Pavel och Mistjev

Nåja, det känns som en allmän begäran när några stycken ber om fler bilder på våra små valacker. Särskilt mörkt chokladfärgade Mistjev, charmören med sammetsblick under den långa, lockiga pannluggen, men även Pavel med hjärta på mulen och massor, massor av fina vilttecken. Och självklart bistår jag en sådan önskan, för mitt ego gillar ju att bli kliat bakom örat

Mistjev och Pavel

Ber om ursäkt för flugorna, men jag fotoshoppar inte mina alster

"Så springer vi lite"

Det är inte så lätt att ta kort på dem en och en, de är gärna en enhet när det finns människor i deras hage, även om de inte tycker det är jobbigt att gå en bit ifrån varandra eller stå uppbunden själv. På grund av det kallar jag sista bilden för...

.."Sleipner"

Tack för att ni gillar mina bilder.

2013-06-29 15:35 | 2 kommentarer

Smågrabbarna

Pavel och Mistjev blev ju valacker för ett par veckor sedan. De mår bra och läker ihop som de ska, Mistjev blev lite hängig i söndags och svällde upp, men efter ett par dagar med lite medicin och blåsprej gick svullnaden ned och nu härjar grabbarna runt som de brukar i hagen.

Det är bra att de rör sig, då läker de fortare.

2013-06-29 07:52 | 0 kommentarer

Betesflocken på parad

Livet går sin gilla gång. De flesta hästar har semester men på gården råder ändå febril aktivitet och det mesta är planering inför kommande säsong. Hagar ska byggas, så även vindskydd och lite annat. Hästar ska inom kort flyttas runt, vissa ska sättas i gång, andra utbildas och så vidare. Dessutom är det en ypperlig tid att ta itu med tråkiga pappersjobb, sådant som är en nödvändig del i egenföretagandet.

Dagens knasigaste bild. Det verkar som att Maronya har ett rejält pipskägg..

..fast på håll ser hon rätt normal ut

Dagarna är varma nu och jag har som bekant rätt svårt för värmen. Det är som att hela jag kokar under solen, men trots det finns ändå jobb som ska utföras. Men jag klagar inte, jag slipper ju frusna vattentunnor och ett evinnerligt byte av under- och överställ. Också ser jag till att belöna mig och denna afton var belöningen utflykt med matsäck till stor beteshagen. Kameran följde förstås med och hästarna trängdes som vanligt för att få komma med på bild. Ibland undrar jag var och vem jag skulle vara utan dessa underbara hästar.

Odessa vill vila men Gagarin säger att det är lekdags

2013-06-25 20:35 | 2 kommentarer

Med lite kärlek från stora beteshagen önskar jag, Gagarin och alla andra här på Mánadis en riktigt härlig Midsommar.

2013-06-21 13:00 | 1 kommentarer

Varm blick

I gårdagens blad stod det om ryssvärmen som är på väg att inta landet lagom till midsommar. Som tur är får jag uppleva varma ryssar precis när jag vill.

Att gå ut i en flock basjkirer är sannerligen en upplevelse för den som aldrig gjort det. Genast blir man omsvept av nyfikenhet, glädje och kärlek då hästarna genast kommer och pockar på uppmärksamhet. De trängs för att få komma fram till en. Medan man pysslar med en häst får man finna sig att någon annan blåser en i örat eller knyter upp ens skosnören, allt medan en tredje häst vänder den medhavda hinken med borstar, flugmedel etc upp och ned och nogsamt undersöker innehållet.

Mánadis' Gagarin

Även om stona kräver sin uppmärksamhet är de noga med att putta fram sina föl för att socialisera med mig. Det är svårt att slita sig från den typen av ryssvärme och på förmiddagen satt jag länge medan både Gagarin och Odessa nyfiket blåste varm luft i mitt ansikte och undersökte mig, frågade om jag ville klia dem lite

Ja den typen av ryssvärme borde verkligen få erövra landet, och det bästa är att man kan njuta av den när som helst, året om. Ljuvliga ryssvärme.

2013-06-19 17:07 | 2 kommentarer

Adilliya får pedikyr

Har jag nämnt att Adilliya är underbart snäll, social och vänlig? Att hon är jättefin att hantera och enkel att verka hovarna på? Hon är faktiskt bara ett år gammal (nåja, några månader till det då) men står snällt och lyfter på hovarna i lösdriftsflocken när husse ger henne hovvård. Underbara lilla gumman

Har jag nämnt att Adilliya är till salu..?

2013-06-15 11:30 | 2 kommentarer

Hela gänget med Tova i spetsen.

Odessa och Gagarin springer ikapp.

Älskade Tova har en särskild plats i mitt hjärta

Maronya fäller fölpäls och är som vanligt svårfotad. Trodde inget föl kunde vara mer social och kramgo' än storasyster Adilliya (i bakgrunden) när hon var liten, men det var innan Maronya kom till jorden.

Odessa fäller också så hon ser lite lustig ut i ansiktet.

Gagarin sträcker på sig inför kameran.

Min favoritbild är den på Tova, men jag är partisk.

2013-06-12 20:21 | 4 kommentarer

Förra årets sista föl föddes så sent som 4 oktober. Gasper har alltid varit minstingen, det lilla busfröet på sladden som fick gå i stoflocken med mamma hela vintern. Det var inte förrän årets föl började kika fram som man såg att lillen börjar bli stor.

Gasper, drygt åtta månader

Det är inte den bästa och skarpaste bilden jag tagit, men till mitt försvar är det ju allmänt känt att basjkirer generellt är svårfotograferade då de gärna vill vara med på extrem närbild Dock är den ganska rättvis exteriört, och kolla vilken yvig man han fått. Den var tunn och illröd när han föddes, men nu är den allt från mörkt rödbrun till ljust gulvitt. Han har lite fölpäls kvar över den rödblacka hårremmen, men den lossnar för varje dag. Finfina ränder på benen har han också (även om de inte syns så bra just här. Och stor har han blivit:

Gasper och Tangaur

Nåja, så himla stor är han inte i jämförelse med resliga (och dräktiga) Tangaur, och vi hoppas han inte blir allt för stor som vuxen -mamma är C-ponny och pappa D-ponny, men nog har minstingen vuxit under vintern alltid.

Tangaur är för övrigt en mycket duktig uppfostrare av den lille. Han blev mer och mer av ett busfrö under vintern och slapp undan med det mesta, men sedan Tangaur blev ensam fostrare så blev det ordning på grabben minsann. Gasper får inte leka ut vattnet ur vattentunnan, inte gå fram till maten innan den som lagt fram den avlägsnat sig, inte slicka för länge på saltstenen etc. Fina Tangur gör livet lättare för mig, sådana som henne skulle jag behöva fler av ibland.

PS: Jag lovar dyrt och heligt att uppdatera blogglistan (de andra bloggar jag länkar till), men det är för närvarande inte prio ett. Släpande hemsidor är det värsta jag vet, men ibland släpar även jag benen efter mig*skäms*

2013-06-11 19:19 | 1 kommentarer

Inte så ofta, men ibland kommer jag ihåg att ta med mig kameran till stora beteshagen. "Stor" som i flera, flera hektar grönt gräs, kullar, dungar och rätt ut i Gideälven som erbjuder både dricka, bad och lek, tänk vad mysigt sex ston och tre föl kan ha där. Då blir man ju lite fundersam när de mitt på stekheta dagen väljer den varmaste, torraste och av flest flygfän invaderade lilla plätten i hela hagen:

Det är Adilliya till höger, och hon går förstås direkt fram till mig.

Fölen solar, man kan se Maronya skymta under Hinicas mage till vänster i bild.

Där kan de stå i flera timmar mitt på dagen, men ett sto saknas i bild (förutom Adilliya som i det här läget försöker undersöka mitt vänstra öra). Ett sto förstår att njuta av den grönska juni erbjuder:

..och det är Minna

Njuter av sommarbuffén

Det kallas flughuva det hon har på sig och den är gjord i nät så hon ser faktiskt igenom -Det finns de som uttryckt oro över att jag "förblindar" mina hästar ibland, men det är som sagt ett uppskattat skydd mot envisa flygfän.

Ja ibland undrar man hur de väljer sina platser. Själv tror jag att jag följt Minnas exempel om jag var häst, och tagit för mig av det goda, men hur de väljer kommer jag nog inte alltid att kunna begripa. Men de verkar nöjda ändå, allihop.

2013-06-09 11:46 | 1 kommentarer

När man tar beslutet att ha djur tar man samtidigt ett beslut om att vara ansvarig över att de lever ett så pass bra liv som möjligt, och man finns där även på slutet. Varje steg, hur tungt det än är, till det allra, allra sista. Gastroler finns inte mer, och jag vill berätta varför utan att solka hans minne.

Vi släppte honom tillsammans med de ston som skulle betäckas i år, borta i stora sommarbeteshagen och allt var frid och fröjd i början. Så, efter två dygn var det som att någon vred om en strömbrytare när han plötsligt och våldsamt började attackera stona. Vi var där när det hände och lyckades snart sära på dem, och jag var lätt chockad måste jag säga när jag såg hur han gick på sin barndomskärlek Firma med onda avsikter. Hon är en vildhäst av rang men sökte skydd bakom min rygg. På en gång sade jag att han betäckt klart hos oss. Det var enkla ord att uttala, men vad sker sen?

Inför detta inlägg har jag noggrannt valt och vägt alla ord. Jag vill inte vara allt för detaljerad, men samtidigt finns ett behov av att förklara samt ett krav från Gastrolers sida att inte bli ihågkommen som något dåligt. När den magre lille hingsten klev ur transporten lovade jag honom tre saker; Att aldrig någonsin gå ensam, att leva sin resterande tid så värdigt som möjligt, och att jag ensam skulle leda honom sista biten.

Min favoritbild från betet i fjol

Ska man skylla på något? I det vilda, som trots allt är Gastrolers ursprung, betäcker nog inte hingstar så länge som han gjort utan de blir ersatta rätt så brutalt. Fanns inga alternativ? Alla alternativ var dåliga, att kastrera och hoppas på det bästa, rea ut en "sekundär vara". det är det längsta ifrån ett "tack" jag kan tänka mig. Det är som att slänga honom på soptippen och säga att jag aldrig tyckte om honom.

Efter samtal med flera veterinärer och kunniga människor inom hästavel och basjkirer var jag säker på mitt val att låta honom avsluta sina dagar i lugn och ro här på gården. Där trygghet och goda minnen kan bevaras för evigt. Så här står det i Pyttelitens Bön:

"När min levnads slut är nära, tag mitt liv med varlig hand. Led mig sista biten, kära, till ponnyns evigt gröna land." Och det gjorde jag. Jag ledde min vän den sista biten och där befriade jag honom från grimma och rep. Sakta strök jag handen längst den röda hårremmen och sade med svag men oväntat stadig stämma "hej då" och lämnade över honom i varliga händer. Det gick fort och det var lugnt och fint.

Viloplatsen med vacker utsikt

Han fick några fina år här i paradiset, med sin flock. Han har lärt oss så mycket, och inte minst så får vi tacka för de fina föl vi fått. Medan Gastrolers stjärna sakta steg mot himlens mitt ramlade en annan liten stjärna ned på jorden. På morgonen, tre dagar efter födde Bizra en liten hingst som kommer bli pappa upp i dagen, och eftersom Gastroler har en hel del astrala namn i släkten så fick lillen namnet Gagarin.

Jag behöver egentligen ingen feedback på min text, på mitt och vårt beslut; Hade samma sak hänt igen hade jag tagit samma beslut, men med ännu mera erfarenhet än då. Nu gjorde min brist på erfarenhet och kontakter att jag och Gastroler fick en extra dag tillsammans. En dag där han varvade ner och blev sitt gamla jag igen, den där goa killen jag gått långa skogspromenader med och med kraft borstat och putsat och gjort fin. Han såg ut som en kung, förväntansfull och stolt, och det är så jag för alltid kommer minnas honom.

Sov gott, älskade Gastroler

2013-06-06 23:24 | 15 kommentarer

Mistjev och Pavel

Ibland händer det så mycket på en gång att man bara måste lägga ned allt och ta några steg bakåt för att upptäcka hur hela pusslet ska se ut. Därför passade jag på att ta en lång paus från bloggandet och annat, och under den tiden ge hemsidan ett helt nytt utseende. Mindre antal flikar och istället fler länkar, och överlag mindre text.

Ännu är jag inte riktigt klar, och det finns så mycket annat som kräver min tid, men snart, alldeles snart är det dags för en nyetablering. Som AB till och med.

2013-06-05 15:08 | 0 kommentarer