Zeniya och Beroza

I dag fick jag underhållning när jag var nere i stohagen. De två fölen stod först och kliade varandra, men sedan bjöd de på en busig föreställning. Himlen var mörkgrå och regntung, och jag hade bara mobilen att tillgå som kamera. Även om bilderna är av dålig kvalité är inte motiven det.

2015-07-30 18:59 | 0 kommentarer

Vi människor kan tycka det är lyxigt att gå ut och äta någon gång. Som häst i lösdriftsflock kan det vara lyx att få maten under tak ibland, särskilt när det regnar mycket, ihållande och länge. Även om taket består av täta grankvistar, de duger väldigt bra som regnskydd.

Ja de har det bra där under de höga, täta granarna och det finns gott om plats för att utfodra där.

Ifall någon undrar varför Tova burit grimma på sista tiden så beror det på att hon blir extra mycket vildhäst under fölets första veckor. Grimman är inte för att jag ska få tag på henne -jag lurar aldrig mina hästar eller hugger tag i dem, allra minst Tova, då dröjer det nog tills jag får tag på henne igen. Nä de ska själva välja att komma till mig och det gör Tova. Grimman är ifall något skulle hända, exempelvis att stängslet raseras, eller att jag behöver hjälp utifrån med något i hagen. Då kan jag säga att hästen med grimman ska lämnas ifred. Tova bär alltid grimma strax före och några veckor efter fölning som en signal, det är ändå bara jag som får tag på henne och ibland känns det faktiskt tryggt.

2015-07-26 16:02 | 7 kommentarer

Visst är det dags för lite bilder på töserna?

Först Zeniya som föddes 1 juli

Det är fortfarande ovant att se Tova med ett så ljust föl, även om det blir allt tydligare att Zeniya är mörkare under den ljusbruna fölpälsen. Av det som skymtar ser hon just nu ut att få en färg mellan musblack och brunblack, med mycket vilttecken. Hon har sedan födseln varit större än två veckor äldre Beroza (som hennes mamma i vanlig ordning ordning valde att föda några veckor tidigt) och hon verkar vara en rätt tuff och självsäker tjej som tar för sig i livet och går sina egna vägar.

Jag tycker hon har sådan fantastisk utstrålning

Beroza i skuggan av mamma Hinica

Beroza som föddes 16 juni visar mer och mer av vad som finns under fölpälsen för varje dag, och jag gissar just nu att hon blir en Hinicakopia fast med ljus man och svans. Beroza är nyfiken och har en snäll och omtänksam aura kring sig. En lite försiktig men modig tjej som funderar innan hon gör. Nu har hon upptäckt att inte bara hästar kan klia en utan även matte, något jag inte är sen att utnyttja för lite närhet.

I dag var det så mysigt att bli kliad att Beroza skickade vidare till två år äldre halvsystern Odessa som inte var sen att svara.

Ja de är bra fina mina små flickor

2015-07-25 17:32 | 1 kommentarer

Ruslan och Gagarin vilar i julimorgonen

Under några dagar har jag haft det närmaste jag kommer semester i år. De flesta har haft gott om grönt att beta av, så jag har inte bara sluppit att dela ut hö, även vattenåtgången minskar när hästarna äter gräs. Då finns det plats för andra jobb förstås, men det är viktigt att faktiskt se lite ledighet som en gåva och beakta den som sådan. Så jag har tagit långa promenader med hunden, läst böcker och städat undan en del datorjobb. Och passat på att mysa extra med hästarna förstås, särskilt de unga som har fått mer uppmärksamhet.

Premiär för Pavel med (bettfritt) huvudlag

Unghästträning blir ännu roligare när den är spontan och man har hur mycket tid som helst på sig. Jag kom på att treåringarna Pavel och Mistjev nog vuxit i de bettlösa huvudlag jag har så de fick prova dem i dag.

Man kan tänka att ett huvudlag är som att trä på en grimma med pannband, men det är lite fler moment (som att öronen med enkel finess ska vikas in) och helt nya rörelser för mina hästar som jag inte ens tar på grimmor på "vanligt" sätt genom att trä dem över öronen. Oftast använder vi repgrimmor och jag tar på vanliga grimmor på samma sätt också, använder aldrig snabbspännen.

Snabbspännen är ett kapitel för sig. Personligen tycker jag de borde förbjudas då det till 95% är de billiga spännena som ryker om en grimma utsätts för något extra, exempelvis vid lastning av en protesterande häst. Också tycker jag helt enkelt det är mysigt att trä på en grimma genom att omfamna hästen som man gör när repgrimman ska på.

Mistjev med Pavel i bakgrunden

Jag introducerade huvudlaget redan i vintras när jag ändå tränade Gasper, men då var särskilt Mistjev skeptiskt och ställde sig frågande till nyttan med att trä något över öronen, men nu tränade jag bägge treåringarna genom att trä av och på en vanlig grimma först med borstning som belöning, och då emottogs huvudlaget med glädje, även av Mistjev. Tillägger att jag är lite av expert på att skonsamt vika in hästöron mellan nackrem och pannband, också på de som är väldigt hårfagra.

Medan jag och treåringarna hade sommarskola låg ett- och tvååringen i det gröna gräset och såg på. De brukar också vilja vara med, särskilt Gagarin vill göra allt som de större gör men jag var tacksam över att vi fick vara ifred i dag.

Mitt lilla sommarlov är snart över, men jag hoppas ni som har semester har en fin en och gör det bästa av den även om många anser vi har en kall sommar i år. Sann värme kommer inte bara från solen.

2015-07-22 16:49 | 1 kommentarer

Leonid han växer och frodas, och under fölpälsen finns en lugn kille som fått färg av både mor och far i sin sammetslena päls. Han har blivit väldigt kelsjuk och blir gärna ompysslad, därför har det mest blivit närbilder på slutet, men härom dagen ställde han upp på några fina bilder där man ser hur han ser ut.

En riktigt bra bild där han ställer upp sig korrekt

Den här bilden är dock min favorit

2015-07-22 16:35 | 0 kommentarer

Hingsten Ruslan, ett år

Ruslan är jättefin. Alla fyra benen vita nedtill och en fin bläs, yvig, ganska lång man, och finge jag bara bestämma namn på basjkirfärgerna så skulle Ruslan benämnas "guldblack". Han är lite smäckrare än sin helbror Gasper vid samma ålder, men en sak har de gemensamt och det är oviljan att göra sig tjusig på bild.

"Ska du sitta där borta och vinka så vinkar väl jag med"

Det är inte så att han inte vill vara med på bild, tvärt om. Gärna och nära, helst väldigt nära. Som jag nämnt tidigare kan det bli ganska konstig unghästträning när man ska fotografera en kelsjuk och nyfiken liten hingst då man ständigt flyttar undan sig i försök att få till ett bra kort. Mitt förslag är att man gömmer sig med en kamera av god kvalité, gärna med dyrt objektiv, och tar kort på sin fina basjkir när den inte vet om det, eller så passar man på att ta kort när man tränar hästen i att vara parkerad.

Här börjar vi närma oss något. Parkerad står han (om än i utförsbacke), om han bara ville stå mer avslappnat, gärna utan att korsa bakbenen under sig.

Ännu något han har gemensamt med storebror. När man känner sig färdigtränad för dagen då börjar man gäspa så människan fattar att det är klart.

"Men jag är ju trött på att stå still"

Nåja, han stod ju parkerad i alla fall. Stod kvar fast jag gick undan, och han brydde sig inte om att tugga på grimskaftet, äta eller annat som visar på att respektgränserna testas. En klar fördel när man tränar hemma i hagen är också att de andra lämnar honom ifred när han står med grimma och ledrep, men vi brukar ha det som regel när vi börjar träna in grimman, att man får pyssel, uppmärksamhet och dessutom får vara ifred från avundsjuka kompisar.

Där satt den

När vi var färdiga och jag befriat honom från träningsutrustningen tackade Ruslan genom att ställa upp sig någorlunda fint för en bild. Han är bra tjusig vårt framtidshopp, och även om han inte alltid gör sig bra på bild så får jag ju se honom live varje dag. Det är väldigt trevligt.

2015-07-21 16:51 | 4 kommentarer

Det är det jag pysslar med. Håller i en trasig tumstock i ett enfaldigt försök att gissa höjd på unghästen Maronya 2 år.

Ibland får jag svåra frågor om våra unghästar, som hur höga de är. Spelar det någon roll? tänker jag då, men givetvis är mankhöjden viktig för många. Jag får väl skamset erkänna att jag ännu inte äger en riktig mätkäpp utan konstaterar att hästen är högrest eller nätt, men väldigt snäll och fin. Maronya är högrest och jag ville visa henne för två ägare av helsyskon till henne och lovade ställa mig själv i bild med unga fröken som jämförelse.

Ignorera gärna den allt för stora repgrimman. Man tager vad man haver när unghästen inte riktigt vill placera sig på lämpligt ställe enbart med hjälp av glada tillrop och mysiga borstar. Det fanns en grimma på plats i närheten av beteshagen och den var av modell jättestor, som tur är så är Maronya en väldigt snäll och följsam tvååring.

Jag blev inte alls klokare efter mina försök. Den trasiga mätstocken är 142 cm lång, och när jag riktade den mot hennes manke så gissade jag på 145 cm. Tills jag kom in och såg mamma Tovas mätresultat från premieringen 2011 när hon mätte 145 cm i manken, för Maronya är högre än sin mor. Det kan man se med blotta ögat när de går ihop. Nej, som hästmätare håller jag inte måttet, men Maronya är i alla fall högrest, snäll och fin. Det duger långt det.

2015-07-19 15:40 | 2 kommentarer

Torsdagen var helt vikt åt att stängsla ut och ge alla hästar grönt gräs att äta. Alla utom Zenit med familj, för de hade redan fått dubbelt så stor hage i skogen med en hel del grönt att tugga på och sköna träd att klia sig mot. Vi började med att byta plats på Tangaur och Cetzima, och Gasper och Firma. Tanken var att Tangaur skulle återbekanta sig med sin hage innan vi satte ihop alla fyra. Medan de två traskade runt i hagen öppnade vi upp så att de fick mycket större yta med grönt och skönt gräs, sedan släppte vi tillbaka Gasper och Firma.

Gasper, Tangaur, Cetzima och Firma

Det blev ett kärt återseende och alla verkade mycket nöjda över att flocken var sammanförd och ordningen återställd. Efter högljudda men stillsamma hälsningsceremonier gick de snart runt och smaskade på grönt gräs i sin stora hage. Under tiden hade vi rivit sjukhagen och stängslat ut åt grabbarna som nu får en stor hage med högt gräs och tillgång till stora vindskyddet då det helt saknas träd i hagen. Vindskyddet struntar de förstås fullkomligt i, men det finns där i alla fall.

Snygg-Mistjev

Hinica med sina döttrar Beroza och Odessa

Stonas utbyggnad var redan helt förberedd, så där öppnade jag upp så fort grabbarna var på plats i sin nya hage. Tova köade för att komma in, och hennes två döttrar följde strax med tillsammans med Odessa. Hinica kom lite på efterkälken och förstod först inte var man gick in men jag visade henne. Hon var så lycklig över det gröna så hon helt glömde lilla Beroza som förtvivlat gnäggade längst stängslet, men jag puttade henne i rätt riktning och snart gick även hon i det höga gräset.

Hinica, Beroza och Zeniya

Stona har sin utbyggnad och resten av sin hage att tillgå, men jag tror inte de satt sin hov i gamla hagen sedan jag öppnade upp. När de betat av kommer utbyggnaden återförslutas, så stängslet emellan finns kvar fast med generösa öppningar på bägge sidor. Det kommer nog gå ganska fort att beta klart, men någon vecka hoppas jag det räcker i alla fall. Det är rätt skönt att slippa hålla på med hö.

Jag hade turen att fånga Maronya på bild när hon galopperade genom gräset

2015-07-17 15:33 | 0 kommentarer

Foto Emelie Knast

Jag saknar ord för att beskriva hur stolt jag är över vår första avkomma Adilliya, som föddes en snöig och kall januarikväll 2012 och i sitt första försök att stå på sina långa, svarta ben föll rakt in i min famn. Därför låter jag hennes matte Elin berätta om deras dag på Bjärsjölagård där Adilliya visades som treåring, erhöll 40 fina poäng och tilldelades avelsdiplom. Stort grattis önskar en mycket stolt uppfödare.

Länk till Elins blogginlägg.

2015-07-14 17:47 | 0 kommentarer

Det var ett tag sedan jag lade upp några foton på vår fina avelshingst Zenit. Skogshagen där han går med sin familj utökades på tisdagsförmiddagen och jag passade på att ta några bilder när han njuter av det gröna.

Hårfager med huvudet nere i salladen

 Tjusig skogshäst

2015-07-14 17:41 | 1 kommentarer

Lilla Beroza fäller mer fölpäls och har nu fått en tillfällig mörk markering i pannan. Det ser lite lustigt ut och man blir förstås nyfiken på mer.

2015-07-14 17:20 | 1 kommentarer

Tangaur vill gärna att Cetzima fläktar och viftar bort flugor ur ansiktet med sin tjocka, fina svans

I dag är det 12 dagar sedan Tangaur var på klinik och fick sitt besvärliga öga utopererat och det var dags för återbesök och stygnen skulle bort. Som tur är gör man återbesöket hemma och slipper åka iväg. Oturligt nog råkade Tangaur få ett sår i sitt enda öga för en vecka sedan, så det var dags att se om behandlingen fungerat och såret läkt.

Under bandaget såg operationssåret fint ut, och stygnen togs inne i stallet. Tangaur fick lite lugnande då hon hellre ville bli kliad över hela huvudet än att stygnen skulle plockas bort. När stygnen var borta kontrollerades hennes vänstra öga och såret hade läkt väldigt fint. Vilken lättnad. Hon behöver ingen vidare behandling men fick på sig sin flughuva för att inga insekter ska vara runt operationssåret ifall det vätskar lite, men det ser som sagt fint ut. Det ser ut som om Tangaur blundar med höger öga helt enkelt.

Jag har förstås iakttagit Tangaur under tiden i sjukhage. Det är väldigt intressant att se hur hon skärper andra sinnen för att kompensera. Andra hästar kan stå med huvudet nere i maten och reagera när de anar en rörelse, men Tangaur har blivit väldigt duktig på att lyssna och avgöra var ljud kommer ifrån. Det märks också att hon skapat ett kartotek över ljudminnen, en del ljud är ju så bekanta att det inte är värt besväret att vända sig den där extra biten för att få syn på något. Jag ser också att hon vädrar i luften mer än de andra, otroligt hur de anpassar sig.

När husse kommer hem är vistelsen i sjukhagen över, då är det tänkt att hon ska återförenas med sin flock och fortsätta leva hästliv.

2015-07-13 18:27 | 1 kommentarer

Ibland känns det extra bra att vara uppfödare av fina basjkirhästar, och lördagen den 11 juli 2015 var en sådan gång.

Det allra första Mánadis-fölet, Adilliya som föddes 31 januari 2012 visades i går av sin matte Elin på Bjärsjöla Gård i Skåne, och hon fick 40 fina poäng och diplom. Vad jag förstår så är Mánadis Adilliya det tionde diplomstoet (basjkir) i Sverige så det är klart att jag är otroligt stolt och lycklig. Jag har bett ägaren om en bild att använda mig av för att kunna skryta och ära ännu mer, men tills dess så får ni nöja er med att titta på Adilliyas lillasyster Maronya som är två år.

De är inte helt lika varandra de två systrarna. Maronya är ljusare och rödare än sin storasyster och just nu mer högrest. Hon brås mycket på sin far Gastroler, har till exempel ärvt hans långa man, och hon är väldigt lik pappa i ansiktet medan Adilliya brås mer på mamma Tova (Dictorsha). Till sinnet verkar det dock vara tvärt om, Maronya är mammas flicka medan Adilliya påminner om sin far.

Inte ett jättebra foto men Maronya syns bra i bild i alla fall

Benen är väldigt leriga på bilderna, för Maronya hade besökt en annan del av hagen tillsammans med jämnåriga halvsystern Odessa och då passerat lite sumpmark på vägen. Faktiskt är Maronya helt oborstad på bilderna men lyckas med att glänsa i solen ändå, och man ser tydligt alla "må-gott-fläckar" i hårremmen.

Men som vanligt ser de flesta bilderna ut så här. Varför stå och posera när man kan mysa med matte och bli kliad istället?

Vi kommer givetvis att uppmärksamma Adilliyas och Elins framgång också, men jag tycker de kan få njuta själva först. Även om jag är otroligt stolt är det nog inget mot den lycka ägaren känner. Vilket härligt äventyr, och många fler väntar dem i framtiden.

2015-07-12 15:34 | 1 kommentarer

Fölpälsen släpper från benen.

Basjkirföl är verkligen som små presenter, för är det något jag lärt mig så är det att fölpälsen oftast döljer någonting helt annat under den första färgsättningen. Leonid som nu är tre månader släpper för närvarande sin lejongula päls från benen, och som vi anade är det mörkt under. Färgen i ansiktet verkar just nu vara en mix från bägge föräldrarna. Plus det vita förstås.

Äter middag med mor och far i skogen

Men Leonid föddes med vinteroverallen på, och det var ju tur då våren blev en kall, blöt och långdragen historia. I en annan hage går en ung fröken på lite drygt tre veckor som redan börjat lätta på sin mer somriga fölpäls:

Beroza

Vad gäller Beroza vet vi inte riktigt vad vi har att vänta, det är ju första gången Hinica får ett föl efter Zenit. Även om Beroza påminner om Odessa är det inte säkert att resultatet blir detsamma. Dessutom tycker jag Odessa var mer rosa i pälsen när hon var liten, inte lika brun som denna upplaga. Vi får väl se, det finns några varianter av grått både här och där kan vi i alla fall konstatera.

2015-07-09 15:31 | 1 kommentarer

Tangaur och Cetzima i grön sjukhage

Tidigt på torsdagsmorgonen lastade vi Tangaur och körde in henne till kliniken i Östersund för att få sitt besvärliga öga bortopererat. Precis som vanligt var hon så lugn och snäll så vi kom iväg i mycket god tid och var framme redan 07:25 och fick vänta tills kliniken öppnade klockan åtta för att skriva in henne. Sedan var det bara att åka hem och jobba undan tiden.

Vid lunch ringde veterinären och då hade Tangaur vaknat och skulle kunna bli hämtad efter två någon gång. Klockan tre hade vi lastat en mycket trött Tangaur och körde hem i den trettiogradiga hettan. Det var bra ventilation i transporten och Tangaur stod stadigt så det gick väldigt bra.

Innan operationen hade jag fått instruktioner om att Tangaur skulle ha en liten sjukhage som i största möjliga mån var befriad från obekt att klia sig på, och det hade jag gjort, men när vi hämtade henne sa de att hon måste stå i box två dagar först, med mat och vatten i huvudhöjd för att minska trycket mot ingreppet. Den box vi brukar använda var verkligen inte lämpad att ställa en nyopererad, halvblind häst i, men vi lånade oss en annan box i stallet och inredde den med hönät och upphängd vattenhink, och Tangaur som var medtagen verkade rätt nöjd över att få vara ifred där inne i det svala stallet.

Någon som däremot inte var nöjd var Cetzima. Det gick bra under dagen, när Tangaur var borta, men så snart hon kom hem så började Cetzima locka hjärtskärande från hagen. Hon var helt bestört av saknad och till slut gick hon och lade sig så långt bort hon kunde, som för att slippa, och sova bort den värsta saknaden. Jag misstänkte ett tag kolik, men så var det inte, utan stoet hade blivit deprimerad av saknad efter sin bästa vän så på tredagen fick även Cetzima bli installad för att hålla sin kompis sällskap. Helt otroligt hur de två knutit sig an till varandra efter att de fick flytta ihop med Gasper.

På lördag var det så dags att flytta ut till lilla sjukhagen. Egentligen ska Tangaur gå ensam, mest för att ingen ska slita i hennes bandage, men vi var rätt säkra på att det inte förelåg någon risk för det tillsammans med Cetzima och de vill ju inte vara ifrån varandra. Hagen ligger nära deras vanliga, där nu endast Firma och Gasper går, så de kan prata över stängslen och se varandra, och i den gamla hagen har vi stängslat ut så de får gräs de med.

Det enda jag behöver göra inför återbesöket är att fortsätta ge metacam en gång om dagen, och det har Tangaur lärt sig uppskatta så det går bra. Metacam är smärtstillande, och en liten dos räcker ett dygn. Det smakar honung så många hästar lär sig gilla det. Det enda som skulle göras med bandaget var att klippa upp ett litet hål efter fyra dagar för att byta ut den kompress som ligger över stygnen, sedan görs inget mer förrän veterinären kommer och tar stygnen, förutsatt att det läker som det ska.

Det gick inte alls att göra efter instruktionerna. Det klistriga, hudfärgade bandaget gick att klippa upp, men för att få ut kompressen som givetvis också var fastklistrad blev hålet större och större, och efter det gick det ju inte att få någonting att vara kvar över ögat så det vara bara att avlägsna hela det gamla omslaget. Såret ser fint ut, övre och undre ögonlocket är sammanfogade så det ser helt enkelt ut som att Tangaur blundar. Ingen dålig lukt, ingen svullnad. Men det hade vätskat lite innan, så det var lika bra att vi tog bort det gamla så vi kunde tvätta rent ordentligt. Sårvätska kliar när den stelnar på huden och klia sig ska hon ju inte.

Dock hade jag inga hudfärgade klisterbandage att sätta över den sterila kompressen. De bandage jag har är självhäftande i grälla färger, främst för att jag ska hitta dem om de försvinner i hagen, så nu ser Tangaur väldigt sportig ut med kornblå och illgrönt bandage och en trendig flughuva över istället för grimman.

Tangaur verkade mycket nöjd över att få hela paketet bytt. Vi gjorde det ute i hagen, mestadels helt lös och som vanligt var hon otroligt duktig. Hon njöt verkligen när vi tvättade bort den intorkade vätskan på kinden och stod så fint när jag lindade om hennes huvud igen. Nu hoppas jag att mitt bandage blev bra och sitter som det ska utan att besvära henne. Gör det så är mitt enda bekymmer vädret i veckan. Hästarna har inget emot regn, men jag vill ju inte att bandaget blir blött utifrån och in, så jag håller tummarna för att timmarna instängda i boxar kommande vecka blir så få som möjligt.

Tyvärr ser det inte så ljust ut, men vi löser det nog, Tangaur, jag och Cetzima.

2015-07-05 16:30 | 1 kommentarer

Första bilden, halvsyster Maronya fick också vara med på ett hörn

På midsommar var jag helt övertygad om att det var hög tid för Tova att föla, men det blev till att vänta lite till. I morse såg jag dock att hon lakterade och blev väldigt glad. Jag skulle bara jobba klart med hö och vatten, laga en hage, äta frukost och vänta på att alla hundar på gården skulle rastas så jag kunde sätta ut Miko i lina, SEDAN skulle jag flytta över Tova i den intilliggande lilla hagen så hon fick föla i fred. När jag väl kom ned till hagen var Tova färdig för länge sedan, och ett ljusbrunt stoföl låg och solade sig nedanför henne.

Kvickt uppe på fötterna

Sedan tidigare har Tova fått sex föl, alla med Gastroler som pappa och alla har varit antingen mörkbruna, svarta eller svartbrun men inte det här sjunde fölet som har vår Zenit som pappa. Som helt ny är hon ljusbrun i pälsen, precis som Pavel var när han var liten och det kommer bli otroligt spännande att se vad resultatet blir. Och jag tillägger att det absolut inte är något som helst fel på mörka föl, de är väldigt fina och de jag sett har alla ärvt mamma Tovas snälla ögon. Men ombyte förnöjer.

Jag tog dem till den lilla hagen ändå eftersom jag ville se att allt var bra med Tova. Hon brukar dröja med att släppa efterbörden, men den här gången gick det fort.

Små föl är mest bara päls och långa, ostyriga ben

Glad mamma med vingligt föl

Det känns onekligen märkligt att se Tova med ett ljust föl

Efter att ha ätit och vilat i grannhagen ett tag fick de gå tillbaka till flocken, och när jag fann dem nästa gång var det nästan precis på samma sätt som första mötet.

Grattis Tova till en pigg och vacker tjej

2015-07-01 15:29 | 0 kommentarer