Som många andra vill jag förstås ha öppna landskap. Djur som betar och håller fint, även runt lägdor där man tar vall. För många år sedan hade jag en gammal galoppör, och när han skulle på bete med ett par andra hästar så fick de först finna sig i att gå mellan lägdor som skulle slås i väntan på att få beta på återväxten. Det hade de ingenting emot, det var ganska stora ytor och största var ned mot en sjö.
Hästar är ofta petiga i och för sig, men det är får också. Ingen äter pölsa om det finns oxfilé säger en del, här i meningen att det inte finns någon anledning att äta sly om det finns gräs. Men när jag ser dalgången min hyresvärd ville att jag skulle stängsla in så tycker jag personligen att diskussioner om att plantera in hjort som betesdjur vansinnigt när det finns basjkirer.

Nedbetad dalgång
I sammanhanget är det förstås synd att jag inte tog före- och efterbilder, men jag hade fullt upp att såga ned och släpa bort två stora hoprasade gamla sälgar med massor av vattenskott som skjutit upp. Det var så pass jobbigt så jag fick begränsa ytan, men i efterhand önskar jag att jag orkat röja bort fler fällen och stängslat in ännu mera dalgång. Men för jämförelsens skull tog jag ett kort alldeles utanför stängslet, där dalgången fortsätter:

Ned mot ravinen, vänder jag på mig ser jag detta:

,,och vänder jag mig ett kvarts varv åt vänster,,

,,ser det ut såhär längst stängslet.
Jag hoppas ni förstår vilket bra jobb hästarna gjort när de tagit bort hallonris, mjölkört och annat. Och det är definitivt inte för att de saknat mat, hagen är drygt tre hektar med fin återväxt. Basjkirer verkar tycka om varierad kost.


Liten Tindra ovanför dalgången

Några av "dikesputsarna"

2014-08-19 17:15 | 0 kommentarer