Långa skuggor och glitter i sjön

Vintertid. Även om jag älskar höst och vinter så känns det alltid dystert när det är dags att ställa tillbaka klockan en timme, tiden mellan omställningen och advent kan bli väldigt mörk om det inte kommer snö. Men bara det inte regnar är jag nöjd. Jag har vant in mig själv och hästarna med 15-20 minuter åt gången, så i morse ringde väckaren klockan fem, och jag hade ändå fått ytterligare 20 minuters sovmorgon motför i går då den ringde 05:40.

Många är vi entreprenörer som ofta önskar oss fler timmar på dygnet, och en gång om året händer det! En extra timme läggs till de 24, och den timmen fyllde vi med lite unghästträning, verkning och stängsling. Även om jag personligen önskar sommartid året om så tar jag tacksamt emot den extra timmen just den söndagen. Tack och bock! 

För Zeniya är det ingen större skillnad på sommar- och vintertid

Allt har sin tid, sommar och vinter har sina. Nu väntar november, sedan advent och nytt år. Jag hoppas verkligen snön snart lägger sig över lägdor och skog här, ljus och glitter, ingen mockning mer. Och jag räknar ned tills jag åter får ställa fram klockan till MIN normaltid. Ifall jag räknat rätt är det 21 veckor kvar tills det är sommartid igen.

2016-10-30 14:43 | 1 kommentarer

Rätt vanlig bild på unga basjkirer

Efter en väldigt torr höst kom det lite regn under två dagar. Här verkar backen redo för vinter, för inget vatten sögs ned i jorden utan allt har stannat ovanpå och på väldigt många ställen blivit till lera. Lera som inte endast stannar i hagarna, på gården, i hästarnas pälsar, utan följer med kläder, skor och djur inomhus. För mig blir mockning och jobbet att förse fyra flockar med fräscht vatten extra styrketräning, men i morse fick jag för mig att jag hade lite tid över och tog itu med att reda ut och befria några hästmanar från lera och tovor. Sedan fanns inte tid över till mycket annat än vanligt jobb.

Projektet med Mistjev (där inridning och dess förberedelser ingår) har mer eller mindre stannat av. Det finns ingen tid alls till den träning som krävs, är det inte bygge av vindskydd så är det hovvård, stängsel och annat. Dessutom har vi ett och annat projekt med boningshuset som ligger på, så allt jag gör om dagarna är att slita och släpa med det nödvändiga - som för närvarande tar väldigt mycket tid. Det är inte långa stunder mellan 05:30 och 20:00 jag är ledig, men jag kommer slippa en väsentlig del av det när snön äntligen kommer. 

Solen visade sig på onsdagen

Vad gäller Mistjev är han min egen häst, så det spelar egentligen ingen roll om han inte är inriden förrän han är nio. Då är det 2021, och en önskan är att jag vid det laget har slitit klart så jag kan jobba med mer vettiga saker. Förhoppninsvis finns det personalutrymmen så jag kan ha någon anställd, och när jag två år senare fyller femtio så kanske jag och Mistjev äntligen kan leka husarkrigare i skogarna. Jo drömma kan jag ju alltid göra medan jag tar sats för att springa uppför gödselstacken med ännu en skottkärra fylld med blöt hästdynga och flytande lera.

Mattes häst

❤️

2016-10-26 16:17 | 1 kommentarer

På söndag förmiddag flyttade vi Leonid och Gagarin till sjukhagen. Inte för någon slags behandling eller rehabilitering, utan endast som miljöträning. Leonid ska förstås inte behållas som hingst, och det vore bra om han och en snäll kompis kunde gå för sig själva första dagarna efter kastration. "Sjukstugan", dvs det mindre vindskyddet med veranda är också ett bra ställe att utföra ingreppet då det är renare, ljusare och fräschare än stallet. En klar fördel är om man checkar av att de berörda hästarna tycker sjukhagen är ett ok och tryggt ställe att vistas på innan själva ingreppet så det var därför vi ledde dit de två unga grabbarna.

Egentligen är Leonid mest kompis med Ruslan, men de två småhingstarna drabbar ihop emellanåt för att mäta sina krafter, och även om de inte skadar varandra är tanken att den nyblivna valacken ska ta det lugnt medan han läker, och då är Gagarin det bästa valet av sällskap i just det här fallet. Sjukhagen är liten och det finns inte mycket att roa sig med där, det finns liten plats för konflikter.

De två tyckte sjukhagen var bra. Ett eget litet hus och eget hö. Det är endast en liten grusväg mellan hagarna så kompisarna såg de hela tiden, och de brydde sig inte så mycket om varandra. Förutom att Mistjev var aningens missunnsam över mängden mat som uppenbarligen fanns i sjukhagen. Leonid och Gagarin fick gå i sjukhagen tills lunchutfodringen, då ledde vi hem dem. De ska få byta hage fler gånger innan det är dags.

 Jag kom att tänka på alla de gånger som veterinärer rutinmässigt ordinerat boxvila när en häst drabbats av något. Som när Maronya var ett och drabbades av en ligamentskada, de danska distriktarna beordrade mig att se till att Maronya stod i box. En ettåring som är född i lösdriftsflock, levt hela sitt korta liv ute med sin viktiga flock. För den hästen är det absolut inte säkert att den företar sig vila om man skiljer den från de andra och stänger in den i en box, tvärt om blir den troligtvis ytterst stressad och risken att hästen skadar sig själv i sina försök att finna sin trygga flock igen är överhängande.

Där är det förstås mitt fel att jag inte tränat ettåringen, och i just det fallet hade jag inget stall. Det existerade inga boxar. "Bygg en hage i hagen då," sa veterinärerna. "så liten att hon inte kan röra sig, hon ska vila." Den ordinationen gav de dessutom utan att ha en aning om vad som var fel på hästen! Visst, Maronya fick gå i en liten hage alldeles bredvid sin flock, och en kvart senare hade hon brutit sig tillbaka in till de andra och där fick hon gå. En vecka senare kunde man inte ens ana att hon varit skadad.

Fast vi numer har stall så tränar jag inte basjkirerna i att "boxvila". Jag har några få som uppskattar att stå i box timmar, dagar i sträck och vila. Vid närmare eftertanke tror jag att jag har en basjkir som uppskattar det, Tova. Men jag kan åtminstone hålla på och flytta om unghästarna så de är ok med att gå i sjukhagen och ha det bra. Och det gick ju fint i dag med.

Gagarin med Mistjev i bakgrunden.

Raketbläsen.

Leonid växer för varje dag som går.

 Samsas om maten. 

2016-10-23 16:08 | 0 kommentarer

Det är bättre att skänka pengar direkt till cancerforskning än att dela hjärtan på fb och köpa rosa grejer. Men utöver det vi annars gör för forskning och välgörenhet var det dags att fylla på spånförrådet, och det fanns ju ingen anledning att inte välja rosa:

2016-10-21 21:40 | 2 kommentarer

Det är få saker som gör mig så lycklig som när jag får se det där ögonblicket när poletten trillar ned hos en unghäst. Särskilt om det gäller en som tar god tid på sig, oavsett orsak. Mistjev var hopplös som liten. Ovillig, ofta på dåligt humör, jobbade hårt för att slippa undan, men så en dag trillade polletten ned och genast hade han vikt in på vägen att bli en trevlig häst. Givetvis har jag selektivt minne och bär med mig ytterligheterna, men jag trodde knappt det var sant när det började ske. Han var ju en av första årskullen också, så jag var ofta förtvivlad över det som jag såg som misslyckanden. Få hästar har lärt mig så mycket som Mistjev. Men det var inte om honom jag skulle skriva, utan några systrar.

Mistjev har en halvsyster som är ett år, och även hon har ärvt sin mors attityd. Inte rädd för något, men ofta ovillig och försöker komma undan. På senaste tiden har det dock hänt något drastiskt. Beroza har upptäckt hur roligt det är att lära sig nya saker, och att det snabbt lönar sig att vara tillmötesgående. Det är mycket mindre jobbigt att vara lydig än att lägga energi på att smita undan. Poletten trillade ned!

I dag råkade det bli lite spontan träning med ett halsband (ett sådant som kor har, ett brett, kraftigt i nylon) i stohagen. Beroza är verkligen klipsk, och det är så roligt när hon använder det till något produktivt. Vips så böjde hon sig åt sidorna när jag stod vid bogen (mina ben vid hennes framben) för att liksom trä på sig halsbandet, och sedan visade hon hur duktig hon blivit på att ge efter för tryck. Vi som inte ens övat det, och hästar -i synnerhet unga sådana, är liksom kor mottrycksdjur. Trycker man möter de gärna upp trycket med mer tryck, eftergiften (att trycket lättar) lär de sig efterhand. Och där stod hon och gav efter hur lätt som helst i framdelen åt bägge håll, helt lös i stora hagen med en massa annat att göra om hon hade lust. Men just då hade hon lust att vara med mig.

Jag dokumenterar nästan aldrig när jag tränar småttingar, utan försökte få till en bild lite senare när jag fyllde på vattentunnan. Det var ju lika svårt som vanligt, och på första bilden kom äldre halvsystern Odessas huvud med i bild:

- Oj, det ser ju ut som de är lika varandra, tänkte jag när jag tittade på kortet. Det är de ju inte så jag försökte ta en bättre bild:

Olika..

Nä, det gick inte bra att dokumentera deras stora olikheter med mobilen, men jag som ser dem varje dag tycker att de på sin höjd är lika som hallon och hjortron. Beroza är nättare, har mycket smäckrare huvud, och medan Odessa bär en massa röda nyanser är Beroza väldigt grå. Odessas pappa Gastroler var fux, men det finns inget rött i Zenit eller Hinica. Odessa är ljusare i man och svans, och har en väldigt vacker stjärn, formad som en ruter eller diamant, förutom vilttecken har Beroza inga vita tecken. 

Men om Beroza får samma helvita vinterkappa som Odessa brukar få, då kan det bli lite knepigt att få med sig rätt häst om man har bråttom. Då blir man kanske förvånad ifall grimman inte passar för dagen 😉

Övriga Berozabilder såg ut som vanligt

2016-10-18 17:11 | 0 kommentarer

 Höst är säsong för väderspåmän, och det pekar visst på att det blir riktig vinter över landet. Landet som är långt, jag minns inte hur vintrarna varit i andra delar av landet, men vi har genomlidit tre rätt milda vintrar efter tre bistra. Milda med mycket regn och blåst, och snö som töats/regnats och blåsts till skridskois.. Då föredrar jag lagom(dvs rätt mycket) med snö och kyla. Blåser det inte kan det egentligen vara hur kallt som helst utan att det bekommer mig eller hästarna.

Slutet på januari 2012, Tova med Adilliya i magen, bara någon dag innan fölning.

 Det vräkte ned massor av snö i slutet på januari 2012, och efter Adilliya föddes sjönk temperaturen till under -30° flera nätter i rad. Inte brydde sig hon om det, nej hon diade två gånger i timmen, åt träck och sov hellre i snön än i höet som fanns i generösa drivor. Vinteroverallen satt ju på när hon föddes, och mamma Tova skötte om som sig bör. Då var det vargavinter.

 Nu blev jag inte särdeles imponerad över att det delgavs i en tabloid häromdagen att Danmarks meterologiska institut förutspått att det väntas snö i Skandinavien både under december och januari, men det har känts ett bra tag nu som om det är vargavinter att vänta här i trakten. Sommaren och hösten har varit intensiva med explosioner av blommor, bär och svamp för att sedan tvärt avslutas. Väldigt lite nederbörd (vilket jag bugar och tackar för) gjorde att de flesta löv i träden helt enkelt torkade och blåste bort. När det ska brinna av granna färger både i träd och på backen ser det snarare ut som i slutet på november.

 Nederbörden som uteblivit kommer så småningom, och jag håller alla tummar för att den kommer som snö istället för regn. Det är inte roligt att vara hästbonde när det vräker ned regn veckor i ända under mörkaste perioden. Förstörda hagar och evigt mörker, lera och förtvivlan, extra utfodringar och hö som förstörs. Nej, då skottar jag hellre snö emellanåt och gläds över att jag inte behöver mocka förrän i maj.

 Nåja, väder blir det, det kan vi inte göra något åt. Dock kan vi vara tacksamma över att bo i ett hörn av världen som oftast är förskonat från större väderkatastrofer, hur vi än tacklar de skiftande årstiderna. Ibland funderar jag över alternativen. Hästarna ser ut att vara väl förberedda på bister vinter, för på någon vecka ökades höstpälsen på och blev rejäl vinterpäls. En del liknar snarare mammutar är basjkirer, så de lär nog klara sig tills den skira försommargrönskan bjuder på nya, gröna strån.

2016-10-16 16:39 | 1 kommentarer

Gagarin och Mistjev, eld och stål i glittrande frost. Höst när den är som bäst!

Fullt upp den här veckan, det har varit extraarbeten varenda dag men trots allt flutit på bra. Då ska man inte klaga, och vädret har inte gått att klaga på heller minsann. Molnen lättade så kvällarna har bjudit på tilltagande månsken och morgnarna massor av glittrande frost. Helt underbart, och hästarna trivs. Inte är det konstigt att det här är min favoritårstid?

Ännu en solig och varm dag

Det har inte blivit av att fylla på i bloggen. Jag får be mina få trofasta följare om ursäkt, men det har som sagt varit mycket jobb (vilket inte är så intressant att delge sig av), och när jag väl landat en stund i en hage har det varit upplevelse eller träning, och jag har inte dokumenterat ett dugg! Det är underskattat att uppleva och minnas tillfällen i kroppen och huvudet istället för på en skärm. Min stund. Min hästs stund. Inte tittar Mistjev på en skärm sen för att veta vad som hände.

Två småhingstar, Leonid ett år och Ruslan, två år

Torsdagsmorgonen var bedövande vacker så jag tog tillfället i akt att fota grabbarna när de mumsade i sig förmiddagshö -de får mat fem ggr/dag. Varmt och kallt samtidigt i bilderna, och glitter överallt. Nu börjar åtminstone jag se fram mot vintern. Verkligheten gjorde sig påmind igen, så nu när bilderna äntligen hittat bloggen är frostnätterna över för den här gången. Vilken tur jag dokumenterade 😉

Man får passa på innan glittret smälter bort

❄️

2016-10-14 16:23 | 1 kommentarer

Ser ännu inte mycket ut, men snart nog är det ett rejält vindskydd

Ja det råder byggboom här i Trehörningen, det byggs hela tre vindskydd som ska stå färdiga innan året är slut. Första bilden är grundarbetet på ett finfint vindskydd bakom ladugården, i det som är vinterhage för Zenit med flock. En stuga med två öppningar, takad veranda framtill, och ännu en taklösning på ena sidan som också blir liksom en gång in till stallet. Genom åren har vi lärt oss att det inte spelar någon som helst roll hur stort eller litet vi bygger, det är flocken och deras dagsform som bestämmer hur många hästar som får plats inne. Ett sto kan barrikadera sig i timmar medan åtta basjkirer står utanför och vill in, och dagen efter får det hur lätt som helst rum nio basjkirer inne. Därför försöker vi bygga så flockmedlemmar även kan få skydd runtomkring själva huset så att säga.

Det som tar mest tid är grunden. Ingen yta är plan, det förstår ju vem som helst, och vi bygger gärna där det är lite lutning till fördel för avrinning vid snösmältning och nederbörd. Då får man bygga upp och göra det vattenpassjämt med grus och sand som vi turligt nog får hitfraktat från en by i närheten. Det tar tid men det blir bra! Tanken är ju att det ska hålla i många år.

Ruslan utanför sitt nybygge

Ni minns kanske att vi kom hem till ett av stormen havererat vindskydd efter sommarpremieringen på Wången? Inte mycket material gick att rädda, men nu står ett halvfärdigt vindskydd i den hagen fast på en bättre plats alldeles bredvid. Själva huset är nästan klart, det är bara en öppning till som saknas, samt lite råspontpanel. Sedan ska en takad veranda byggas och ena kortsidan får en välbehövlig vägg som skydd mot västanvinden. Det var den som saboterade förra huset..

Mistjev och Gagarin

Ruslan och Gagarin bäddar med det nya spånet

Det här ska också bli vindskydd med två öppningar samt takad veranda

Hagen längst ned mot sjön ska också berikas med vindskydd, och i den hagen ska Gasper och Firma bo under vintern. Vi har svårt att frakta dit grus och sand, så det huset får stå på jordankare. Virket längst ned håller längre då det slipper direktkontakt med underlaget, och det kan blåsa nästan hur mycket som helst utan att anläggningen riskerar lätta, så det är bara fördelar med det också. Även om alla lurviga basjkirer helst vistas utomhus (förutom sommartid) känns det bra att alla vindskydd snart är på plats. 

2016-10-09 15:56 | 1 kommentarer

Mjuka, fina, snälla lilla Elisjka. En så mysig fölunge, och i dag fick hon stå i box igen medan Hinica och Tova fick hovvård, sedan var det dags för henne att få all uppmärksamhet. Fölgrimman har blivit väl liten, så ponnygrimma provades ut. Hur tänker de som syr ponnystorlekar efter en stor grimma, med samma grova material och samma storlek på beslag som för en ardenner..? Men stumpan-pumpan var söt i svartorange, som numer förknippas med oktobers avslut med spöken och.. ja, pumpor passande nog. Men hon kommer få en annan, nättare ponnygrimma.

Alla hästar får stora pupiller inne, men då Elisjka har ljusblå ögon märks det extra tydligt.

Vi borstade och lyfte lite på hovarna runtom. Elisjka påminner en del om Odessa som liten, lillgammal och obrydd. Trygg i sig själv och hon blir väl uppfostrad, inte minst av pappa Zenit som är ordningsman i sin välorganiserade lilla flock. Vilken ynnest att låta föl växa upp första tiden med pappa, tänk om det var möjligt varje gång. Elisjka och Zenit får mig att minnas Adilliya och Gastroler för fyra år sen. 

Tänk att jag fick en någorlunda bra bild på Elisjka i boxen i dag. De flesta såg ut såhär:

2016-10-08 16:46 | 0 kommentarer

Efter alla gråa hår vad gäller mitt förra inlägg med filmklipp går jag över till vita hår. De som kommer med åldern, av klokskap. För nog tror jag Tovas allt fler vita hår som breder ut sig i hennes ansikte kommer av all erfarenhet. Tjugoett (och ett halvt) är min fina ryska madam, och hon är väldigt speciell. Jag är den enda människa som hon söker sig till, den enda hon låter hantera sig ifall det inte gäller sådant som hovvård eller veterinärbesök. Men vackra föl får hon, och hon orkar helt klart bära fram ett par till med rätt omsorg.

De flesta vita hår är under pannluggen. Tova är till skillnad från sina döttrar en rätt så ofrivillig fotomodell, och vi har en överenskommelse om ömsesidig respekt.

De vita blir fler för var dag tycker jag, och de klär henne. Nu när hon bär föl i magen blir hon också väldigt harmonisk. Hon har ett sådant lugn i blicken nör hon är mamma, det är verkligen hennes kall i livet. Själv har jag andra kall i livet, att föda upp basjkirhästar var ett oväntat sådant. Har själv begåvats med ett stråk av vita hår som jag är stolt över, de visar ju hur klok jag blivit.

2016-10-07 17:54 | 0 kommentarer

Nu har jag slitit mitt hår över att det omöjligt går att lägga in filmklipp i bloggen lika enkelt som det är att lägga in bilder. Ni som inte har Facebook eller Instagram har missat några filmer där jag cyklar på en gammal cruisingcykel i hagen med en morotshink för att grabbarna skulle följa med. Tror egentligen hinken var onödig, de följde gärna ändå, men som incitament den här första gången var det skoj ändå.

Att faktiskt få in filmerna är för krångligt för mig och mina knappa resurser (tid är också en viktig resurs) så jag fixade ett Youtubekonto för att åtminstone kunna länka filmklippen. Jag länkar klippet i en rubrik så kommer förklaringen för klippet under. 

Cykla med unghästar dag ett försök ett.

Ruslan är den som först inser konceptet och gärna följer matte på den skramliga, oväxlade cykeln över det knöliga och kuperade underlaget. De tre andra går först till husse för att kolla vad han gör, men följer sen efter. Jag tror dock aldrig att ettårige Leonid fattade det där med hinken, han sprang liksom bara med.

När jag såg filmen så tänkte jag på hur Leonid skjutit i höjden. På filmerna (även de jag inte lagt upp) är han högre än både Ruslan som är två, och Gagarin tre år.

Mistjev är missunnsam.

Ruslan var den enda som tordes ta morötter ur hinken medan cykeln var i rörelse. Mistjev tycker Ruslan ska ge tusan i morötterna, för då blir de andra (läs; Mistjev) utan sen vilket vore katastrof. Därför försöker Mistjev skrämma bort Ruslan -utan större framgång. Vem hade trott den store ståldraken inte tordes ta ur hinken medan cykeln rör sig?

Lycka till med att se filmerna. Jag fick tre nya gråa hårstrån och förlorade säkert trekvart av mitt liv som jag aldrig får tillbaka i mina mer och mindre fruktlösa försök att lägga in dem 😉 Men jag kan rekommendera att cykla med hästar om man har möjlighet, det är roligt och alla får motion. För mig var det rast, en jättetrevlig sådan.

2016-10-07 17:21 | 0 kommentarer

Det var länge sedan jag lade ut några bilder på ettåriga tjejerna Beroza (som betyder björk) och Zeniya. Det är oftast så att det är någon slags träning när vi håller på med dem, eller så myser vi med de kelsjuka två när det mockas, och då blir inga bilder tagna. Men i morse blev det två bilder på väninnorna så håll till godo:

Jag vet ingen häst som inte klär i turkost, Beroza är förstås inget undantag.

2016-10-02 15:30 | 0 kommentarer