Idag är det självaste skottdagen, men jag tjuvfirade den igår kan jag avslöja. Först upp 05:20 för att under närmare två timmar skotta bort nattens skörd av blötsnö från gården, innan äventyr i stora staden.

När jag kom hem så pysslade jag utomhus i det härliga vädret. Sol, ljumma vindar och på gården var det en 5-6 plusgrader, man såg riktigt hur snötäcket började sjunka undan. En härlig hundpromenad hann jag med också innan kroppen sa att den ville sova en stund. Jag skulle ju på Njuta-ridning på kvällen, så lite vila var behövligt. Hästarna hade det bra, så utfodring och vatten kunde jag ta efter middag, innan jag skulle iväg.

Kl 17:40, när jag skulle hämta en fin höbal i porten till Tova möttes jag av detta:

Hela snötaket hade lossnat och lagt sig framför ladugården!

Bilden tog jag med mobilen, men det framgår kanske hur mycket det var. Snön var dessutom genomblöt, så den med fantasi kan kanske föreställa sig vad jag hade framför mig. Hm.. massor av snö som kommer bli ett elände om jag inte tar itu med den, och ridlektionen börjar 19:30.

Katterna var överlyckliga för takraset, de studsade som fluffiga bollar över mitt huvud medan jag skottade mig en gång genom raset. Jag kunde inte annat än skratta åt dem. Självklart är jag tacksam över solen och värmen, och det här är ju en bieffekt. Katternas glädje smittade av sig, så jag kom mig igenom i alla fall, innan det var dags att åka.

Vill man så kan man!

Det är ju tur att jag inte gått på någon LCHF-historia, då hade nog snön vackert legat där den är. Jag hade satt i mig en redig portion av en vegetarisk pastarätt till middag, mat för en snöskottare.

Njuta-ridningen då, hur ska jag förklara den?

Den grundar sig på Feldenkraismetoden som handlar om kroppsmedvetenhet. Istället för att styra hästen fick den gå fritt, bara den rörde sig framåt i skritt, och vi red utan huvudlag och utan att ha fötterna i stigbyglar. Lite nedlåtande säger man ibland att det är skillnad på att rida och att "åka häst", men jag vågar påstå att det är väldigt nyttigt att låta sig åka ibland, och istället bena ut vad det är kroppen pysslar med egentligen däruppe på hästryggen. Man kan bli förvånad över vilka onödiga spänningar man har, ofta av gammal vana. De är inte bara en påfrestning för kroppen, utan en begränsning i "den vanliga" ridningen.

Jag hade Tuscha och hon skrittade taktfast runt med mig, i spåret, utanför spåret, vände rätt upp, halvt igenom etc. utan att jag inte gjorde annat än att låta armarna hänga utmed sidorna och känna hur varje del av kroppen rör sig och koppla ihop det med hur Tuschas framben trampade oss framåt. När jag sedan slöt ögonen fick jag en annan bild av hur min kropp rörde sig, jag "promenerade" med överkroppen medan jag från bäckenet och nedåt pendlade i sidled.

Ska jag förklara Njuta-ridningen med ett ord blir det yogaridning. Det är lite missvisande, men gör det kanske enklare att greppa? Feldenkrais handlar om att bryta gamla vanor och medvetet kontrollera kroppen. Som det står på sidan jag länkat till här uppe;

"När vi vet vad vi gör kan vi göra vad vi vill"

Det tycker jag är talande. Ännu en bonad att brodera och hänga upp på väggen. Njuta-lektionerna är nog den bästa present jag gett mig själv i år och oavsett vilken typ av ridning man håller på med till vardags så är det väldigt nyttiga övningar. Jag känner mig lite frälst

Idag har jag en hel del göromål på listan. Först ska jag ta sparken ned till postlådan i Svedje före kl 10, då det sägs att den ska tömmas varje vardag, sedan ska jag ringa Svenska Hästavelsförbundet. Har massor av städning att göra ute, men det är trevligt när vädret är fint. Om jag hinner ska jag ringa Hästfocus om en annons också. Ikväll är det ridlektion!

Glad skottdag på er! Jag gjorde som sagt bort firandet igår.

2012-02-29 08:36 | 2 kommentarer

Hur fotograferar man ett svart föl mot sin mörkbruna mamma som står mitt i kritvit snö? Jag satte scenvalet på "Snö", zoomade in på det svarta från långt håll och knäppte:

Ja.. bättre än så här blir det inte idag.

Det var nästan -20° när jag klev upp i morse, sådant man får räkna med när solen värmt upp luften på dagen och lämnar jorden utan molntäcke på natten. Solen har återigen värmt idag, men vinden är kall och stundom frisk.

Jag gick på en härlig hundpromenad på skoterspåret längst älven efter lunch. Dock kände jag mig tvungen att hålla bägge hundarna kopplade, för det gick en fasligt pratglad räv på andra sidan Gideälven. Som tur är har jag en bild på Ludde från samma plats ifjol, lös och ledig:

I afton ska jag nog jobba med hemsidans nya design om inget oväntat sker. När den publiceras kommer mina gamla blogginlägg se lite knepiga ut ibland, då viss text och en del bilder är anpassade efter nuvarande utseende. Adilliyas egna sida väntar jag med ett tag, hon får dela plats med mamma Tova först så får hon eget sedan.

Jag önskar alla en härlig vecka!

2012-02-27 15:26 | 7 kommentarer

Ber om ursäkt över kvalitén på dagens bilder. Linsskyddet öppnade sig inte som det skulle, och maken råkade trycka på en knapp som gör att kameran inte tar megapixelbilder, utan bara VGA. Men objekten kan man ju inte klaga på

Såhär glad blir Gastroler när matte skrapar bort vinterpäls med den hårda skrapan. Killar dödsskönt!

"Lite mer bakom örat där.. högre upp!"

"Tack å puss"

2012-02-26 12:10 | 4 kommentarer

Livet på en pinne. Eller snarare en spark mot ladugårdsporten. Strålande sol, klarblå himmel och massor, massor av snö. Också Hilda förstås som gosar med mina skoterkängor. Ljudeffekter till detta är fågelkvitter, takdropp, skoter och flugor. Say what?? Flugor? Jomenvisst, de små kräken vaknar av värmen och flyger slött i solen, för att frysa ihjäl inatt, hehe.

"Det ser mysigt ut i ditt knä"

"Mmmmmys.. Men jag vill gosa mer"

"Du ser ut att behöva en puss eller två"

"Smack"

2012-02-25 16:32 | 6 kommentarer

Räven raskar över de snöiga lägdorna och lämnar lustiga mönster efter sig i snön, där han gått och spårat sork. Med ganska jämna mellanrum syns spår efter nedslag, där han grävt fram sitt byte.

Kors och tvärs och hit och dit.

Men jag funderar verkligen på hur Farbror Räv tänkte här:

Förbryllande..

2012-02-24 09:28 | 3 kommentarer

Onsdag innebär ridlektion, och jag kunde konstatera att det nog är ljust när jag kör dit nästa vecka. Eller åtminstone skymning. Dag för dag blir det ljusare, och det går fort nu.

Vi höll till i ridhuset, och jag red Galina, ännu en favorit. Tänk vad roligt det är att ta ridlektioner när jag har så många favoriter. Bett och huvudlag lämnade vi i selkammar'n och red med enbart grimma och grimskaft, en utmaning jag tycker är extra rolig med en av de lite äldre damerna. De chansar inte utan utför det man ber dem om, blir det inte som jag tänkt kan jag inte klandra hästen för det, då är det jag som varit otydlig.

Vi red i serpentiner och flyttade runt hästens bakdel i en liten fyrkant. Tyvärr är underlaget ännu lite hårt, så vi kunde inte galoppera, men det gick fint att trava. Som jag förstår det ska det fyllas på i ridhuset nu i slutet på veckan, så då blir det lagom mjukt för barfotahovar. Att rida utan bett och huvudlag innebär att man ytterligare använder kroppen, och jag var så glad att min nacke inte gjorde väsen av sig alls. Antingen är ridningen så rolig att jag glömmer nacken, eller så är den helande. När timmen var slut var Galina pigg, och jag hade lätt kunnat hålla på en timme till. Jag behåller energin tills nästa onsdag.

Galina med sin eldröda dotter Tatjaana

Idag ska jag göra saker jag av olika anledningar skjutit upp. 2012 verkar vara ett år där mycket nytt vill in, och hur ska det få plats om man inte släpper det gamla? Jag ska också roa mig med lite snöskottning, för jag måste bredda gårdsplan lite så att maken inte behöver styra bilen genom den kompakta snö som föll i helgen när han kommer hem i natt.

Så, tillslut vill jag gratulera Kronprinsessan och Prinsen till deras lilla Prinsessa. Stort grattis och lycka till på livets stig!

2012-02-23 08:47 | 5 kommentarer

Nej det är inte älgpass som åsyftas, jag kunde bara inte låta bli

Nej, det handlar om varför hästar har pass, för jag har förstått att det råder missuppfattningar om syftet.

Jag är aktiv på ett hundforum, och där poppar det ibland upp en hästfråga. Häromdagen handlade den om hästpass, och det var ett ifrågasättande om varför den här hästägaren skulle förvara hästens pass i det stall där den var inhyst? Av vad jag kunde utläsa trodde folk att passen skulle finnas på plats för att inte bli bötfälld vid kontroll.

Vilken typ av kontroll kom inte fram, men jag kunde utläsa att man trodde det skulle välla in uniformerade människor i stallet som låser alla dörrar och kräver att alla hästar ska uppvisa pass, om inte: böter! Jag kan lugna er med att det inte är syftet.

Jag trodde själv, när passen kom, att de var till för avelns skull, att fler väljer att avla på individer som premierats och godkänts för sin ras, eller för att försäkringsbolagen skulle kunna stävja försäkringsbedrägerier, så som att det tävlas med triangelmärkta hästar etc. Men inte. De kom till för att man inte ska kunna transportera levande svenska hästar till slakt i sydeuropa (jag skrev en uppsats i ämnet 2007, och det var det svaret jag fick av Svenska Hästavelsförbundet då).

Såhär står det i Jordbruksverkets informationshäfte om hästpass:

Det finns tre huvudsyften med passet:

• Säkerställa hästens identitet, exempelvis vid försäljning
• Ett hjälpmedel för att begränsa spridningen av smittsamma sjukdomar
• Säkerställa att inte läkemedel hamnar i våra livsmedel

Läs mer på Svenska Hästavelsförbundets sida om hästpass (länk)

Det man i diskussionstråden var rädd för, var att passet skulle bli stulet, om alla har tillgång till det. Det är inte så att man har det fasthäftat på boxen eller liknande, man är förstås rädd om sitt pass, men det finns en enkel grundregel; Passet följer alltid med hästen! Ja, inte på ridturer förstås, och självklart får en häst akut veterinärvård om det krävs, men då vill man helst att passet ska uppvisas inom tre timmar.

Att själa ett hästpass är lika onödigt som att stjäla någons anpassade fotinlägg eller tandställning, ingen annan har nytta av det. Kommer passet bort kan man få ett nytt, det kostar 675 SEK, inklusive frakt. Försvinner ägarpapperet också blir det betydligt dyrare. Det som händer är att originalhandlingar måste dödas, och med duplikatpass kan hästen aldrig slaktas för livsmedelsproduktion, vilket förstås innebär att man inte kan få pengar för köttet vid slakt.

Passet är viktigt och får inte försvinna, det ska följa hästen och makuleras när hästen avlivas. Så enkelt är det.

2012-02-22 11:47 | 3 kommentarer

Idag är en speciell dag. Hur en dag är speciell vet man inte riktigt alla gånger, ibland bestämmer jag mig bara för att en dag är speciell, och idag är en sådan dag.

Ja, alla dagar är väl speciella. Tänk vad skönt det skulle vara om jag hade den känslan varje dag! Mina hästar har lärt mig att det är av stor vikt att jag lär mig leva i nuet, och jag försöker verkligen att göra det. Försöker att verkligen vara här och nu, och inte börja fundera på vad jag ska hinna med om en stund. Svårt för en "duktig flicka" som jag kan jag lova, men det går bättre när jag är medveten om det.

Men "nuet", inte mycket magi i det ordet va? I den härliga filmen Kung Fu Panda säger Oogway: "Yesterday is history, tomorrow is a mystery, but today is a gift. That is why it is called the 'Present'"

The Present

Jag har idag lekt med mina bilder i det roliga gratisprogrammet pixlr-o-matic, men det gör väl ingenting? Det är ju bara jag som har nytta av mina bilder ändå, eller hur

Så fort man bestämmer sig för att en dag är speciell så händer det saker. Jag fick ett telefonsamtal från min goda vän på Andra Sidan (jodå, hon är i högsta grad levande, men Gideälven skiljer oss åt, så att säga) som bara ville höra att jag var hemma då hon hade vägarna förbi. Det är inte ofta någon har vägarna förbi här, så det är roligt med en blixtvisit som tar en ur göromålen.

Med sig hade hon en gåva inslagen i vackert papper:

Lägg märke till den nyfikna hundnäsan till höger

I en mjuk bädd vilar ett svart sto med litet föl

Vad en gåva betyder mycket när den kommer från hjärtat. Självklart är det ju Tova och Adilliya, och under står det Adilliya, 31/1 2012. Jag ska verkligen bevara hjärtegåvan, som ett minne av vårt allra första egna föl här.

Just denna speciella dag har varit väldigt solig och väldigt blåsig. Jag har fått mina första fräknar för året, och eftersom jag tycker prickigt är fint blir jag jublande glad förstås. När solen lyser på all snö blir det så ljust att min kropp har lite svårt att hantera det, och jag blir lätt trött, och trots det vackra vädret tog jag mig en tupplur på eftermiddagen. nu känner jag mig pigg och upplyft och ska laga mig en riktigt lyxig middag;

En stor kycklingfilé, kryddad med chili, koriander, ingefära, gurkmeja och salt, ska stekas i smör och bli sådär härligt saftig och mjuk. Den ska jag dela och äta som två hamburgare, eller parisare, på grovt, gott bröd, med sallad, tomat, lök, vitlöksyoghurt och en fin senap.

Nu återstår att se hur speciell kvällen blir. Kram på er!

Glömde nästan;

Adilliya, idag tre veckor, njuter av nuet i solen med mamma Tova

2012-02-21 17:54 | 4 kommentarer

Jag har ingen bild, det var liksom inte läge att leta fram kameran och fotografera eländet, jag ska förklara istället.

Ca 12:25 håller jag på att avsluta min lunch och ser ut genom köksfönstret över vinterhagen som badar i solsken. Minna ligger i snön och de andra ser ut att stå och sova.

Ca 12:50 kikar jag ut igen över hagen innan jag går ut för att strö tösalt vid ladugårds- och källarporten. Minna och Bizra ligger ned medan de två andra vakar åt var sitt håll.

När jag saltat styr jag ned sparken till vägen, för jag ska låta Ludde dra en sväng. Bizra ligger ned, de andra står upp. Jag går in, trär dragselen på Ludde och tar på mig bältet. När vi går ut och låser dörren hör jag att det piper i hagen. Inget konstigt, Minna brunstar och det brukar vara en del skri och pip. Så när jag och Ludde kommer ned till vägen blir jag alldeles iskall:

Hinica har rullat fast i snön och ligger på rygg med alla fyra ben i vädret. Gastroler står och frustar henne i ansiktet och petar henne i huvudet med ena hoven, de andra två står bredvid. Jag vände upp till huset och kastade in Ludde med sele och allt (han trodde jag skojade och satte iväg ut mot gården precis när jag öppnat dörren, så jag slog hela baksidan i broräcket med full kraft. Det blir nog färggrannt och fint..), och vände åter mot hagen.

Då Hinica låg i exakt samma position, och med huvudet på sidan trodde jag för en sekund att hon dött och stelnat av skräck eller något, men så rördes ena bakbenet. Jag försökte ta mig fram till henne så lugnt som möjligt, och när hon förstod att jag var på väg tog hon i med allt vad hon hade, och kom tillslut upp. Hon skakade av sig snön med stor försiktighet, precis som när hon gjorde illa sig i våras, och jag sa högt; "Nej, inte igen!". Så ruskade hon på sig på riktigt och gick fram till mig.

Då släppte allt, jag stod och kramade om henne med tårarna rinnades utför kinderna. Hinica är ingen naturlig ledare, utan en fysisk. Hon har tillförskanskat sig ledarrollen i flocken genom översittarfasoner, och när hon hamnar i underläge ifrågasätts hon, det var det som hände i våras. Ytlig och översittare, men därinne finns mycket gott också. Är man ledsen är det Hinica man går till, för hon står blick stilla nära en tills man gråtit klart, och går man innan man är färdig följer hon efter.

Som jag nämnt några gånger så har vi ju osedvanligt mycket snö här denna vinter:

Gastroler letar fram hö som han sparkat undan tidigare, och han vilar inte på framknäna.

Hästarna har trampat upp ett nätverk av stigar och några större plattformar på Vinterhagens lägda. Hinica hade lagt sig att rulla på kanten av en sådan plattform, med djupsnö på ena sidan. När hon gnuggade ryggen mot snön fastnade hon i det läget. Vad som hade hänt om jag inte varit hemma vill jag inte tänka på. När hon förstod att jag var på väg tog hon i ordentligt, för hon visste att om hon skulle misslyckas höll jag de andra på avstånd.

Det har som sagt sitt pris att vara fysisk ledare, det är en mycket skör piedestal att befinna sig på. Jag är väldigt tacksam över att det gick bra för henne.

2012-02-20 16:09 | 5 kommentarer

Medan kornmjölsgröten puttrade på spisen tittade jag ut genom fönstret för att betrakta den stigande solen. Då såg jag ett prisma som hängde ute på gården.

Inte så lätt att fotografera, men den hängde där som en liten bit av en regnbåge som rymt för att utforska världen. Jag tog det här fotot genom köksfönstret, och det var som om vi nyfiket betraktade varandra. Det kändes som ett mycket gott tecken.

Och under tiden steg solen bakom skogen.

Jag önskar jag kunde sända vidare det glada prismat till alla, men kanske ni får goda energier ändå, av bilderna. Särskilt skulle jag vilja sända det till en vän som drabbades av omtumlande nyheter igår.

Önskar alla en fin vecka med massor av sol, även i själen.

2012-02-20 08:46 | 2 kommentarer

Det finns folk som kallar pudlar för bollhundar. Obegripligt uttryck för mig, tills jag promenerat hundarna i kompakt nysnö:

För det är väl det här som avses?

Då gick vi ändå bara några hundra meter och vände, mer orkade jag inte mellan höskottning och utfodring.

Snögubbarna

Strömmen har klarat sig, endast några småbrott tror jag. Jag hade satt väckaren på 05:20 eftersom jag visste vad som väntade, och precis när jag gick upp blev det svart i huset en kort stund. När strömmen kom tillbaka skyndade jag mig att värma upp vattnet i termosarna, men det har inte varit fler avbrott än.

Men jäklar vad snö det dråsat ned inatt! Redan vid första spadtaget, när jag kände konsistensen och tyngden, tänkte jag att det här kommer aldrig att gå! Men tjurig är kärringen, och stark som tur är, så nu är gården skottad (om än smal, det räcker om jag kommer fram med bilen), gången upp till Tova och Adilliya, fodervägen till Vinterhagen, gången till ladugården och gången ned till källaren. Den var värst, för det hade drevat upp mot dörren, och jag måste kasta varje skyffeltag väldigt högt. Hästarna har fått hö och vatten, hundarna ligger i badrummet och tinar upp och jag har fått i mig frukost och sitter med en stor mugg kaffe. När den är slut ska jag lägga mig och sova.

Himlars vad duktig jag är!

2012-02-19 08:46 | 3 kommentarer

Ja nu har ovädret varit igång ett tag. Busvädret har knappast nått sin kulmen på långa vägar, men nu är jag förberedd. När jag gick med vovvarna tidigt i morse var vinden ganska måttlig, men ökade sakta i intensitet medan jag gjorde bort alla göromål.

Jag skulle ju in till stan för att proviantera, och tänkte mig hinna hem innan lunch, för att sedan städa ur bägge vindskydden, bädda i dem, utfodra samt mocka hagen hos mor och dotter. Medan jag drog mascaraborsten genom fransarna tänkte jag på hur snygg jag skulle vara efter att ha utfodrat hästarna i full snöstorm, då nämnda mascara skulle sitta på kinderna. Inte på grund av dålig kvalitét, utan snarare för att jag sminkar mig så sällan så jag glömmer när jag gjort det. Men jag kan meddela att i skrivande stund sitter sminket kvar där jag lade det i morse

Det gick så bra för mig, så klockan tolv hade jag inte bara gjort bort stan och kommit mig hem, utan även ätit lunch och var redo att jobba. Visst, det blåser, men bägge hagarna är relativt förskonade ändå. Hästarna verkar dessutom tycka det är skönt med vinden, för ingen står i vindskydden, och med deras otroliga vintepälsar förstår jag dem, Det är trots allt nollgradigt ute.

Allt gick undan med mina göromål, det var som att vinden skjutsade på mig. När jag gick med hundarna kände jag att det faktiskt blåser riktigt hårt, mycket mer än i mina skyddade hagar. Det har ju varit en fasligt snörik vinter, men ingen blåst att tala om, så all snö som lagt sig på träden har legat kvar. På promenaden hörde jag hur skogen kved och suckade, när stora sjok av hoppackad snö äntligen släppte sina grepp om böjda alstammar och nedvikta granruskor. Det är häftigt med oväder!

Inför kommande strömavbrott (jo, jag tar det för givet numer) har jag förberett mig enligt följande; Termosar med hett vatten, flera stycken. Kokta ägg som ligger i rumstemperatur, de klarar sig bra så, och jag slipper öppna kylen i onödan. På spisen står en köttfärssås och puttrar på låg värme. Jag gör den på mager färs och med mycket grönsaker, och just köttfärssås kan jag äta ljummen eller kall, har kryddat den så den ändå sprider värme. Jag brukar avstå processerad mat, men jag har köpt fin lammkorv. Har man en termos med varmt vatten, så kan man göra te eller pulverkaffe, och sedan finns det plats att peta ned några korvar som får bli varma. I termosen alltså, inte i kaffekoppen, haha.

Mat som klarar rumsvärme har jag lagt från kyl till skafferi så jag slipper öppna kylskåpet. Elda har jag inte gjort än. Det känns som slöseri då det är så pass varmt inne. 30-litersdunkar med vatten står klara i källaren till hästarna. Även om strömmen far har vi vatten, men trycket är så himla dåligt. Hästarna har väldigt mycket mat, för det är inte säkert jag kommer mig ut till dem i morgon bitti.

Allt klart alltså

I morse var himlen så himla häftig, med gråa moln som i en rasande fart rusade över en neonrosa himmel. Jag hade alltså kameran med mig när jag vattnade mina fålar, men det var något annat som fångade min uppmärksamhet, nämligen Adilliya.

Lägg märke till hur i vanliga fall överbeskyddande mamma Tova står. Hon har alltså anförtrott sin lilla tjej till mig här.

Hon är så nyfiken, och håller sig nära när man ger vatten och annat. Och precis som med andra unga Basjkirer är det hopplöst att få till en bra bild! Av unga Basjkirer blir det gärna av modellen själv valda extremnärbilder på ångande näsborrar och suddiga pannluggar.

Adilliya är lite som jag; Väldigt söt, men blir inte riktigt bra på bild

Allt ska smakas på, inte bara kameran, utan vattendunken, höet, stängslet, min jacka, katterna.. ja, allt. Vilket man får tänka på! Än har jag inte glömt något olämpligt i hagen. förutom katterna då, men de får ta vara på sig själva. De har trots allt nio liv var.

Favoritbilden!

Kolla sötmulen Den sträckte hon fram mot mig i gårkväll så jag fick pussa den Eller fick, man ska ha ett hjärta av sten för att kunna motstå en sådan invit.

Men det blev faktiskt en normal bild också:

Mamma Tova har frost i svansen

Som sagt är allt förberett här, så vi kommer nog klara ovädret galant. Jag hoppas vi får behålla strömmen ändå, men vi har inte varit så lyckosamma med det ännu i vinter. Kanske är det dags att starta en eld ändå?

Vi hörs på andra sidan busvädret, ha en fin helg.

2012-02-18 14:56 | 1 kommentarer

Flocken vilar på maten

Vilken dag! Strålande sol från blå himmel på massor av kritvit och gnistrande snö. Det är nästan så man får så mycket ljus att det är svårt att hantera. På förmiddagen, efter alla göromål, drog jag iväg på en skidtur med Ludde. Jag filmade när han drog mig i full fart över lägdan ned mot den branta backen vid älven. Det blev en häftig film, men nu vet jag inte vart den finns. Eller, jo, den finns på iMovie, men hur jag öppnar den utifrån (alltså lägga upp den på tuben för att länka den hit), det begriper jag inte. Det funkar inte som med iPhoto, men jag får fortsätta försöka.

Efter lunch gick jag på en härlig promenad med vovvarna på skoterspåret längst älven och medan de torkade upp på varma handdukar i badrummet gick jag ut och myste med min lilla storflock i värmen. Lilla lillflocken lämnar jag ifred så mycket jag kan, därav så få foton på Tova och Adilliya. Om man tänker på det är det ganska påträngande beteende man har vid fotografering, och de bör få knyta sina band själva nu.

Lugnet innan stormen ja. Det har utlovats snöstorm från och med lördag kväll. Stefan har åkt iväg söderut för att delta i Basjkirhästföreningens årsmöte, därefter kör han till Trondheim för jobb. Jag är alltså ensam på gården när ovädret drar in. Vi beslutade att lämna hästarna där de är. Alternativet var att föra ihop dem för att åter sära på dem innan Tovas trettiodagarsbrunst infaller, men det är för många faktorer som ska stämma då, så vi försöker såhär.

Lite läskigt är att mobilnätet lade ned precis när Stefan lämnade gården. Nu, tre timmar senare är det fortfarande dött, men jag får vara tacksam över att bredbandet fungerar. Och strömmen får jag väl njuta av så länge jag kan, blir jag av med den är jag avskuren helt. Ni kan väl sända mig en tanke och goda energier, så kommer vi nog att klara snöovädret fint. Jag har ved, ljus, vatten, sällskap av mina fina djur och i morgon bitti ska jag proviantera.

Vill ni veta hur det gick med veterinärräkningen?

Jag kontaktade Jordbruksverket som sände mig vidare till Distriktsveterinärernas klinikchef, och jag diskuterade fakturaunderlagets korrekthet med saklig bakgrund, samt hur jag uppfattade situationen. Hon var mycket trevlig och antecknade alla funderingar jag hade. Jag i min tur försökte verkligen att inte vara anklagande utan enbart undrande. Det var i måndags, och idag återkom hon.

Vi pratade ganske länge. Jag kommer få kreditfaktura som jag avräknar från nuvarande summa. Faktorn som benämndes som "..brist på assistans då hästen skulle fångas in" etc. kommer att ändras till så kallad väntetid, som debiteras lite annorlunda. Jag får alltså halvrätt, och jag är OK med det eftersom jag fick en vettig förklaring, en förståelse över min reaktion, plus att hon skulle ta med sig händelsen som exempel när de har personalutveckling. Jag förklarade att jag inte är en lättstött person, men tolkade just den händelsen som att jag skulle straffas för att jag "lät hästen föla i lösdrift mitt i vintern", och hon svarade att de behöver veta sådant. Skulle jag åter uppfatta en veterinär som så fördömmande att jag överväger att inte be om hjälp nästa gång, behöver klinikchefen få reda på det.

Jag tackade henne för att hon tog sig tid och jag är nöjd med utkomsten. Den veterinärens namn (hon som kom hit alltså) kommer jag dock aldrig att glömma, och jag hoppas att någon annan svarar om jag nödgas ringa jouren igen. Kommer heller inte att glömma klinikchefens namn, för hon gick verkligen att föra vettigt samtal med. Ett stort plus också att varje gång hon nämnde Tova i samtalet, gjorde hon det vid namn.

2012-02-17 15:21 | 6 kommentarer

Igår fick jag ett telefonsamtal från vår hyresvärd. Telefonsamtal från hyresvärden brukar enligt min erfarenhet betyda något slags bekymmer eller klagomål, men inte i det här fallet. Vår hyresvärd är en mycket trevlig bonde på drygt 60 år, och han ville bara höra hur det stod till med stoet och fölet.

Tänk om fler var sådana..

Onsdag innebär ridlektion, och jag hade sett fram emot att för första gången få rida på Djuti Kahn. Han är helbror till vår Bizra, och jag tycker han är så vacker. Ljust rödbrunblack, med en lång man som skiftar i guld, orange och rött. När jag såg honom för första gången för snart två år sedan, var han en ranglig fyraåring med något lätt flyktigt i blicken, men nu har han vuxit, både själsligt och på höjden, till en ståtlig unghäst.

Djuti på körkurs med Hans Sidbäck, 2011

Det här är enda bilden jag har av honom där man ser färgerna någorlunda bra. Han ser tyvärr ut lite som en tunna på fyra pinnar här, men han har som sagt vuxit till sig. Han var så duktig, och han travar som en riktigt stor häst ibland.

Tyvärr lade kylan än en gång sordin på nöjet för mig. När vi flyttade Tova och Adilliya så lyckades jag djupfrysa både händer och fötter, då det drog ut på tiden och kylan var sträng. Efter det så krävs det så lite för att jag ska bli iskall och smärtsamt bortdomnad igen. Frostbränd är det bästa ord jag kommer på, då kroppen verkar minnas köldknäppen bättre än mig. Hästar kräver balans, och unghästar i synnerhet. När jag fryser går jag ihop i fosterställning liksom, och eftersom min kropp är allt annat än liksidig blir det ett problem med balans och sits.

Trots det uppförde sig Djuti ypperligt och jag ser fram emot att få rida honom igen. Och helt värdelös var jag inte. Jag är ju medveten om mina kroppsliga begränsningar, så jag jobbar utifrån dem. Allt som allt gjorde vi bra ifrån oss tycker jag. Jag sitter aldrig av en häst med ett stort leende över ansiktet om det gått dåligt.

Nu ska jag bränna iväg in till stan. Skulle hellre vara hemma på gården, men det är som det är. Stefan är hemma och styr upp allt, och förhoppningsvis får vi en fin kväll tillsammans. Önskar alla en härlig torsdag!

2012-02-16 08:38 | 4 kommentarer

I vintersolens sken har vi försökt avlägsna lite av hästarnas lossande vinterpäls. Ett sisyfosarbete förstås, men det är mysigt att vara med hästarna, och de älskar pälsskrapan.

Gastroler höll gärna i skrapan medan man körde piggborsten på någon annan häst

-Men jag behöver den nu

-Jag också!

Bizra tycker den är skönast på mulen, huvudborstar är för mesar!

2012-02-13 12:28 | 4 kommentarer

Här skrev jag i juni om ett underbart ställe jag funnit ute på Rullnäs. Jag kallade det för "Paradiset vid vägens slut", och jag har sett fram emot att se stället under vintertid. I förmiddags lastade vi skidorna i bilen och körde iväg mot Rullnäs.

Solen har välsignat oss med ett varmt leende hela dagen, och allt eftersom vi trampade oss ut mot näset så åkte fler plagg ned i ryggsäcken, även mössa och handskar.

Det var endast älgar, harar, rådjur och rävar som spårat lite sporadiskt längst vår väg.

Här är vi framme vid vårt mål, och solen lyser upp lägdorna och hela Gissjön.

Eken som står som vakt vid den gamla trädgården, som någon en gång brytt sig mycket om. Det syntes i somras att det bott trädgårdsintresserade där, och även om tidens tand gnagt i det gröna gick det fortfarande att urskilja den kärlek som är nedgrävd i myllan. Eken förresten. Det finns några ekar i trakten, vilket inte är ett naturligt inslag så här högt upp i landet. De är alla i samma ålder, och av vad jag hört så kommer de från en syster till Sonja som en gång bodde i gården vi hyr nu! Alltså bör även denna ek vara besläktad med den som står mellan oss och Unos.

Här bryter jag än en gång mot nätiketten och "hänger ut" mitt drömhus. Vi har kollat på kommunens hemsida, så vi vet hur stort skiftet är, men ingen är förstås skriven på adressen. Jag efterlyser åter ägaren, för jag är seriöst intresserad av att köpa fastigheten! Denna gård är min enda anledning att fortsätta bo i Gideåtrakten, i övrigt söker vi hus runt Strömsund och Luleå. Men vi har inga planer på att flytta från vår gård än på ett tag, än är det gott nog åt oss. Något år till

Maffiga alar som bugar sig under snötyngden. Vi skidade över gården och sedan mot sommarstugorna en bit bort. Det var mycket vackert, och förmiddagssolen värmde gott. Sedan vände vi åter mot bilen för en efterlängtad lunch, bestående från rester från igår; En gryta på älgfärs, vit- och fänkål, lite selleri, lök, lagerblad och salvia, och mycket vit- och kryddpeppar. Gott med rödbetor till.

Jag var skidbiten och tog med mig Ludde på en sväng ned till Svedje och tillbaka efter lunch. Jag filmade när Ludde fick sätta av ned mot älven på hemvägen, men det blev en sekunds film! Bloody hell vad jag svor fula ramsor när jag upptäckte det.. Ett konstigt möte med en skoter hade kameran dock filmat utan min vetskap, plus en ensekundersfilm av Ludde där han på kommando stannar och sätter sig. Skitfestligt..

Men en Luddebild blev det i alla fall, uppe på hygget:

Men nu vet jag hur man inte filmar, så det kommer nog en häftig dragfilm endera dagen!

Jag kommer snart byta design på hemsidan till en läsvänligare och mindre vintrig. Flikarna kommer då att hamna som en lista på vänster sida, och Adilliya kommer få en egen sida, samtidigt som hästarnas befintliga sidor uppdateras. Jag hoppas jag kan ha hemsidan "bredare". Att jag inte har det nu beror på att jag inte får till det med headerbilden när jag har annan upplösning än den minsta. Jag ska kolla hur det ser ut på en PC med bredare sida, men på macen ser det inte klokt ut. Jag vet inte varför. Kan det vara så enkelt som att jag kör med en urgammal version av Safari? När jag administrerar sidan använder jag Firefox, men jag gillar Safari bättre. Funktionerna fungerar bättre för mig, och massor av typsnitt och annat försvinner i Firefox.

Har någon mac-kunnig lust att hjälpa mig, tack?

Nu är det after ski här, och till middag blir det strimlad lövbiff i riktig green currysås och förmodligen pasta till. Kanske ris, men jag är mer sugen på fullkornsmackisar efter allt skidande. Puss och kram på er, och på återseende.

2012-02-12 15:52 | 7 kommentarer

Har ni hört talas om en get som kallas Geltzin? Han är lite av en rikskändis, så det ringer kanske en liten klocka? Geltzin är förmodligen en afrikansk dvärgget, och i samband med att han skulle byta hem när han var liten så rymde han och bosatte sig på ett berg utanför Ytterby i Göteborgstrakten. På det berget har han bott sedan dess, och har överlevt tre vintrar.

Bild, SVT:s Västnytt

Geltzin verkar pigg och glad, fin i päls och hull, och lever förmodligen ett väldigt bra liv, i getmått mätt. Det enda som saknas är en partner, eller flock, men han lämnar inte sitt revir, inte ens när man lockat med getflickor. Med ideella insatser har Geltzin stödutfodrats och fått saltsten och knäckebröd på sin bergsknalle, och har med tiden blivit ganska social.

Men nu är det alltså någon som fått nog av geten på berget så nu ska han skjutas.

Regionalnyheterna har uppmärksammat Geltzin och följt honom genom åren. Personen som varit "mellanhand" mellan SVT och geten råkar jag vara bekant med, så när ett nödrop kom i går kväll så sa jag att jag tar emot geten om bara transport ordnas. Ja, mot bättre vetande, men mitt samvete förbjuder mig att inte ens försöka hjälpa till. Jag har idag läst allt jag kan komma över om getter och en elva sidor lång tråd på alternativ.nu om Geltzin, och jag blir faktiskt riktigt irriterad.

Ta fram en karta över Sverige, och leta reda på Umeå och Örnsköldsvik. Sätt fingret ungefär mitt emellan orterna, några mil in i landet. Så letar ni upp Göteborg och sätt ett annat finger där. Finns det verkligen ingen där emellan som har bättre resurser, större getvana och mindre snö som vill hjälpa Geltzin? Jag läste alla ursäkter i tråden (som överlevt lika länge som geten, den startades i oktober 2009), och visst, att bo i lägenhet i Stockholm är väl en ganska så god anledning att inte härbergera en get, men det var väldigt mycket "Åh bodde jag inte ända borta i Småland skulle jag ta honom.." Upplysningsvis så kan jag berätta att det är etthundra mil hit!

Jag har alltid drömt om att ha getter, jag tycker de är så fina. Jag har lärt mig att inte tacka nej när jag får en gåva, för gör jag det så hör Universum det, och då får jag mindre nästa gång. Dessutom är det väl lite festligt att en flock ryska hästar kan få sällskap av en get med namnet Geltzin? Men allvarligt folket, är det bara jag som kan komma till undsättning?

Tack för alla uppmuntrande ord, tack för alla klappar i ryggen och cyberrosor. Geltzin är välkommen hit om vi bara kan lösa transportbiten, och jag ska göra mitt bästa för att han vill bo med oss istället för på ett berg, och jag ska läsa på om hur man får en bock att visa sin uppskattning utan att stångas. Ändå är jag övertygad om att geten kan få ett bra (bättre?) liv betydligt närmare sin födelseort.

2012-02-11 12:11 | 4 kommentarer

Stefan kom hem sent igår, så nu får jag lite avlastning här på gården. Det känns bra att kunna slappna av lite och inte vika hela livet åt hästar och hagar. Vi har förstärkt stängslet hos Tova och Adilliya, och dragit ut en stor balkärna till flocken i Vinterhagen

Hinica är inte bara chef över flocken, hon vakar även över maten som värsta kommandoran

Vi gjorde bort allt jobb tidigt, för vi ska ha lite helg har vi tänkt. Vi hann ju inte riktigt med allt vid förra blixtvisiten, men nu ska vi ta hand om varandra, laga god mat och fönstershoppa gårdar över halva Norrland.

Bizra och jag

Till middag blir det hemmasnickrade dinkelpizzor, med hemmakokt tomatsås, närproducerat rökt kött och strimlade kycklinfiléer på. Det kommer bli mums och jag ska spara en bit som kvällsfika. Det har blivit en mycket trevlig mattradition. För den som vill veta så blev de rostade grön- och rotsakerna med kalkonfilé och rödvinsreduktion igår mycket smaskigt. Jag kryddade enbart med vitpeppar och kryddnejlika och resultatet blev ren magi. Rödbetor och kryddnejlika passar så hjärtligt bra ihop.

Apropå hjärtan så kommer jag och Stefan för första gången någonsin att befinna oss på samma ställe på Alla Hjärtans Dag på tisdag. Han fick en tidig present idag, inslaget i rött papper med vita hjärtan på; Ett rökt oxhjärta!

Jag, bisarr? Inte då. Jag vet vad min älskling tycker om.

2012-02-10 15:16 | 5 kommentarer

Nu, den nionde februari har jag kommit på årets nyårslöfte! Nä, det är ett löfte som jag ska försöka hålla fast vid livet igenom, och det är att ta vara på mina egna råd.

Hittills i år har flera personer, oberoende av varandra, kontaktat mig och bett om råd i olika saker. Jag har blivit förvånad, men samtidigt inte slagit ifrån mig, utan jag har verkligen tänkt efter om jag kanske sitter på svaren ändå? Eller åtminstone kan läsa mig till olika lösningar? Och ta mig tusan, det kan jag! En del frågeställningar har tvingat mig till att verkligen gräva i mina arkiv, både mentala och de mängder med litteratur och faktatidsskrifter jag har, och jag har därigenom funnit vissa lösningar till egna problem.

Varför ska inte jag vara värd att ta vara på mina egna goda råd? Det finns ju bara ett svar på den frågan; Självklart är jag värd det!

Ärligt talat, hur ofta är man inte en god medmänniska som kommer med glada tillrop och goda råd när en vän behöver det, och någonstans inom en vet man att man själv inte lever som man lär? Vi människor är konstiga som lär oss när vi växer upp att vi inte är värda bra saker. Vi lär oss att förminska oss själva, och det är därför vi ofta gör saker trots att vi egentligen inte vill. Av prestige, för att "vara snäll", för att vi tror det är ett tvång, etc. och nu handlar det inte om att städa rummet eller rasta hunden, utan om större saker. De där sakerna vi ibland ger goda råd till andra om

Jag tror jag ska brodera en bonad att ha i köket, med texten; "Jag förtjänar mina egna goda råd!"

Ett gott råd till mig själv igår hade varit att klä mig bättre. Det var lugnt och harmoniskt i bägge hagarna, så jag tog tillfället i akt och deltog i veckans ridlektion (jag missade ju förra veckan på grund av vår kära tillökning). Innan jag lämnade gården drog jag ut hö och vatten till bägge hagarna, och startade en eld i pannan så det skulle vara varmt när jag kom hem. Jag var rejält varm när jag satte mig i bilen och körde iväg. Medan jag närmade mig Norrgissjö sjönk temperaturen stadigt, från torra, krispiga -12° till fuktiga -19°, och jag insåg snart att jag skulle frysa rejält.

Det är så att sedan i lördags, när jag var ute länge i sträng kyla så vill inte mina händer och fötter vara med riktigt. Den som plurrat på vintern, eller frivilligt gjort en isvaksövning brukar ibland beskriva en stickande värk i kroppen efteråt, och i lördags kväll skrek mina händer och fötter som av en bultande eld, och det mindes de igår minsann.

Jag fick rida Gejscha för första gången igår. Eftersom jag spenderat mycket tid hos Carina så är jag väl bekant med hästen, men det var premiär på ryggen. En väldigt bred och varm rygg kan jag tillägga, så det var mysigt. Vi skulle göra en typ av framdelsvändning, och jag kände mig verkligen som Sveriges Värsta Bilförare som försöker vända bilen i en gränd. Jag "vet" att Gejscha kan tänka lite bakåt ibland, och det var till min nackdel, och hon är dessutom en intelligent och kvicktänkt häst, medan jag var stelfrusen..

Men vi kom runt, steg för steg (med lite för mycket backningar, men det var helt mitt fel). Vi red också i volter där vi skulle använda tyglarna så lite som möjligt, och det gick över min förväntan! Till slut frös jag så jag höll på att trilla ur sadeln, och trots mina varmaste handskar fick jag knöla ihop fingrarna inuti handskarna, så mina händer var totalt overksamma. Att sedan sätta sig i ett iskallt skinnsäte när jag skulle köra hem var allt annat än gemytligt kan jag berätta. Men det var en rolig premiärtur på Gejscha och jag ser fram emot att rida henne igen längre fram.

Jag tänkte att jag ska ska ta och skämma bort mig lite i afton. Det har varit lite väl mycket häst, hund, häst, häst, fåglar, häst och snö sedan Stefan åkte i söndags, och nu har jag jobbat undan väldigt effektivt under förmiddagen, så egentligen kvarstår bara hö och vatten till hagarna. Jag ska till och med orka laga god mat, det behöver jag. Så det blir ungsrostade rot- och grönsaker (jo, det går om man lägger in sakerna eftersom, så att allt blir klart samtidigt), helstekt kalkonfilé och rödvinsreduktion med smak av worcestershiretersås.

Om inte jag skämmer bort mig, vem ska då göra det?

2012-02-09 12:53 | 5 kommentarer

Vårt lilla vintermirakel, en vecka idag!

I går kom fakturaunderlaget från distriktsveterinärerna. Som ni kanske minns så ringde jag tidigt på onsdag morgon, då jag upptäckte att efterbörden inte släppt. Bemötandet jag fick av veterinären upplevde jag som kränkande, vilket jag även skrivit om, så att jag skulle få något slags "straff" för att jag har hästar på lösdrift är jag egentligen inte förvånad över. Eftersom jag var ensam med just Tova, som har ett väldigt flyktigt beteende så straffas jag med en avgift på nästan 1300 kronor för "..brist på assistans när hästen skulle fångas in, mer tidskrävande än normalfallet."

Eftersom Tova släppte efterbörden medan veterinären var på väg, så borde jag förstås ringt och sagt att hon inte behövde komma, men jag trodde jag gjorde det bästa för min häst. Den assistans jag bad veterinären om bestod i att stå på ett ställe för att på det viset hålla undan tre nyfikna ston, så att jag skulle få Tova att gå in i vindskyddet, så att jag skulle få ta på henne grimman, och det tog inte lång tid.

Hade det här varit i Norge hade jag inte godkänt fakturan. Dessutom skulle jag skrivit ut en motfaktura på följande;

Brist på underhåll av veterinärens egna fysik för att orka bära den yrkesmässigt avsedda utrustningen (jag hjälpte veterinären bära en väska hon själv tyckte var väldigt tung).

1290.48 kr 

Energibortfall vid öppnande av ytterdörr då veterinären skulle fylla i blankett SJV D 81 inomhus, som dessutom tog längre tid än beräknat.

1290, 48 kr

Straffavgift för att felstava Basjkir med Baschkir.

49.00 kr

Jag blir väldigt nyfiken på hur veterinärutbildningen för stordjur ser ut. Är den så förlegad att fördelarna med lösdrift inte finns med? När det till och med finns framgångsrika travtränare och tävlingsryttare som sett fördelen med lösdrift, och låter friska hästar  överväga omaket med att klippa och täcka hästar under träning. Lösdrift betyder inte "Vind för våg", vilket denna veterinär verkade tycka, och det här är den andra distriktaren som kommit hit som är uppenbart rädd för hästar. Jag blev ärligt förvånad när hon berättade att hon tävlar/tävlat i hoppning, för jag trodde definitivt inte hon var en hästmänniska, inte med tanke på hur hon hanterade mina fina (icke-sparkande, icke-exploderande) hästar.

När jag var 15 år krävdes det 4.8 (av möjliga 5) i medelbetyg för att ta sig in på djurvårdarlinjen. När är läshuvud likamed förnuft och empati? Totalt får jag betala 4185.66 kr, och självklart sätter jag inte en prislapp på Tovas välbefinnande. Det som sticker i mig är formuleringen på utgiftsposten, efter det bemötandet jag fick utstå. Det är lite som att betala för att få en smäll på käften.

Låt mig aldrig mer nödgas att ringa distriktsveterinärerna! Nu när jag vet bättre kommer jag pröva alla tänkbara alternativ för att undvika dessa allvetande och färdiglärda människor. Tro fan att ni ofta blir sparkade av de hästar ni besöker (veterinärens egna ord), jag fick god lust att göra samma sak när jag såg fakturaunderlaget.

Mysigt att sova i solen

Solen har hälsat på oss idag, med allt vad det innebär. Kyligt, javisst, men det är bättre än blåst, och hästarna går det ingen nöd på. All snö har gjort det så otroligt ljust, så man känner att det finns hopp om livet. Tänk vad fantastiskt ändå, att vi på en vecka tjänat nästan en timme i dagsljus bara på eftermiddagen! Jag hade tänkt fota Snömånen när den gick upp, men just som solen gick ned kom det moln precis där fullmånen skulle stiga. Typiskt, men då blir det kanske lite mildare inatt?

Jag tillönskar alla en fridfull tisdagkväll

2012-02-07 16:51 | 7 kommentarer

Vi bestämde oss så för att Adilliya är ett passande namn för "vårt" första föl. Det är en ren slump att det blev ett namn på "A", vi har inte tänkt följa någon alfabetsordning alls. Dessutom börjar hennes namn på "O", vilket jag ska förklara.

Adilliya med mamma Tovareshch i sin lilla hage

Som jag skrev i den korta presentationen på Startsidan, så kommer namnet från Pjotr Tjajkovskijs kända balett Svansjön och rollen som dubbelnaturen Odette och Odile anses som en av de mest krävande för en ballerina. Odile uttalas på ryska Adilliya, så första bokstaven har vi ändrat för fonetikens skull.

Adilliya var snabbt uppe på sina rangliga ben, även om första försöket slutade med ett pladask i min famn (eftersom jag stod precis framför henne och försökte hålla undan Minna bakom mig), och hon dansar gärna. Hennes mor har väldigt svävande steg, hon ser ganska ädel ut när hon rör sig, och med tanke på hur mycket fölet liknar Tova kan jag tänka mig att steget ligger i blodet. Om exempelvis Bizra får ett stoföl framöver gissar jag att det blir blackt till färgen och får massor av vilttecken samt trefärgad man, och då passar nog ett lite tuffare eller gulligare namn. Jag tycker namnen växer fram då man lär känna individerna.

Balansakt

Jag har ännu ingen bra bild på vårt dansande föl, men det kommer nog. Än så länge vill jag lämna dem ifred så mycket som möjligt och jagar dem inte med kameran vid mina korta besök. För säkerhets skull bär Tova nu sin chockrosa reflexgrimma, om nu oturen är framme eller drifterna tar över. I Vinterhagen står gärna Gastroler och spanar upp mot gården, även han i reflexgrimma, men en knallorange. De samtalar ibland över hagarna, men det verkar oftast lugnt i bägge läger.

Håll tummarna för att det fortsätter så, och att det fortsätter vara "vårväder" nu några veckor. -5° och en svag sydvästlig vind gör att det verkligen känns som vår efter senaste tidens köldgrepp. Hoppas ni alla får en underbar vecka!

2012-02-06 12:44 | 4 kommentarer

(Titeln är från Disneys' Askungen, 1950)

Oj, vilken helg!

Ja, jag menar det inte som att "Jäklar vilken fest, klackarna i taket!" utan en helg med ytterligheter, jäkt och måsten, och ändå lyckades vi få in lite helgmys mitt i alltihop också (OK, somna "sked" i soffan med maken efter en sen middag på lördag, men det räknas!).

Ytterligheter vad gäller utom- och inomhustemperaturer. Saker måste göras trots kylan, och utöver det så låg det på idag att få liv i familjens bilar. Allt hanns inte, men vi flyttade Tova och dotter igår, vilket var helgens viktigaste uppdrag. Inte populärt i något läger, men nödvändigt. Nu hoppas vi på att alla håller sig i de hagar där de hör hemma och att vädergudarna blir på bättre humör.

Ved, stängsel, tvätt, pizzabak, stadsärenden (inte jag), avisning, snöskottning, hästpsykologi är annat som hunnits med sedan Stefan kom hem på natten till fredag, tills han åkte för ett par timmar sedan, och jag tror aldrig jag varit så sorgsen över att se honom åka någon gång. Och det är inte enbart för att jag verkligen inte vill vara ensam på gården just nu.

Var nyss ute med vatten till bägge hagarna och det var "bara"-17°. Det kändes som vår i luften i jämförelse med de bitande -30° som varit genomsnitt i dagarna. En suddig snömåne klättrar upp på himlen och lyser upp all snö, så det blir inte mörkare än skymningljus så länge hon inte gömmer sig bakom de lätta snömoln som hastigt flyger över himlavalvet.

Nu ska jag se till att få lite mat i magen, och sedan förhoppningsvis njuta av lugnet innan sista kvällskollen av hästarna och vovvarnas rastning. Sedan hoppas jag kunna bädda ned mig under varma filtar med en god kopp té och "Äkta Människor" på TV'n omgiven av katter och hundar.

Önskar er också en riktigt mysig söndagkväll!

2012-02-05 18:19 | 6 kommentarer

Vid mjölkbaren, i solen

Kylan håller oss i ett järngrepp, men fölis och dess mamma verkar ha det bra. Fölet diar varm mjälk två gånger i timmen, och provar även att vara stor häst, dvs gräva i snön efter mat och smaka på hö och granris. Det ser ganska roligt ut, för hon verkar göra det med stor beslutsamhet, trots att hon ibland inte riktigt vet varför. Igår kväll kom hon fram och hälsade artigt på mig, med mammas tillåtelse. Det värmde mitt hjärta i den knarrande och bitande kylan.

Hon ser också till att flocken håller igång. Bäst vad det är så börjar hon skutta i cirklar runt Tova, också smiter hon iväg längst en av de många upptrampade stigarna, med sin mor efter. Resten av flocken håller sig i närheten av nytillskottet, sådär lagom utspridda för att hålla koll på lilla guldklimpen. Så när fölis får för sig att glatt skutta ut i världen så följs hon som sagt av Tova, och efter kommer hela SÄPO skuttandes genom den djupa snön, med Gastroler längst bak.

Det ser faktiskt jättefestligt ut när hon sysselsätter hela flocken!

Nu ska jag försöka backa in här..

Idag är utmaningen att få ström till Vinterhagen och flytta Tova och lillan till lilla hagen uppe vid utestallet. Det kommer nog inte bli populärt hos övriga flocken, men eftersom Tova förmodligen gå i brunst på onsdag är det nödvändigt att sära på dem, och jag har hellre Tova och fölet uppe på gården än hingsten. Det är bäst om han går med damerna och håller ordning på dem.

Önskar alla en härlig lördag.

2012-02-04 08:20 | 6 kommentarer

Jag nämnde ju igår att Minna stal Tovas föl, så jag tänkte skriva lite om fenomenet.

I en flock finns en rangordning. Det spelar ingen roll vilken flock eller vilken typ av flockdjur, rangordningen är väldigt viktig. Vi människor försöker kväva den naturliga rangordningen. En konstruerad rangordning, genom arv, ämbete eller anställning är OK, men att vi skulle ha en intern rangordning grundad på urinstinkter i vardagen? Nej men huga, vi är väl inte neanderthalare heller? Jodå, rangordning finns och att vi försöker låtsas som att den inte finns krånglar bara till det, men det är en annan sak

När ett sto stjäl någon annas föl kan det bero på olika saker. Antingen vill det stjälande stoet komma upp i rang; Ett sto med föl klättrar på rangstegen, så det finns chans för en karriärboost. Det kan också vara väldigt barnkärt, vilket förmodligen är fallet för Minna då hon inte har någon anledning att höja sin rang. Hon är accepterad och uppskattad av alla.

Planen i tisdags kväll var att rasta hundar halv nio, kolla flocken en sista gång, sova och gå upp kl tre för att kolla igen. Jag trodde aldrig Tova skulle föla redan under kvällen, och när jag såg att hon var på gång och inte kunde hålla de andra ifrån sig tog jag beslutet, med hjälp av min mentor som jag hade på telefon då, att flytta henne till lilla hagen. Under samtalet hämtade jag grimman, men jag hann inte. När jag gick genom hagen såg jag att Minna stod ensam i vindskyddet, och att det var livligt utanför. Så såg jag att hon glatt gnäggande stod och slickade det svarta lilla fölet medan Tova stod utanför, svettig och förtvivlad.

Resten av förloppet beskrev jag i gårdagens inlägg. Att jag var ute i två och en halv timme berodde på att jag ville försäkra mig om att Tova skulle klara av att hålla de andra ifrån sig. Hinica var till exempel uppenbart förvirrad, hon verkade inte veta vem hon skulle ta ställning för, men när hon förstod att Tova verkligen var fölets mamma höll hon Minna borta, och då följde Bizra och Gastroler hennes exempel.

Jag var som sagt inte alls klädd för att stå ute så länge, och jag var rädd, ledsen och ensam i snöovädret. När Tova låtit sin dotter dia sin första, livsviktiga måltid vallade hon upp henne till den skyddande gropen i skogen, och då ställde sig Hinica bakom mig, nära, som att hon kände min förtvivlan och ville skydda mig från snön och vinden. När jag gick ut igen, runt tolv, ville jag inte störa, utan jag höll mig på avstånd och iakttog flocken. Allt var i sin ordning så då gick jag in.

Tittut!

Det är kyligt idag, och luftfuktigheten är hög. Därför är alla hästar nedisade, och det syns förstås extra väl på de två svarta. Men det är bra att frosten och snön ligger kvar på hästarna, det betyder att pälsen isolerar som den ska, och att de inte svettas. Det är extra viktigt för Tova som gick med efterbörden mycket längre än vad som är normalt. Fölis vet hur man håller värmen:

Tjohooooo!

Hon skuttar och springer i cirklar runt mamma, som noga kollar att hon inte går för långt. Hon får närma sig mig, men inte för mycket, då gnäggar Tova lågt och kallar henne tillbaka. Fantastiskt att Tova ändå litar på mig efter att jag använde hennes dotter som sköld igår för att få henne dit jag ville. Men det var ju nödvändigt då.

Puss på mamma

Vet egentligen inte varför jag lämnade grimman på efter veterinärbesöket. Det är lika "enkelt" att ta på henne en repgrimma som att ta tag i den hon har på, det krävs samma förtroende. Men det är en sådan där mjuk Hansbogrimma. Värdelös att träna i, men väldigt bra när man behöver låta en häst ha grimma på i flera dagar.

Vi önskar er alla en härlig torsdag!

2012-02-02 10:07 | 12 kommentarer

Till och med när solen lyser, så snöar det

Var ska jag börja? Jag ska försöka hålla historien kort, men ni som är bekanta med mig vet att det är ett klent löfte. Allt skedde så fort, och så enkelt, men det blev en märklig ankomst ändå.

Under snösolen

På en gång gjorde jag bort mig och skrev för mycket! Såhär var det; Tova var så snabb att ingen hann med, utom nedriga Minna som snabbt stal fölet! Jag körde bort barntjuven och försökte efter bästa förmåga återförena mor och föl, vilket inte var det lättaste med en förkrossad Minna i ryggen.

Två och en halv timme gick blixtsnabbt, trots att jag höll på att frysa ihjäl (jag hade inte väntat mig att hon skulle föla på tio minuter och därför inte klätt mig ordentligt), men lugn och ordning lade sig över flocken, så jag lämnade dem för en stund. Efter ett depåstopp med varm choklad och mackor gick jag ut för att se att allt var OK, jag iakttog flocken på håll för att inte störa, sedan gick jag in.

Efter tre timmars orolig sömn på soffan gick jag ut för att skotta mig ut till hagen med mat, och se att allt var som sig bör. Det var lugnt i hagen, men jag blev iskall när jag insåg att Tova ännu inte släppt efterbörden!

Telefonsamtalet till jourvetten kommer jag alltid minnas såhär; Jag är en idiot som ser till att mitt sto fölar nu. Kan inte de i stallet(??) hjälpa mig dra ut efterbörden? Kan man inte fånga in hästen med en hink havre (behöver jag nämna att Tova inte var särskilt sugen på närkontakt?)? Hur kunde jag planera en fölning till en tidpunkt där jag var ensam hemma? och så fortatte det. Hon tryckte verkligen ned mig i skoterkängeskaften när jag bad om hjälp, och fick mig att känna mig som världens sämsta djurhållare som lämnar hästar vind för våg för att ohanterade föröka sig som kaniner mitt i vintern.

Till slut sa jag; Men jag kan ju inte stoppa tillbaka fölet, jag ringer för att jag är ensam och behöver hjälp!

Innan vetten kom hade jag hunnit kortrasta vovvarna, och under tiden hade Tova släppt efterbörden. Jag såg inte vart den var, och vetten var redan på väg, lika bra att få allt kollat. Dessutom hade jag och Tova kommit överens om att hon skulle vara kvar med flocken några dagar, inte flytta till "lillhagen".

Undersökningen gick bra. Veterinären hade ifrågasatt hur vi skulle få fatt i Tova om inte jag kunde, men jag sa att om jag bara får hjälp att hålla de andra på avstånd kommer hon att själv stoppa huvudet i grimman, när hon förstår att hon får hjälp. Vetten var skeptisk, men Tova gjorde exakt som jag sa att hon skulle! Jourveterinär är dyrt, men jag var lättad när allt var OK. Hela efterbörden låg uppe i skogen. Tova hade normaltemp, lite hög puls, vilket man kan förstå med tanke på omständigheterna, och fölet var vid god vigör.

Det här avståndet vill Tova ha, och det får hon

När vetten åkt kom min vän från Andra Sidan. Jag hade ringt henne, för att ha en hästvettig människa med mig om Tova skulle visa sig svårfångad, eller om vi måste flytta henne, men det gick ju så snabbt med undersökningen. Jag fick hjälp att dra ut vatten, så nu finns en 90-literstunna även nere vid vindskyddet. Skönt att få vädra alla tankar och allt som hänt. Det var tufft för mig, och jag värderade mig själv jättelågt efter samtalet med veterinären. Det spelar ingen roll att hon var jättetrevlig när hon väl kom hit och såg hur jag hanterar min flock.

Inte fick jag sova efter frukost heller. Min kropp ansåg att jag var så viktig för min omgivning att en timme räckte! Visst, ut och skotta snö.. ingen energi och kroppen bara skakade, så jag gick in för att fika lite. På eftermiddagen fick jag besök av min kära mentor. Tova var vid det här laget less på besök, men lilla fölis visade gärna upp sina förmågor i skutt och hopp. Jag fick rosa bubbel och en film från premieringen i höstas, med en fin bild mig och Tova på framsidan fodralet, samt order att göra klart det sista nödvändiga och göra kväll!

När jag var klar med mina "måsten" var klockan fyra, och det var ännu ljust! Det blåser kallt från havet, men i hagen är det vindstilla. Jag har lagt ut överdrivet mycket hö, och alla verkar ha det bra. Över min underbara flock vakar den växande Snömånen, och jag lyder order och gör kväll.

Rörig historia, men jag har sovit totalt 4 timmar sedan igår, och har massor av intryck att bearbeta. Tack alla som kommenterat i bloggen och på vovve.net. Tack Nonne och Carina och alla som grattat via sms. Det här är så stort för mig, och jag är stolt och glad över att ni vill dela min glädje.

Hjärtligt Tack

PS För den som undrar så vill jag lära känna nytillskottet innan jag bestämmer namn, men jag kan avslöja så mycket som att det börjar med "Mánadis'"

2012-02-01 17:57 | 4 kommentarer

Välkommen, Tovas dotter

Vill börja med att säga att mor och dotter mår bra, veterinären har varit här på morgonen. Natten var snöig, och Tova valde en skyddad grop uppe i skogen, med höbädd, framför det kyliga vindskyddet, det är därför de är lite snöiga på bilden.

Jag är stolt som en tupp och trött som en liten traktor, sitter och äter en sen frukost. Jag ska sova några timmar, så jag får återkomma senare med mer information. Tova har själv valt att gå med sin söta lilla unge med resten av flocken, och då får det vara så.

Gastroler är också stolt som en tupp!

PS: Tack Nonne för besöket och hjälp med vattnet

2012-02-01 09:29 | 6 kommentarer