Man blir aldrig för gammal för extrema närbilder säger Gasper 3 år

Äntligen är det advent! Ni som av någon (oftast befogad) anledning avskyr julen får ursäkta, men för mig är advent en helt egen årstid som kommer tvåa på favoritlistan, mellan ettan höst och tvåan vårvinter. Dock lyser adventssnön med sin frånvaro här på kusten. På lördagen regnade det medan jag dekorerade nästan alla fönster i huset med adventsbelysning, men till slut övergick nederbörden i ett rätt så ängsligt snöfall. Efter ytterligare några timmar lade sig till och med det vita på backen utan att smälta, hurra!

Advent inleddes blåsigt och slaskigt, men ändå vitt och efter att ha sett den dystra väderrapporten insåg jag att det var bäst att föreviga snön under söndagens första ljusa timmar. Kameran fick följa med till Gaspers hage där de tre inneboende fick agera fotomodeller efter att jag kollat stängslet och borstat de som ville (det vill säga Cetzima, men även Gasper efter ett tag).

Cetzima med Firma i bakgrunden

Gasper har så många vackra färger i sin man, men man lägger nästan bara märke till dem när han har nosen i backen.

Cetzima med vind i luggen i bakgrunden

Medan jag skriver inlägget regnar det för fullt och blåser ute. Inne tänder jag ljus och försöker intala mig att jag visst kommer vara jätteless på snön i maj.. Fridfull advent tillönskar jag er som kikat in här.

2015-11-29 14:34 | 0 kommentarer

Det blir inte så många inlägg numer, och det beror på olika saker, men främst på klen nätuppkoppling. Telia har monterat ned den fasta telefonin i byn -även om de inte städat efter sig, stolpar i skiftande kvalité står kvar och ingen ser längre till att oväderssäkra träden som bitvis hänger över efterlämnad luftledning. Så tills (om?) bredbandet gräver sig hit får jag förlita mig på mobiltelefonen för nät till datorn.

Men istället för att ägna tid åt dokumentation och bildhantering passar jag på att uppleva. Ni kan inte följa med mig när jag upplever, om jag inte slänger upp några bilder och lite text på Mánadis' facebooksida (fb har jag ju alltid lättillgängligt i mobilen, oavsett var jag är) men jag känner själv att närvaron gör mig rikare och att jag fördelar arbetsdagarna bättre. 

Pavels mjuka hjärtemule i närbild

 I morse, efter frukost och innan förmiddagspasset, gick jag ut till grabbhagen för att tanka energi. Deras hage är klart bästa platsen, för var de än går är de så otroligt harmoniska tillsammans, och deras blotta närvaro ger så mycket. Jag brukar inte ta kort då, det var ett undantag i dag. De vill vara så nära alla fyra, och då blir det bara konstigt om jag backar undan och viftar och tjoar endast för att få till ett kort eller femton. Energin bryts omgående, precis som när man hellre ägnar sig åt telefonen -om än bara för någon minut, under träning.

Min Mistjev

Oavsett om jag dokumenterar och delar med mig eller endast upplever så har hemsidan ändå ganska konstant besökarfrekvens, och medan jag skrev passerades antalet besökare med för mig hissnande 78 000!  Tack ni som följer, och troget kikar in också de dagar när massor av (oftast triviala) saker sker även om de inte hamnar här.

Nu önskar jag er alla en fin första advent.

2015-11-27 18:02 | 3 kommentarer

Väldigt typisk bild av snart åtta månader gammal basjkir

Vi har fått lite vinter här i Trehörningen nu. Det är inte mycket av varan, men en del snö har ändå fallit på sina ställen och det lyser verkligen upp tillvaron. Jag berättade för någon vecka sedan om Leonid och vår improviserade NH-session ute på gården när vi hade olika synpunkter på om han skulle vara i stallet eller utanför, och jag tänkte bara följa upp med att meddela att Leonid numer går in i stallet när han ska, och ut igen så som tidigare. Lydigt och snällt med andra ord. Han är en okomplicerad och snäll kille, dessutom inne i en mysig period vilket är väldigt trevligt.

Familjefoto där man ser att Leonid ärvt från både mamma Tindra (till vänster i bild med ett småsyskon i den runda magen) och pappa Zenit.

Söt som socker när han vill. Man förstår verkligen hur tät och därmed otroligt effektiv basjkirernas vinterpäls är när man ser avtrycken efter grimman Leonid nyss haft på sig.

Nivåskillnaden gör att Leonid ser väldigt stor ut bredvid lilla mamma, men kameravinkeln ljuger en hel del. Ljuset är vackert mitt på novemberdagen.

Inte en jättebra familjebild, men dock en där alla är med. Jag tycker det syns så tydligt att Leonid är en rättvis blandning av mamma och pappa. En fin och harmonisk mix.

2015-11-22 16:11 | 0 kommentarer

Hej, Mistjev här!

Till våren fyller jag fyra år, så jag har.. eh.. jo, jag har börjat fundera lite på min blivande karriär. Det finns ju så mycket att välja på, men jag tänkte att jag skulle börja med att kolla inom släkten. Vi har nämligen två utmärkande familjedrag, vi är snygga och vi är orädda, så då tyckte jag det var smart att släktforska lite. Varför bryta nya vägar när jag kan följa en upptrampad stig? Och jag behövde inte söka långt bort, för min mammas lillebror har det absolut coolaste hästjobbet ever!

Livin av Basta, e Boris av Basta, u Sasja av Basta

Min morbror Livin är riddarhäst! Det skulle jag också vilja bli när jag blir stor. Dundra fram med min människa på ryggen genom eld och vatten (vatten har jag redan övat på, det kan jag), mötas i kamp med lans mot sköld.. och har ni sett vilken häftig hjälm Livins husse Tom har på första bilden? Undrar om jag skulle passa i horn? Jo, riddarhäst, det vore något att bli.

Bilderna på Livin har Tom Jensen vänligen lånat ut.

2015-11-20 13:56 | 0 kommentarer

Mycket av den Natural Horsemanshiphantering vi använder oss av sker i det vardagliga livet i den kontakt vi har med hästarna, i synnerhet de små. NH är inte så komplicerat när man har förstått konceptet, och när man som vi har den enorma ynnesten att kunna se hur våra urhästar kommunicerar med varandra i flock! NH handlar nämligen om att tänka och kommunicera som en häst, det på grund av hästars oförmåga att lära sig tala och bete sig som en människa.

När man iakttar flocken ser man att mycket handlar om vad som accepteras och inte. Ett föl får inte gå fram och bita en vuxen häst ostraffat till exempel, eller flytta bort den från sin hög med hö. Mycket handlar om hyfs eller brist på sådan ibland, och hur de i så fall hanterar sådana konflikter. Vi har sett "lastträning" i hagen, när Hinica för några år sedan för första gången skulle få in sin fyra veckor gamla dotter Odessa i ett vindskydd när vi precis bytt hage åt dem. Det var fascinerande att se hur hon gick in i vindskyddet och Odessa inte alls förstod var mamma tagit vägen. Hon försvann bara! Hinica gick ut igen, tröstade en förtvivlad dotter och försökte igen med samma resultat. Efter fjärde försöket och Odessa fortfarande inte förstått att den svarta fyrkanten i väggen var en öppning gav Hinica upp för den gången. Morgonen efter stod bägge i vindskyddet, och Odessa skuttade glatt ut och in genom öppningen bara för att hon kunde. Lyckad träning!

Viljans kamp heter Leonid

I dag skulle vi ta in Zenit, Tindra och Leonid i stallet. De har varit inne i stall tidigare, men inte just i det här, men vi tänkte att det skulle gå som vanligt. Leonid går alltid lös och följer alltid sin mamma in i boxen, plättlätt! Inte i dag, nej Leonid såg ingen som helst anledning att följa med in och struntade helt i att hans föräldrar försvann. Vi ledde ut Tindra igen, Leonid följde med till porten, men tvärvände sedan och istället åt han gammalt gräs ute på gården.

Eftersom lillen menade allvar så blev det till att göra gården till en träningsyta. Leonid som för det mesta varit medgörlig och helt okomplicerad i all hantering ifrågasatte plötsligt allt och visade upp en stor portion attityd som vi inte sett förr. Trotsigt skuttade han iväg och satte mulen i backen för att poängtera att han fullkomligt struntade i vad vi ville, och jag antog utmaningen för jag menade också allvar.

Stefan stod med en tålmodig Tindra vid porten till stallet, medan Leonid försökte kollra bort mig och rusa förbi för att äta, men matte flög som en gasell över gårdsplanen med det jag för tillfället hade hittat att vifta med för att förlänga mig själv, vilket råkade en longerpisk. Den lille hingsten visade så tydligt åt vilket håll han tänkt sig, och så länge han var på "fel" sida av vår tänkta träningsyta så lät jag honom inte vara ifred en sekund! Inte ett grässtrå fick komma in i munnen, och plötsligt fick Leonid nog av leken när han förstod att jag inte lät honom komma undan.

På några sekunder kapitulerade fölet totalt och gick och ställde sig i närheten av sin mor, och där fick han vara helt ifred. Han blev belönad för den eftergift han gett sig själv. Stefan ledde in Tindra och Leonid följde efter som om han aldrig gjort annat än traskat in i just det stallet. Där inne väntade örtdoftande hö, äpplen och morötter, och det var nog skönt att slippa undan novemberregnet, inne i den nyspånade boxen. Han var hela tiden helt ostressad, han ville bara kolla hur gärna jag tyckte han skulle gå in. När vi tog tillbaka familjen till hagen ett par timmar senare var Leonid lika tillmötesgående, kelig och trevlig som vanligt.

Det är klart att de testar gränserna när de växer upp, och ofta kommer tillfället som en överraskning har jag konstaterat. Kanske visar det på något nyvunnet självförtroende, eller ett steg i frigörelseprocessen? Leonid är sju månader och tekniskt sett mogen för separation. Det blev som sagt en improviserad övning och det kändes aldrig som om det var någon fara för att han skulle sticka iväg från gården trots att det helt saknades gränsmarkeringar i form av stängsel eller staket ut mot vägen och andra hagar. Själv kan jag tycka att dessa improviserade träningsstunder blir mer intressanta och givande än de planerade men lösa föl på gården i pressade situationer är förstås ingeting jag eftersträvar..

Det ska bli intressant att se hur Leonid gör nästa gång vi tar in dem. Han verkar klipsk så det går nog lika bra som vanligt.

2015-11-15 15:39 | 0 kommentarer

Gasper mumsar lunchhö

I dag, torsdag var det ljust och vackert då nattfrosten bestämde sig för att ligga kvar hela dagen. När jag strax efter ett delade ut lunchhö strålade solen så det gnistrade överallt, och även om strålarna värmde för stunden kröp aldrig kvicksilvret över noll utan höll sig konstant på minusidan. Frost kan förstås inte mäta sig med snö, men det är ändå glimrande tjusigt med alla små kristaller av is i mångfald.

Men underbart är kort. När lunchpasset med allt vad det innebär var över bytte jag och hunden om och gick fram och åter genom byn, men då hade solen redan gått ned.

Och eftersom det aldrig blev plusgrader i dag fick solens sista strålar bland molnen istället spegla sig i ett tunnt lager is längst sjöns strandlinje.

2015-11-12 18:21 | 2 kommentarer

Ök - Drag- eller lastdjur, till exempel häst, åsna.

Öknamn - Nedsättande eller hånfullt tillnamn.

 Som många andra blir jag illa berörd när folk benämner sina hästar i nedlåtande ordalag. Eller djur över huvud taget, men jag håller mig till hästar här. Själv är jag väl lite av en ytterlighet, för jag vill inte ens använda smeknamn på hästarna (Tova undantaget, jag har aldrig kommit överens med hennes ursprungliga namn Dictorsha).  Vad gäller våra egna uppfödningar så har vi verkligen tänkt till, det finns en orsak till att var och en av hästarna fått ett genomtänkt och ofta vackert namn, och jag vill gärna tro att jag inte är ensam om det. Exempelvis har jag aldrig, och kommer aldrig kalla Leonid för Leo, Odessa för Dessan etc. men det är jag det, folk gör givetvis som de vill. "Hjärtat", "Gullegubben" och annat småfjantigt är däremot sådant som gärna ramlar ur munnen på mig när jag håller på med hästarna.

Men när folk är riktigt hånfulla mot sina djur helt öppet, det vill jag inte acceptera. Det finns de som är ordentligt fula i munnen medan andra gör längre, nedvärderande omskrivningar i något misslyckat försök att verka lustig. Man tar helt bort hästens/ hästarnas namn, som att de inte är värd eller förtjänar en identitet utan blir sina "dåliga egenskaper". Men tänker man om blir det istället en direkt käftsmäll för den som hånar sin häst.

Hästen är din spegel. Tänker man så blir det bisarrt lustigt hur en del högt och självsäkert skanderar så alla hör det att de är dumma, lösaktiga, förtjänar slakt etc. Om hästen är din spegel, vad vill du kalla den då? Är hästen inte snäll, glad och lydig för dagen så se dig själv i spegeln, för högst troligt ser du orsaken till alla tillmälen du spontant eller genomtänkt delger omvärlden. Även om hästen inte förstår orden eller kan läsa så finns det ingen anledning till att vara oförskämd.

Spegel, spegel, säg mig vem jag är.

I just den här spegeln är det Tova som blickar tillbaka.

2015-11-08 16:11 | 3 kommentarer

Vädret denna lördag kan närmast beskrivas som en tung, blöt och kall yllefilt som svepte fram och tillbaka över troposfären -den mil av atmosfären som ligger närmast jordytan. Detta tillstånd kom inte som en överraskning, och vi tyckte det var ett bra väder för att introducera stoflocken till stallet. Stallet som förbereddes för att passa basjkirerna under fredagen genom att vi städade, satte upp bräder lite här och där, bäddade med ett fluffigt lager sågspån i boxarna och lade in örtdoftande sommarhö. En trevlig kontrast till det påtagliga novembervädret tyckte vi, och det tyckte nog hästarna med. Efter en stund.. särskilt när de kom ut igen, men det är en annan historia.

Det togs en del bilder då jag vet att några är nyfikna på stallet, och vi vill förstås visa hur de små damerna ser ut nu för tiden. Alla bilder är tagna med en liten skruttkamera utan blixt, men motiven är bedårande som vanligt:

Hinica av Basta går över boxgränsen, men vi har inte hittat någon bra lösning för att täcka skjutdörren högre upp. Vi jobbar på det.

-Ska JAG vara med på bild? verkar Beroza tänka.

Beroza blir nog en kopia av sin mor Hinica, fast ljusare.

-Hallå..

..jag är instängd! Hallåå!

Odessa är inte jätteförtjust i boxlivet, men fogar sig allt bättre. Hon är trots allt bara två, det glömmer man lätt när man handskas med den orädda unga damen.

Tova och Zeniya ser däremot alla fördelar med att vistas i box. Eget hö, ingen som stör, lugnt och skönt.

Maten i håret, sött

2015-11-07 14:45 | 0 kommentarer

Inom hästvärlden finns det en del fyrkantiga regler, och en av dem är hästars ålder. Alla hästar fyller ett år äldre 1 januari, och det gör att till exempel Gasper inte ens biologiskt sett hinner vara tre år i tre månader innan han enligt reglerna fyller fyra.

Mánadis' Gasper, född 4 oktober 2012

Men så är det bestämt, och det medför att vi som regel justerar priserna på hästarna 1 januari. Nuvarande priser gäller till 31 december, och är det så att man med bestämdhet vet att man ska köpa en basjkir men inte har möjlighet att ta emot den förrän efter nyår går det bra att boka genom att lägga handpenning innan året är slut och köpa hästen till 2015 års pris.

Här är de basjkirer vi för närvarande har till salu!

2015-11-02 13:39 | 2 kommentarer

Mánadis' Mistjev, tre år.

Det är väldigt trevligt när man konstaterar att vissa gener passas vidare till kommande generation. Vad jag förstår är Gastrolers avkommor generellt snälla och trevliga (vilket jag i alla fall kan bekräfta vad gäller de vi fött upp), och det är förstås väldigt bra egenskaper. Men det är också roligt när synliga släktdrag går vidare, som Gastrolers långa man. Hos oss är det Mistjev som varit mest iögonfallande med sina långa, mörka lockar, som en ur John Bauer-målning, men Mistjev har fått konkurrens vad gäller hårsvallet.

Ett år yngre halvbrorsan Gagarin har även han otroligt lång och vacker man.

 Men en lång man är ju bara yta, och ger inga meriter vid en premiering eller gör en bättre häst på något vis. Ärligt talat verkar den ofta kunna vara ivägen -i alla fall luggen som ibland gör bäst i att flätas bort när man tränar de unga hästarna. Fast själv tycker jag förstås det är väldigt tjusigt, och eftersom jag vet var det kommer från blir jag glad varje gång jag ser arvet.

Ettårige Ruslan verkar också kunna begåvas med lång man, ska bli spännande att se.

2015-11-01 15:46 | 1 kommentarer