Det är få saker som gör mig så lycklig som när jag får se det där ögonblicket när poletten trillar ned hos en unghäst. Särskilt om det gäller en som tar god tid på sig, oavsett orsak. Mistjev var hopplös som liten. Ovillig, ofta på dåligt humör, jobbade hårt för att slippa undan, men så en dag trillade polletten ned och genast hade han vikt in på vägen att bli en trevlig häst. Givetvis har jag selektivt minne och bär med mig ytterligheterna, men jag trodde knappt det var sant när det började ske. Han var ju en av första årskullen också, så jag var ofta förtvivlad över det som jag såg som misslyckanden. Få hästar har lärt mig så mycket som Mistjev. Men det var inte om honom jag skulle skriva, utan några systrar.
Mistjev har en halvsyster som är ett år, och även hon har ärvt sin mors attityd. Inte rädd för något, men ofta ovillig och försöker komma undan. På senaste tiden har det dock hänt något drastiskt. Beroza har upptäckt hur roligt det är att lära sig nya saker, och att det snabbt lönar sig att vara tillmötesgående. Det är mycket mindre jobbigt att vara lydig än att lägga energi på att smita undan. Poletten trillade ned!
I dag råkade det bli lite spontan träning med ett halsband (ett sådant som kor har, ett brett, kraftigt i nylon) i stohagen. Beroza är verkligen klipsk, och det är så roligt när hon använder det till något produktivt. Vips så böjde hon sig åt sidorna när jag stod vid bogen (mina ben vid hennes framben) för att liksom trä på sig halsbandet, och sedan visade hon hur duktig hon blivit på att ge efter för tryck. Vi som inte ens övat det, och hästar -i synnerhet unga sådana, är liksom kor mottrycksdjur. Trycker man möter de gärna upp trycket med mer tryck, eftergiften (att trycket lättar) lär de sig efterhand. Och där stod hon och gav efter hur lätt som helst i framdelen åt bägge håll, helt lös i stora hagen med en massa annat att göra om hon hade lust. Men just då hade hon lust att vara med mig.
Jag dokumenterar nästan aldrig när jag tränar småttingar, utan försökte få till en bild lite senare när jag fyllde på vattentunnan. Det var ju lika svårt som vanligt, och på första bilden kom äldre halvsystern Odessas huvud med i bild:
- Oj, det ser ju ut som de är lika varandra, tänkte jag när jag tittade på kortet. Det är de ju inte så jag försökte ta en bättre bild:

Olika..
Nä, det gick inte bra att dokumentera deras stora olikheter med mobilen, men jag som ser dem varje dag tycker att de på sin höjd är lika som hallon och hjortron. Beroza är nättare, har mycket smäckrare huvud, och medan Odessa bär en massa röda nyanser är Beroza väldigt grå. Odessas pappa Gastroler var fux, men det finns inget rött i Zenit eller Hinica. Odessa är ljusare i man och svans, och har en väldigt vacker stjärn, formad som en ruter eller diamant, förutom vilttecken har Beroza inga vita tecken.
Men om Beroza får samma helvita vinterkappa som Odessa brukar få, då kan det bli lite knepigt att få med sig rätt häst om man har bråttom. Då blir man kanske förvånad ifall grimman inte passar för dagen 😉

Övriga Berozabilder såg ut som vanligt
2016-10-18 17:11 | 0 kommentarer