OK, jag är väl medveten om att bilden lämnar en del att önska konstnärligt sett (nyfiken basjkir undersöker en ful kubiksdunk för 150:e gången, i dåligt väder dessutom), men den här killen är snygg! Men i dimmigt duggregn gör den skarpa kontrasten att man verkligen ser att Mistjev ärvt mamma Hinica av Bastas smäckra huvud och lockiga hår. Väl smäckert för en basjkir kanske, men på honom är det snyggt tycker (partiska) jag.

Förra sommaren var han musblack med rödbruna ränder, nu vet jag inte riktigt vad han är. Mörkbrunblack står det i passet -vilket bekräftar alla hans vilttecken, men hans hårrem bär nu mycket rött, och han är precis lika blank i pälsen som sin far.

Inför stundande monsunregn hade jag lagt ut hö, men Mistjev hade inte bråttom. Han gick på en lägda för sig själv, och kom fram och hälsade innan han gick till maten. Allt i honom, utom formen på huvudet och manens lockar, påminner så mycket om Gastroler. Luggen växer för varje dag, och kroppsligt är han så lik sin far att jag ibland hajar till och stannar upp medan hjärtat slår ett extra slag. Hållningen, formen på bakdelen när han rör sig, öronen, allt. Trots att han varken är fux eller bär några vita tecken.

En riktig snygging.

2013-07-30 20:46 | 4 kommentarer

Firma, verkad, tränad och klar

Söndag afton och jag sitter här med en glad katt i knät och en lurvig hund vid mina fötter, ytterst nöjd med helgen som gått. Nu får ni en inblick i vårt liv, vår definition av en helt perfekt sommarhelg.

Adilliya putsar ridplanen åt matte

Väldigt överraskande fick jag på fredagskvällen meddelande om att maken var på hemväg då han inte fick det material som krävdes för att jobba borta över helgen. Han kom hem på lördagsförmiddagen, och efter att ha flyttat den större flocken till "rätt" sida vägen, till Hemmahagen, tog vi rejält ledigt. Vilket vi utan tvekan förtjänat; Semesterdagarna är få i vårt liv, och vi liksom vrider ur varenda droppe och njuter av dem när de infinner sig.

Väldigt mycket ledigt följs per automatik av väldigt mycket jobb. Något som är utmärkt för att fördriva en sommarsöndag, Så här följer vår avkryssade arbetsorder:

Först tog vi in Tangaur och Mistjev och verkade hovarna på dem, och vi är bägge djupt imponerade över de framsteg Mistjev gör i allt hanterande. Han är rätt tuff, "hård" (som att han liggande lyfter upp mig när jag står på knä över hans hals när han borde vara sövd), men i dag imponerade han genom att likt en mörklockig ängel lägga sina hovar i våra händer

Sedan tog vi in Firma, Hinica och Odessa för allmän träning och hovvård, raspning av Hinica och verkning av Firma. När vi var klara tog vi ut Firma och Adilliya på ridplanen för träning. Ledövningar för bägge och även longering av Firma, och bägge fick skritta och trava över cavalettisystemet jag byggde upp härom dagen. Sedan fick de gå där och beta medan vi intog en snabblunch.

Framtidslöfte? Maronya är väldigt intresserad av små hinder

Efter lunch återbördade vi de två gräsklipparrobotarna och tog in Tova och Maronya på ridplanen istället. Ledövningar och longering av Tova, och dottern skuttade glatt med och lyfte riktigt fint på benen över cavalettisolfjädern och följde utan tvekan efter mamma över studskombinationen i både trav och galopp. De fick gå kvar och beta ett par timmar och jag tog många bilder av fina Maronya när hon gör sin första undersökning av hopp- och hindervärlden. Mer av det en annan dag.

Summa:

Mistjev imponerade grymt. Det är så roligt att hantera ungdomarna när de tydligt visar att de är trygga med en och att poletten trillar ned. Han är till salu förresten, för den som är intresserad av en välväxt kille med sammetsblick och en vilja av stål.

Tre "tanter" har även de jättefina hovar nu, och även om det var en del meck med att få Firma att förstå att vi inte ger oss, oavsett vad (hon fogade sig efter ett tag och höll själv upp sina hovar i Hoofjacken) och Odessa är lämpligt socialhanterad, Lyfte hovarna fint även hon.

Longeringen av Tova och Firma gick över förväntan. De verkade bägge tycka det var roligt att starta upp efter en lång semester och presterade fint trots hettan. Adilliya skötte sig kanonfint även hon, och hennes travsessioner var superfina. Vilken dröm att titta på Och lilla Maronya. Fyra månader gammal travade hon över cavaletti och galopperade över småhinder som om hon aldrig gjort annat.

Söndagen går mot sitt slut och maken har rest mot jobb igen, men vilken fantastiskt fin och produktiv helg vi haft. Helt perfekt faktiskt.

2013-07-28 19:12 | 5 kommentarer

Nej, jag har tyvärr inte träningsvärk, bara en värkande längtan efter att få träna. Själv var jag nog grönlandshund i ett tidigare liv (eller möjligtvis en vit storpudel, läs inlägget nedan), för jag klarar verkligen inte av hettan. Efter alla dagliga göromål är jag helt färdig, och jag har inte hjärta att träna hästarna (annat än ledövningar i hagarna) när det är så varmt.

I alldeles för många dallrande plusgrader släpade jag dock ut delar av mitt cavalettipaket på ridplanen under förmiddagen, och satte upp en studs- och-benlyft-cirkel på ridplanen, lämplig för longering eller ridning:

Till vänster ligger tre bommar i solfjäder, skritt längst in och trav längre ut, och till höger är ett benlyft (som ska flyttas lite längre från krysset) och en studs  form av ett kryss. Studskomben kan bli till studs följt av ett lite större hopp.

Ser ni hur finputsad ridplanen är? Klipper den varannan dag. Nä, jag skojar förstås, det regnar inget så ingenting växer. Jag drar ut hö i hettan åt hästarna, och när regnet äntligen kommer till veckan så blir det i monsunvariant som kommer studsa av den torra marken och rinna bort. Men jag är i alla fall väldigt inspirerad till att få lite träningsvärk.

2013-07-26 19:28 | 1 kommentarer

På språng i stora beteshagen

Det är väldigt, väldigt varmt om dagarna. Jag vet att det är både otrevligt och osvenskt att gnälla över värmen, men jag orkar faktiskt inte med den. Jag brukar säga att det är tur det finns någon som älskar höst och vinter också.

Någon annan som har mycket svårt för hettan är Ludde. Mitt-på dagen-promenaden blev en aftonpromenad i stället. Vi gick ned till beteshagen och där släppte jag honom lös. Han tittade på mig som om jag var galen; -"Springa lös i denna värme?? Jaja, OK då.."

Men även i en storpudel kan bensinen ta slut:

Vi gick på skuggsidan tillbaka upp mot vägen, och Ludde sprang i förväg, vilade, sprang i förväg, vilade och så vidare, hela vägen upp. Att hushålla med krafterna har aldrig varit hans starka sida.

2013-07-25 08:22 | 1 kommentarer

Hemma igen

Trots en envis vinter och en fasligt blyg vår blev det ändå rekordtidigt betessläpp för oss i år. Redan i maj började vi leda de hästar som skulle gå i stora beteshagen längst vägen ned mot Svedje. Alltså känns det ganska skönt att ta hem dem redan nu för jag har saknat att inte se dem hela tiden. Särskilt fölen, men nu ska mammorna sättas igång lite försiktigt så av praktiska skäl är det bra att ha dem nära.

Stora Gideälven byts mot en liten balja..

..men det brukar inte hindra småttingarna från plask och lek.

Vi tog dem tidigt på morgonen och hoppades på lite trafik, och blev faktiskt bönhörda. En bil med utländska arbetare stannade när de såg oss så jag kunde leda Hinica och Bizra från vägen med fölen i släptåg och i övrigt var det lugnt. Vi bor längst en grusväg, men det kan vara en faslig trafik här med timmerbilar och traktorer. Semestertrafiken är också tät med husbilar och stora bilar med cykeldekor baktill.

Vi tog det gänget om fyra först. Jag ledde stona, fölen gick lösa och Stefan gick bakom för säkerhets skull, för att driva föl på villospår eller uppmärksamma trafik. Sedan hämtade vi de otåliga som var kvar, Firma, Tova, Adilliya och Maronya. Jag ledde Tova och Firma, Stefan tog hand om en yster Adilliya och Maronya gick lös. Det fungerade galant.

Underbar utsikt:) Jag saknar dem under betesperioden

Så nu är alla hästar hemma. Alla 13. I hagen bredvid går Tangaur och håller stenkoll på Minna, Gasper, Mistjev och Pavel. I höst ska vi göra nya konstellationer, men för nu får det vara så här. Tyvärr är vädret allt annat än gynnsamt (soligt, varmt och blåsigt, då växer inget gräs) så jag kommer få utfodra. Har gott om hö, och än är det bara dem i Vinterhagen jag ger lite hö, och den utdelas i skogen.

Och det är inte helt omöjligt att vi sätter tillbaka ett gäng hästar på betet igen. Det sägs att hösten ska bli solig och varm (hur man nu kan förutspå det) och än finns det gott om mat där så det vore faktiskt ganska trevligt att ta dit en liten flock i september.

2013-07-23 20:16 | 0 kommentarer

I dag kom jag att tänka på min lärare i svenska på högstadiet. Tänk Earl i My Name is Earl, det överensstämmer rätt bra med det visuella, han kallade ingen som inte kunde förstå vad pluskvamperfekt var för dum i huvudet och han ville verkligen uppmuntra alla att skriva. Han ordnade med små skrivartävlingar och satte ihop en bok med berättelser vi skrivit.

I de flesta klasser finns de där tuffa killarna som hellre skulle sitta och tjuvröka eller åka runt i sin EPA-traktor än gå i skolan. Så även i min klass och lite trotsigt skrev de ihop en lång historia på mål (vilket i detta fall innebär Bjurholmsdialekt), något vår lärare blev jublande glad över. De fick inte skriva ihop, hellre samarbeta i en följetong eller skriva olika kapitel, men om att skriva på mål var sättet att uppmuntra dem så var det OK.

Vår lärare var i 40-årsåldern, vilket var fasligt gammalt på den tiden när man själv var 15. Han förgyllde gärna lektionerna med historier ur livet och ofta ville han dela med sig av uttryck som användes när han själv var i vår ålder, som för att de inte skulle falla i glömska. En gång sa han att om en tjej var snygg och lite tuff så var hon en salt böna, ett uttryck som framkallade en hel del skratt, för det var ju ingen som sa så 1988.

Men när jag tog följande bild av Maronya dök uttrycket upp för mig:

Snygg, tuff och salt

Tillägger för tydlighetens skull att det finns de som anser att föl inte ska ha fri tillgång till saltsten, det står bland annat i min "fölbibel" (den enda boken på marknaden om föl) att man ska binda upp den så högt att föl inte når. Mina föl okynnesäter inte salt utan slickar på stenen emellanåt, precis som de vuxna hästarna, och det får de göra precis när de vill.

2013-07-19 15:14 | 1 kommentarer

Odessa och Hinica kliar varandra medan Gagarin och Maronya sover i bakgrunden

Egentligen var jag i beteshagen i annat ärende, men det är väldigt fridfullt och behagligt att befinna sig i en flock basjkirer som förmiddagsmyser i solen i lugn och ro. Trots fullspäckat schema (eller kanske på grund av) stannade jag en bra stund i flocken och lät mig omfamnas av deras lugn.

Andra sidan ska också klias

Mina ston ser det som sin uppgift att tidigt lära fölen att klias och därmed också bli kliad, en viktig del i basjkirens vardag. Fölen fortsätter i sin tur att klia varandra, och vi får också gärna klia dem runt öronen och på magen, men tack och lov återgäldar de inte tjänsten på oss tvåbentingar. Vi får vara ifred för deras tänder.

När mor och dotter kliats klart kom Odessa för att undersöka matte lite närmare, och självklart för att bli kliad lite mer (och inte lika hårdhänt). Årets kull är alla väldigt sociala och framåt, mycket för att deras mammor nu är mer luttrade och är mer benägna att släppa iväg dem. Väldigt mysigt och klart värt att lägga undan klockan för. Gott för själen så att säga.

När jag gick återvände lillan till sin mor för att vila en stund i solen

2013-07-16 19:31 | 2 kommentarer

Ett av våra framtidshopp; Mánadis' Gasper

Sitter i skrivande stund med ett planeringsblock framför mig och försöker få ordning på alla göromål, önskemål, delmål och andra mål, och känner mig så inspirerad. Nu när alla hästar är på semester får jag chansen att rensa ur och planera framåt, mot kommande säsonger. Visst klarar jag av att leva i nuet, men mina två favoritårstider närmar sig och det är roligt att sätta på pränt vad som ska vara gjort fram tills kräftskivan, tills älgjakten, tills Mickelsmäss etc.

Jag kan inte plocka ut något speciellt jag längtar särskilt efter, min önskan är bara att sprida en del av min energi. Här går vi mot bättre tider, inte mörkare.

2013-07-14 19:05 | 2 kommentarer

Pavel-hjärtat

Nu har Mistejev och Pavel också anslutit sig till beteshagen här hemma på återväxten. Eller "anslutit sig" är mycket sagt, det är ännu vi-och-dem, där Tangaur ser till att småkillarna håller sig på sin kant. Så länge de håller sig på replängds avstånd får de gå med, men blir de framfusiga stryker hon öronen bakåt och går mot dem som ett frustande lokomotiv. Direkt de satt hovarna på rätt mark viker hon av och lämnar dem ifred. Småkillarna som haft kamratuppfostran sedan i våras hade först lite svårt att förstå konceptet, men nu håller de sig lydigt på sin kant och har fått komma betydligt närmare de tre andra. Det är genom att iaktta flocken jag lär mig kommunicera med hästarna.

"Tråk-brun"? Knappast

Av småkillarna är det Mistjev som först drar till sig blickarna med sin sammetsblick, smäckra huvud, ovanliga färg och det långa lockiga håret, men Pavel håller på att bli en riktigt tjusig kille om man tittar närmare. Hans vilttecken slingrar sig över ryggen, manken och halsen så han liknar verkligen en äkta vildhäst. Fantastiskt hur dessa hästar kommer i alla möjliga färger och tecken. Det finns nog en basjkir för varje smak

Grönt är gott

2013-07-12 08:08 | 1 kommentarer

Rätt så normal bild på ett basjkirföl

Åkermark som inte används till annat än bete bör putsas emellanåt för att inte oönskade grödor ska få fäste där, som alsly till exempel. Alen är en riktig överlevare som snabbt tar över obrukad mark. Den är så kaxig och självsäker att den inte ens bryr sig om att dra tillbaka klorofyllet från bladen på hösten, för den vet att den överlever trots det slöseriet. Det är därför alens blad aldrig får fina färger utan bara blir bruna och lossnar.

Vi fick stora beteshagen putsad i går, och då vi inte har något så brett insläpp fick vi således dra upp en stolpe för att släppa in traktor och putsmaskin. Medan drängen började sitt arbete gick vi ned till flocken för att mysa lite, samt att se hur traktorn skulle tas emot av de som aldrig haft närkontakt med en tidigare. Vi tvåbenta var till en början betydligt mer intressanta än traktorn som bullrande kom allt närmare.

Gagarin tycker matte är duktig på att klia

Lilla Odessa

Maronya blir ompysslad både av husse och av moster Firma

Gagarin och Odessa

Men när traktorn så passerat hela flocken för första gången, då var vi inte lika intressanta längre. Då skulle maskinen undersökas i stället. Ber om ursäkt för skuggan över Maronya, men jag tycker Adilliya är så fin på bilden:

"Den där ser rolig ut, kom så kollar vi närmare"

Så gav sig flocken iväg efter traktorn

2013-07-11 11:58 | 0 kommentarer

Mer dramatiskt än såhär är det inte att släppa basjkirer på bete. Gräset är grönt, gott att äta, skönt att rulla sig i. Livet är helt OK

Liksom i fjol har vi fått stängsla in på återväxten på lägdorna här hemma. Minotschka, Tangaur och Gasper är mycket nöjda över det. Mindre nöjda är deras närmsta grannar Mistjev och Pavel, som står med väldigt långa mular och är avundsjuka på frosseriet, men tanken är att de ska släppas över vilken dag som helst.

2013-07-10 16:16 | 0 kommentarer

Det finns ingen stund jag känner mig så liten på jorden som när föl föds. Sedan jag var tio år har hästar varit en del av mitt liv och jag har aldrig varit intresserad av föl eller uppfödning förrän jag fastnade för basjkirer. Att hålla på med avel har jag aldrig ångrat, inte ens när jag stod ute i kalla januarikvällen med snön yrandes runt mig, då "mitt" allra första föl beslutade sig för att kika fram.

När man beslutar sig för att föda upp en ras, att göra sitt bästa för deras fortlevnad, då får man också vara beredd på att naturen ibland säger ifrån. Det händer någon gång att en del inte är starka nog. Aldrig har jag känt mig så liten på jorden som när jag i onsdags stod på knä i leran och försökte blåsa liv i ett alldeles för litet föl, med åskan dundrandes över mig.

Fina Tangaur

I efterhand minns jag detaljer jag inte tänkte på då, som att fölet var perfekt men inte större än en dobermann, att det kom med rumpan före, att tungan och slemhinnorna inte var blå som de är vid syrebrist vid födseln. Just då tänkte jag inte på annat än att blåsa in luft.

Tangaur väntade på att jag skulle komma hem. Jag hade varit med Ludde på ett inbokat veterinärbesök, och när jag kom hem kände jag att det var något på gång. Det kände alla hästar också. Hon födde ut lilla fölet meddan jag sprang in för att hämta vatten, tvål och trasor, för allt jag kunde tänka på (förutom att det var på tok för tidigt) var att jag måste tvätta juvret rent så det kunde dia.

En del av mig har mycket svårt att acceptera vad som hänt. Efterbörden tog sin goda tid att släppa, så det blev många språngmarcher runt lägdorna där jag kunde tänka genom allt. Tänk om det mirakulöst kan finnas en tvilling kvar? Självklart är det inte så, fölet dog för att det inte var redo för världen och Tangaur gjorde sitt bästa. Men ändå.. så jäkla onödigt.

2013-07-09 19:55 | 9 kommentarer

I dag är det tre år sedan vi stod på den höga älvnipan, där Öster- och Västerdalälven möts i Gagnef, och sade "ja" till varandra. För att överraska maken bjöd jag därför honom på en uteritt hos Gideå BasjkirHästar i går (för söndagar brukar vara resdag för honom). En gåva som blev mycket uppskattad.

På ridplanen, innan utfärd. Stefan på Rosovja och jag på Poker

Vi red genom skogen till Gideåbruk, och därifrån vägen till Hötjärn och genom skogen, över forsen och "hem" igen. Väldigt trevligt, tack Carina för en härlig ridtur. Som tur är så är det ingen resdag i dag, utan vi får fira tillsammans. Det tänker vi göra med en proppfull picknickkorg i beteshagen nere vid Gideälven. Avslutar med en bild jag tycker blev jättefin. Jag har stor tur som har en make som delar mitt hästintresse.

2013-07-07 09:07 | 2 kommentarer

Odessa och Gagarin

Eftersom jag pratade om penslar härom dagen så passar det väl bra att prata färg i dag? Fölen som är födda i vår fäller första pälsen allt eftersom, och vad som finns där under är alltid en överraskning. Om man tittar på Gagarin på översta bilden ser det nästan ut som att han gråter.

Close up

Kameran lägger fokus på Odessa, men i bakgrunden ser man hur Gagarin karaktäristiskt börjat fälla sin fölpäls. På alla mina föl har det börjat vid ögonen, som ett tårfall. Odessa har fällt ett tag. Hon som var champagnefärgad när hon föddes och strax blev nästan vit, vad ska hon bli nu?

Det är långt ned till gräset för ett föl

Som kontrast till det ljusa ser hon väldigt mörk ut, men det är mest grått och isabell, huvudet är isabellfärgat med en tydlig vit stjärn som en halvmåne. Jag ser med spänning fram emot vad hon ska få för färg. Hur som helst blir hon mycket vacker, det är jag övertygad om. Det ligger i släkten så att säga.

Maronya

Även Maronya skiftar förstås, om än inte lika spektakulärt. Hon är fortfarande rödbrun men har fått mer mörkt i sig, och de ljusa benen mörknar. Hon kommer nog bli en rödglänsande mörk skönhet i framtiden. Något som inte ändrats är i alla fall hennes underbara sinne. Så social och tillmötesgående, nyfiken och kelsjuk. Tänk att skygga Tova får så underbara föl. Det är tillit på håll från hennes sida, då hon litar på att hennes ungar är trygga hos människan.

2013-07-05 07:35 | 3 kommentarer

Jag målade mycket när jag var yngre. Särskilt duktig har jag aldrig varit, jag har åtminstone aldrig behärskat de stilar jag eftertraktat. Med tanke på hur roliga streckgubbar jag kan göra (och streckhästar, streckhundar etc.) borde jag kanske satsat på naivism eller serietecknande istället. Som vuxen har jag längtat efter att måla igen, men funnit något betydligt enklare och mindre kravfullt; Leka med bilder.

En mer "normal" variant finns för närvarande (4 juli) på startsidan och även på Gaspers egen sida.

Själv nöjer jag mig med onlineprogrammet Pixlr, valmöjligheterna där erbjuder till ändlös kreativitet och det är lätthanterat. Dessutom går det ju knappast att misslyckas när man har sådana perfekta motiv att skapa med, jag leker ju oftast med bilder på mina vackra hästar Och man behöver inte vara så over the top som bilden på Gasper här ovan, det går att skapa ett nött gammalt tryck av en akvarell också:

"Firma i gräset" finns i original på hennes egen sida

Men vad gäller Firma gör jag nästan bäst i att förvanska bilderna, i alla fall när hon är på semester. Har aldrig sett en häst gnugga in sig i lera så till den milda grad som just denna dam. Men det verkar effektivt, för trots att hon är svart och vägrar Renons är hon den vuxna häst som är minst plågat av bett.

2013-07-04 07:36 | 1 kommentarer

Sommarens investering är ett cavalettipaket, och det anlände hem på gården i dag. Sex bommar och tolv stöd som man kan använda i olika kombinationer. Valet föll på en tyngre bom i inplastat trä som tål att användas. Basjkirer kan nämligen vara så att de inte lyfter benen mer än nöden kräver, även om det finns de som gladeligen tar sats och hoppar fyra cavaletti på en gång istället för att sätta ned benen mellan dem som det var tänkt.

2013-07-02 18:08 | 0 kommentarer