Hinica, Bizra och Zenit äter lunch ihop

Söndagen bjöd på sommarvärme, men igår blåste det verkligen ordentligt här. Jag är glad över att lyxa till det med småbalar sista tiden vi bor här så hanteringen blir enklare för mig oavsett väder. Mindre festligt var det väl för de hästar som fick jaga sitt hö i hagen under måndagen. När det inte blåser är det varmt och fint, och jag njuter i fulla drag av min favoritårstid. Oftast upplever jag "live", men i dag tog jag några bilder. Vackra höstdagar är något jag tankar energi av och lever på resten av året så några bildminnen vill jag ju ha.

Tindra är så vacker när solen ligger lågt. Hon är som en utrycksfull blyertsteckning bland alla varma färger.

På dagens finaste bild fastnade Zenit.

 Hästarna känner verkligen av mina energier. Dessa underbara dagar får mig att sprudla och det var flera som stod i kö för att gosa extra med matte i dag medan hon jobbade. Tova ville mysa medan jag städade, stoppade huvudet i mina armar så fint och det smittade visst av sig på Firma som försiktigt frågade om hon fick vara med. I skogen var det Pavel och Gasper som ville vara nära, och Odessa har nästan rusat i mina armar så fort jag varit i deras hage.

Socialast av dem alla i dag har dock varit Zenit, som följt mig runt hagen som en,, ja hund kan jag ju inte säga, men som en trevlig häst på replängds avstånd. Han har undersökt mina förehavanden och självklart njutit av att bli kramad och kliad i solen. Sparade en rolig, misslyckad bild till sist:

Zenit är jäääääättelång och har sex ben

2014-09-30 16:55 | 2 kommentarer

Duktigast i klassen i dag; Gasper, två år 4 oktober.

Visst är det trevligt med hästar som går med på det mesta man ber dem om? Och gäller det en vuxen häst, exempelvis en som går i ridverksamhet så är det nästan en nödvändighet. När det kommer till den växande unghästen så är ifrågasättandet en del av livet, och är man medveten om det kan man tycka det är rätt skönt om de där små revolterna kommer ganska tidigt. Mest för att en treåring väger mycket mer än en ettåring

Om man vänder på det så kan jag bli fundersam på en unghäst som aldrig ifrågasätter någonting. Varför är den så? Är den så tuff, har den så pass mycket attityd att den låter allt passera utan att verka reagera på någonting? Är denna häst då en som när den är inriden plötsligt får nog och beslutar sig för att i fortsättningen endast gå baklänges? Eller befinner hästen sig i något slags chocktillstånd? Går med på allt men när den samlat på sig nog mycket intryck och erfarenhet upplever sig attackerad? Så att en vanlig uppsittning blir ett djupt trauma för att hästen "vaknar upp" just då?

Hovvård är en sådan där typisk grej som kommer ifrågasättas. Tycker det är en rolig lek som liten, får massor av uppmärksamhet och beröm, blir kliad etc. Förr eller senare kommer den ändå ifrågasätta nödvändigheten av denna procedur och testa om den kan komma undan. Mistjev var extremt skeptisk till allt vad verkning innebar ända från första början. Ja till och med ifrågasatte han behovet av människans närvaro över huvud taget och ärligt talat helt hopplös vad gällde det mesta. Men så en dag rann allt av honom och han är nu den absolut trevligaste att hålla på med av alla våra hästar.

När den snälla lilla hästen börjar ifrågasätta kanske den kommer undan med det. Mest för att husse eller matte var totalt oförberedd på personlighetsförändringen och tänker att det går bättre nästa gång, då är det som vanligt igen. En häst minns alltid var man lämnade av. Vår filosofi är att hur mycket hästen än ifrågasätter så måste vi avsluta bra. Det får i alla fall inte sluta katastrofalt, men helst väldigt bra. Vad gäller verkning innebär det ofta att vi avslutar med den "enklaste" av de fyra hovarna (vilket oftast är en bakhov) och att hästen måste "få tillbaka" sin hov i ett avslappnat läge. Ibland är de avslappnade momenten fasligt korta, så då får man passa på i absolut rätt sekund. Att låta hästen rycka åt sig hoven när man tjurhållit för att skära strålen ren och sedan släppa lös hästen i hagen, då är det exakt där man plockar upp vid nästa tillfälle, och vem vill det?

Pavel vilar färdigverkad i sitt hörn medan det är Gaspers tur

I dag var det Pavels och Gaspers tur att ledas över vägen till vindskyddet för hovvård. Pavel var duktig som liten, men har de senaste två gångerna ifrågasatt en hel del, och i dag var inget undantag. Helt hemsk är han inte, bara kollar om han kan komma undan med att bråka, men det är inte värre än att husse klarar av att verka själv. Gasper däremot har ifrågasatt sedan ungefär tredje gången i livet han verkades. Först var det bakhovarna som han med liv och lust försökte undvika få verkade, sedan fram. Inte en enda gång har han vunnit, men sist blev det en mycket utdragen viljornas kamp angående Gaspers högra framhov.

Jag hade det lite på känn att Gasper skulle mognat på sig, och i dag gick det som en dans. Det tog nog alldeles för lång tid sist, och dessutom verkade han tycka att Pavel bråkat onödigt mycket. Husse började med höger fram, sedan vänster och plötsligt var han klar med alla fyra och de fick gå tillbaka till skogshagen igen.

Några kanske tycker det är olämpligt att ha hästarna uppbundna som på bilden, rumpa mot rumpa. För det första har de valt att stå så, Pavel kan vända sig åt vänster så han lämnar fritt, men han väljer att stå och agera stöd bakåt för Gasper. För det andra så förtydligar det här att våra hästar är utan olater. Det finns inte en chans att Pavel, två år skulle sparka mot vare sig Gasper eller husse i det här läget. Eller att Gasper skulle sparka för den delen, vi har helt sparkfria hästar.

2014-09-28 16:05 | 2 kommentarer

Att fylla på vattentunnan i skogshagen; Två mjuka mular masserar försiktigt min rygg genom jackan, en tredje mule försöker dricka direkt ur vattendunken som jag tömmer medan en fjärde mule skickligt knyter upp mina skor.

2014-09-27 11:15 | 1 kommentarer

Ruslan med mamma Minotschka.

I dag var det så dags för Ruslan att bli vaccinerad, chipmärkt och ID-kontrollerad för ansökan av sitt pass. Vanligtvis tar proceduren med allt pappersarbete ett tag, men i år var det ju bara ett föl, Gastrolers sista. Vi tog in Minna och Ruslan till en egen liten hage och höll tummarna för att regnet skulle dröja. Det gjorde det.

"Vad gör de där borta?"

Vi har olika veterinärer för olika uppdrag, och vår ID-veterinär är så duktig och flink. Ruslan märkte knappt att han fick spruta och ett chip i halsen. Då han har många vita tecken tog veterinären kort och fyllde i schemat inomhus medan vi fikade. Svenska Hästavelsförbundet som är avelsförening för basjkirer verkar älska pappersarbete, för trots att ett chip sätts in ska hästen tecknas upp, tecken och virvlar och det ska vara exakt. Tänk om man gjorde så med hundar och katter?

Jag är kritisk till SH:s förfaranden med passansökan, det gäller att klicka på rätt sidor för att få reda på vilka papper som ska med i ansökan. Helt enkelt är det inte. Lite märkligt att de vill ha så mycket pappersjobb, när det räcker med några enkla klickanden på SH:s sida för att rapportera in resultatet av betäckningen (att det kom ett levande föl). Men i år tror jag verkligen att jag fick med allt, även betäckningsrapporten i original (det papper jag vanligtvis glömmer då det inte står på passansökningsblanketten).

Tillbaka med flocken

Minna och Ruslan fick gå kvar i sin inhägnad fram tills lunchutfodringen. Det hade de inget emot, där fanns lite grönt så de ratade allt hö. Ruslan har äntligen börjat ifrågasätta det här med att samarbeta, låta sig få på grimma etc. och därför får han fortsätta ha grimma på ett tag. Det är bra när de börjar ifrågasätta, för annars går ju sådana saker inte att jobba bort. Han var i alla fall väldigt duktig under hela proceduren, ibland blir jag imponerad över hur vuxet en liten basjkir kan bete sig.

2014-09-26 14:44 | 3 kommentarer

Det är lite frustrerande emellanåt att vara så extremt begränsad vad gäller att administrera hemsidan och alla dess inneboende sidor. Den knaggliga och tillfälliga uppkopplingen tillåter inga stordåd vad gäller bildhantering och annat, men nu har jag i alla fall uppdaterat "Till Salu-sidan". Det är ju inte så att verksamheten vilar bara för att uppkoppling saknas.

Helbröderna Gagarin och Pavel är redo att flytta

Till de som nu funderar på en Mánadis'-häst vill jag påminna om att året går mot sitt slut. Priserna justeras förstås när hästarna blivit ett år äldre, vilket på hästmanér sker första januari. Kan vara värt att tänka på. Bokning genom erlagd handpenning gäller som datum, dvs kan en häst bokas som föl, ett- eller tvååring innan sista december men ändå resa efter första januari.

2014-09-25 08:11 | 0 kommentarer

Ettåriga Maronya i profil. Pappa upp i dagen

Som bekant är det dåligt ställt med etersignaler här i tillfälliga boendet. TV går absolut inte att se, och lika glad för det är jag. Har ingen aning om vad som rörs genom dumburken nu för tiden och är lyckligt ovetande om Idol och idrottsevenemang. Dessutom är radiolyssnande främjande för fantasin, det kräver betydligt mer av en att höra en väderprognos än att se en. Rekommenderas.

Vad gäller internet får min skruttiga gamla lånelaptop (PC till på köpet, macen har tyvärr dragit sin sista suck) låna en skranglig, trång och krokig uppkoppling via en iPad, och det när paddan känner för det. Kravet är att den står i köksfönstret som vetter åt söder, att det är medvind och avsaknad av solstormar och norrsken. Typ. Bildhantering till exempel är hopplöst och det gnager i mig att inte kunna hålla hemsidan up to date. Ännu mer gnager det att när jag väl får uppkoppling igen är det väldigt, väldigt mycket att fräscha upp, och det när vi försöker komma oss tillrätta i nytt boende.

Men just i dag rinner nätet medströms, så jag passar på att lägga upp en hel serie finfina höstbilder på småttingarna bakom gården. Det är så enkelt att fota på hösten, under senare delen av dagen står solen så strålarna silar genom atmosfärens rödaktiga filter och drar varma penseldrag över nejd och de som går där. Titta och njut.

Fortsätter med Maronya. Fin bild fast hon slår med svansen

Knaprar på pinnar och höstlöv i en dunge

Ungdomarna med Tangaur i bakgrunden

Odessa sätter mycket vit päls även denna höst, men i aftonsolen blir hon nästan guldrosa. Älskar hennes vackra stjärn.

Snällaste ögonen har lille (stora) Ruslan. Men som en typisk basjkir är han svårfotad.

Närstudie av alla hans vita tecken.

Gullegubben

2014-09-21 16:00 | 2 kommentarer

 Onsdagen var vikt för höbärgning. Det innebär att vi köper finfina småbalar, och trevliga säljaren hjälper till med vägning och lastning på två skrindor och kör sedan hem lilla tåget till oss där vi gårdsbor lastar av. En kämpig men väldigt trevlig procedur vi gjort flera gånger nu de senaste åren, och jag kommer sakna den. Dessutom slapp vi skotta snö den här gången, och det var lite annorlunda. Oftast kör vi hem småbalar under vintern.

Nu när vi flyttat är det nya förutsättningar. Gården har ingen ladugård, men väl en fin lada, mitt i Hinicas hage och det var dit innehållet de två skrindorna skulle packas in, gärna så kvickt som möjligt. För att få vara ifred åtminstone en liten stund drog vi snabbt ut en stor säck med löshö innan hötåget körde in i hagen. Följande skedde och vi fann det mycket underhållande;

Bizra och Hinica avnjuter välkommen fast food

Jodå, alla uppskattade den tidiga lunchen och i hagarna runtomkring ljöd missunnsamheten. Hösäljaren körde in traktor med två skrindor, lösgjorde en skrinda ute i hagen och backade sedan upp till ladan så vi kunde börja lasta in och åkte sedan att jobba. Vi lossade och travade bal i en flygande fläng, men efter en stund så,,

'

,,beslöt sig Tindra och Zenit sig för att prova på slow feedingkonceptet

Det såg så roligt ut, och vi hade inte tid att bli sura på dem. De är basjkirer, nyfikna och hungriga. Det var så kort stund det handlade om. Snart var skrinda nummer ett prydligt inpackad i ladan och husse körde för att lasta på skrinda nr två

Man riktigt ser hur besviken Tindra är över att hennes höhäck är på väg att bli påkopplad och försvinna ur hennes liv

Men när allt var inne i ladan verkade hela flocken inse fördelen med att maten ligger lättillgänglig på backen

För det är ju himla svårt att lägga sig och vila i skrindan

2014-09-18 07:56 | 1 kommentarer

Ingen som känner mig har undgått min förtjusning över att favoritårstiden är här. Många finner det enerverande, lika enerverande som att jag avskyr våren och lider mig genom sommaren, och tycker jag onödigt sprudlande och klämkäck när man ska hata mörkret och gå in i depressionsläge fram till vårdagjämningen.

Vilket mörker? säger jag. Nu är ljuset helt magiskt. Så underbart att till och med min skräpkamera lyckas få till åtminstone höststämning och härlig värme i bilderna, och även om fokus och skärpa saknas så är motiven oftast väldigt vackra

En blyg höstviol

Kameran hängde inte alls med, men Tova är så söt på bilden, och eftermiddagssolen silas genom skogen och färgar allt i guld och mässing. Man ser nästan hur varmt det är, för det är sommarväder. Hög och klar luft så jag kan jobba i shorts och linne om dagarna utan att drabbas av värmeslag. Härlig höst när den är som bäst

 Tova letar lite gräs vid skogsbrynet

Så går hon iväg till den lilla sälgen med sin skrovliga bark,,

,,som är så skön att klia sig mot

Älskade Tova med sina snälla ögon. Nu är hon så harmonisk, höstpälsen är tät och sammetslen, och hon är härligt fölrund om sin mage

2014-09-17 06:53 | 2 kommentarer

Underbar bild på de fyra förutom att Gasper tar på sig sin konstigaste grimas..

Hösttider är äppeltider, och nere i grannbyn plockar man gärna ihop fallfrukt som man kör till mig. OK, hästar får karies de med, men många hästar äter många äpplen och denna sötsaksperiod är kort. Folket är glada över att slippa slänga frukten på komposten eller annat och ännu gladare är förstås hästarna. Vi hoppade över godislördag och firar valdagen med goda äpplen istället (även om bilderna från skogshagen är några dagar gamla, de är ändå aktuella).

Medan Mistjev, Gasper och Gagarin trängs på ett ställe..

..går som vanligt Pavel iväg och utforskar lite själv.

Mumsmumsmums

Nej Gasper har inte blivit gigantiskt stor, det är vinkeln som ljuger

Gagarin till höger har busig frisyr så men ser hela fina bläsen

Och då kommer helbror Pavel och vill vara med

2014-09-14 17:24 | 1 kommentarer

När jag fyller på vatten i tunnorna känner jag mig som den bättre sortens fluortant. Särskilt är det ungdomarna som trängs för att skölja munnen, och många av dem vill att man låter dem dricka ur strålen, oavsett om det är slang eller dunk. Slang är skojigast, och i en perfekt hästvärld hade jag velat haft vatten som faller ned i ett självtömmande kar för att sedan fortsätta ut i en bäck. Nåja, det är gratis att drömma.

På eftermiddagen låg Ruslan nedanför vattentunnan och snarkade så gott när jag fyllde på vatten, men det var som att han till slut förstod att jag var på väg därifrån med den roliga slangen strax. Här följer en serie mobiltelefonbilder, han var ju så söt lilla killen på 4 månader;

Måste,, kliva,, upp,, Vattenslang,,

Mmmm,, tänk att jag råkade vara törstig ändå

Så avslutar vi med att plaska rejält och skölja heeeeela munnen

2014-09-12 20:37 | 1 kommentarer

Det är så rofyllt att hälla upp morgonkaffet, titta ut genom fönstret och se alla hästar i hagen bakom huset ligga och vila.

2014-09-10 08:17 | 1 kommentarer

Midas har lugnat ned sig märkbart efter kastrationen i juni. Han ska ju i framtiden säljas som ridponny och vi kommer förbereda honom för försäljning efter vi flyttat. Fram tills dess har han välbehövlig semester där jag ägnar mycket tid till att iaktta honom. Har kommit fram till att min syn på hästar blivit holistisk sedan jag började med basjkirer, nämligen att helheten är större än summan av delarna, men jag ska göra en djupdykning på det ämnet i framtida inlägg.

För att veta om det föreligger några begränsningar av något slag för Midas så fick han en Equine Touch-upplevelse häromdagen. För mig är det viktigt att en häst tränas och används under juste (utläses schysta) förutsättningar, särskilt om jag ska sälja den som ridhäst, och den nyfikenheten stillas för en rimlig peng i hästens hemmiljö. Nu vet jag att det inte kommer vara några problem att starta upp honom i vinter och senare skicka honom på uppdaterande tillridning.

Vi hoppas Midas hittar hem under nästa år

2014-09-09 20:24 | 1 kommentarer

Pavel och Mistjev

Som uppfödare får man inte ha favoriter vad gäller avkommorna, men jag kan inte hjälpa det. Nej det är inte fina Pavel med massor av vilttecken och hjärta på mulen, utan stora killen med superlång man och sammet både i blicken och pälsen, Mistjev.

Svartbrunblack. Säg det tre gånger snabbt i följd om du kan, det är i alla fall en ovanlig färg, och den lär ändra sig med åren. Men till vad kan ingen säga. Orädd och snäll, enkel att verka och kan stå uppbunden länge utan att krångla det minsta lilla (som alla våra avkommor faktiskt), men fasligt skeptisk när det kommer till nytt folk.

Den som tittar noga ser att Mistjev har två extraben på den här bilden

Jag har en bild av mamma Hinica från samma plats, med exakt samma uppsyn. Sökte den men kom på att den finns i min kraschade mac

Fina Mistjev, så mysig och fin. Fick några härliga bilder i dag, men de flesta ser förstås ut såhär:

2014-09-07 20:02 | 1 kommentarer

Tindra, Hinica, Zenit och Bizra i morgonsolen

En del av mig lider över att jag inte kan hålla hemsidan i gång, en annan del tycker det är skönt att slippa sitta vid datorn utan jobba med annat. För det råder absolut ingen brist på arbete kan jag lova. Men det jag inte gör nu måste jag göra senare, det är ett faktum jag inte kan undkomma. Zenit, Tindra och Ruslan ska givetvis få egna sidor, och unghästarnas sidor måste upptaderas, men bara att ladda upp en bild känns som ett halvdagsgöra.

Maronya och Ruslan i frukosten

Men jag får passa på att njuta av verkligheten i stället. I går morse kom jag till och med ihåg att ta med mig kameran på morgonen men annars njuter jag live så att säga och bara upplever det fina. Solreflexerna i bilderna bjuder jag på

2014-09-05 07:14 | 0 kommentarer