Kikar in lite kort, har inte mycket tid över till blogg för närvarande, med främmande i huset och förberedelser inför premieringen på lördag.

Bizra som inte går att lasta bråkade vi med i fyra och en halv timme med igår, men tillslut klev hon på och tyckte till och med det var riktigt trevligt. Mycket berodde nog på att transporten vi lånat (från Andra Sidan) är av typen "led in, led ut", alltså att man kan gå igenom. När vi inte orkade bråka eller förhandla mer så vinchade vi in henne bakvägen med ett långt grimskaft som vi fäste i bilens drakgrok, och när det inte längre gick att kasta sig bakåt gav hon upp och skuttade in i transporten. Där fick hon havre och leddes sedan ut. Idag lastade vi henne och Minna utan problem och körde dem till Norrgissjö.

Triumf!

Idag fick jag äntligen en ny telefon, en som ska tåla väta, damm och stötar. Heja Finland, efter 13 år vågar jag mig på en Nokia igen:

2011-08-30 20:57 | 1 kommentarer

...

Idag cyklade jag till Gideå för att kika på genrepet inför premieringen nästa helg. Stort tack till Carina som bjöd in mig till att se på, så är det när man samarbetar istället för konkurrerar.

Både yr.no och klart.se utlovade fagert väder med sol och ljumma vindar, men jag cyklade på andra sidan sjön i motvind och regn! Så var det ju inte tänkt. Vinden var blöt och kall, så trots 18 plusgrade frös jag tillslut. Med skräckblandad förtjusning iakttog jag genrepet. Vad duktiga de är, både handlers och hästar, och fölen imponerade verkligen på mig. Ridningen var jätterolig att se och jag inser ju att vi nu har en vecka på oss att träna, träna, träna och åter träna.

Cykelturen hem tog mig snabbt tillbaka till "vanlig sommartemperatur" vilket betyder överhettad, får se vad kroppen tycker om sådana skillnader. Hemma fanns allt kvar som jag lämnat det*suck* och tvättmaskinen hade jag glömt starta.

Nu har vi fått storfrämmande och jag har inte tid för blogg mer idag.

...

2011-08-27 16:21 | 1 kommentarer

..enbart för att lägga in ett recept.

Idag gjorde vi nämligen den hittills överlägset godaste och mest uppskattade musselsoppan, som togs om och om av tills den var slut.

Receptet följer här:

Lägg en rejäl klick riktigt smör i en rostfri panna och värm tills det tystnar.

Sänk värmen två hack och lägg i en finhackad gul lök, några pressade vitlöksklyftor och en tesked av riktigt chilipulver (illröd ska den vara och inte innehålla någonting annat en chili, tänk på att färska chilifrukter i butik är så fulla med pesticider så de bör tvättas med diskmedel innan de används.)

Häll över ungefär tre deciliter billig chardonnay och en halv deciliter äppelcidervinäger, lägg i en stor eller två små finrivna morötter, en liten eller en halv stor finskivad fänkål, ca en matsked finriven ingefära, en tunnt skivad stjälk selleri, några tunnt skivade "vitlöks-peppar-paprikor" från Turkiet (vet inte vad de heter, men vi köper dem istället för paprika som odlats i holland på isoleringsmaterial), två lagerblad, ca två matskedar tomatpuré och en tesked torkad timjan.

Salta efter behag och fyll på med vatten (och grädde om man vill det, eller fin fiskbuljong, ljus öl, mjölk, whatever makes yout heart smile) tills det doftar rätt. Jo, doftar rätt. I det här läget är det slöseri på disk att smaka. Det ska koka i åtminstone 20 minuter, och smakar av och korrigerar gör man innan musslorna ska i.

Sedan lägges musslorna i och kokas tills de öppnas. Servera med rustikt bröd och samma chardonnay som soppan är gjord på eller en tjeckisk pilsner.

Mums:)

Ha en fin kväll nu, det ska vi ha.

PS: Vi tog hem hästarna i eftermiddags, nu är det mysigt på gården igen.

2011-08-25 19:15 | 1 kommentarer

...

Jag är mitt inne i ett byte av system för att administrera min hemsida.

De nya funktionerna jag har tillgång till är superbra, man alla funktioner finns tyvärr inte än. Jag kommer därför att låta bloggen vila (fast fan vet om jag kan) och istället koncentrera mig på ett eventuellt ansiktslyft för hela sidan. Bara det att jag inte kan lägga in en bild i fotoalbumet nu pga en funktion som inte är klar än, eller att kunna lägga in bild i bloggen är för irriterande för mig och jag behöver energin till annat.

Men det kommer bli fantastiskt bra tillslut. Webdon, keep up the good work! Det här blir toppen.

Puss och kram så länge från fru Jonsson

...

2011-08-25 17:05 | 0 kommentarer

En av många solrosor mot väggen

Ännu en dag med strålande sol. Luften är höstsval om morgon och kväll, men igår på eftermiddagen var den högsommarhet när solen gassade från en himmel så blå att det nästan gjorde ont i ögonen. Mot väggen lyser solrosorna i nyanser från blekgul med gammelrosa inslag, via brandgult och eldrött till glödande blodrött. Man blir verkligen solvarm i hjärtat av de vackra "blafforna" som sträcker sina mångärgade ansikten mot himlen.

...

Bilderna tagna med min inte så krya mobiltelefon

Min önskan är att jag kan sprida denna värme vidare till er. En riktigt härlig och solig onsdag önskar fru Jonsson.

...

...

2011-08-24 08:43 | 4 kommentarer

Morgondimman lättar

Igår var det regn och blött. Så ljusnade det på aftonen för att låta skyarn öppna sig för fullt på kvällen. Ösregn och kolsvart, tänkte på hästarna i den stora beteshagen. Vi tänkte ta hem dem om en vecka för att förbereda inför premieringen, men blir det ett ösregn till under veckan så tar vi hem dem innan. Vi har inte fått vinterhagen betesputsad än, men blir det slut mat i hemmahagen har vi inget val, då får vi sätta upp stängslet ändå och låta hästarna beta av det höga gräset. Det som är synd är det blir så fult på lägdan, tuvigt och så, men det är som det är.

Solen torkade snabbt bort morgondimman och det blåser en svag men sval vind. Sångfåglarna har tystnat. De som ännu finns kvar packar sina resäskor för resa söderut. Gässen som häckade i Västergissjö ifjol har flyttat mötesplats till norra sidan märkte jag igår när jag cyklade till Gideå med några blanketter. Skönt att slippa dem här, nu kan jag njuta för fullt av tranornas sällsamma trumpetande. De får gärna komma hit, hur många som helst.

Idag är det fullt upp här på gården. Bäst att passa på medan vädret är fint att få någonting vettigt gjort. Hemsidan kommer med nyheter vad gäller administrationen, förhoppningsvis snart. Ska kolla igenom nya funktioner och så'nt vid tillfälle, och kanske får hela sidan ett ansiktslyft inom kort?

Nu ut i solen!

...

I övrigt så tänker jag idag på en vän, vars hjärta inte orkade slå längre än 37 år. Det var tre år sedan idag, och han slutade i alla fall jordelivet med att göra det han älskade mest; Åka hoj.

Idag är det lika vackert som det var den dagen.

...

2011-08-23 08:34 | 0 kommentarer

...

Jag återkommer till rubrikfrågan, men först måste jag bara få skrika ut i hjärtskärande och primal förtvivlan; JAG SAKNAR MIN KAMERAAAAA!!! *gråter Lille-Skutt-tårar över hela bloggen*

Min favoritårstid, den färggladaste gör sitt intåg, och jag blir smärtsamt påmind varje dag om hur beroende jag gjort mig av denna digitala pryl. Idag gick jag en härlig skogspromenad med Izor och nattens skyfall hade förvandlat stigen till en porlande bäck, omgiven av brinnande rött blåbärsris. Izor travade på framför mig, obrydd över var det är bäst att sätta fötterna, han gick helt enkelt där det luktade bäst. Ännu ett missat Kodac-moment.

Solrosorna blommar för fullt, i nyanser från djupt blodrött, via gammelrosa till lysande klargult, men i avsaknad av kamera lägger jag in en gammal hämtad bild av de sinnesglädjande höstblommorna:

...

Ekonomiskt oberoende var det ja.

Om man frågar folk, vuxna och halvvuxna, vad deras största önskan är, så är svaret beklämmande ofta "ekonomiskt oberoende", i den meningen att "Jag behöver bara typ 200 miljoner så är jag ekonomiskt oberoende resten av livet och kan göra vad jag vill." Att kalla den situationen för ekonomiskt oberoende är för mig lika logiskt som att kalla facebook för socialt media. Vad är mer asocialt än att hänge sig till en låtsasvärld där man inte behöver konfronteras med någon över huvud taget? Detta skrivet av en 38 årig kvinna som inte har eller tänker sig ha fejjan.

Vad personifierar icke-begreppet Ekonomiskt Beroende mer än att man behöver ett helt skitlass med pengar för att livet ska vara toppen?

Vår familj är beroende av att min man har jobb. Har han bara regelbundna jobb så klarar vi oss fint. Ute på en sensommarfärgad äng i går så pratade vi om det, och jag sade lite skämtsamt att jag om någon är ekonomiskt oberoende eftersom jag klarar mig utan månatlig inkomst. Men så funderade vi lite i ämnet och kom fram till att de som lever närmast naturen måste vara de som faktiskt är de mest ekonomiskt oberoende. Även om ekonomi ställer till det för en del av dem. -Tänker bla på inuiterna som drabbas hårdast av industrin och exploationen som sker i exempelvis sydamerika, då all skit i luften reser norrut, plus att haven utarmas, men det syns ju inte.. Men det är en annan historia.

Att komma över pengar utan att lyfta ett finger för att leva ett liv utan att lyfta ett finger, är det idealet? Eller hur tänker folk när jättemycket pengar är nyckeln till lycka? Är det en rädsla över att behöva arbeta? Träffa folk? Fylla i blanketter eller annat tråkigt som tillhör livet (med pengar kan man väl köpa alla tjänster). Tänk om man blir så rädd för livet att man till och med anställer någon för att torka en i arslet? Ja ursäkta osmakligheten, men jag tycker tänket är absurt!

För mig betyder ekonomiskt oberoende att inte behöva så mycket pengar, men klara sig fint ändå, att livet har superb kvalité grundade på verkliga intryck och arbete som lönar sig. Med arbete menar jag exempelvis odling, djur för egen mat och kläder etc.

Vill nu någon svara blir jag jätteglad, men det behövs inte, har jag väckt en tanke räcker det gott, men; Vad innebär begreppet ekonomiskt oberoende för just dig?

...

2011-08-21 16:43 | 3 kommentarer

...

Här så "gnäller" jag bara för att belysa kontrasterna:

Vaknade i ottan och hade ont i magen, bara att kliva upp. Nu var egentligen inte det så jobbigt, jag brukar ju kliva upp i ottan. Ute låg det blöta moln över nejden när jag gick ut med mat till katterna. Ont i halsen och tungt att andas, men jag tog med mig Ludde ändå på power walk.

Varför man drar på sig enkilosmanchetterna på handlederna när kroppen skriker av lågtrycksvärk vet jag inte. Självplågeri antar jag, men det kan vara glömska eller helt enkelt tanken att "så länge det gör ont vet man att man lever". Det kom surt efter, jag började gå fel för att kompensera och den bultande värken i nacken tilltog. Låtsades som ingenting och gjorde upp med maken att leda två hästar på skogspromenad (för blött för att rida efter skyfallet häromkvällen). En promenad som gick jättebra, Bizra reagerade inte ens på smygande svampplockare med högljudd hund.

Vid det laget kändes vänster sida av nacken som en tjock kabel av ihållande "änkestöt", ni vet när man slår nerven i armbågen och värken spred sig upp över bakhuvudet. Efter lunch hade värken eskalerat så att det flimrade för ögonen i en närmast migränliknande värk och rätt så blek om nosen lade jag mig i sängen efter att ha dragit ned persiennerna. Slumrade lite och ryckte till emellanåt. Avbröts av ett telefonsamtal med ett dödsbud, min syster framförde att en kär morbror gått bort. Eller kär.. jag har bara ljusa minnen, för jag minns honom och hans fru när de besökte oss när jag var liten. Har inte träffat dem sedan mitten av 80-talet tror jag, men ändå i ljust minne bevarad.

Så klev jag upp, för det blev i slutänden jobbigt för nacken att ligga ned, även om det blev lite bättre efter att maken masserat tigerbalsam på värken. Körde igång en panna potatis med massor av dillkronor, som ska hamna i grabbarnas foliepaket till kvällens grillning, och gick ut med mat till katterna.

Saga och Vidar

Vilka glädjepiller! Tänk att glada, kärleksfulla, busiga, ulliga, välkomnande, kurrande små katter kan trolla bort allt elände som en reklam för rengöringsmedel torkar bort fem års kalkavlagringar i ett svep!

Nacken kändes bättre efter varm vetekudde, och så drog så lantbrevbärarens gula lilla bil förbi och jag körde mina bara fötter i de blommiga träskorna och småsprang med hoppsasteg till brevlådan, för jag väntade post! Jodå, där låg det väntade; Veckans Land, en bloggvinst jag är jättenyfiken på (Pocketutgåvan av Kay Pollaks "att välja Glädje. En bok om att få ett bättre liv"), samt ett handskrivet brev från min nya brevkompis! Tänk så ungdomsbevarande, att vid 38 års ålder skaffa sig en brevis.

Land, bloggvinst, handskrivet brev, ett glas vaniljdoftande rosé samt en vaktpudel. Kan en eftermiddag på altanen bli bättre än såhär?

Det är fantastiskt ändå, hur det mindre bra målar det bra i så fantastiskt klara och skimrande färger. Som en regnbåge lyser det upp och suddar bort det andra. Jag går omkring i en nostalgisk doft av tigerbalsam, fylld av nya intryck och ser fram emot att grilla och duka fram god mat. Vilken tur att det bra är lättare att bära med sig än det mindre bra.

Avslutar med det första stycket jag vilade ögonen på när jag bläddrade i min bloggvinst;

"Läs till sist: Det är med hjälp av mina tankar jag kan förändra mig själv. Det är på tankens nivå all förändring startar"

...

2011-08-18 16:09 | 1 kommentarer

Det här är en sak jag och min man talat om; användandet av ett väldigt negativt laddat ord för att förstärka någonting bra, och vice versa. Den som inte gillar språk kan sluta läsa här och spendera surfandet på roligare sidor.

Det är nämligen såhär att jag har väldigt svårt för att någon säger om mat att det är skitgott. För mig blir det så totalt fel, innebörden blir att det jag kanske lagt ned mycket tid och kärlek på, och serverat så fint jag kan, smakar avföring

S-ordet använder jag, om jag tänker efter, enbart för att förstärka negativa saker, även om jag inte använder just det ordet så ofta -tyvärr måste jag tillstå att jag har betydligt grövre kaliber i mitt tungsvärtande vokabulär. Förvisso har jag nog någon gång sarkastiskt och irriterat vräkt ur mig att någonting går skitbra, när det uppenbarligen går allt annat än bra, men annars är det vikt för "jävla skithäst" eller liknande, vilket om något är exempel på dåligt språk.

Men det är min käre make som dragit det till sin spets och frågar sig om det verkligen är OK att uttrycka sig som exemplen i rubriken. Egentligen är det väl inte logiskt att säga att någonting doftar förskräckligt gott? Eller att någonting går mirakulöst dåligt?

Ja, vad säger man? Jag kommer kanske ha det i åtanke i framtiden, men är det inte väldigt djupt rotat att göra precis så? Om man ser en gammal svensk, svartvit film, så tycker jag nog att det är rätt vanligt att det används uttryck som "förskräckligt bra" etc. Inte klandrar jag någon som säger så. Förutom skitgott, så säger man bara inte.

Men om jag skapar goda energier genom att använda superlativen bättre så får jag väl anta den utmaningen och tänka mig för innan jag vräker på. Eller så kanske man helt enkelt ska försöka låta bli att förstärka allting innan vi blir så avtrubbade att vi i framtiden måste trippelt understryka allt som sker.

Ha nu en underbart härlig tisdag

2011-08-16 13:54 | 0 kommentarer

...

.. eller vad det nu heter.

Bizra är en "varannangångs-häst". Det innebär att hon uppför sig exempariskt varannan gång Emma kommer för att verka hovarna, och som en obstinat tjuskalle varannan, etc. Därför blev jag väl inte sådär jätteförvånad över att söndagens ridtur höll på att sluta i katastrof efter att det gick så fantastiskt bra i lördags.

Inte så sugen på att hon och Minna skulle lämna flocken, OK, så kan det ju vara ibland. Uppförde sig bra när vi väl var i utestallet och gjorde i ordning dem, och var ganska så duktig på ridplan innan vi red ut. Jag ledde Minna, för hon hade ett sår på ryggen. Hon måste ändå gå i skogen och lyfta hovarna, det är bra för henne. Bizra började gå och putta på henne så hon nästan snavade över mig! När Stefan inte lät henne göra det började hon rycka och slita i bettet, kasta upp huvudet och bete sig allmänt illa. Även Minna stissade upp sig tillslut, och när vi nästan var nere i Svedje så brast det för Bizra.

Vet inte riktigt hur det gick till, men hon började kasta sig åt sidan, och Stefan drog i "nödbromsen", det vill säga att han böjer hennes huvud mot sadeln tills hon stannar. Men vid minsta utrymme så kastade hon sig igen. Jag höll Minna med ena handen och greppade Bizras grimma med andra så att Stefan, som nu satt väldigt snett, skulle kunna sitta av. Då kastade Bizra iväg på en sista bakbenspiruett med mig hängandes i repgrimman. Så stod hon still och Stefan kunde sitta av.

Jag hade så jäkla ont i armen då att jag faktiskt trodde under några minuter att jag drabbats av en fraktur (jag vet hur det känns). Vi satte fast hästarna i grimskaft och bestämde oss för att leda hem dem istället för till betet, som vi egentligen tänkt. Efter ett tag lugnade Bizra ned sig och vi ledde dem tillbaka längst den steniga skogsvägen. Ett tag var hon väldigt besviken och skrek högt i Stefans öra att hon minsann ville tillbaka till flocken, men efter att vi plockat av dem utrustningen i utestallet och borstat dem var hon åter lugnet själv.

Tyvärr hade underlaget påverkat henne. En del av leden vi rider går längst en nygjord gallringsväg, gjord för stora skogsmaskiner och belagd med grovt krossgrus (får man göra en sådan väg på en befintlig led??). Bitvis kan man gå i diket, men ofta tvingas hästarna upp på vägen. Nu tog vi beslutet att gå hem med dem och enda alternativet är nyss nämnda väg. Bizra uppvisade tydligt hälta både höger fram och höger bak innan vi kom fram till beteshagen, men bägge hästarna var lugna igen.

Det kunde förstås slutat värre, men jag var så grymt besviken. Särskilt eftersom jag tidigare samma dag suttit hos Bizras uppfödare och skrutit över hur bra det gick för oss med ridningen.

Så på aftonen fick jag ett SMS av en granne, att det finns spår av björn på skogsvägen! Plötsligt känns det inte alls konstigt att de reagerade så kraftigt i skogen. Nu har hästarna en inplanerad och läglig semster på några dagar, men frågan är var vi nu ska rida? Och inte är det så lustigt heller att jag inte kan se beteshagen hemifrån.

Hoppas Farbror Nalle är vegetarian.

2011-08-15 13:44 | 3 kommentarer

...

Vilken bra förmiddag vi hade med hästarna!

Vi tog återigen Minna och Bizra från flocken och ledde hem dem för träning. Bizras ridträning är jätteviktig, det spelar ingen roll vad vi gör, stort eller litet, varje minut på hennes rygg är betydelsefull. Egentligen ville Tova följa med oss (kors i taket), och Minna var inte så pigg på att följa idag, men det blev så ändå. En ridtur i skogen var inplanerad och det är bra att Minna får bära någon över stock och sten så hon får mer koll på fötterna.

Vi hade först övningar på ridplan, både markövningar inför premieringen, också ridning, innan vi begav oss ut i skogen. Natten hade varit mer än sval, när jag gick upp var det bara fem grader, och fullt med kvälls- och morgondagg, medan solen torkade bort dimman och återtog sin plats på himlen, och när vi red ut vid tiotiden var skogen ännu ljuvligt sval. Eftersom grusvägen är nyrenoverad och därmed stenig, plus att hästarna är nyverkade, så satt vi av när vi kom fram i Svedje, och ledde dem sista biten till hagen. Där väntade som vanligt en fasligt högljudd välkomstkomitté, men det är dock bara ljud; Alla väntade lugnt och fint medan vi sadlade av och ledde in stona till de andra.

En sådan dag, när mitt ungsto visar sådan trygghet och även prov på hela fyra gångarter, då stärks mitt självförtroende och jag vågar tro på att hon gör bra ifrån sig på premieringen. Både Bizra och Hinica kan tölta och Bizra gör gärna det ibland istället för att trava när man rider ut. Som tur är så töltar hon inte på ridplan, gångarten ingår inte i bruksprovet.

Nu håller vi tummarna för att det fortsätter i samma stil:)

...

2011-08-13 15:23 | 5 kommentarer

...

Eftersom maken sällan är hemma, och det finns mycket att göra så försöker vi ta tillvara på tiden så bra vi kan. Idag, fredag, så tränade vi hästar från kl nio fram till lunch, och sedan gav vi oss ut på cykelsemester runt Gissjön, en tur på dryga två mil.

...

...

Efter en trevlig tur i medvind längst asfaltsvägen till Gideå, och proviantering på affären där (pulverkaffe, närproducerat, rökt oxhjärta samt Aftonbladet för kommentarer inför V75) gav vi oss så iväg hemmåt, längst kuperad och, efter "renovering", blöt och stenig grusväg. Efter att ha kämpat oss uppför backen så tog vi en vätskepaus ovanför den idylliska badplatsen Granto, som ligger omgärdad av branta klippor, nedanför det smått otroliga grottsystemet Skallbergsgrottorna (väl värt ett besök för den som törs).

...

Älgen ser mest blåprickig ut på bilden, men den är blå. God var den också.

Så fortsatte vi vår färd efter välförtjänt belöning, men gjorde en avstickare ut till "vår udde", bara för att känna vilken härlig plats det är.

Nästan framme..

Vi satt och kontemplerade över livet och framtiden en stund, i eftermiddagssolens ljumma sken, med vattnet glittrande nedanför, innan vi cyklade hem till kissnödiga hundar. Så intog vi goda jordgubbar på utsiktsstenen med hoppande kattungar som underhållning.

Nu ska jag rubba in kycklinginnerfiléerna till grillningen ikväll. Jag önskar alla en helt underbar och somrig (eller höstlik om man hellre vill det) fredagskväll.

Puss och kram från en lagomt solbrynt och solblekt fru Jonsson (som för övrigt klippt sig igen, men jag lägger inte in en bild, ni får bildgoogla artisten September istället;).

...

2011-08-12 17:01 | 0 kommentarer

...

Rubriken syftar enbart till att jag blivit ombedd att varna innan jag publicerar bilder på sötnosarna;) Nu är det ju en himla tur att objekten är så söta, för min mobilkamera håller på vara helt värdelös (den med, verkar som att allt brakar ihop samtidigt).

...

Sot och Vidar retas med Saga som sitter under det rostiga gamla sätet från någon jordbruksmaskin

Sedan är det så att objekten inte är så lätta att fota på bild, och ännu svårare blir det förstås när kameran inte hänger med. Här satt Sot stilla en liten stund;

...

Som tur är så sover de ibland, det är då jag tycker de är allra sötast. Tyvärr vill inte mobilkameran ta bilder inomhus, men knäppte till en gång i alla fall, om än suddigt;

Sot, Snotra, Vidar och Hilda vaknar upp till en ny dag

Får jag tid i eftermiddag så gör jag en sida till katterna, även om jag inte har bra bilder. Använd detta kontaktformulär om du vill veta mer om katterna, eller om du skulle vara intresserad av att ge dem ett gott hem som utekatt med sovplats inne.

...

Nu har kattungarna en egen sida!

...

2011-08-11 07:56 | 2 kommentarer

Högsommaren hade bygden i ett hårt och fast grepp, innan regnet kom lagom till förra helgen. Brännande och obeveklig sol som i flera veckor bränt allt under den, och denna olidliga flugplåga! Både inne och över de stackars hästarna, som stilla stod och sov bort det mesta av dagarna i vindskyddet eller i dungen.

När så regnet drog  sig tillbaka så hukade jag mig, likt en skygg hund vid åsynen av en hoprullad tidning, och inväntade den vidriga hettans återkomst. När den uteblev till förmån för sval vind och lite klarare luft så höjde jag blicken och konstaterade att rönnbären rodnat och att det i björkarna lyser av små guldslantar.

Ännu är det sommar, men luften ger löfte om att min favoritårstid närmar sig; Den alltid så efterlängtade hösten.

I beteshagen har hästarna fått sällskap av en växande skara av skönsjungande tranor. Jag älskar deras vemodiga trumpetkonserter som spelas både morgon och kväll, och ibland även en stund på dagen.

Däremot skulle jag kunna klara mig utan gässens evinnerliga tutande, som mest påminner om vuvuzelorna som gjorde det omöjligt att följa en enda fotbollsmatch under VM i fjol. Under morgonens promenad kunde jag konstatera genom överslagsräkning att ett hundratal redan samlats vid hängbron, och tack och lov så sov de. Tyvärr verkar det som att Västergissjö är uppsamlingsplats för stora grupper av gäss på väg söderut, de kommer nog att växa i antal och störa med sina övningsflygningar i många, långa veckor.

Än har hästarna mycket mat kvar på betet, under de gulnande topparna finns mycket grönt. Hästarna har på ett par dagar också blivit tätare i hårremmen, vilket är smickrande för dem. Tova ser alldeles kolsvart ut och hon är täckt av så kallade må-gott-bollar. Henne "tömkörde" jag i hagen idag förresten, helt utan remmar, med kroppspråk och rösten som enda hjälp och förhållning. Hon imponerade på mig när hon stannade direkt på ett ljudligt "ptrrro".

Om kvällarna skymmer det allt tidigare, och jag tänder ljus i kök och vardagsrum. Det är mysigt med dunklet, och härom kvällen såg jag den växande Rödmånen, där hon hängde över trädtopparna i söder, och hon gjorde verkligen skäl för namnet. Ingen bild, dock, den var omöjlig att fota med mobiltelefonens kamera.

Fjolårets rönnbär är som tur är väldigt lika årets

...

 Ännu blommar vallmon, och solrosorna sträcker sina djupröda ansikten mot solen. Lupinerna jag sådde är på gång, men det går trögt tycker jag. Förhoppningsvis är de härdiga så jag kan samla deras frökapslar i höst. Purjolök, rödbetor och morötter finns att skörda, men idag tar jag det lugnt. Jag har nämligen dragit på mig en rejäl förkylning, vilket väl också är ett hösttecken. Ska lägga mig i soffan med hundarna och se en film, och hoppas det har en läkande effekt. Maken kommer hem ikväll och får ta hand om mig.

Önskar alla en härlig dag!

...

2011-08-10 12:17 | 1 kommentarer

Hinica vilar på maten

Ibland kan jag fråga mig varför just vissa personer skaffar sig en särskild sorts hund, eller barn till och med, men det skulle aldrig falla mig in att ifrågasätta deras val. Eller, jo, jag brukar ifrågasätta min makes val av hundar, eftersom de kräver en del och han sällan är hemma, men det är ju inom familjen. Han är gift med mig och då ingår det i paketet liksom.

Kommer man som ny till en liten ort, med en lösdriftsflock på fyra-fem hästar så förväntar man sig frågor. Självklart måste jag förklara begrepp såsom lösdrift, flockbeteende, urhästar från Uralbergen, avel etc. Det är ju bara bra att folk frågar, för frågar de inte mig så spekulerar de, och det är mindre bra. Men så kommer det till att jag ständigt måste motivera varför jag har flera hästar.

Trots att jag gärna förklarar begreppet lösdriftsflock om och om igen, samt att det är avelsdjur jag har så måste jag liksom nyttja hästarna till någonting.. jag vet inte vilka ord jag ska välja.. "produktivt", kanske? Att folk frågar mig om jag ämnar bedriva ridskola tycker jag inte är konstigt, och kanske är det så att de som har andra djur, får eller kor till exempel, också ständigt måste motivera sig, men här följer några argument till att jag inte har ridskola:

#1. Ridlärare brukar generellt ha gått flera kurser, helst upp till RIK3, jag har inte ens gått "stalldrängskursen" och anser mig således inte behörig att kalla mig ridlärare.

#2. Jag är inte ett dugg pedagogisk.

#3. Man kan kanske inte alltid tro det, men jag är inte ett dugg social.

#4. Jag har avelsdjur, inte utbildade lektionshästar.

#5. Det finns en alldeles utmärkt ridverksamhet 12 km härifrån med jättefina Basjkirhästar, och jag ämnar inte konkurrera med den.

#6. Jag har inget utrymme att bedriva ridskoleverksamhet, det jag kallar "ridplan" är inte ämnad för sådan verksamhet, samt att det knappt finns någonstans att rida sådant som kallas "turridning", då måste man iväg ganska långt.

#7. Jag saknar bra utrustning till hästarna.

#8. Här utövar vi Natural Horsemanship. som skiljer sig från vanlig, traditionell hantering och kräver vissa grundkunskaper innan man sätter sig upp på NH-skolade hästar. För säkerhetens skull.

#9. I övrigt borde ni slutat läsa vid punkt ett, alt. punkt två. Själv hade jag aldrig någonsin köpt en ridlektion av mig själv.

Inte heller låter jag bekantas bekanta komma och gratisrida. Med största sannolikhet är det en person med hyfsade kunskap i traditionell ridning som kommer, och då ska jag avsätta minst en timme för att göra i ording två hästar och ha en kurs i hantering från marken, genomgång av kroppen, utrustning, samverkan, ledarskap, hur man startar och stoppar etc. samt lite ridning i en inhägnad innan vi är redo för att rida ut.

...

Bevisligen rider jag själv ibland

Tova har jag inte ridit. Vi måste få tilliten att funka först, och dessutom är hon lite öm i tassarna just nu. Hinica råkade ut för en olycka i maj, där en veterinär via telefon, genom min beskrivning ordinerade nödslakt. Läs om det här. Henne har jag inte ridit sedan dess, för även om hon repade sig från skadan, som satt högt uppe i höger bak, så har hon tills nyligen haft ärrbilding precis där sadeln ska ligga. Nu är hon nyverkad och då blir hon alltid lite öm.

Bizra håller vi på att försöka rida till nu. Min man lyckas bättre än mig för han har full koll på "nödstoppen". Det är nackdelen med att ha ridit traditionellt så länge; man har för mycket i ryggraden. Medan jag åker av Bizra i full fart när hon fått för sig någonting så sitter maken kvar, för han lyckas på något vis släppa ena tygeln och med den andra vika henne dubbel tills hon står still. Maken började rida för drygt ett år sedan, men har enbart hållit på med NH.Gastroler har jag heller inte ridit på än, min plan var att vänta till i höst. Minna är alltså den enda jag skulle sätta någon okänd/ovan upp på.

Då kvarstår frågan; Vad har jag egentligen hästarna till?

En lösdriftsflock går ute dygnet runt, året om. En flock består av minst fyra hästar, och kan, under rätt förutsättningar med rätt sammansättning och tillräckliga ytor uppgå till tjugotalet individer. Även om hästarna har olika rang är alla lika viktiga för flockens fortlevnad. Innan jag träffade Basjkirer hade jag inte en tanke på avel, men nu tänker familjen satsa på att föda upp sunda individer i en sund miljö. Mina hästar är således avelsdjur, som jag bryr mig hemskt mycket om. Att rida runt på alla hästarna dagarna i ända är inte ett kvitto på att man ser till att de har ett drägligt liv.

Jag älskar att umgås med min flock, och här kommer några fler anledningar till att ha en härlig lösdriftsflock;

Att en morgon i advent kånka upp hösäckar till Vinterängen och se solen gå upp och sprida sitt bronsglimrande sken över flocken som mumsar på maten.

...

Att leda hem ston som gått på "förbete" under dagen, en varm afton i juni, för att sedan sitta i hagen och mysa med dem.

...

Att mitt skygga nyförvärv söker kontakt med mig. Jag tror inte det framgår hur lycklig jag är på den här bilden, men det är obeskrivligt.

...

Kom gärna med frågor ifall Ni har frågor kring mina tankar runt hästhållning. Just idag har hästarna haft semester i beteshagen och jag har två gånger varit dit och kramat dem allihop. Ja. Tova fick jag bara krama rumpan på, men det är inte så illa heller, haha. Jag fann i alla fall grimman med flyweil på hon tog av sig vid betesutsläppet.

...

2011-08-09 16:20 | 4 kommentarer

Tänk att man kan göra sig så beroende av en pryl!

Jag sörjer min kamera, djupt och intensivt. Budgeten tillåter definitivt ingen kamera under överskådlig tid, och bara vetskapen om det gör att det kliar under skinnet liksom. Rönnbären rodnar så vackert, och i morse var det världens busväder. Visst, det är bättre att minnas det som det är och jag har foton på rönnbär och busväder från ifjol, men det är inte samma sak.

Min kreativitet får utlopp genom kameralinsen, jag kan omöjligt teckna eller måla lika bra, och absolut inte i samma takt eller mängd. Kattungarna är som allra sötast nu, de fyllde sex veckor igår. Jag vill göra dem en egen sida här och förstås skriva ut lappar och lägga ut annons för att någon ska få chansen att köpa någon av dem (även om djungeltrumman gjort att det ändå kommit hit intressenter).

Mobilkameran fungerar allt sämre, den kräver ultimata förhållanden och en extremt stadig hand numer. Dessutom kan jag inte lägga över bilderna med kabel, utan måste MMS:a in bilderna till min blogg på vovve.net, för att sedan kopiera in dem till iPhoto. Inte särskilt ekonomiskt, och inte blir bilderna bra heller.

Lyckades i alla fall fånga dessa två små sötnosar nu på eftermiddagen:

Saga och Hilda

Nä, nu ska jag inte gnälla längre utan gå ut och njuta av världen och minnas den som den verkligen är.

...

2011-08-08 16:22 | 1 kommentarer

...

Äntligen kom regnet.

Vi släppte Gastroler, Hinica och Minna på betet på torsdagsmorgonen, och på kvällen började det regna. Maken hade varit borta i många dagar när han kom hem på onsdagskvällen och då gäller det att man lägger upp tiden effektivt. Mycket finns att göra, men man får inte glömma bort varandra heller. Men vi har nyttjat tiden väl tycker jag.

Vi har tränat Bizra och Tova inför premieringen, fyra dagar i rad nu. Hur det går? Jag anser att vi är långt, lååååååååååångt ifrån att göra bruksprovet med Bizra, vi har inte alls kommit så långt som jag önskat. Men jag kan inte trolla, hon är anmäld för bruksprovet, men är det katastrofläge så får vi ju helt enkelt ställa in, visa henne och göra bruksprovet nästa år*suck*. Vi måste göra det bästa av det och än är inte hoppet ute, vi har ju gjort stora framsteg också.

Ridning på plan och ute i skogen, jag har lett Tova då hon är öm i tassarna. Hon och jag har gjort stora framsteg i vårt förhållande och det är jag lycklig över. Vilken lycka när hon stoppar in huvudet i min famn för att gosa. Sann lycka!

Idag släppte vi ihop dem med resten av flocken på betet och maken har nu åkt söderut igen. Hur många dagar vet vi inte än, jag hoppas de blir få.

...

2011-08-07 18:20 | 1 kommentarer

...

Det började så bra i morse. Bra morgonrunda med snälla hundar, skön frukost, gjorde ännu mer framsteg med Tova (jag tackar alla högre makter över att just hon kom till mig).. ja, det rann på helt suveränt med allt. Tog fram grejer på ridplan för att träna Bizra, det är ju liksom bara att forstätta när det går bra.

Inne i vindskyddet stod Bizra och sov. Inte bara det, framför henne låg Hinica alldeles utsträckt och snarkade och småpratade i sömnen, som hon gör. Även Gastroler och Minna såg ut att vara i vegetativt tillstånd, minst sagt, så jag tyckte det var synd att bryta vilan. Jag gick in med grimman igen. Tänkte att det finns ju göromål inne. Sadeln och det andra fick vara kvar ute eftersom jag tänkte ta itu med Bizra efter lunch.

Då var det som att vinden vände och det blev "en så'n dag". Alltså en sådan dag när man får dynamithänder. Jag gick in för att ta itu med rabarbersaft, flytta ut katterna, ta hand om tvätt, torka golven, byta flugremsor, etc. men allt, precis allt exploderade i mina händer.

Som tur var hann jag flytta ut familjen Katt till deras uteplats innan det började, annars hade jag väl ramlat och mosat dem eller liknande. Att jag hade bråttom att flytta ut dem var att förvirring uppstod om vad som egentligen är katttoalett inomhus.

Jag drar inte allt, men det började med att jag skulle sätta upp den sista flugremsan jag hade hemma, och råkade dra sönder den upptill! Hade jag haft fler eller om det plötsligt inte fanns flugor hade jag struntat i det, men jag var tvungen få ihop den. Medan saften så kokade upp försökte jag förtvivlat tvätta bort klistret jag fått på fingrarna. Flugremsor har klister som är som kåda, ifall nu någon försökt tvätta av sig kåda från händerna. Det är omöjligt! Saften började koka och jag försökte fippla med det utan att få klister fulla kastrullen, vilket resulterade i rabarbersaft över spisen. Varför kan jag inte koka saft en enda gång utan att jag spiller eller det kokar över??

Så var tvättmaskinen klar och jag var tvungen att ta hand om tvätten som redan var torr. Gör det med klister på händerna om ni kan. Jag lyckades dock utan att fördärva tvätten. Nere i köket upptäckte jag så att flugremsjäveln lossnat och ramlat ned på golvet (som jag ändå skulle skura, men ändå). Jag fäste ihop den med gem denna gång, vilket verkar hålla. Nu skulle jag bara hänga upp blöttvätt och byta sängkläder, samtidigt som saften fräser på spisen. Med ett helt nytt lager klister på händerna.

Så rullade det på och det är faktiskt helt otroligt att jag fortfarande är vid liv. Till slut skrattar man bara åt eländet, vad annat kan man göra? Men efter en rätt så försenad lunch tog jag in Bizras utrustning från ridplan och öppnade upp där så hästarna fick gå in och beta där istället. Jisses..

Nu mullrar åskan utanför och katterna ligger inne i köket och sover så sött och jag ska värma mig pasta och grönsaksröra till middag. Hästarna står ute i regnet och verkar njuta. Snart är Stefan hemma, han passar på att storhandla nu när han är på väg hem och han ringde nyss från sta'n.

Ha en skön kväll, det tänker jag ha.

...

2011-08-03 16:52 | 0 kommentarer

...

Jag var tvungen att vara inne och trösta en katt i afton och hade därför på TV:n för lite slötittande, och "Halvåtta hos mig" lösgjorde följande tanke;

Är det OK att ha ett miljötänkande när man bjuder på middag, eller är det bara äckligt?

Funderingen kom sig av att middagsvärden ville spara disk. Om det var i miljösyfte vet jag inte, men jag tror det, annars måste jag ju faktiskt tillstå att lättja faktiskt är miljövänligt ibland. Värden serverade maten på skilda tallrikar, men gästerna fick behålla bestick och glas genom trerättersmiddagen för att spara disk.

Man kan ju faktiskt torka sina bestick på en servett, så att huvudrätten inte smakar silltallrik, eller i detta fallet aubergine med paprika och lite annat. Dryck bör man servera sparsamt om gästerna ska ha samma glas, och det kräver förstår en viss typ av dryck genom hela måltiden. Jag fick uppfattningen av att han bröt mot alla etiketter som tvingade sina gäster att "grisa".

Så slog det mig att många Svenskar betalar dyrt för mat och dryck i överflöd, där det gladeligen slabbas med samma tallrikar och samma bestick av mat som slevats ur tråg som stått framme med en massa olika organismer som hunnit vara i kontakt med det hela. Folk ser till och med fram emot detta i flera månader och kan betala jättemycket för att grisa ihop.

Julbord kallas det.

Julaftonen av Carl Larsson

2011-08-02 20:17 | 1 kommentarer

ca 06:18 i söndags morse snubblade jag över världens bästa kärlekslåt. Jag är inget fan av hästjazz, men Steve Earl verkar ha rötterna begravda i bluegrass (och det är ju en heeeeelt annan sak för den som tycker att "Oh Brother, Where Art Thou?" är världens bästa film). Tuben är min vän dessa gånger, där finns ju både text och musik.

Om inte detta är en kärleksförklaring så vet jag inte vad som skulle vara det.

2011-08-01 20:42 | 0 kommentarer

"Para mi solo recorrer los camino que tienen corazon, cualquier camino cue tenga corazon. Por ahi yo recorrer, y la unica prueba que vale es atravesar todo su largo. Y por ahi yo recorro mirando, mirando, sin aliento."

Don Juan Matus, ur "Samtalen med don Juan", Carlos Castaneda, 1974

"När det går ens väg." Det är väl livets väg som åsyftas. Är drömmen att resa i gräddfilen? Att fräsa fram längst autobahn i en Ferarri i full fart, utan perifert seende? Själv hade jag hellre valt en Aston Martin tror jag, om jag hade lyxen att välja.

...

...

Ibland visar sig livets väg istället vara en knölig, halvt igenvuxen och sönderregnad traktorstig, kantad av doftande älggräs, med vackra ängar som avskiljare mot glittrande vatten, och fordonet är en skramlig gammal cykel med rymlig korg framtill.

Översättning till inledningstexten:

"För mig gäller att jag bara kan färdas på stigar som har hjärta, vilken stig som helst, bara den har hjärta. Den följer jag och den enda värdiga utmaningen är att följa den i hela dess längd. Och där färdas jag medan jag ser och ser och mister andan."

Inte gör det mig något att livets väg är en vacker stig, bara den har hjärta och resesällskapet är trevligt.

Jag önskar att ni alla får en helt underbar sommarvecka, den allra första i augusti. Pussar och kramar från fru Jonsson.

...

2011-08-01 07:54 | 2 kommentarer