28 november 2008

Det ringer på min dörr på Fridhemsvägen i Örnsköldsvik. Det drar kallt från den lilla lägenhetens enda fönster när jag stänger igen laptopen. Jag reser mig och går mot dörren med ivriga steg. Så hejdar jag mig och inser att det här är sista ögonblicket med känslan att vara fullkomligt förälskad i någon jag aldrig mött.

Hjärtat bultar hårt när jag sträcker ut handen och öppnar dörren. Där står han, med ett stort leende och han känner med all säkerhet samma skräckblandade förtjusning som jag vid just det ögonblicket. Jag ler lika stort och bjuder in honom. Han får en kram, jag får tre rosor och en flaska champagne.

*****

Ja så var det när vi träffades första gången, jag och Stefan. Han körde runt 90 mil, från Oslo, för att vi äntligen skulle få träffas. OK, han drabbades av  småkalla fötter i Sundsvall när verkligheten började komma ikapp och stannade för att konsultera ett par andra internetvänner till oss, två kanontjejer som hade den goda smaken att inte berätta det för mig förrän ett drygt halvår senare, då jag träffade även dem för första gången.

Sju månader och en vecka senare (ungefär) förlovade vi oss. Efter några timmar i bilen insåg vi att det inte skulle sluta ösregna, så vi gick ut på Skeppsmalens klippor under ett jättestort paraply och lovade att vi skulle gifta oss ett år senare, vilket vi gjorde.

Så kan det gå när man loggar in på ett chattrum, tillhörande ett forum för hundintresserade, och säger "Hej"

2011-11-28 08:21 | 6 kommentarer