
Triss i mörka damer
En sak jag lärt mig är att man börjar med någonting positivt, fortsätter med ev. negativt och avslutar med något positivt igen. Det beror på att (den västerländska?) människan är konstruerad så att man bär med sig det första och det sista man hör/läser. Så jag börjar med en bild på mina fina mörka damer, ett konstaterande att det äntligen var torrt väder i dag, också Hemmahagens självklara lilla solstråle:

Gasper tar igen sig i förmidagssolen
Allt som oftast så älskar jag livet som basjkiruppfödare med allt vad det innebär, men emellanåt smyger det sig in dagar när innebörden i "hästarna är mitt liv" får en negativ klang. Likt en parasit som när sig på min kropp, min tid, mitt hem. I morse angrep parasiten mig när jag kunde konstatera att jag måste ändra mina sedan länge invanda morgonvanor nu. Vi har faktiskt dubbelt så många hästar i höst som för ett år sedan. Plus en liten.
I takt med att morgonjobbet när jag är själv hemma fördubblats, har promenaden med hunden halverats, och nu inser jag att jag faktiskt bör ställa fram väckaren en kvart (och sova ända till kl 6), sköta utfodring och vattning och sedan rasta hunden lite kort innan frukost. Jag måste nämligen aktivera mig innan frukost, annars får jag inte i mig någonting. Det är därför jag lagt mig till en 8 km power walk med enkilosvikter på handlederna innan frukost. Efter 150 liter vatten och närmare 50 kg hö i morse efter en 4 km power walk insåg jag att det är dags att bryta vanan.
Nu när det varit så blött väder har det varit tungt med alla arbeten. Jag sliter och drar, och mockar lerblandad gödsel från lägdorna, allt tar dubbelt så lång tid än vanligt. Där emellan förväntas jag (av mig själv förstås) att ta hand om hundar, katter, hemmet med allt vad det innebär, mig själv, träning av hästarna, skötsel av utrustning etc. I dag har jag exempelvis dragit ut 300 liter vatten, drygt 100 kg hö och mockat tre gånger. I hemmahagen har jag nämligen två damer som gärna gödslar där det är som lerigast, och plockar jag inte upp det i tid sparkar de ut högarna och trampar runt det. Allt jag inte tar bort nu får jag avlägsna i vår.
Men så var jag uppe i skogen vid Vinterängen för att göra en extragrind för utfodring och hörde ett knakande bakom mig. Jag tänkte inte närmare på det utan log för mig själv, för hingsten brukar vara nyfiken och hålla mig sällskap när jag är i skogen. När jag satt fast handtag nr 2 vände jag mig om för att säga hej, och såg:

Tangaur
Det var Tangaur som gått från de andra som mumsade hö på Vinterängen för att hälsa på mig. Jag ger hästarna hö i skogen och på ängen ovanför sandtaget istället för den vattensjuka lägdan, det spar mat, mark och mockning för mig -även om det blir två kärror/dag där. Då blev jag påmind om varför jag håller på, varför jag faktiskt valt det här livet.

Mistev, Pavel, Hinica och Gastroler, längst ned på Vinterängen
Jag gjorde klart mitt arbete med stängslet och gick ut för att hälsa på Vinterhagens flock som åt höet jag lagt ut på morgonen, med Tangaur som en stor, snäll hund bakom mig.

Solsken på Tangaur
Hon är så vacker när solen lyser på henne. Bortse från att jag inte tagit mig tid att borsta henne på ett par dagar. Trots att Vinterhagen innefattar tre lägdor med återväxt föredrar de nu att utforska skogen, och där är det bra mycket torrare också. Lite bökigare att få dit maten, men det är värt det!

Gruppfoto från Vinterängen
Om morgnarna står de nere på lägdan och iakttar mig medan jag utfodrar och vattnar i Hemmahagen, men när jag går med hökärran mot skogsvägen går de lugnt och stilla upp i skogen och möter mig på plats medan jag lägger ut maten (vi tar alltså olika vägar dit). Likadant i afton när jag lade ut hö uppe i skogen, de möter upp mig och väntar på att jag lägger ut maten. Det är en mycket harmonisk stund för mig.

Firma, Adilliya och Tova
Från skogen till Hemmahagen där dessa tre mörka damer lapade sol. Jag gav dem en välbehövlig genomgång med borstarna, då de alla tre uppskattar ledbad. Men det är väl tur att en del uppskattar gyttjepölarna som bildats, även om jag avskyr dem. Ärligt talat längtar jag nu efter snön som döljer allt i vit, fluffig maräng. Dock tänkte jag medan jag borstade den svarta triaden, att jag är lycklig som får ha dessa underbara hästar i mitt liv. Man måste ha några sämre dagar emellanåt för att till fullo uppskatta det fina som dagligen omger en.
Det fina för mig är dessa underbara hästar!

2012-10-10 19:25 | 5 kommentarer