I förra inlägget skrev jag om hö och dess väg ut till flockarna, och de förhatliga småpåsarna från IKEA nämndes i sammanhanget. Snarare hur jag gärna slipper dem, men då två hagar får mat fem gånger om dagen istället för tre fyller de ändå sitt syfte.

Basjkirer är väldigt lättfödda. De klarar sig på några (ca tio) kilo hö om dagen och behöver inget kraftfoder, och det är troligtvis så de överlevt och blivit den starka ras de är. I Ryssland lever de annorlunda än vad hästar gör här, och i Sverige har välfärdssjukdomar bland hästar blivit allt för vanligt. Fång, högt blodtryck och diabetes -eller förstadiet EMS har blivit vanligare så det gäller att vara försiktigt. Det är aldrig snällt att mata ihjäl sin häst, hur väl man än ville i början.

När vi bodde i Jämtland hade jag den stora turen att finna en riktigt bra stuteriveterinär, Caroline Bränngård, Solbergs Veterinärmottagning AB. Hon var inte bara duktig på sådant som rör hästavel utan även välfärdssjukdomar på häst. Bland annat rådde hon mig att behandla de av mina hästar som var extra lättfödda, som om de faktiskt drabbats av exempelvis fång, och utfodra små givor hö flera gånger per dag.

Kanske skulle alla våra hästar må bra av att utfodras så, men jag nöjer mig med att ha några lättfödda i de två hagarna närmast gården och utfodra dem fem gånger om dagen. Både Zenit och Tindra har lätt för att lägga på sig, och nu när Tindra snart ska fölà tycker jag det passar extra bra att ge dem fem ggr per dag. Midas har blivit lite rultig nu när han mer och mer landar i situationen att vara valack, och hans sällskap Francesca verkar otroligt lättfödd. Där gäller det för mig att se upp.

Precis som något av mina andra ston lägger hon på sig fettdepåer över ryggen. Det är i grunden en överlevnadsförmåga, men så bra som svenska hästar har det kan det orsaka just EMS eller annan välfärdsåkomma. Dessutom innebär det förstås problem med utrustningen. Jag har en sadel som ligger rätt bra på den typen av häst, men det är ingen kvalitétssadel direkt och tillför inte ryttaren någonting alls. Den är några tum för stor för min byxstorlek dessutom, men ligger på plats och stör inte hästen.

Francesca har fått frukost nr två utlagd på djupsnön

"Fem-om-dagen-hästarna" har det förstås bättre än de övriga, även om de inte håller med mig när de får sin ynkliga förstafrukost. Jag hinner inte ens jobba färdigt morgonpasset innan de ätit klart och ställer sig vid stängslet för att invänta nästa giva. Men de klagar inte och utfodringen ger resultat, det går mindre hö och hästarna lägger inte på sig. 

Det där med utfodring av hästar kan bli lite av religion beroende på vem du talar med. Själv är jag ödmjuk och säger att alla blir saliga på sin tro. Så länge man når önskat resultat och hästen inte far illa kan jag tycka att något är rätt. Personligen tror jag varken på hönät, foderburar eller liknande lösningar då jag anser skaderisken vara allt för hög. Med det säger jag inte att andra gör fel, jag är helt enkelt inte villig att chansa med mina hungriga, finurliga, nyfikna, motiverade och orädda basjkirer med flinka ben och outtömlig idérikedom.

Skulle jag börja utfodra även de två större flockarna efter samma system skulle jag dock inte hinna annat om dagarna än att jobba med foder och vatten. Det håller inte när jag har den sorts verksamhet jag driver i dag. Jag får helt enkelt lita på att även de som får nöja sig med tre givor per dag får någorlunda rätt mängd efter sina behov och yttre omständigheter (främst väder). Så länge jag inte lyckas tala om för mina basjkirer att de endast får äta något kg åt gången om jag ger dem fri tillgång så tycker jag det här är den bästa lösningen. Flera fodergivor och skogsbete på sommaren, det tror jag på.

2016-02-28 15:50 | 4 kommentarer

Något av det bästa med vintern är att det är så enkelt att utfodra. Med en "hösläde" gjord av en kubiksdunk som är uppsågad går det galant då den lätt glider på såväl nattfrostigt gräs som olika typer av snö, och man kan till och med packa rätt mycket innan det blir för tungt. Nackdelen med dessa snöslädar är att de inte tål den året-runt-användning jag utsätter dem för så slutligen ger botten upp.

Nu är glädjen stor, för min gamla, utnötta hösläde har gått i välbehövlig pension till förmån för två nya dunkar! Jag packar hö i (flock-)portioner och tippar sedan i dunkarna. Min vurm för att förbereda så många utfodringar som möjligt beror på min kontaktallergi mot just hö. På sommaren är det besvärligt att slita med höet i heltäckt klädsel om dagarna, så jag gör gärna bort allt sådant tidigt på dagen när det är svalt. En jobbrutin jag följer året om, inte bara på sommaren.

Rejäla säckar används, inga besvärliga IKEA-påsar.

Jo, även dessa vedervärdiga blå småpåsar från Hela Sveriges Varuhus används också. Vanligtvis utfodrar jag varje flock tre gånger per dag, men två hagar närmast gården får hö hela fem gånger om dagen, men jag återkommer med ett särskilt inlägg om det i afton ifall tekniken står mig bi (har vissa datorbekymmer).

En extra effektiviseringsbonus fick jag i att ena dunkens avsågade "lock" nu går att användas som pulka för att frakta dessa tunga säckar från höbalarna in till förrådet. Tidigare har jag burit dem en och en men nu kommer jag spara både tid och ork:

En lätt vända istället för två tunga!

2016-02-28 11:46 | 0 kommentarer

Här har jag lite bekymmer med att kommunicera med hemsidan, lägga upp foton etc. Det är inte så att jag tappat intresset för bloggen eller att inget händer, det är bara svårt just nu att få det som händer in på hemsidan För er som har Facebook rekommenderar jag att emellanåt kika in på Mánadis' Vildhäst AB:s sida där, för det är betydligt enklare att snabbt få upp bild och text direkt dit. Några enkla tryck på mobilen bara. Också rekommenderar jag att följa Gaspers utveckling på träningslägret i Bispgården, han är duktig och verkar vara på rätt väg.

Francesca och Midas busar i snön, bild från i onsdags när vi flyttade om elva av hästarna

2016-02-26 10:24 | 1 kommentarer

Ruslan och Mistjev ligger i snön och tankar solenergi

Sol och snö är rena ljusterapin, och hästarna tankar solvitaminer i de värmande strålarna. Mistjev fick hovvård i går förmiddag, och när vi tog in honom i vindskyddet var han alldeles varm på sidan han stått och solat, medan skuggsidan var kall på ytan (som pälsen är när den isolerar). Det märks att hästarna njuter åt att solen klättrar allt högre på himlen och det gör jag med. Inte för att jag lägger mig i snön som hästarna gör, men jag förstår dem. Varmt men flugfritt!

Det är som sagt inte så tätt med trafik längst vägen här. Men de brukar ändå inte idas kliva upp ifall det passerar någon bil.

2016-02-16 11:07 | 1 kommentarer

Snöig Mistjev

Ja hur mycket kan det snöa egentligen? Vitt, rent och fint, javisst, men nu håller faktiskt stängslen på att snöa över! Översta tråden som brukar vara i nivå med min haka är på sina ställen snarare i midjehöjd, och det känns lite sådär när vi dels har två busiga småfröknar med fasligt tät päls som inte riktigt respekterar strömmen i trådarna (helt enkelt för att de inte känner den), samt att vi just nu försöker få Leonid integrerad med de andra grabbarna. Ett projekt som tar mycket längre tid än vi tänkte först, och under tiden faller det mer och mer och mer och mer snö.

Mistjev och Ruslan kamperar ihop i väntan på att ansluta till de andra i Leonids hage.

De måste bara sluta jaga honom först

Nej så illa är det inte. Vi flyttade över Pavel i går lördag, numer går Tindra och Zenit i en egen hage och de tycker det är så lugnt och skönt. Det är som om de har en mysig kärlekssemester nu mellan Leonid och det kommande fölet. I dag fick Gagarin gå över till storebror Pavel och Leonid, och då fick de bägge äldre återigen sätta den kaxige lillen på plats. Pavel har dock fattat tycke för Leonid så han såg till att förekomma Gagarin och putta iväg minstingen så han höll sig på rätt avstånd. Men allt har gått bra, Leonid är trots allt ödmjuk när det gäller, så sist jag kikade i hagen lekte Gagarin och Leonid ihop. Nästa gång Stefan kommer hem är det dags att flytta över Mistjev och Ruslan till den lilla trojkan, och därmed är grabbflocken komplett.

Rund och fin

Tindra har fått sin drömska mammablick och fölet i magen verkar slutspurtat till färdig storlek och lagt sig till rätta. Jag gissar på första veckan i mars, men det vet man aldrig förrän efteråt. I dag fick hon sin sista pedikyr innan fölningen i alla fall, och det var jättejobbigt meddelade hon flera gånger. Men med tålamod och flera pauser går det bra, även om hon suckade högt så krånglade hon inte så farligt.

Inslagen i ett fint paket Högdräktiga ston utstrålar något speciellt.

2016-02-14 12:26 | 1 kommentarer

Det är så det kallas, ett bett som ligger i hästens mun och sitter på plats med ett träns runt hästens huvud. Lite snabbt förklarat. Själv föredrar jag huvudlag utan bett, särskilt på unga hästar men ibland kan det vara bra med bett och då vänjer jag hästen vid det. Inget fel på bett generellt, i många sporter är det en del av obligatoriska utrustningen, och när man visar häst för hand måste den ha bett. Av den anledningen tänker jag vänja Odessa vid bett under året då avsikten är att visa henne på sensommaren, men i dag var det Pavel som skulle prova betslet.

Tanken är att Pavel ska iväg på inridning så det är syftet. När han är inriden kanske någon vill köpa honom och eftersom det är vanligast att hästen har huvudlag med bett när man rider så tycker jag det är bra om han är van vid det. Bettlösa huvudlag har han haft vid flera tillfällen så det var bara mundelen som återstod. Då det är vinter valde jag ett gummiklätt då det inte blir lika kallt eftersom jag gärna vill hålla på ett tag med träningen.

Första gången tog han bettet ganska villigt men funderade på varför det inte gick att spotta ut. Jag trädde aldrig tränset över öronen utan höll bara i det en stund så han fick vänja sig. Andra gången var Pavel lite tveksam till att öppna munnen men gick med på det efter en liten stund. Samma procedur. Först tredje gången trädde jag på huvudlaget ordentligt (över repgrimman) och han pendlade mellan att inte bry sig alls och att grimasera en del. Han stod helt lös och hade inga ambitioner att gå iväg någonstans så jag passade på att ta ett par bilder i dimman.

Ett litet försök att försöka få in vänster bettring i munnen.

Tuggtugg..

Efter en stund var han helt OK med bettet och då tog vi en kort promenad i hagen.

Jo det gick ju lugnt och fint till, som det brukar göra. Han släppte försiktigt från sig bettet efteråt och stod kvar för att bli kliad. Betslingen kommer ske flera gånger till innan vi gör mer än promenerar, så det blir en högst naturlig del av hanteringen. Lillebror Gagarin ville som vanligt också vara med så även han fick prova bettet, dock utan att vara fotomodell. Vi fick nöja oss med att hålla i vuxen-huvudlaget som ännu är för stort för den nättare treåringen. Kul att viljan finns ändå!

2016-02-09 17:27 | 1 kommentarer

Byter luft. "Hej, hur mår du?" på hästiska

NH är kort för Natural Horsemanship, och brukar översättas till hästmannaskap på svenska vilket jag inte är riktigt överens med. Inte efter de här åren med basjkirer, jag skulle hellre kalla det för naturlig hästkommunikation. Jag vet inte riktigt vad en endagars-clinic i kommunikation skulle kosta, men säg 650-1400 kronor inklusive lunch och fika, lägg till resa och eventuellt inhyst hjälp hemma under tiden (vilket är aktuellt i mitt fall). Gratis påstår jag inte att det är, men att  låta en tio månaders basjkirhingst ta emot en blivande flockmedlem i form av en fyraårig valack är verkligen en sann lektion i naturlig hästkommunikation. Varje sådant möte, och även andra händelser i flocklivet hjälper mig i mitt sätt att prata med basjkirerna. 

Pavel och Leonid

Det är dags för Leonid att lämna sin familj och möta den stora världen. Mamma väntar ett nytt föl, och vi har fått möta en helt ny situation här i och med Leonids separation. Vi har aldrig separerat ett föl från en så minimal flock. I vanliga fall flyttar vi mamman och låter fölet gå kvar i den övriga flocken för att sedan antingen flytta eller att nya medlemmar introduceras i flocken för vidareslussning. Här vart det annorlunda, för att ta bort mamman skulle innebära att endast hingsten Zenit skulle vara kvar att ta emot nya "kompisar", och det är högst olämpligt att släppa in en flock valacker till ett sådant par.

Ringdans

Vi ställde in föräldrarna i stallet och introducerade Pavel för Leonid. Första dagen var Leonid så kaxig, så istället för att hålla sig på sin kant sprang han fram mot Pavel, räckte ut tungan och sprang sedan iväg för att undvika vidare samtal. Så gör man inte, så Pavel jagade runt Leonid till han ställde sig i sitt lilla hörn. Där fick Leonid vara ifred tills han lärde sig hyfs. Jag är ändå imponerad över att Pavel angav en plats som innefattade en liten hög med hö, det är långt ifrån alla som är så generösa vid sådan fräckhet.

Timmarna gick, vi kom inte längre än så. Leonid höll sig på sin spelhalva (snarare tjugondel) och Pavel på sin, så vi lät Pavel gå hem till sig och släppte ut Tindra och Zenit igen.

Dagen efter var det helt annorlunda. Leonid visade hyfs och fick genast äta tillsammans med Pavel. Det fanns fem högar, och när de bekantat sig började de dela på en av dem. Så gick Leonid iväg till en annan hög, men då sa Pavel: "-Din hög är vår hög och då är det min hög."

OK, de började äta, men strax försökte Leonid ställa sig mitt i höet. Pavel flyttade sig inte utan började intensivt klia sig mot Leonid, vilket är allt annat än artigt. En fräckhet bemöts med en annan. När Leonid ignorerade det faktum att han reducerats till ett träd man kliar sig på tog Pavel hela sin kropp och flyttade resolut Leonid åt sidan. Sedan åt de en stund, sedan gick Leonid till en ny hög och samma procedur inleddes. Fascinerande för en kommunikationsnörd som jag.

Föl har ett tydligt sätt att säga att de är små. De gapar och smackar väldigt tydligt, och det betyder "jag är liten". Det kan också betyda "jag är liten så jag tänjer gränserna. Jag biter dig lite för jag vet inte bättre". Men det gick inte Pavel med på, "-Så liten är du inte!!" och efter det var de vänner igen. Tydliga gränsdragningar är viktiga, men det gäller ju att man ifrågasätter dem för att befästa dem. Fullt naturligt.

Det jag väntar på är en riktig konflikt, för en sådan kom aldrig på andra dagen utan de lattjade mest. Leonid fick ganska stort utrymme för Pavel har stort tålamod trots mycket integritet. Tiden gick och vi hamnade åter i ett status quo, så vi återbördade Pavel och lät Tindra och Zenit komma tillbaka. Nu får de gå så i veckan som kommer så separerar vi dem på riktigt kommande helg. Känns som om Leonid är redo.

Så brukar vi inte göra, utan separationen är som att dra av ett plåster. Snabb, (i viss mån) smärtsam och oåterkallelig. Nu blev det annorlunda för vi fick tänka om under resan. Det är väldigt utbildande när sådant sker, det är en utmaning att tänka om och lösa problemet, vilket hästarna och vi gjorde. Vad finns kvar att lära om man vet allt? För oss är det A och O att ta fram trygga individer, så det får hellre ta tid, bara det blir rätt.

Kompisar

2016-02-06 17:35 | 2 kommentarer

De som känner mig vet att jag är en höst- och vintermänniska, och det innebär förstås att jag inte direkt är en vår- och sommarmänniska. Tvärt om faktiskt,och personligen tycker jag det är tur att det finns folk som gillar olika årstider. Men just i år ser jag fram emot sommaren eftersom vi planerat mycket som rör verksamheten. En ridbana bland annat, den längtar jag väldigt mycket efter och jag kan leva på gröt ända fram tills den står färdig att användas om det är så. Ridbana är inte gratis, men i gengäld kommer den göra så mycket för gården och verksamheten så det är klart värt det!

I måndags gick jag och stegade ut ridbanan för ungefär tredje gången sedan platsen blev bestämd, nickade förnöjt och klappade Pavel som följde mig runt där jag klev med lustiga steg som jag försökte få till en meter långa per styck. Då jag ändå var ute och stegade och låtsasbyggde började jag gå runt den blivande sommarbeteshagen för Zenits (växande) flock, en fin hage som får skogsäng, skog och rinnande vatten. Det var ganska kompakt med snö, så gångstilen blev lustig av andra orsaker. Och riktigt jobbig innan jag till slut kommit mig fram till skogspartiet. Men det kommer bli en riktigt bra sommarhage, en sådan vi drömt om.

Zenits nuvarande vinterhage -som han fram till veckoslutet delar med Tindra och gemensamme sonen Leonid ska byggas ut, och även om den redan nu är gårdens bästa hage kommer den inte bara bli bättre utan rätt mycket större. En rolig hage för fölen att bo i första vintern, rätt så varierande.

Mer hagplanerande hann jag inte den dagen för jag hade förstås riktigt jobb också, men jag hade tänkt mig att tillsammans med hunden skida ned till några "gammlägdor" i närheten, som en granne nämnt kanske skulle passa till sommarbete. Det tänkte jag göra på tisdagen, men då kom det en väldig massa snö ivägen. Schemat för tisdagen fick strykas helt från sådant utanför rutinerna och helhjärtat ägnas åt skottning av kompakt snö samt riven is i snöröjningens spår. Skidplanerna fick läggas på is, för strukna scheman bör jobbas igen på något vis.

 Onsdagsförmiddagen inleddes tidigt med att prova en annan sadel på Francesca. Märkligt nog tycks jag enbart ha sadlar för hästar med manke numer, och sådan saknar Francesca (och många basjkirer med henne), men jag har ett par bomlösa som gärna formar sig, och då de inte är så mycket använda provar jag gärna nu när hon mest bara ska skritta i den djupa snön med mig på för att få till lite muskler för mer ridning.

 Hon fick gå bettlöst också, och jag skrittade henne i hagen. Midas följde med ett par varv, och det var ju bra för jag har tänkt prova ha honom som handhäst så småningom. Om jag vågar. Mycket snö i hagen, och underst is men den märkte vi inte av. Midas ställde sig vid stängslet och vi skrittade på ett bra tag i olika varv och formationer.

För några år sedan var jag med på så kallad njuta-ridning i Gideå. Det var lektioner i skritt där man fick vara riktigt medveten om varje bit av kroppen, även inre delar. Hur varje del av benet kändes mot hästen och sadeln, sedan andra benet och så vidare. Väldigt nyttigt och jag tar gärna tillfället i akt och rider medvetet när vi skrittar runt där i hagen. Min sits är inte korrekt alla gånger (särskilt nu när det var så länge sedan jag red ofta) och i brist på en instruktör som kan korrigera mig känner jag medvetet genom kroppen och hur det känns när det är rätt. För jag vet ju mycket väl var det brister, var slarv blir en ovana när jag själv är ovan.

 Eventuellt genererade den medvetna skritturen i massor av god energi, för resten av dagen rann undan i ett effektivt huj. Både inställda och inplanerade saker hanns med, så när eftermiddagspasset var avklarat blev det en skidtur ändå! Dock inte över de snötäckta gammlägdorna, utan en sväng i skogen och sedan mest längst vägen. Miko har inte dragit förr, och dels var det för jobbigt att ta sig fram där snön blev djup och dessutom vill hon helst gå fot. Dock verkade hon fatta galoppen (haha) när vi hade utför på väg hemåt. Inte så att hon drog särskilt mycket men hon gick på replängds avstånd i alla fall så det kommer kanske. Hon är duktig på att särskilja utrustning, så hon lär inte sluta gå fot för att hon lär sig dra.

Tog som vanligt inga bilder när jag red, så det får bli en bild från tidigare njutaridning fast på Tova i Västergissjö. Barbackapad istället för sadel i och för sig, men det är ju inte så dumt det heller för att skritta medvetet.

2016-02-03 17:00 | 1 kommentarer

Första februari bjöd på gryningsljus under första jobbpasset ute (ca 05:30 till sju), nya stämmor bland fågelsången och även bad! I grabbarnas hage beslutade man sig nämligen för att det var dags att premiärbada när solen lyste så grannt så de plaskade ur allt vatten ur sin tunna. Mest skyldig såg faktiskt Mistjev ut som hade droppar i hela sin långa pannlugg och man, som om Näcken dekorerat sin bäckahäst med massor av glaspärlor.

Jag tog inga bilder, men råkade på tre år gamla bilder på Gasper som vinterbadade:

Plask, plask, plask, plask. Badkompisen heter Adilliya.

"-Åh, en kamera!" Gasper tränger lite burdust förbi mamma Minotschka.

Tänk att han varit så liten. Vad gäller Gasper så går det bra i Bispgården. Han tar det mesta med ro och verkar vara enkel att jobba med, så det känns som om de är på rätt väg med inridningen. Bara att hoppas det fortsätter så.

2016-02-01 18:24 | 2 kommentarer