Rengjord, omlindad och underkastad boxvila 

Sjunde juli är vår bröllopsdag, och vår sjunde inföll äntligen på en fredag så vi skulle få fira ihop. Torsdagen hade ägnats åt att jobba extra och över för att få vara så ledig som möjligt på  vår dag. Innan utflykt med champagnebrunch skulle vi mocka hagar och fixa det sista, dra in lite sly till hästarna som inte är på bete och fylla vatten. Stefan började med att gå till beteshagen för att se om grabbarna, och där ändrades våra planer helt. Men vilken tur jag jobbat undan!

Där stod Ruslan och betade obekymrat med de andra, men med ett riktigt otäckt sår på ena frambenet (bild på såret kommer nedan, vill varna i förväg även om såret där är väl rengjort). Efter en kort undersökning där jag spolade såret med saltlösning och kollade hur han rörde sig ringde jag efter veterinär och sedan fick vi sopa schemat rent och skriva nytt. Ruslan togs upp till stallet och fick stå i ren och fin box i väntan på veterinären efter en rätt lång promenad förbi två hingstar med sina ston och ett stort, hiskeligt spöke! Nämligen stora skäcken Tromb (sommargäst) som rusade fram mot stängslet iförd sin vita flughuva, Ruslan sa att han aldrig sett något liknande.

Bild på såret:

Rakad och rengjord

Det ser ut som om Ruslan fastnat i något. Vi har verkligen gått igenom beteshagen när vi gjorde den ifjol, och vi drog bort kvarlämnade fynd i form av rep, stängseltråd och en dragg, men vi har uppenbarligen missat något. Såret är "gammalt", det vill säga att det nog hände efter torsdag förmiddag, så flikens överdel var redan "död" så att säga. Såret hyfsat rent, men det är för tidigt att säga ifall senor tagit skada på något vis. Det går inte att lokalbedöva där och då skadan redan läkt under flera timmar gjorde allt sammantaget det omöjligt att sy, så det blev ett rejält omslag istället efter noggrann rengöring.

Då återstod bara att flytta om hästar, för även om Ruslan är van att stå inne ett tag så är en flera dagar lång boxvila en nyhet. Boxvila kan lätt bli boxstress eller rent av boxmelankoli för en liten snäll vildhäst som hellre är med flocken. Efter snabbt överläggande beslutade vi att lille Leonid, två år var det bättre alternativet för sällskap inne, och de två andra grabbarna skulle få gå i Hemmahagen. Vi gjorde så, och tog hem grabbarna från betet, ledde ned Gaspers flock till betet och lät Zenits flock få Gaspers hage. 

Inte jättelätt att fota Ruslan i boxen..

Leonid är en timid liten tvååring som nu får chansen att äta upp sig i boxen med obegränsad tillgång av grovfoder som han själv fogar över. Vi hoppas han nöjer sig med det och låter sig stå inne och vila ett tag.

Stefan fick köra in på Granngården och köpa spån och vattenhinkar för box, jag satte igång med att göra det som skulle vara gjort till nio i morse med mockning, vatten och annat. Vi var ganska urlakade när vi slog oss ned vid tretiden till fina stekta korvar (som var ämnade till grillning uppe vid sjön under dagen) med tillbehör. 

Man vet aldrig när olyckan är framme, den diskriminerar inte utan kan slå till på tisdag likväl som julafton eller bröllopsdag. Även om vi inte har en aning om utgången än är vi tacksamma över att det inte skedde vid ett ännu sämre tillfälle, att skadan inte var ännu värre, att det inte drabbade en mer känslig häst, att vi snabbt kunde dirigera om andra flockar och ändå har varandra och alla hästar i gott skick. Fira kan man ju göra när som helst om man tänker efter, veterinären vill man kommer genast när man ringer.

Baksidan är att vi nu åter är förhindrade att ta emot vårt nya avelssto som skulle anlända på söndag. Jag meddelade efter Ruslans dom till boxvila etc och osäker utgång att vi åter måste avvakta. Det håller på att bli en långdragen följetong för oss och säkert för säljaren med, men vi som väntar på något gott verkar ju omöjligt kunna vänta för länge.

2017-07-07 16:43 | 3 kommentarer