Odessa, Hinica, Ruslan och Minna vid älven

I en veckas tid har det varit smått kaotiskt runt gården. Mycket på grund av nedgrävning av fiber, vilket skulle besparat mig massor av arbete och bekymmer om det bara skett en vecka senare. Alla konstigheter verkar ha skapat märkliga energier, för i grävmaskinernas bandspår har följt den ena oväntade tokigheten efter den andra, så är det något jag behöver är det semester.

Det är långt ned till backen när man är liten

Det är inte bara jag som förtjänar sommarlov. Hästarna har ställt sig minst sagt förvånade till att gräset växer som gräs utanför hagarna medan de ska hållas innanför stängslet. Jag brukar ju se till att flytta om och fixa så de får grönt så snart som möjligt, men i år var det omöjligt. Fibergrävandet har dessutom varit problemtyngt, så jag blev till slut tvungen att stängsla om ordentligt för att ens få ut hästarna till den här helgen.

Bizra, Odessa och Hinica

Vi ledde först ned Minna, Ruslan och Tova längst vägen till betet. Åh så glada de blev, stona visste förstås exakt var de skulle och var förväntansfulla. Sedan ledde vi Tangaur och Bizra från skogshagen till betet, och sist en mycket otålig Firma och dito Hinica, medan Maronya och Odessa fick gå lösa. Vi hade ingen annan lösning för ettåringarna, men det gick så himla bra så. Vi gick över lägdorna största delen av vägen, och de små flickorna övade sina hoppfärdigheter över dikena. Det var en upplevelse att se Maronya sväva i stora, graciösa skutt över de små dikena. Helt makalöst.

Tangaur och Tova

När man återför flera hästar till att bli en större flock så blir det förstås lite oro ibland. Rang och status ska uppdateras eller bekräftas, och alla ston var förstås väldigt nyfiken på lille Ruslan, men Minna fick snart en skyddsvakt i Bizra som såg till att lillen fick vara ifred med mamma. En lustig sak var att Tangaur blev så väldigt glad över att återse Tova, så hon uppvaktade till och med. Tova har stor integritet, men Tangaur närmade sig långsamt och försiktigt och fick tillåtelse att följa det mörka stoet på replängds avstånd. Hästar vet ju att ensam inte är stark.

Så nu har nio av våra hästar semester, och jag ska verkligen försöka ta mig lite ledigt själv också innan vi tar itu med fyra smågrabbars sommarträning.

2014-05-30 15:13 | 0 kommentarer

Vi bör flytta i juli, och söker nu med ljus och lykta efter lämplig gård. Annons på Blocket. Vi har försökt vara väldigt specifika för att slippa onödiga korrespondenser, så snälla läs vad vi behöver innan ni erbjuder någonting.

Sprid gärna vår annons, nätverkande är fantastiskt

2014-05-29 18:59 | 2 kommentarer

Midas vilar efter att ha skrämt bort grävskoporna

Bråda dagar med mycket oväntat och extraarbeten. Så har det sett ut sedan i fredags och det har eskalerat. Det har grävts för fiber, och grävs än i dag då de stött på problem, och det gör dels att det blir mer att göra för oss, viktiga jobb får kliva åt sidan och det blir liksom aldrig som vi tänkt oss.

Jag är dock tacksam över att maken kom hem i går så att jag fått hjälp och avlastning (så jag kan ta itu med andra mer och mindre nödvändiga jobb) och än mer tacksam över att Midas var extremt tillmötesgående när han fick hovarna verkade av husse under förmiddagen. Hingsten ska iväg på träningsläger i morgon, så då måste förstås fötterna vara fina. Så samarbetsvillig som han var i dag, det innebar något slags rekord. Som att även han hade bråttom.

Sådan matte, sådan häst kanske? Effektiv när det gäller

2014-05-28 16:13 | 2 kommentarer

För snart fyra år sedan flyttade vi drygt 50 mil hit till vår hyresgård, från Gagnef i Dalarna. Vi hämtade hem våra fyra första basjkirer och sedan dess har utmaningen varit att så effektivt som möjligt sköta det där med vatten och utfodring, särskilt som hästarna ökat i antal med tiden.

När vi hösten 2012 förbarmade oss över Firma och Tangaur satte jag bestämt ned foten; "Inte en häst till utan vattenkoppar" var mitt veka ultimatum, vekt för vi hämtade hem stona utan att kopparna var installerade., de var faktiskt inte ens inköpta och så är fortfarande fallet. Istället drar jag (jo jag jobbar ju oftast ensam, så jag tar helt åt mig äran trots att jag får avlösning ibland) ut vatten till alla hagar med dunkar om 25-30 liter.

För ett tag sedan kom jag på att det nog inte är det sämsta alternativet. Jo det är dåligt för MIG, då det tär på både kropp och humör, särskilt de dagar hästarna är mer än vanligt benägna att fotbada och plaska ut vätan. Men om jag sätter det åt sidan och istället iakttar hästarna när de dricker.

Odessa vispar runt med hela munnen och sköljer den noga innan hon dricker

Jag ser hur mina basjkirer väldigt noggrannt sköljer ur sina munnar i vattnet. De sänker ned nästan hela huvudet ibland, vispar runt med underläppen, frustar och spolar noga genom sina munnar både tre och sju gånger. Ibland lämnar de vattentunnan utan att ha druckit en droppe, bara sköljt.

Det är ju mycket prat om foderfickor och andra dentala problem med hästar i dag. Även om jag inte ger kraftfoder så pillrar de upp rötter, de äter viss jord, barr och löv, och höet finfördelas förstås och innehåller frön. Jag kan tänka att det är en bra lösning att de kan skölja sina munhålor bäst de vill, plus att jag håller koll på hur mycket de dricker. Särskilt vintertid, och jag slipper ängsla mig för hopfrysta ventiler, strömavbrott och annat.

Beteshagen, Gideälven augusti 2013

Men bästa alternativet är givetvis att hästarna under isfria perioder kan ha tillång till fritt vatten, som Hinica, Odessa och Bizra i bilden ovan. Därför står inte vattenkoppar högt uppe på önskelistan numer, utan en egen gård med närhet till friska vattendrag till mina vackra och mysiga basjkirer.

2014-05-25 19:05 | 0 kommentarer

Gagarin med raketuppskjutning på nosryggen

Den 24 maj i fjol när jag gläntade på persiennen klockan 20 över fem var Bizra i full färd med att föla. Hon låg på sidan och tog i för kung och fosterland och jag sprang ut i morgonrock och träskor, främst för att se till att Odessa inte var för nyfiken. Den lille kom ut så lätt och fint, kröp ur sin påse och stod snart på sina långa ben.

Med Odessa på sommarbete

Tre dagar innan hade hingstfölets pappa blivit en stjärna på himlen, och på hans sida finns bakåt i släkten en hel del astrala namn, och vi tyckte teckningen i ansiktet liknade en komet eller raketuppskjutning, så han fick namnet efter kosmonauten och nationalhjälten Jurij Gagarin, som var första människan någonsin i rymden.

Mäter sina hingstkrafter med halvåret äldre Gasper

Gagarin är en tuff liten hingst, väldigt trevlig och social. Han har fått en storebror i Mistjev och man ser dem ofta ihop. Utom vid utfodring, då äter han alltid ur samma hög som Gasper, vilket man inte kan tro när man ser deras kraftmätningar emellanåt får då är det riktigt hårda tag.

Röd och fin i morgonsolen

Han har fått riktigt fin färg, rödblack med inslag av guld och mörkrött i manen och han verkar bli lik sin far i kroppen. Ansiktsformen är exakt densamma i alla fall och det slår mig hur olika två helbröder kan vara då Pavel brås mycket mer på sin mor.

Grattis på ettårsdagen Gagarin

2014-05-24 07:46 | 2 kommentarer

Det gamla utestallet är egentligen en gammal utbyggnad som vi tömt och inrett med spiltor. Då ladugården står på skiftande grund, det vill säga lera, sand och berg/stora stenar under jorden så har markrörelserna gjort att vid utsatta tillfällen (ihållande regn, snösmältning etc.)blir det blött därinne. Vi fick en idé om att bygga ett verandatak utanför ingången för att stävja den periodvisa blötan, och att taket även skulle tjäna som skydd för hästar som inte vill eller kan använda utestallet som vindskydd.

Maken och hans son byggde taket i höstas, delvis av spillvirke vi fått av goda vänner och det har fungerat riktigt bra, särskilt sedan vi grävde ned en rejäl balk som tröskel. För den som vill göra ett liknande projekt rekommenderar jag även hängränna, men främst att man har koll på hur snön hamnar på taket (och det hade vi).

I dag var det långt över 40° i solen och drygt 23° i skuggan, pust. Men vinden, som oftast ligger på från nordväst, hade vridit till syd. Mellan ladugårdsväggen och vår fina utsiktssten pressade sig vinden och gjorde verandan till en härlig tillflyktsort från stekande sol och flugor. Där stod Tova gärna i dag och njöt

2014-05-23 19:42 | 0 kommentarer

Det ska grävas för fiber här. Fiber gör visst att TV:n går snabbare eller någonting, jag är inte så insatt och heller inte särskilt engagerad då vi bara hyr gården och hoppas flytta inom överskådlig framtid. I flera veckor har det gått olika gubbar här och slagit ned pinnar i marken med skiftande färger och markeringar.

Det liknar nu ett märkligt spel, minst lika komplicerat som kricket (byt ut tépaus mot kafferast) och de olika pinnarna verkar lika många som klubborna i golf. Jag är inte ett dugg klok på hur de faktiskt kommer gräva, men jag har förstått att de ska gräva inne hos smågrabbarna, diagonalt genom Midas' hage och i stora beteshagen ska de igenom på inte mindre än tre ställen.

Nä tacka vet jag krocket. Alla färger på en (nåja, två) pinnar och en klubba/spelare

2014-05-22 16:35 | 0 kommentarer

Så var den här igen, den där försommarhettan som benämns "ryssvärme". Jag ska inte tjata om hur jag, våra ryska hästar och vår franska hund våndas i hettan, vi ska fortsätta lida i tysthet för er sommarälskares skull fast om någon såg oss skulle det inte råda någon tvivel om våra åsikter.

Men efter regn och solstrålar har grönskan äntligen kommit igång, och jag tyckte det var en bra idé att låta ryssen Midas få komma ut och smaka på det gröna. Lite egentid för oss två då jag styrde andra måsten åt sidan för att bara umgås med min lilla hingst för en stund.

Livet från den gröna sidan

Åh så gott det var. Först gick vi på lägdan som användes som sensommarbete i fjol, men där var det mest intressant att lukta på gammal hästgödsel, så vi tog vägen ned mot kobetet istället. Den går precis utanför Midas' hage. Där fick han gå och gräsklippa ett tag medan jag verkligen passade på att andas och njuta av förmiddagens lugn.

Livet från den bruna sidan är inte fullt lika festlig

Midas blev rätt så besviken när utflykten visade sig vara över och han fjäskade fasligt för att få gå ut igen så fort jag kom in  hagen. Han sprang till och med in i sitt hus och ställde sig, för det var där jag hämtade honom när vi gick ut. Hingstar har humor och gott minne, det är det jag gillar med dem.

Jag passade även på att ta ut en annan ryssimport för att få äta lite grönt i förmiddagsvärmen:

Min fina Tova värmer hjärtat året om och den sortens ryssvärme är inte dum kan jag lova

2014-05-21 19:21 | 1 kommentarer

Man frågar sig om det någonsin kommer växa något i våra hagar igen. Det betades ned i höstas vilket är fullt normalt, men sedan kom istiden. Isen täckte den bara marken och brände sönder allt liv. Det kom ju knappt någon snö heller, så avsmältningen var kort och våren och försommaren är fasligt torr. Fingerfärdiga basjkirmular pillrar upp varje rot och tillstymmelse till grönt, så man kan ju verkligen undra.

Där smågrabbarna går finns en dubbel avgränsning mellan ridplan och hage, och killarna har rört sig mellan dem under våren, och även sträckt in sina huvuden så långt de vågar under tråden för att nypa åt sig ett grässtrå eller två. I kväll beslutade jag mig ta bort den allt svajigare avgränsningen då den inte gå att tillgodose med ström i trådarna, och eftersom de två hingstarna ramlar in i trådarna ibland under sina duster.

Mellan stolpraderna har det kommit upp lite gräs

Jag skyndade mig att plocka bort all tråd och slängde stolparna på backen för jag förstod att mitt tilltag skulle bli uppskattat

Jag ville ta ett par bilder innan ladugården skuggade grabbarna så därför ligger stolparna kvar. Det är inte mycket gräs, men väldigt uppskattat.

Mumsmums

2014-05-18 19:48 | 1 kommentarer

Att någon så snygg kan vara så svårfotad

Vad tiden går. Det är nu två år sedan Hinica av Basta födde sitt första föl, en liten busgrabb som fick namnet Mistjev, en ordlek/omstavning av engelskans mischief som betyder ungefär rackartyg. Numer är han inte så busig av sig, men väldigt orädd och självklar i sitt sätt och han har mycket integritet. Tar ingen skit så att säga.

Alldeles ny och på väg att prova benen en första gång

Efter några försök gick det bra och då satt det fint med en slurk mjölk

Det enda felet med Mistjev är att han är så förbaskat svårfotograferad. Dels är han svartbrunblack med svart man som har rödbruna toppar. Ser ut som en plump på de flesta bilder. Han är en riktigt skönhet, pappa upp i dagen, och till och med när han är nyrullad skimrar den sammetslena pälsen. Men det ska inte gå att få det på bild. Här följer några försök från i dag (nyrullad och fin):

Och eftersom han vill vara nära matte blir många bilder såhär:

Eller ännu hellre, stilstudier av mule, öronhår, pannlugg etc.

Nåja, jag VET ju att han är snygg och det räcker ju gott det. Grattis på tvåårsdagen, stora killen

2014-05-18 16:52 | 3 kommentarer

Mánadis' Ruslan

Vi har kommit överens om ett namn för lillkillen nu. Eller egentligen hade vi bestämt oss tidigt, och var mest glada för att han faktiskt ser ut som en Ruslan (ett av tre alternativ). Han får ett enormt namn:

I Kiev tillverkas ett av världens största flygplan, Antonov An- 124, även kallad Ruslan som enligt uppgift i sammanhanget betyder jättestor. Vi försöker förvisso få fram små basjkirer, Ruslans mamma är C-ponny och pappan var D-ponny men trots det var det ett stort föl Minna levererade 1 maj.

Njuter i vårsolen

Jag vågar inte publicera och sprida bilder utan tillåtelse, men bildgoogla gärna Antonov. Vi hoppas att fölet inte blir riktigt så gigantisk gentemot andra basjkirer, andra plan ser ut som leksaker i jämförelse. Det gör inget om Ruslan stannar i växten tidigt. Om inte blir det väldigt mycket basjkir att krama och det gör ju ingenting.

2014-05-16 16:55 | 4 kommentarer

Väldigt stylish [stajlisch] bild på Odessa

Bara för att jag bor på landet betyder det inte att jag är född och uppvuxen under en sten. Inte ens jag har ju undgått att lägga märke till att man sedan ett antal år tillbaka kan tjäna pengar på sitt bloggeri, särskilt om man skriver om mode och trender. Lägg till ekologiskt så ligger det verkligen i tiden.

Nej, det här kommer aldrig bli (ännu) en modeblogg, men jag tycker det är så lustigt att våra småflickor gillar att pynta sig med grankvistar. Härom dagen var det Odessa som iklätt sig en präktig bit picea abies (gran på latin) och det verkar onekligen vara en trend för i år. Ber om ursäkt för motvillig modell, men det uppskattades inte att jag skulle hålla henne på avstånd för att fota.

Trots taggarna utåt vill Odessa vara nära matte

2014-05-14 16:15 | 1 kommentarer

Mistjev och Gagarin är vänner

När vi gör olika konstellationer har vi en viss tanke på vilka hästar som går bra ihop och inte och vid nya bekantskaper får man gissa vilka som blir vänner, och det brukar ofta vara relativt enkelt. Men ibland uppstår helt otippade vänskaper. Som den mellan Mistjev och Gagarin.

Nu hade vi inget val, småkillarna måste gå ihop av praktiska skäl, men vi trodde att bröderna Gagarin och Pavel skulle finna varandra. Släktskap brukar kunna knyta det där extra bandet, men Pavel kunde inte vara mindre intresserad av sin lillebror. Istället var det Mistjev som direkt tog rollen som storebror.

Här har Pavel smugit sig förbi och gått in och lagt sig

Gagarin och Gasper har sina duster, hingstar som de är, och det går tufft till ibland. Det tjongas på rätt hårt, men tio minuter senare kan de äta ur samma hög. Men man ser att Mistjev preventivt styr undan sin lille skyddsling ibland, så det ska vara frid i hagen ännu en stund. När de väl rykt ihop struntar han i dem bägge, men han uppskattar förstås lugn och ro.

Nu har även Gasper gått in, så då kan Mistjev lägga sig ned och vila han med. Självklart bredvid Gagarin

2014-05-11 16:28 | 1 kommentarer

Kunde inte komma mycket närmare

Sedan i förrgår har lilleman börjat komma fram och hälsa; lukta hand, byta luft och pussas. Alla utfodringar tar längre tid och i källaren svämmar stundom vattendunkarna över, för det är klart man måste ta sig tid för en sådan oblyg liten kille. Bäst att passa på.

Nu kan man även få sådana där typiska basjkirbilder. Mer och mindre ofokuserade bilder av öronhår, stora näsborrar, ögonfransar och,, ja, päls. Här följer en liten kavalkad av onsdagens bilder av ännu en äkta Mánadis' Basjkir:

Nä, han håller inte på att ramla omkull. Efter att vi pussats lite vid vattentunnan "leder" jag lillebror tillbaka till hans mamma, och jag kunde inte hålla mobilen rak helt enkelt

"-Heeeeej"

Smaka på mattes byxor medan hon försöker fota

Ännu en typisk närstudie

Jag tog tillfället i akt och introducerade grimman när fölis ändå var så morsk. Han stoppade ner huvudet i den ännu för stora fölgrimman säkert sju gånger och lät den skramla runt på nosen. Knäppte inte fast den för vi leker fram det här, ingen brådska.

Sparade den enda något så när normala bilden till sist:

2014-05-07 18:53 | 2 kommentarer

I dag fick flocken i skogen träffa den mystiska paraplydraken, ett sällan skådat väsen som ljudlöst rör sig runt skogarna i norr.

Egentligen började det med att jag skulle utveckla min och Hinicas promenad med att just stifta bekantskap med ett stort paraply. Först ihopfällt när hon fick lukta och undersöka innan jag förde det runt på hennes kropp och över, sedan halvt utfällt och även uppfällt, framför och över. När vår promenadstund var över tänkte jag passa på att låta några andra hästar kika på paraplyet.

Jag kan absolut inte rekommendera att man gör så i en flock med blandade individer, men när jag är själv har jag dåligt med möjligheter att skilja alla åt. Ettåringarna, med sin extremt begränsade uppfattning om världen och den eventuella ondska som kan bo i den är enkla och det är ju dem jag helst vill träna, men då får man inte skrämma någon vuxen med sämre erfarenheter.

Maronya med paraplyet som hon låter sig strykas av, fram och tillbaka över huvudet på bägge sidor

Det blev inte så många kort, det gäller att vara koncentrerad. Tuffast var Odessa. Hon gjorde stora ögon när hon plötsligt befann sig under det uppfällda paraplyet, men kisade bara nyfikenhet och hade inga avsikter att fly. Bizra var först väldigt nyfiken och med på leken, men hon tröttnade så snart Maronya blev tuffare och tuffare.

Tangaur räds inte mycket här i världen, men den däringa draken hade hon mycket svårt att närma sig. Men ihopfälld på backen, där jag enbart koncentrerade mig på paraplyet, så vågade hon snabbt nosa på monstret i alla fall och sedan stå kvar. Blev lite förvånad, för hon bryr sig inte om vrålande grävmaskiner eller att man lutar allehanda redskap mot henne i hagen, men vem vet vilka eventuella trauman som kan besitta våra vuxna hästar?

Maronya igen. Man måste hålla fokus på prylen man vill vänja hästen med, samt hästens alla reaktioner när den möter det nya från bägge sidor. Därför blev det inte fler kort. Men det var en rolig stund, särskilt för ettåringarna. Och mig med måste jag erkänna.

2014-05-07 16:30 | 1 kommentarer

Lillebror upptäckte förstås tidigt att de fyra långa benen går att använda till mer än resa sig upp. Ja, de funkar ärligt talat ganska dåligt till att resa sig upp, det är antingen fram eller bak, eller ena sidan som inte vill synkronisera med resten. Men det hindrar inte att man testar dem i trav och galopp. Det är skoj det, när det går undan och fartvinden kittlar i morrhåren.

Så just nu är det enklast att ta kort på Lillebror när han enligt mamma Minna är som sötast. Sover alltså.

2014-05-04 16:39 | 2 kommentarer

Från skogen ned mot älven

Hinica är under rehabilitering och får behandlingar med Equine Touch™ och sjukgymnastik. Hon svarar visst bra på behandlingen och jag kan bara bekräfta genom att hennes gamla jag är på väg tillbaka. Dels hennes smått diviga uppsyn men hon är verkligen mer smidig, särskilt när hon vänder och så. Stora Hinica är faktiskt mycket vigare än man kan tro.

Vid senaste ET-behandlingen råddes jag att utveckla våra "lyfta-på-benen-promenader" med att emellanåt lägga på henne 60 kilo, det vill säga mig själv. Jag har haft turen att rida många basjkirer, och även fjordingar, som var min första kärlek i hästlivet, men jag lovar att ingen, ingen har mer behagliga gångarter än Hinica om man "bara ska åka häst", så det blev givetvis barbackapad istället för sadel.

Som att sitta i en fluffig och vräkig fåtölj

Vägen vi rider på går precis bredvid och nedanför Vinterhagen, och där blir det ibland ett himla liv när jag tar ut Hinica för våra promenader. Vi går samma väg fram och tillbaka flera gånger, bitvis över utlagda bommar. I går blev de kvarlämnade hästarna i skogshagen extra inspirerade och rusade fram och tillbaka ovanför oss, och i blåsten blev Hinica ett tag lätt stressad. Men det avhjälps snabbt genom,,

,,att trava lite

Många hästar finner det avslappnande att trava lite om de blir spända, och Hinica är inget undantag. Och det är som sagt att sitta i en fåtölj att rida henne, man sitter blick still även i trav. Dessutom är hon väldigt mån om sin människa och verkar alltid vilja förmedla en känsla av trygghet. Dagens ridtur (när jag tog öronbilden överst) var betydligt lugnare. Vad gäller skogshästarna alltså, Hinica var glad att få vara ute på promenad och valde att skritta på lång tygel fram och tillbaka längst skogsvägen.

2014-05-04 15:56 | 6 kommentarer

Mánadis' Odessa med mamma Hinica

Ett år har gått sedan Odessa såg dagens ljus. Hinica tyckte det var passande att föla när släkten var här för att fira min 40-årsdag en dag i förväg, så vi stod alla i vardagsrumsfönstret och beskådade det lilla underverket från första parkett.

Champagnefärgad med vit man och svans, samt en vit romb i pannan. Det fanns förr ett sött mousserande vin från Ukraina som hette Odessa, så därför tyckte vi namnet var passande på lilla fröken.

2014-05-04 14:59 | 1 kommentarer

Trevlige Gasper, numer storebror

Jag är medveten om att jag har höga krav på mig och mina produkter, och tyvärr lite för ofta underskattar jag mina fina avkommor. Lite på grund av att djungeltrummorna ibland når mig att jag "inte gör något med hästarna" i den meningen att de vid två års ålder varken är tömkörda eller vänjda vid sadel.

Trevlige Pavel, också storebror

Det finns de som säger det är nonsens att basjkirer skulle behöva tid på sig, de som anser att man måste "aktivera" sin häst minst en timme/dag för att den ska vara lycklig, helt utan tanke på vad de går och funderar på resterande 23 timmar. Jag har många hästar och jag älskar basjkirer just för att det inte råder någon brådska. Våra hästar är just hästar 24 timmar varje dygn och det räcker visst långt det med.

Trevlige Gagarin, lillebror

I dag skulle tvååringarna slutvaccineras. Grimmorna lade jag utanför hagen och gick för att hämta uppbindningssnören, borstar och lite annat, alla killar skulle in för det är bra träning att kunna stå uppbunden en tid och unghästar är himla enkla. När jag återkom stod Mistjev, Pavel, Gasper och Gagarin på rad och tittade lystet på grimmorna. Nu väntade något skoj.

Trevlige Mistjev, storebror och även fosterstorebror åt lille Gagarin

Medan jag och veterinären satt i köket och fyllde i pass och pratade om massa annat stod grabbarna uppbundna medan husse pysslade om. Min veterinär vet att några av mina småhästar är skeptiska till främlingar och tycker också jag därvid pratar strunt. De är ju hur snälla som helst och jätteenkla att ge sprutor. När vi väl var på plats stod hästarna fortfarande så snällt, så snällt.

Nyrullad och trevlig Midas

Även Midas skulle vaccineras, och jag har berättat för min veterinär om fiaskot på Wången. Det här var första gången han träffade hingsten och han ställde sig helt oförstående till att han inte kunde godkännas, att han tappat fattningen så kapitalt. Nyfiket kom Midas fram till oss, fick sin spruta utan att blinka.

Min man pratade i telefon med avelsvärderingsnämndens ordförande efter beskedet att Midas måste visas igen för att kunna bli godkänd, och han sade bland annat att vi måste miljöträna mer, bland annat "låta okända gubbar komma och klämma på honom". Ja, vem passar bättre in på beskrivningen än veterinär Magnusson? Han hoppade och viftade i ansiktet på Midas som inte brydde sig ett dugg. Sedan fick han både klapp och kram av veterinären och efter det ville hingsten gärna följa honom hem.

Och så trevlig är han ju med alla okända "gubbar" som kommer och hälsar på, inte mycket till miljöträning det heller.

Trevligast av dem alla

2014-05-02 14:14 | 4 kommentarer

Efter snö kommer solsken

Kikade ut genom vardagsrumsfönstret innan vi skulle middagsutfodra. Ser en ny liten bläs och skuttar i stora hoppstasteg över parkett och linoleum, osammanhängandes skrålande "Föl, föl, föl, föl, fööööööööl". Ramlar nästan omkull när jag drar på mig skoterkängorna, famlar efter kameran som maken sträcker mig..

Större än livet

2014-05-01 20:12 | 10 kommentarer