jag nogsamt borstade hela henne. Jag behöver inte vara en morotsautomat, hon får dem nu som belöning vid vissa tillfällen, sådana som bekräftar en utveckling i vårt samarbete.

Nu har jag till och med normala Basjkirbilder på henne, alltså sådana av en nyfiken och närgången häst som vill undersöka kameran, mina skosnören och så vidare. Här lockas det definitivt inte med någon morot.
Tova håller sig nära mig när jag är i deras hage, hummar och pratar nästan oavbrutet, låter mig ta på henne överallt och hon kräver inte morötter i utbyte, utan nöjer sig med min uppmärksamhet. Inte är hon påträngande heller, och inga otrevliga ovanor som att muddra mig eller nafsa. Just i det här fallet fungerade handmatning för mig och Tova för att överkomma en för mig viktig tröskel.

Lilla Adilliya har jag däremot en himla massa "normala" Basjkirbilder på


2012-03-19 07:39 | 3 kommentarer