I dag gick jag igenom lite grejer i selkammar'n, och i detta trassel bestående av tre grimmor och fyra huvudlag ska jag hitta en fin, lagom stor lädergrimma och sedan förhoppningsvis lyckas pussla ihop ett unikt och snyggt huvudlag, allt till lillgrabben Gasper. En grimma kommer jag få till, men går jag bet på att få ihop ett fint och passande huvudlag blir jag tvingad att köpa nytt. Allt jag tagit in behöver puts, så någon nytta är det ändå med tilltaget.

2015-02-27 14:50 | 1 kommentarer

Det ljusnar

Vi går mot ljusare tider på alla sätt. För varje dag sträcker sig soluppgången mer österut och solnedgången mer västerut, och våren varkar ha fasligt bråttom här, för det liknar mer april än februari med barmark och is. Vädret kan jag inte göra något åt, jag kan bara hålla mig uppdaterad, iaktta och göra det bästa av det. Vinter hade helt klart varit att föredra, det tycker inte bara jag utan i synnerhet hästarna, men det är som det är.

Så vacker med sina vilttecken

Någon som väntar på att se jämtländskt gryningsljus är fölet i Tindras mage. Hon är så rund och fin, och juvret är stinnt av mjölk. Allt vi vet är att hon väntar i mars. Det är ju hela 31 dagar att välja på så redan nu kollar jag dagligen efter de fina gulvita vaxpropparna på spenarna. Tindra är precis som ston är i slutskedet av dräktigheten; Drömsk, kelen, lite knepig i magen, och jag vet ju av erfarenhet att det där "vilken-dag-som-helst-stadiet" kan vara hur länge som helst.

I dag fick Tindra sista förberedande hovvård. Vi har verkat henne tätare på slutet, tagit väldigt lite varje gång och nu räckte det med att husse raspade och skar lite. Jag tvättade rent hennes juver, och det uppskattades verkligen. Tänk vad olika det är, Bizra till exempel uppskattar inte alls den typen av behandling, när hon väl producerar mjölk är den delen av henne exklusivt för det väntande fölet, ingen annan. Ja nu är det bara att vänta och längta efter det nya livet, och hoppas att hjortarna lämnar stängseltrådarna hela när det är dags.

2015-02-22 16:53 | 2 kommentarer

Trebent Zenit vilar i solen

Vilodagar är bra, sådana ska man se till att ta sig. Särskilt när man är egenföretagare och har en rätt vag uppfattning om vad semester är, då måste man ta sig dagar här och där för att ta hand om sig själv, vårda sina relationer och njuta. Helgen bjöd på vårväder, så efter en träningssession med Gasper vek vi resten av lördagen åt ledighet.

Hingsten står lös i hagen när han får hovvård

Söndagar är som gjorda för effektivitet, det är helt klart lättare att jobba med laddade batterier. Tindra fick förberedande behandling inför väntande föl (mer om det i kommande inlägg) och Zenit verkades runt om. Även Ruslan, Maronya och Odessa fick hovvård, alla vattentunnor byttes ut, två hagar utfodrades med traktor, Helga och Firma fick komma in på spaavdelningen (stallet) och återigen tvingades vi halkbekämpa i två av hagarna. Eftersom jag blir själv över nästa helg körde vi till Nälden och provianterade också innan jag gick på promenad med Miko medan Stefan påbörjade resan söderut.

Håller koll på två hjortar i bortre delen av hagen

Söndagar är härliga, vi hinner oftast mer än vi trott, och ett sådant avslut grundar för en bra början på kommande vecka. Jag känner mig alltid så nöjd när väckaren går i gång 05:20 på måndagsmorgonen för söndagen slösades inte bort utan fylldes effektivt ut i varje hörn med "bra-saker". Att blogga är också ett trevligt söndagsjobb, och i dag kommer jag hinna med hela två inlägg. Så kan det gå är man är utvilad.

2015-02-22 15:51 | 2 kommentarer

Gå ut med en kamera i en basjkirhage och nog börjar någon bete sig som en pajas och spexa lite extra för kameran. Här är det Odessa, två år i maj som busar till det.

Kanske vill hon visa sina färdigheter för eventuella spekulanter? Odessa är redo att flytta hemifrån för att göra någon människa där ute salig, frustrerad och allt däremellan. Allt som det är att ha egen häst.

2015-02-20 18:00 | 1 kommentarer

Ruslan, nio månader

Det är som i en naturfilm. Jag har hukat mig ned och knäppt på min lilla pocketkamera så tyst det går, och jag har tur, vinden ligger mot mig och jag zoomar in så långt det bara är möjligt. I mitt huvud får berättaren Arne Weises röst; "-Den unge basjkirhingsten vilar i förmiddagssolen och anar inte att han är iakttagen."

En trynandes liten basjkirkille kan ju bli tråkigt i längden, så jag arrangerade lite snabbt två katter som flög på varandra bakom min rygg (jodå):

"-Vad? Vem? Jag?"

Villebrådet hade sett mig. Det magiska ögonblicket där jag var ett med naturen var plötsligt över. Raskt sprattlade fölet till och var uppe på benen, och genast skuttade han iväg med stor beslutsamhet över den hårda isen. Resten av bilderna blev så här:

Så är det att fånga småhästar. På bild alltså.

2015-02-17 17:34 | 3 kommentarer

Zenit har så väldigt fina tecken i ansiktet så här på vintern, och jag ville gärna föreviga dem medan de finns där. Solen tar mer och mer plats på himlen och då rasar vinteroverallerna av. Zenit är väldigt vacker på sommaren och mest iögonfallande är alla ränder som löper tvärs över hans rygg och korsar ålen, men det konstverket ligger ännu under ljusa och täta vinterhår.

Dock är det spräckliga anletet inte särskilt enkelt att få till på bild. Första utmaningen är givetvis allt hår och ibland undrar man hur han ser något över huvud taget, men han kompenserar väl med andra sinnen. De vidgade näsborrarna ter sig fullt logiska Jag kastade iväg handskar och hoppade kråka runt hingsten för att få till ett intressant utseende tillsammans med alla tecken, helst utan en tät lugg som täckte allt, men jag gick bet. Till slut placerade jag honom på en isig fläck i hagen och fick till några kort ändå, dock ingen huvudbild:

"Vi sträcker ena örat fram, andra örat bak, ena örat fram och skakar litegrann.."

Det var ju snällt ändå att visa upp sig i helbild, det är inte varje dag. Som fullt normala basjkirer är Zenit en närgången linslus så fort kameran kommer fram. Jag gav upp min fotosession, men medan jag gick mot grinden så drabbades jag av den bestämda känslan att någon gjorde narr av mig bakom ryggen, så jag vände mig om:

2015-02-15 18:57 | 4 kommentarer

Det finns inget man kan göra åt vädrets makter, där är man faktiskt väldigt liten på jorden. Inte kan man göra något åt att man blir sjuk heller, särskilt som det inte handlar om oförsiktighet, det var nog bara dags. Sedan kan man se det som oflyt att vädret och krankhet slänger ett helt lass med grus i planeringsmaskineriet, maken hade ju jobbat ihop för att vara hemma några extra dagar -som vi verkligen skulle ta tillvara på hästmässigt. Eller så tar vi det för vad det är och märker när söndagen kommer att vi åstadkom helt andra stordåd än det var tänkt.

Tindra med sol och vind i manen

Då gårdstun och ridplan mer liknat isrinkar och frun i huset emellanåt föredragit framstupa sidoläge och en diet på kanelté, alvedon och yoghurtglass kunde vi helt enkelt stryka 100% av det schema som vi gjort upp. Istället blev det en hel del puts och pyssel med hästarna. Frisk luft gör gott, och närheten till de kärleksfulla basjkirerna är helande i sig så det putsades, fejades och verkades hovar (hålla i ett grimskaft är ju inte så ansträngande) när jag orkade med det. Däremellan fick maken ta allt ansvar, och då han är borta från hästarna flera dagar i rad passade han på att ta igen det och tränade hästar på sitt vis.

När jag stod i februarisolen på söndagen kom jag på mig själv med att istället för känna stress över allt vi inte hann med vara genuint lycklig där jag stod och redde ut Tindras man och svans. Hästarna fäller nu, så det blir lätt hoptovade manar då lossat hår gnuggas ihop med långa hår mot grov albark. Tindra fick pälsglans i manen också, och man såg hur hon stod och njöt av behandlingen och uppmärksamheten i solen.

Det blev inte som vi tänkt, men istället har vi flera dagar i rad endast varit väldigt nära alla hästar och pysslat om dem. Det känns otroligt bra att bara stå och krama om en häst, eller att känna att någon smyger upp och ställer sig som stöd och skydd mot vinden en stund. Hinica brukar göra så, ställa sig som stöd. I morse när jag pysslade om Gasper kände jag plötsligt varm luft i örat och sedan en varm kropp som tryckte lätt mot min rygg och läade bort den kalla vinden. Det var Mistjev  som tyckte matte behövde någon att luta sig mot, tänk att en sådan egenskap går i arv.

 Det blev bra dagar ändå, bara annorlunda. Att vara nära och pyssla om är inte att förakta, det är väldigt viktigt det med.

2015-02-15 17:19 | 4 kommentarer

En vanlig dag på jobbet

Här på gården finns alltid hovar att verka, och i går skulle vi ta Mistjev lite snabbt ute i hagen. Mistjev går att ta lite snabbt, han är nämligen otroligt snäll när det kommer till hovvård, något vi aldrig trodde när han var ett och med alla medel försökte komma undan att bli verkad. Han var bråkig på riktigt, men plötsigt rann det bara av honom. Som vanligt när vi gör något med Mistjev ska hans protegé (lille skyddsling) Gagarin vara med. När vi tog framhovarna stod han tätt intill Mistjev, den sida som inte verkades, och när det var dags för nästa framhov gick Gagarin genast runt och bytte sida han med. När husse tog bakhovarna var lillen dock mer intresserad av att massera hans rygg med överläppen:

Gagarin går över hela ryggen med överläppen i jämna cirkelrörelser.

Måste ha med den här bilden. Gagarin har sådan uppsyn, och på vänster sida står Gasper och håller koll. Mistjev ser inte så nöjd ut, men han håller bara koll på vad husse gör.

Tog några bilder av Gagarin, han blir alltid så fin, även på suddiga kort.

Synd att Hoof-Jacken stod där i snön, det verkar som om den sticker ut ur Gagarins mage. Men tvååringen är ju bildskön ändå.

2015-02-12 08:11 | 5 kommentarer

Ruslan, nu nio månader och söt som socker

Jag kom på att det var länge sedan jag lade upp några bilder på Ruslan. Ja, vanliga bilder alltså, inte bara en närgången mule eller en del av ett stilleben, men det är inte så ofta det ges tillfälle. På söndagen, mellan ovädren ställde han dock upp på några bilder när jag delat ut lunchhöet.

Det går väl inte att bli mycket gulligare än så här?

När jag fann denna bild kom jag genast att tänka på en bild jag tog i en annan hage, av en annan hingst, nästan exakt ett år tidigare:

Storebror Gasper var här 16 månader, alltså sju fler än Ruslan

Egentligen tycker jag inte de bägge helbröderna är så lika, förutom hårremmen, Ruslan brås mycket på sin far vad gäller kroppsform och utstrålning, och Gasper var alltid en liten pajas framför kameran som liten, ständigt med skelande blick och en märklig pussmun på alla bilder. Med tiden har han fått ett mer vuxet utseende men jag ser mer mamma Minotschkas släktdrag i Gasper. Jag har träffat ett par släktingar nämligen. Men när man ser dessa två bilder tycker jag det syns att de är bröder.

De är lika charmiga i alla fall, ett tacksamt släktdrag.

2015-02-08 16:50 | 1 kommentarer

Gästhuset speglas i smältvattnet

Först vräker det ned snö, så blir det kallt, sedan blir det riktigt kallt. När jag gick upp på torsdagsmorgonen var det nästan -30° och när jag ett antal timmar senare kröp till kojs hade kvicksilvret kravlat sig över fem plusgrader. Så tilltog vinden och i en stormby föll till och med en gran och knäckte ett präktigt trästaket. Jodå, mycket väder denna vinter. Det liknar vår i hagarna nu, det ena och andra tinar fram så nu får vintern ta och skärpa till sig och täcka över med ren, vit snö igen.

2015-02-06 15:26 | 1 kommentarer

På sistonde har jag drabbats av lite otur, eller kanske snarare dålig kharma. Utmaningar också, men det är ju en annan sak, ibland känner man inte igen en utmaning förrän efteråt. Men även om orosmoln tillfälligt hopar sig försöker jag hitta ljusglimtarna, och det är ändå enkelt den här tiden. Ta bara en sådan sak som att det är märkbart mer dagsljus.

Solen väntar på att göra entré

Även om det ännu är mörkt när jag går ut första passet så får jag snart se himlen ljusna och begåvas med de mest fantastiska färger, olika för varje dag. Och här i norr varar även gryningsljuset länge. Här kände jag mig tvingad att gå ut och föreviga morgonrodnaden mitt i frukostkaffet.

När solen lyser är det rena ljusterapin, varje liten iskristall speglar solens ljus och världen ser ut som en hel, stor konditoridisk med gräddbakelser, tårtor och kakor. Jag som inte ens gillar fika,, Hästarna är ljusglimtar i sig, vänliga, nyfikna och kärleksfulla. De tankar också solvitaminer för fullt när de kan.

När jag fyllde på vatten hade Mistjev lagt sig överst i deras hage, så nära solen han kunde komma, och inte brydde han sig att jag drog en 30-litersdunk under stängslet bakom honom.

Pavel stod bredvid och lät sig belysas

En bit bort stod även Gasper och solade sig. Men var är då den fjärde?

Nära matte förstås

När jag gick förbi nästa gång med en dunk i släptåg på väg till en annan hage hade även Gagarin och Gasper lagt sig ned.

Egentligen skulle jag ge dem lunchhö, men jag ville inte störa deras solstund utan gick in för att utfodra mig själv istället. När jag och Miko gått in såg jag från köket att även Pavel lagt sig i solen. Deras lugn och goda energi ger också solstrålar som når långt in i hjärtat.

2015-02-04 11:05 | 1 kommentarer

Med tanke på de snömängder och olyckor jag läst om denna helg är jag ändå tacksam att det bara vräker ned på ett fullt normalt vis här i jämtländska skogarna. Hästarna ställer sig ute och låter sig snöas över, och den isolerande pälsen håller dem varma och goa där de står och mumsar hö. Ibland blir det till och med för varmt, så då rullar de sig nogsamt i det vita och ungdomarna yr runt och gör krumsprång för att några minuter senare ligga i en hög och sova medan snön täcker dem om igen. Själv har jag egentligen inga högre bekymmer än att jag muttrar lite för att det är omöjligt att ta bra hästbilder när det vräker ned.

Gasper

I går passade jag på att prova in tjejernas nya grimmor, och i dag var det killarnas tur. Här var jag dock inte lika generös, utan tre av dem har samma storlek och får dela utrustning. Här får de stå ut med att pynta sig i en av mattes favoritfärger turkos, allt medan himlen ovanför oss betonar att den är ett ymnighetshorn av vita flingor.

Pavel

Mistjev

Den enda som fick egen grimma var Gagarin. Då han är ett år yngre har han mindre huvud, och han har också smäckrare form än exempelvis helbrodern Pavel. Lille Gagrin brås helt klart på pappa Gastroler, allt från form till färg, han har till och med ärvt allt silver pappa hade i sin långa man. Men jag vet inte hur jag tänkte när jag bestämde mig för en randig grimma till en häst med strimbläs?

Ränder åt alla väderstreck

* * *

2015-02-01 17:16 | 1 kommentarer