Morgonsolen målar frost och snö i koppartoner

När den första snön föll, 16 oktober, så dråsade den blöt och tung ned sidledes i en frisk havsvind. Då var det ett par plusgrader, jag var klädd som Michelingubben (vars namn egentligen är Bibendum, något som företaget inte längre verkar vilja kännas vid då det betyder "skål"), och trots att jag slet rätt hårt i leran så frös jag. Den blöta vinden trängde genom galonställ, fleece- och underställ, ja till och med genom köttet och in i benen.

Varma toner en kylig morgon

I morse var det -12° och enligt väderrappoerten 3 sekundmeter nordvästlig vind. Jag bar inte ens en tredjedel av alla kläder jag hade den 16:e, och det kändes mycket behagligt. Både under morgonpromenaden upp på mon i det underbara gryningsljuset, och när jag drog ut hö till stona och fölet i Hemmahagen och till Vinterängen. Det var då solen spred de första koppargnistrande strålarna över bergen.

Det finns alltså olika sorters kyla, och den "varma" sorten är helt klart behagligare. Lite av en paradox att den varmare sortens köld innebär klar luft och rätt så många minusgrader, men den som upplevt skillnaden förstår vad jag menar. Men underbart är kort, alla vädersidor utlovar mildare väder med massor av regn. Hejdå snö, hej igen lera och ledbrytande köld.

Så nu återstår några bråda timmar vinter där vi ska hinna både jobba undan och njuta innan det mörka, blöta och kalla kommer tillbaka.

***

Startsidan är uppdaterad

***

2012-10-29 08:30 | 4 kommentarer

Karakteristisk basjkirbild, här Mánadis' Mistjev

Nä, inte kallar jag det normaltid inte. Vintertid säger jag och trots att jag är en vinterälskande människa så skulle jag välja sommartid året om ifall jag fick! Tidsomställningen infaller så sent att jag knappt märker någon skillnad på morgonen, på aftonen däremot, när solen sänker sig bakom berget redan runt halv fyra, då blir det mycket påtagligt. Som tur är har det kommit snö, så det är ljust ändå. Ljusare än på länge efter den regniga hösten.

Pavel är lite sömnig i vintersolen

Ibland tänker jag att mitt val av företagsnamn är lite olyckligt. Vildhäst kanske kan få folk att tro att hästarna härifrån är ohanterbara på något vis. Så är inte fallet, de är mycket sociala och trevliga, och svårfotograferade då de gärna verkar vilja krypa upp i famnen och kramas så fort jag håller i en kamera.

"Nä, jag ska synas mest!"

Vildhäst syftar förstås på att basjkirer är av urhästtyp, kanske borde jag kallat företaget för Mánadis' Urhäst istället, men det ligger inte lika bra i munnen tycker jag. Urhäst låter som klockhästar, typ gökur.

Bizra ska förstås också vara med

Kolla hur smågrabbarna vuxit! Vi försöker socialisera småhingstarna så ofta vi vågar. Det kan ju bli för mycket också, för en liten häst måste saker och ting få sjunka in mellan passen och det är ju faktiskt mamma och pappa som ska visa dem hur man är häst, inte jag.

Mistjev försöker sura bort Pavel, utan större framgång

Jag hade hoppats på några fartfyllda bilder på hästarna som plöjer fram så snön yr runt öronen på dem, men de ville som sagt vara nära och nosa som vanligt. Sedan lade de sig att sova i snön medan de vuxna hästarna höll koll. Snön livar upp tillvaron, det är som sagt väldigt ljust och rent för tillfället, inte ens på natten blir det mörkt.

Skymningsljus

Jaktmånen växer sig allt större, och när det är så klart och kallt att snön ligger kvar så är det verkligen ljust ute på kvällen och natten. Vi får väl se hur länge snön får ligga, det har utlovats regn i veckan. Då får jag åtminstone chansen att mocka rent i hagarna, någonting jag inte bryr mig om när det är snö och minusgrader. Vilket är rätt skönt, för då får jag tid till annat.

2012-10-28 11:36 | 3 kommentarer

Ja nu är det dags för VM igen.

Det gick rätt bra för mig i fjol, av drygt 20 000 deltagare slutade jag på en placering runt 240. Den som vann lämnade in flera system/lördag, men jag lämnde bara in ett varje gång. Regeln är nämligen att ett VM-system består av 192 rader och kostar 96 kronor, varken mer eller mindre. Att lämna in massor av 96-kronorsrader tycker jag är lite fuskigt.. då vinner ju lik f*rb*nn*t den med mest pengar.

Nåja, jag kör mitt race. Jag slutade i alla fall avsevärt bättre än många experter, jag tror Raffe (Ralf Vadsmo) hamnade på plats femtusennå'nting, och Micke Nybrink hamnade också på fyrsiffrigt om jag inte missminner mig.

Hemsida för VM i V75

Önskar alla en härlig lördag, själv ska vi ut och leka i snön!

2012-10-27 08:52 | 1 kommentarer

Ibland gör livet sig påmint, som när vi nås av nyheten att vår fina hovvårdares dotter ska få ett småsyskon under vårvintern.

Liv är underbart, kan inte säga annat då jag ser på de fyra föl som fötts här under året 2012 men den typen av livsbejakade påminnelser innebär förstås att vår hovvårdare blir satt ur funktion under en rätt lång period. Vi har bestämt sedan en tid tillbaka att Stefan ska lära sig underhållsverka så vi kan ta hand om alla 44 hovar som traskar runt på ägorna här, men problemet har förstås varit allergi. Stefan tål basjkirer (under rätta förhållanden), men inte "vanliga" hästar. Lösningen är en kurs på hemmaplan!

Länk till "Naturliga Hovar"

Teori och pedagogisk vägledning då Stefan putsade hovarna på Tova och Adilliya, och absolut inga frågor var för dumma. Det blev en väldigt trevlig förmiddag som avrundades med både matigt och gott fika. Behövligt då det var kallt ute i dag. Mest stolt är jag ändå över duktiga Adilliya, som stod uppbunden i sin spilta medan mamma fick hovarna omsedda, och kära moster gnäggade ute i hagen. Tack Emma för hemmakursen, en utmärkt lösning!

Värme!

På eftermiddagen fick vi hem tio kubik huggen ved. På bilden, tagen från köksförnstet syns 8 kubik, för jag bar in två innan jag fick avlösning för att påbörja middagen. Ved är som sagt fantastiskt då man håller värmen flera gånger under handhavandet, men jag måste erkänna att jag är lite besviken på just den här veden.. Jag älskar nämligen kroppsarbete och hade sett fram emot att äntligen få hugga ved. Den vi köpte i fjol var nämligen så grovt tilltagen så jag fick hugga varje gång jag eldade, men den här veden var lite väl perfekt

Nåja, jag får kanske ta igen det på snöskottning, vad vet jag?

Nu doftar kycklingen väldigt gott i sin lergryta och jag ska ta itu med att koka hel bulgur tillsammans med ett par kardemummakapslar. Mustig och god höstmat som känns helrätt efter en kylslagen men verksam dag.

Från Casa Jonsson i Västergissjö tillönskas en trevlig torsdagskväll.

2012-10-25 17:21 | 2 kommentarer

Starten har gått, äpplena är i rullning

I dag är det en dag då det kommer saker till oss. Det finns sådana dagar, likväl som att det finns dagar när alla simultant måste ha tag på en, dagar när det mesta glider en ur händerna etc. men just denna dag visde sig bli synnerligen generös i och med att jag tackade ja till ett erbjudande.

Alla hästar ser plötsligt missunnsamma ut, här Hinica av Basta

Ofta räcker det att man gör just så, låter bli att tacka nej till ett vänligt erbjudande, utan säger ett enkelt "ja" istället, gärna åtföljt av ett "tack". Man ska inte tacka nej när man får saker, för då hör Universum det, och då får man mindre nästa gång.

Tangaur ska ha just det äpplet, Gastoler får passa sig!

Tänk gärna på det när det kommer ett erbjudande, eller varför inte en komplimang? Säg "tack" istället för att slå ifrån dig, så ska du se att små ymnighetshorn dyker upp och bara lägger saker för dina fötter.

Hingsten går vidare mot annan fallfrukt

Se inte hinder eller att du inte är värd det som erbjuds. Är det svårt att tacka ja för att det föreligger hinder? Se det som en utmaning! Man blir belönad. Vi blev belönade med älgkött och ett överflöd av fallna äpplen av så god kvalité att hästarna få njuta i flera dagar av att leka "äppel-tafatt".

"Mumsmums.. har du fler äpplen där?"

Att göra godisregn i hagarna är ett enkelt och roligt nöje, och alla hästar ser plötsligt så svultna och missunnsamma ut, alla utom fölen som gärna bara tar de frukter de finner (som de vuxna "missat" för deras skull) och ser mäkta stolta ut över sina fynd:

Mistjev låter sig väl smaka

Bägge småkillarna i Vinterhagen såg så nöjda ut när de fann små frukter och smaskade så förnöjsamt medan de "vuxna" dreglade halvtuggna äpplen och slätade öronen bakåt för att få tag på mer.

Även liten Pavel finner äpplen

Jaha.. hur knyter jag ihop denna säck då? Tänkte egentligen inte leverera något djupare meddelande, bara visa några bilder från eftermiddagens äppelkrig. Texten blev ren improvisation, även om innehållet är sant. Det är viktigt att inte förminska sin betydelse, kommer det gåvor har man mest troligt förtjänat dem och då är det oförskämt att tacka nej. Så budskapet i dag är väl;

Bejaka de gåvor som kommer din väg så fortsätter Universum att ge

2012-10-23 16:04 | 4 kommentarer

Badande sångsvanar

Eftersom jag inte kan lägga in musik här så får ni föreställa er Pjotr Tjajkovskijs balett Svansjön när ni ser bilderna som jag tog i går.

Som en tyllkjol när vingarna piskar upp vattenytan i motljuset

Som bekant har Adilliya fått sitt namn från baletten, men någon svart svan syntes inte till, endast några tråkiga och stillasittande gäss bland de vita. Men svanarna plaskade och rullade runt, och slängde glittrande kaskader av vattendroppar upp mot eftermiddagssolen.

Den döende svanen (inte en del ur Svansjön utan ut Djurens Karneval 1886)?

Här har dagen gått i 250 knyck, så nu sitter jag och redigerar bilder medan skymningsljuset tätnar ute. Mycket hanns med under timmarna i civilisationen, men för mig känns allt sådant som slöseri med tid.. att handla massa saker som är slut på. Jag går hellre och fyndar second hand eller köper presenter till andra. Sådant är mer betydelsefullt för mig om jag nu måste lämna gården.

La grande finale (Grandioznyy Final på ryska)

Helgen har varit jobbig på många vis, men det verkar som att det ljusnar nu. Livet kan inte bjuda på gräddtårta och solsken varje dag, man behöver påminnas om det mörka ibland, och förhoppingsvis kommer man ut lite starkare och inte minst mer tacksam över det lilla. Veckan erbjuder många möjligheter och utmaningar, och i kväll ska jag fylla i ansökningsblanketter om två röda rosetter med avelsvärdebokstav B för Minna och Bizra.

Jag önskar alla en fridfull höstkväll.

2012-10-22 17:39 | 3 kommentarer

Gissa vem..?

Kors i taket; Inget regn! Sol och frost, hösten visade återigen en av sina (sällsynta för i år) vackrare sidor, och jag tog med kameran ut till hagarna.

Gasper vilar medan mamma Minna äter frukost

Triss i svarta damer intar sin frukost en liten bit ifrån

En fotograf talade om för mig en gång att bilder med solreflexer i absolut inte går att använda. Till och med blev h*n lite bestört när jag påpekade att en bild fotografen tagit, med just några solkatter i, var väldigt vacker och full av energi. Själv älskar jag bilder där solen sprider sina strålar både här och där. Skönhetsfel? Wabi-Sabi säger jag; Älska det inte så perfekta, jag tycker det ger bilder liv.

Gasper vill vara nära

Jag älskar hur solen förstärker det röda i Gaspers man och ögonfransar. Han är så himla social, och Minna verkar så stolt, låter honom gärna gå fram och nosa, röra, smaka..

Väldigt nära

Lilla gubben.. man måste vara gjord av sten för att inte smälta när lille Gasper vill blåsa varm luft både i mitt ansikte och på kameralinsen.

Hinica och Mistjev

Uppe på vinterängen intog andra flocken sin frukost medan den låga solen glittrade genom trädstammarna och över älven nedanför. Det var en trolsk stämning som låg över äng, skog och dal. Men vem var det nu på första bilden? Nu får ni se om ni gissade rätt:

Mánadis' Pavel

Det var Pavel som på basjkirmanér hälsade mig och kameran. Han är så mysig, jag tror han kommer bli lika kelsjuk som sin mamma.

Lilla familjen

Pavel gick med mamma och pappa och smaskade på gott hö i lugnet på Vinterängen. Det är ren terapi att gå och klappa och borsta hästarna, de skänker mig sådant lugn, och bästa tiden på dagen generellt är när jag tidigt på morgonen styr upp kärran med hö till Vinterängen där hästarna lugnt står och väntar. De är för härliga, dessa basjkirer.

2012-10-20 18:22 | 3 kommentarer

Varför tror jag att det blir mer tid över till annat när det är sämre väder ute? Allt ute blir ju tyngre så det resonemanget är ju helt galet.

Firma och Tangaur har äntligen fått var sin sida, och andra förändringar kan man läsa om på Starsidan (länk). När jag lade upp Tangaurs fotoalbum kunde jag konstatera att jag inte har många bilder på henne där hon inte äter. Tangaur äter inte jämt, men på de bilder hon faktiskt har huvudet uppe sitter grimman fel, det är gödselhögar eller en skrotbil i bakgrunden, hon har flugor på mulen etc. Enda bilden där hon inte betar är denna:

Typisk basjkirbild

Och det var bästa bilden.. Nåja, hon är en himla fin häst faktiskt. Det blir säkerligen fler bilder, jag gillar som bekant att fota mina fina ryssar.

Nu ska jag försöka vara ledig och därmed jämt.

2012-10-17 19:15 | 2 kommentarer

Minna, Gasper, Adilliya, Tova och Firma

Självklart står de, trots finfina vindskydd, ute i snön. Hos innevånarna i Hemmahagen (bilden ovan) har de till och med hö och saltsten i utestallet, men de föredrar ändå friluftslivet.

Väckaren plingade tidigt. Jag hade en förhoppning att hinna ut på en promenad innan regnet, men när jag klev upp var det kolsvart och regnade på tvären. Mat till hästarna behövde jag inte bekymra mig om, det hade vi med råge ombesörjt dagen innan, men jag lät Izor få lite sovmorgon ändå och kollade till hästarna först. Snöblandat regn och iskall, blöt vind från nordost. Jag fyllde på vatten i tunnorna innan jag rastade Izor.

Den hunden räds inte väder, utan klafsar oftast runt i vilket oväder som helst med god vilja, men jag tror åldern håller på att göra honom bekväm, för maken till effektiv rastningsrunda har jag aldrig varit med om; Ut på vägen och kissade lääääääänge (markerande och småskvättande är annars gamm' gubbens signum). Travade hastigt iväg ned i diket, några meter från tomtgränsen och klämde ur sig en redig nr2, något som i vanliga fall kan ta sin goda tid då det verkar mycket viktigt att hitta Exakt Rätt Ställe. Sedan över vägen för en lååååååång pink till, sedan skulle vi in! Jag skrattade gott åt honom.

Bizra, Hinica, Mistjev, Pavel, Gastroler och Tangaur

Medan vi innedjur intog värmande frukost i godan ro övergick regnet till snöfall, ett väldigt blött och iskallt sådant. Det var bara att klä sig så vattentätt och varmt som möjligt innan jag gav mig ut.

Vad gör då en basjkiruppfödare när det snöar på tvären?

Eftersom denna första snö inte kommer ligga kvar, utan mer liknade ett förstadium till kraftigt regn så var allt jobb i dag tungt. Faktiskt blev det hela tio kärror tung gödsel blandad med lera som jag avlägsnde från hagarna (innan lunch), men jag går inte mer in på det "skitgörat". Jag försöker hålla undan för att underlätta för mig själv i längden, det är värt det efteråt, men jag kan i skrivande stund konstatera att dagen försvann fasligt fort i hårt arbete.

Bra ställe att stå på så alla har koll in in vindskyddet..

Men jag har valt det här livet, och inte behöver jag något gymkort heller. Det sista jag gjorde innan jag gick in i afton var att dra ut ett par balar i Vinterhagen. Jag har två grindar uppe i skogen för utfodring, förutom det vanliga in/utsläppet, och jag gick in "i mitten" då höet skulle läggas ut på torr mark ovanför lägdan. Trots en bullrande tunna med mat såg jag ingen häst, för de gick på Vinterängen och letade äpplen från i går. Då kändes det faktisk himla bra, när jag tömt fodertunnan och drog ut den på lägdan för att tända belysningen i vindskyddet på väg hem. Jag kunde konstatera att den hagen definitivt inte är för liten i alla fall, och att innevånarna är rätt så nöjda med tillvaron.

Just nu är även jag rätt nöjd, trots att kroppen gnäller. I ugnen doftar det underbart från lergrytan, fylld med grönsaker och kycklingklubbor, och i bägge hagar har hästarna det bra. Det snöar och regnar än i omgångar, men vinden har minskat i styrka och vänt lite, och om de så vill, kan alla hästar gå in.

I kväll myser jag med innedjuren (de som vill vara inne) och jag tänder som vanligt många ljus i höstrusket. Sedan i går tänder jag ett extra ljus. Ett för en mycket vacker och allt för ung frieser som tvingades lämna sin älskade matte i outsäglig sorg, för att med vägvinnande steg trava över regnbågsbron för att beta på de evigt gröna ängarna i en värld där det inte spelar någon som helst roll hur många njurar en häst har.

Zack, du var sannerligen ett mirakel

2012-10-16 17:57 | 6 kommentarer

Hinicas flock njuter i solen

Inte för att det varit något fel på fredagen än så länge, då den varit torr och erbjudit både sol, moln, vind och annat trevligt, men gårdagen var helt fantastisk! Jag hade avlastning hemma på gården och bjöd mig själv på en härlig cykeltur på förmiddagen, och efter alla regniga dagar kunde jag inte se mig mätt på alla underbara färger. Solen och jag log ikapp medan jag trampade på i alla underbara höstfärger.

Färgsprakande elaking

Hagtornshäcken må vara taggig i överkant, men den får väldigt nyttiga bär, och efter några frostnätter får häcken en härligt orangeröd färg, som om aftonen fortsätter glöda i skymningen. Vi jobbade undan för att få vara lediga under eftermiddagen, och då lade vi upp en lagom lång och trixig cross-krocketbana, som hade sin vändpunkt på ridplanen. Där tog vi en paus och gick ut till Firmas lilla flock i Hemmahagen.

Färgsprakande elaking..?

Enda anledningen till att jag är med på bilden är för att jag vill ha något att jämföra med, så man ser hur stor Adilliya blivit på åtta månader. Hur diskret kan man vara med en orange Helly Hansen-fiberjacka, och hur snyggt är det att fotografens skugga finns med i bild? Nåja, Adilliya är snygg i alla fall, alltid något.

"Puss matte"

Stora damen vill gärna vara nära och byta luft, då passar jag på att stjäla en puss eller två. Det finns verkligen ingenting ont i denna ljuvliga varelse. Ja nog har hon blivit stor, särskilt om man jämför med senaste tillskottet:

"Din jacka liknar min frisyr"

När lille Gasper vill fram och hälsa kan jag inte säga nej. Minna är trygg i att lillen går fram till mig och fortsätter obekymrat sin lilla promenad över lägdan. Jag försöker komma på vad han har för färg eftersom resultatblanketten ska in till SH inom kort. Han är fasligt rödhårig i allt det blonda, och de andra killarna har mörknat sedan de föddes. Mistjev står som musblack, fast han nu är övervägande svart, och Pavel som var ljusbrunblack ser mest mörkbrun ut nu. Ska jag chansa på rödblack på Gasper? Det spelar egentligen ingen roll då det är ID-kontrollanten som i slutänden bestämmer. Den enda som behållit sin färg är Adilliya, hon föddes svart, och mörkare än så går det knappast bli.

Det är dagar som dessa, de färglada och klara, som jag bär med mig. De ger mig energi mellan normaltidsåterställningen och advent med alla sina varma ljus. I dag har jag myst med Pavel och Mistjev efter att deras mammor och pappa fått lite pedikyr. Tyvärr var inte kameran med då, men den följer med nästa gång. Särskilt Pavel är väldigt snygg i höstsolen med kopparglans i pälsen, och det lilla hjärtat allt mer framträdande på mulen.

Nu ska vi göra helg på gården. Vi tillönskar alla en riktigt skön helg.

2012-10-12 15:35 | 4 kommentarer

Triss i mörka damer

En sak jag lärt mig är att man börjar med någonting positivt, fortsätter med ev. negativt och avslutar med något positivt igen. Det beror på att (den västerländska?) människan är konstruerad så att man bär med sig det första och det sista man hör/läser. Så jag börjar med en bild på mina fina mörka damer, ett konstaterande att det äntligen var torrt väder i dag, också Hemmahagens självklara lilla solstråle:

Gasper tar igen sig i förmidagssolen

Allt som oftast så älskar jag livet som basjkiruppfödare med allt vad det innebär, men emellanåt smyger det sig in dagar när innebörden i "hästarna är mitt liv" får en negativ klang. Likt en parasit som när sig på min kropp, min tid, mitt hem. I morse angrep parasiten mig när jag kunde konstatera att jag måste ändra mina sedan länge invanda morgonvanor nu. Vi har faktiskt dubbelt så många hästar i höst som för ett år sedan. Plus en liten.

I takt med att morgonjobbet när jag är själv hemma fördubblats, har promenaden med hunden halverats, och nu inser jag att jag faktiskt bör ställa fram väckaren en kvart (och sova ända till kl 6), sköta utfodring och vattning och sedan rasta hunden lite kort innan frukost. Jag måste nämligen aktivera mig innan frukost, annars får jag inte i mig någonting. Det är därför jag lagt mig till en 8 km power walk med enkilosvikter på handlederna innan frukost. Efter 150 liter vatten och närmare 50 kg hö i morse efter en 4 km power walk insåg jag att det är dags att bryta vanan.

Nu när det varit så blött väder har det varit tungt med alla arbeten. Jag sliter och drar, och mockar lerblandad gödsel från lägdorna, allt tar dubbelt så lång tid än vanligt. Där emellan förväntas jag (av mig själv förstås) att ta hand om hundar, katter, hemmet med allt vad det innebär, mig själv, träning av hästarna, skötsel av utrustning etc. I dag har jag exempelvis dragit ut 300 liter vatten, drygt 100 kg hö och mockat tre gånger. I hemmahagen har jag nämligen två damer som gärna gödslar där det är som lerigast, och plockar jag inte upp det i tid sparkar de ut högarna och trampar runt det. Allt jag inte tar bort nu får jag avlägsna i vår.

Men så var jag uppe i skogen vid Vinterängen för att göra en extragrind för utfodring och hörde ett knakande bakom mig. Jag tänkte inte närmare på det utan log för mig själv, för hingsten brukar vara nyfiken och hålla mig sällskap när jag är i skogen. När jag satt fast handtag nr 2 vände jag mig om för att säga hej, och såg:

Tangaur

Det var Tangaur som gått från de andra som mumsade hö på Vinterängen för att hälsa på mig. Jag ger hästarna hö i skogen och på ängen ovanför sandtaget istället för den vattensjuka lägdan, det spar mat, mark och mockning för mig -även om det blir två kärror/dag där. Då blev jag påmind om varför jag håller på, varför jag faktiskt valt det här livet.

Mistev, Pavel, Hinica och Gastroler, längst ned på Vinterängen

Jag gjorde klart mitt arbete med stängslet och gick ut för att hälsa på Vinterhagens flock som åt höet jag lagt ut på morgonen, med Tangaur som en stor, snäll hund bakom mig.

Solsken på Tangaur

Hon är så vacker när solen lyser på henne. Bortse från att jag inte tagit mig tid att borsta henne på ett par dagar. Trots att Vinterhagen innefattar tre lägdor med återväxt föredrar de nu att utforska skogen, och där är det bra mycket torrare också. Lite bökigare att få dit maten, men det är värt det!

Gruppfoto från Vinterängen

Om morgnarna står de nere på lägdan och iakttar mig medan jag utfodrar och vattnar i Hemmahagen, men när jag går med hökärran mot skogsvägen går de lugnt och stilla upp i skogen och möter mig på plats medan jag lägger ut maten (vi tar alltså olika vägar dit). Likadant i afton när jag lade ut hö uppe i skogen, de möter upp mig och väntar på att jag lägger ut maten. Det är en mycket harmonisk stund för mig.

Firma, Adilliya och Tova

Från skogen till Hemmahagen där dessa tre mörka damer lapade sol. Jag gav dem en välbehövlig genomgång med borstarna, då de alla tre uppskattar ledbad. Men det är väl tur att en del uppskattar gyttjepölarna som bildats, även om jag avskyr dem. Ärligt talat längtar jag nu efter snön som döljer allt i vit, fluffig maräng. Dock tänkte jag medan jag borstade den svarta triaden, att jag är lycklig som får ha dessa underbara hästar i mitt liv. Man måste ha några sämre dagar emellanåt för att till fullo uppskatta det fina som dagligen omger en.

Det fina för mig är dessa underbara hästar!

2012-10-10 19:25 | 5 kommentarer

Bild från förra hösten

Min blogg besöks dagligen allt från strax över 20 ända upp mot 90 gånger. Söndagar brukar jag ha minst besökare, trots det stod räknaren på 47 i går kväll. Jag jagar inte kommentarer, min blogg bygger inte på kommentarer, utan på vad jag skriver, men ibland vore det roligt att få veta hur ni hittar hit. Trots att jag knappt skriver någonting om hundarna hittar många hit från vovve.net, det vet jag, men ni andra då? Några av er har basjkirer, det vet jag också.

Adilliya och Pavel, bild från i juli

Nu efterlyser jag fler basjkirbloggar. Att blogga ligger ju i tiden och nog borde det finnas några fler basjkirägare som skriver? Jag skriver inte jämt om hästarna, utan om vardagligheter. Då hästarna är mitt jobb finner det sig naturligt att det blir många hovavtryck här, men det skulle vara så roligt att få inblick i era liv också, dina vardagligheter.

Minna och Hinica kliar varandra, juni-11

Jag har föreslagit för Basjkirhästföreningens webbmaster att sammanställa en länklista till basjkirbloggar, och kanske ha en egen skribent på hemsidan. Gärna någon/några ur styrelsen så man kan lyfta ur den lite korvstoppninsaktiga avdelningen ut medlemstidningen, där en del ur styrelsen ska berätta om deras senaste kvartal. Särskilt som tidningen inte ens kommer ut fyra gånger/år längre, jag har då bara fått två tidningar hittills i år.

Flocken dricker och badar, juni i år

Så nu tar jag gärna emot era bloggadresser, tips om basjkirbloggar eller bara bloggar skrivna av någon som på något vis har en basjkir i sitt liv. Det jag gör med detta inlägg är att "nätverka", alltså jag vill utöka min basjkirbekantskapskrets. Det är väldigt speciella och underbara hästar vi har, olika andra raser, och vi kan alla behöva bollplank, feedback och tips. Nu håller jag tummarna och hoppas att någon hörsammar min vädjan.

2012-10-08 09:21 | 12 kommentarer

Hej!

De andra stona som fått föl i år har varit varit noga med att hålla sig själv mellan sina små och de tvåbenta besökarna i hagen. Minna däremot kommer gärna fram, och gör inte hon det så går Gasper själv fram. Jag hänger inte i hagen hela dagarna och stör dem, dock har jag dagligen ärenden i hagarna, som att mocka och ge hö och vatten. I morse gav jag hö och då ville Gasper nosa lite på mig.

Så här ser jag ut i Gaspers öga

Det sägs att hästen är en spegling av en själv (därför ska man vara försiktig med vad man kallar sina älsklingar i offentliga sammanhang), och det betyder i så fall att jag är långbent, rödhårig, väldigt söt och nyfiken. I Gaspers öga finns en spegelbild av mig, så avgör själv Långbent och rödblond stämmer i alla fall.

2012-10-07 09:14 | 2 kommentarer

Oavsett om en betäckning tar eller inte sänder jag in rapport på alla ston som betäckts av Gastroler.

Ett betäckningsblock om tio blanketter kostar 1026 kr, och 100 kr är betydligt billigare än ultraljud, urinstickor och andra metoder för att få reda på om det tagit, och dessutom är det mindre besvär än om det föds ett föl som inte rapporterats.

Svenska Hästavelsförbundet ställer till det lite, som avelsorganisation för basjkirhästar i Sverige. De kräver nämligen att man lämnar in alla betäckningsrapporter för året innan sista september. Således ska man skriva under på saker som ännu inte skett, då hästar faktsikt kan fortplanta sig även på hösten.

Som stoägare har man friheten att välja om man vill betäcka sitt sto med mer än en hingst, och jag har ingenting att säga om det; På min blankett finns en ruta att fylla i om stoet blivit betäckt tidigare, vilket är jättebra om man låter stoet gå med en annan hingst. Eller om oturen skulle vara framme.. Oavsett så sänder jag in betäckningsrapport. Det spelar ingen roll om stoet blivit betäckt över en eller 17 dagar eller mer för den delen, jag sänder in rapport.

Om stoägaren sedan beslutar att låta sitt sto gå med en annan hingst, efter betäckning här, betyder inte per automatik att det inte tog med Gastroler. Ska jag då strunta i att sända in betäckningsrapport med det stoet? Spara en hundring? Nej, jag sänder in rapporten och får hellre en "gall" i min hingsts rulla än att orsaka en "bilaga" vad gäller det ännu ofödda fölet.

Således sänder jag hellre in en blankett för mycket än en för lite.

2012-10-06 20:56 | 2 kommentarer

Utan att skryta vill jag påstå att jag är bra på ganska många saker. Språkbegåvad är jag, duktig på att tillaga olika sorts kött, jag är stark och bra på läkeväxter etc. När det kommer till siffror däremot, då är jag riktigt dum i huvudet.

I flera inlägg har jag sagt att vi väntar på Gastrolers 20:e avkomma, och i går blev det äntligen tillfälle att öppna flaskan med bubbel som väntat i kylen. En flaska som förstås borde öppnats redan den 18:e maj. Men låt mig för all del berätta hur jag kom fram till min snillrika uträkning:

Den riktiga nr. 20; Mistjev. Ära den som äras bör!

Jo, när Adilliya chippats och passansökan sänts in, lade jag in henne i Gastrolers lista med avkommor som länkas till Blå Basen. "Oj vad många barn han har nu" tänkte jag och räknade. Använde alla fingrar och nästan alla tår. "19 stycken! Då blir ju nästa föl nr 20, det måste firas!" Att det gick två småkillar på bete som också har Gastroler som pappa föll mig aldrig in. Minnas föl är ju förstås nr 22 och ingenting annat. Själv tyckte jag det var rätt festligt när jag kom på min felräkning, så jag bjuder på denna blondinhistoria.

Att Mistjev, Pavel och lillen inte finns på listan beror på att jag lägger in dem när de chippats och passansökan är inne, listan kommer snart utökas med två till, nr 20 och 21

Nr 22 med sin ömma moder

Trots mitt hopplösa sinne för siffror finns det faktiskt vissa nummer som etsat sig fast i mitt huvud. Dessa siffror brukar nästan uteslutande grundas på någon form av värdelöst vetande, något jag ögnat mig genom, som genast klamrat sig fast i min hjärna med superlim. När poletten trillade ned i dag angående min felräkning satt jag på cykeln på väg till Gideå, och jag skrattade för mig själv när jag kom på följande slump, och fråga mig inte hur jag minns den:

Vi bestämde ett namn på lillkillen i går. Det är ett namn vi diskuterat innan, och när Stefan nämde fölis vid namn i ett SMS tog jag det som att han bestämt namnet. I dag, på cykeln så slog det mig, att nr 22 i Allsvenska hockeylaget, Mora IK bär samma namn som vi bestämt till lillen! Hur fasen vet jag det? I allt under elitserien håller jag på Björklöven (div. 1) och minns fortfarande känslan när de vann SM-guld 1987, en bedrift mig veterligen Mora aldrig gjort, och inte håller jag på Slovenien heller. Men jag har väl sett namnet, och lagsiffran hoppade från de rosa sportsidorna till den minimala sifferavdelningen i huvudet (vars firmafester är inte mycket att hurra över) för att arkiveras för all framtid.

Nu återstår frågan; Vad ska lillkillen heta? Ja alla ledtrådar ligger framme, och den som först listar ut namnet vinner en cyber-puss på kinden och lite god karma som räcker över helgen. Det börjar förstås med Mánadis', men se'n då?

Solen kryper till kojs

Till slut så kan jag inte undhålla er den härliga kvällshimlen från i går. Det väntas riktigt regnrusk nu vilket blir katastrof för delar av mina hagar som inte hinner torka upp mellan varven. Det är de delarna som påfrestas mest av hästhovar, lika så de vägar jag använder för utodring, vattning och mockning, så de arbetena blir mycket tyngre än de behöver vara. Då njuter jag även dubbelt av det vackra väder jag hinner se mellan "skurarna".

Nu önskar jag alla en härlig fredag, och glöm inte att gissa på namnet!

PS; Det är förnamnet, det finns två spelare i laget med samma efternamn. Ännu ett för mig totalt värdelöst vetande, haha.

2012-10-05 15:26 | 12 kommentarer

Äkta basjkirbild

Att det är en basjkir är tydligt (närbild). Minna är inte särskilt överbeskyddande med sitt föl gentemot mig, tvärt om verkar hon så ytterst stolt över vad hon åstadkommit, så hon har snarare uppmuntrat fölis att hälsa på och undersöka mig. Bilden ovan är mitt andra besök i hagen, då jag ville borsta av Minna hennes lager av lera. Hon såg för bedrövlig ut, dock självförvållat då det fanns gott om torra platser. Nyfödda föl borstar jag däremot inte, det är enligt mig ett övertramp i moderskapet.

Slummer i solen

Inte bästa bilden, men här ser man att fölpälsen är mycket ljus. Man, svans och ögonfransar är röda. Dock betyder dagens färgsättning ingenting, för på nosryggen syns tydligt att där finns mörkare hårrem under. Minna är "ljusbrunblack", men mer gul/gulbrun, och de senaste åren har hon mörknat i ansiktet. Man vet aldrig med dessa hästar.. ibland är det som att man får en ny häst för varje säsong som går.

Sista bilden säger allt. Jag är så glad över att barnkära Minna, som försökte stjäla Adilliya som nyfödd, som fått vara barnflicka i vår och sommar, nu fått en egen ljuvlig ögonsten. Kan avslöja att fölis har ett arbetsnamn, men vi ska låta lite mer tid passera innan vi bestämmer oss. Det är inte "Tjugan", så ni kan andas ut, smeknamnet i rubriken beror endast på att det är Gastrolers 20:e avkomma

2012-10-04 17:34 | 3 kommentarer

05:30 vaknade jag. När jag hörde regnet tänkte jag bara "Åh nej, hoppas hon inte fölat i det här eländiga vädret!". På med underställ, regnställ och stövlar och ut i det kompakta mörkret. Hon låg ute i dungen och när hon såg mig höjde hon huvudet och gnäggade lågt, på andra sidan stängslet skymtade jag Firma. Allt verkade lugnt så jag gick in för dagligt morgonpyssel innan en kort promenad med Izor i regnet.

När vi gick lade jag märke till att hon låg kvar på samma ställe. Senaste dagarna har hon legat ofta men bara korta stunder. Jag spanade förstås efter henne när vi kom tillbaka uppför backen, och då ställde hon sig upp på sitt karakteristiska sätt. Nog tyckte jag att jag såg någonting då, och skyndade mig in för att torka Izor.

Eftersom jag tyckte hon valt ett dumt ställe i dungen att ligga på, minst skyddat från regn och vind, tog jag med en påse hö att lägga i den torra delen och då såg jag förstås att hon inte var ensam.. Där stod en ranglig liten fölunge och sökte sig en spene att dia på, och bredvid låg redan efterbörden.

Minna hade som sagt inte valt bästa stället, och i letandet efter mjölkbaren hamnade förstås alla fyra ben i kors och fölis drattde omkull i leran. Jag tänker inte publicera någon originalbild från vårt första besök*rodnar*. Varför kunde hon inte fölat i går när det var så vackert? Jag har nu kollat alla vädersidor, och prognosen ser inte lika illa ut som tidigare varningar. Yr.no har till och med utlovat soligt och fint höstväder i dag!

Eftersom jag tycker stoet kan få vara ifred med sitt nya föl så har jag inte kikat närmare på resultatet än, men jag tror det är en hingst. Jag får återkomma när jag är säker. Det slog mig när jag tog reda på moderkaka, navelsträng och hinnor, att årets första efterbörd var stelfrusen och bitvis fastfrusen och årets sista täcktes av gula löv. Åtta månader skiljer det på Adilliya och den nya.

För flera månader inhandlades en halvflaska bubbel för det högtidliga tillfället, och med risk för att bäst-före-datumet passerat så får vi äntligen skåla för Gastrolers 20:e avkomma (fast inte än, klockan är bara nio på morgonen).

2012-10-04 09:03 | 8 kommentarer

I går kväll var det dubbellektion i Gideå, och vädret gjorde att vi valde att hålla oss inne i ridhuset, så för mig innebar det start på inomhussäsongen.

Dubbellektion ja. Hästarna ska få lite höstlov, så därför red vi ihop ett dubbelpass och jag hade fina, duktiga Poker Kahn. Första timmen innebar väldigt mycket trav utan stigbyglar, och med hela dubbeltimmen känner jag för ovanlighetens skull av lite träningsvärk i benen. Poker var så duktig, han schwungade över de utlagda bommarna och travde så fint runt i serpentiner, vände för de minsta hjälper.

När vi gick ut från ridhuset var det becksvart, och trots "jobbartelefonens" ficklampa lyckades jag märkligt nog kliva i varje vattenpöl på vägen ned till hagarna. Vädret till trots var det var en mycket nöjd fru Jonsson som körde hem genom det svarta regnet.

Håll till godo med en MMS:bild i dag

I dag har vi hämtat hem hö igen, och jag tror det blev 2960 kg. Jag vet i alla fall att det var nära tre ton. Det betyder att vi nu burit in över fem och ett halvt ton i balar, plus löshö i stora kubikssäckar. Vi var klara till lunch, sedan mockade jag och gick ut med Ludde i det härlig vädret (bilden). Det såg verkligen ut som höst, men kändes som sommar.

Minna då (jodå, jag vet att ni är nyfikna). Vaxproppar! pep jag förtjust i morgondimman innan vi körde för att lasta hö. När jag mockade kröp jag som vanligt under magen och såg bara några gulvita droppar. Hon lakterar alltså "bara", men det är ju i och för sig bra det med. Ska förstås kolla henne minst sju gånger till i kväll.

Dagens höbärgning har medfört en utjämning i min kropp; Träningsvärk i benen, stel rygg, ett par blåsor i händerna och rätt mjuka armar, men eftersom det är en verksam värk så känns det faktiskt mycket bra. Det är så mycket bättre att vara mjuk i kroppen efter att ha gjort massa vettiga saker, än enbart för lågtryck. Nu återstår dagens stora utmaning;

Vad ska jag iddas (orka) göra för middag?

2012-10-03 16:38 | 5 kommentarer

Vi trodde i fredags att Minnas föl äntligen var nära att födas, och det har vi trott hela helgen, så sedan i lördags har jag gått ut 04:20 för att se till henne. Nu har vi insett att det nog kan ta flera dagar till, för hon har absolut inte bråttom.

Bild på tidigare måne

Inte var det jobbigt att kliva upp så tidigt i morse när jag fick stiga ut i en helt magisk värld. I öster lyste Venus som en liten sol, och på den ljusa himlen hängde sig de starkast lysande stjärnorna kvar. Fullmånen lyste så klart och dimman som hängde över älven nere i dalen sken som en bred väg av silver. Jag stod ute i hagen och kramade om Minna och ovanför oss flammade norrskenet över hela himlen.

Minna undrade varför jag inte hade några bananer med mig åt henne och gick sedan iväg från min omfamning för att äta lite hö. Inget föl i sikte än*suck* Jag återkommer när det sker något nytt.

2012-10-01 08:23 | 5 kommentarer