Det här inlägget är inte sponsrat alls. Det är en särskild sorts grimma jag kommer förklara fördelarna med, och det finns många tillverkare och återförsäljare av dessa modeller, det råkade bli en specifik just i det här inlägget. Beställaren av just den här grimman är bara smart nog att lägga marknadsföringen så den syns väldigt bra. Så hade jag också gjort.

 

Sandor med mamma Fiona, äpplet faller inte långt från trädet kan man se.

 

Det behövdes fler bra föl- och unghästgrimmor här på gården, särskilt sedan några trotjänare flyttat, och vi väntar tillökningar, så i tisdags anlände tre ponnygrimmor och en i storlek cob av en modell vi särskilt uppskattar. Riktigt slitstark och ställbar på flera sätt.

Har man många hästar är det praktiskt om flera kan dela på grimmorna, och givetvis tänker vi på smittorisk mellan hagar och annat även om vi bor isolerat och inte direkt ränner i olika stall (att vi är allergiska mot hästar bidrar). Vi har uppsättningar med utrustning till alla flockar, grimmor, hinkar, borstar etc, så ingen behöver vara orolig över att vi skulle slarva med sådant.

Modellen är sådan att den går att reglera framtill, och den har rejäla beslag. Den svaga punkten är ringen man fäster hake till ledrep/grimskaft i, den kan släppa i lödningen/svetsen, grimman håller inte hur mycket press som helst, men i övrigt har den så många punkter som fördelar tryck så den håller bra. Den är även bra de gånger man tvingas lämna grimma på i hagen, bara det utsätter grimman för mycket nötning. Särskilt som grimman blir måltavla för attack och bus bland de yngre. Mina svårigheter att få till bilder av Sandor och Ilieff i sina nya grimmor i tisdags visar vad jag menar.

 

 

Nytt försök på fredag när de skulle in för vaccination:

 

 

Vaccineringen gick jättebra för övrigt, att vi tar på grimmor innan vi tar in dem i stallet är bara en procedur, vi leder dem inte utan de går lösa så länge de delar box med sina mammor. Att gå in är visst skoj, att få grimman på innan är bara en signal, en de tydligen uppskattar.

Att grimmorna har vitt, fluffigt ludd är något de kan reagera på när de unga får sådana grimmor på första gången, men de här två är vana sen tidigare. Storleken är ”pony”, och dessa föl är 8-9 månader gamla. Att man kan reglera grimmorna framtill gör inte bara att de med olika huvudform kan använda dem, de kan även växa i dem. Likaså att de går att reglera på bägge sidor.

Den största behållningen är just att man kan reglera dem på bägge sidor. Vi använder extremt sällan snabbknäppet som sitter i form av en pistolhake på vänster sida. Aldrig faktiskt, förutom när det är absolut nödvändigt, eller när vi förbereder hästar för flytt, eftersom de flesta föredrar att ta på och av grimma på det sättet. Det är så man lär sig på ridskolan till exempel. Många struntar till och med i att sätta fast den där pistolhaken. Inte på grund av att man glömmer, utan för att man vill visa att ens flyktdjur är så snäll. Jag ryser av obehag varenda gång jag ser bilder på hästar som står uppbundna, leds eller tränas med öppna grimmor. Mest för att det blir ett svek mot hästen den gången det verkligen blir skarpt läge och utrustningen fallerar. 

Det ni säkert frågar er nu är hur vi får på grimmorna om vi inte använder snabbspännet och trär grimman över öronen på hästen. Svårt att förklara med ord, men det innebär en manöver exakt som när man tar på hästen repgrimma. Alla som använder repgrimmor vet att om man vänder den ut- och in så kan man ta på den från höger sida, och hästar som är dubbelsidiga flyktdjur (alla hästar består av en höger häst och en vänster häst, jag går inte in närmare på det nu) kan få extra svårt för en sida ibland. Med de här grimmorna kan man enkelt ta på och av från bägge håll. Då det blir svårt med ord anlitade jag en fotograf idag, och Rolly får visa hur vi tar på grimmor på föl, unghästar och vuxna:

 

Det börjar med en omfamning. Just idag är Rolly (snart 14 mån gammal) väldigt ivrig och böjer sig mot mig, något jag inte begär. Vuxna hästar gör gärna så. 

 

Extra ivrig igen, så när väl nosremmen är på plats nickar hon upp huvudet för att hjälpa till. Rätt vanligt att de gör så, särskilt om grimman är kul. 

 

Spännet till rätt läge på vänster sida.

 

Rätar till lite.. hon är bra söt. Storleken på grimman är samma som för småkillarna, visar på hur användbar modellen är då man kan spänna om nästan allt.

 

En del tycker vi sätter grimmorna för kort, men man måste tänka dels på att nosbenet är väldigt skört över mulen, och att de inte får få in en bakhov i grimman om de kliar sig (de gånger man behöver ha grimma på i hagen).

 

 

Och här tar jag av grimman från höger sida. Älskar verkligen den här bilden av fina Rolly med sin rödtoppade pannlugg.

 

När jag ändå är inne på ämnet kan jag omöjligt undanhålla er bilder från när sex veckor gamla Allin (helsyster till Rolly) fick stifta bekantskap med en fölgrimma i veckan. Vi brukar oftast inte börja så tidigt, men Allin är så himla uppsökande, tillmötesgående och lekfull, så jag kunde inte motstå att åtminstonde introducera fölgrimman. Jag passade på när jag drog ut vatten, tog med en grimma på chans eftersom jag inte riktigt ser hela hagen från gården och visste var de var.

 

 

Medan Francesca var ute på lägdan och letade efterlämnat hö och njöt av solen hade Allin gått till pappa Gasper på verandan, så det var perfekta förhållanden. Som jag beskrev förfarandet innebär det en utmaning, då man är på bägge sidor hästen när den ska på. Det får man ha koll på. Dessutom är fölgrimman ljust, ljust blå, nästan vit, och i solskenet lyste den, vilket Allin reagerade på. Men jag lät henne lukta på grimman, rasslade med den och strök den på hennes framdel och huvud från bägge håll, och plötsligt var grimman på och av, på och av, sen på igen och spändes fast.

 

 

 

Inte perfekt inpassad, för jag fick ju chansa och sätta alla spännen på kortast läge när hon är så ung. Har en ännu mindre grimma (Tuchkins fölgrimma) men den är klumpigare. Tre-fyra gånger tog jag av och på grimman innan jag tog kort, och hon har verkligen med, och väldigt medgörlig alla gånger. Gasper stod en bit bort med rumpan mot och lade sig inte i alls. 

Med fölgrimman har jag inte riktigt samma möjligheter ifall ungen visar sig svår då grimman bara är ställbar på vänster sida, men man kan alltid vända grimman ut- och in. Det är en sån där supermjuk grimma utan foder så jag tycker man kan prova från bägge sidor. Allin är mer inbjudande från höger sida, men jag hade inga problem alls med grimman från vänster sida när hon blev bekväm med övningen. 

 

Väldigt lik sin farmor Minotchka, fast grå med röda öron. Och ljusblå fölgrimma.

 

2021-03-19 15:44 | 0 kommentarer