Efter snö, regn och mer snö verkar vintern bestämt sig, så i hagarna och överallt annars i naturen är marken belagd med ett riktigt kompakt lager fruset snöslask med julvacker fluffsnö ovanpå. Det är tacksamt att slippa lera och mörker och istället kunna njuta av allt vinterljus nu när solen går ned så tidigt. Med snö blir det ju aldrig mörkt.

Den kompakta snön gör att hästarna inte lyckas gräva sig ned till gräs och rötter, och jag har förstått att hästar liksom älgar och renar behöver känna doft av det som finns under snön. Finns ett lager is närmast marken kommer inte dofterna igenom, och jag kan tänka mig att domesticerade hästar kanske blir lite latare, inte lika motiverade eftersom maten levereras i hö-form flera gånger om dagen.

I fjol hade vi halm. Gott om fräsch och fin havrehalm som kanske inte var så enkel att hantera alla gånger, men bra för hästarna att pyssla med. De har ju ett behov av att tugga och hålla på med något pyssel i hagen. I år blev vi och många andra utan halm på grund av det väldigt blöta vädret, så då får vi gå tillbaka till andra metoder, innan vi hade halm.

Vi brukar dra ut sly vilket uppskattats, men helst vill de ha träd, timmer, gammalt timmer eller gamla stubbar att gnaga på. I Vinterhagen finns några upplag av gammalt timmer, och i den hagen klarar sig stängselstolpar och vindskydd sig bäst från åverkan av basjkirtänder. Häromdagen tog jag itu med att förse de tre andra hagarna med lite uppsågat, gammalt men kompakt timmer. 

Francesca och Gasper undersöker bitleksakerna

Cetzima uppskattar lite vinterpyssel

..medan ungdomarna för tillfället var mest intresserade av fraktfordonet, vilket är en avkapad bit av en kubiksdunk. Den större delen används som praktisk hösläde vid middagsutfodringar.

2017-11-30 16:23 | 0 kommentarer

Söndag morgon var det träningsdags för ungstona. Beroza som ska visas på sommarpremiering nästa år har haft huvudlag med bett flera gånger nu. Hon är så enkel att jobba med när hon nöjer sig med belöning i form av klappar och glada tillrop, verkligen samarbetsvillig och klipsk! 

Zeniya är en historia för sig, en lång historia som en dag ska få helt eget utrymme, men jag kan iallafall mycket förenklat beskriva henne som väldigt skygg mot främlingar samt ibland väldigt klaustrofobisk. Allt det skedde under transporten hit från Alsen till Trehörningen, när Zeniya endast var två månader gammal. Någonting lämnade henne traumatiserad, vi lastade i en fölunge i Jämtland och lastade ut en helt annan här på gården och allt med henne har därför tagit väldigt lång tid. Dock gör hon klockrena framsteg emellanåt och för varje gång ökar självförtroendet. Sist vår veterinär var ute i stoflocken klev Zeniya plötsligt fram till honom och stod kvar medan hon belönades med favoritgodiset alla kategorier, morot. Det har gått åtskilliga kilon morötter för att träna Zeniya, värt varenda ett!

Vi vet inte om det kommer gå att visa Zeniya som treåring, det får tiden utvisa. Inte lönt att åka till Wången med ett sto som inte låter sig bli mätt på höjden och bredden på grund av panikattack, men vi kommer förbereda henne i alla fall. Hon är mycket trevlig för oss att hålla på med för hon är intelligent och undviker gärna konflikter. Där liknar hon sin mamma Tova väldigt mycket. En bra egenskap som underlättar om man använder den rätt. Till exempel så är Zeniya en av två/tre hästar vi leder om vi flyttar hela flocken, och resten går lös. I nya hagen bränner de andra gärna iväg i galopp och bakutsparkar medan Zeniya lugnt och fint väntar på att släppas lös sist av alla.

I morse fick Zeniya prova bett och huvudlag för första gången. Hon har smått avundsjuk stått med när vi tränat Beroza och nu var det äntligen hennes tur. Även om det ser lite bökigt ut på bilderna så skötte hon sig galant! Man kunde verkligen inte tro att det var första gången och hon tog villigt emot novabettet flera gånger på raken.

När vi var färdiga med tvååringarna var det Elisjkas tur att bli ompysslad. Hennes långa, silkiga man hade för ovanlighetens skull tovat ihop i långa flätor på tre ställen, men det var snabbt åtgärdat. Sedan ville hon också prova att ha bett i munnen så då fick hon det. Hon var också duktig men väl ivrig och försökte äta upp bettet ena gången! Som vanligt var det svårt att ta kort på småttingarna, de vill ju vara så nära.

Här ville visst Galina vara med i bakgrunden också

Närbild på ettåriga Elisjka

2017-11-26 12:53 | 0 kommentarer

Lokal folktro berikas av allehanda knytt, både onda och goda. Flest onda tror jag, de används för att skrämmas, fostra och skylla på. Här i Ångermanland har vi vittra att förhålla oss till, och de är inte att leka med. Det är till exempel helt omöjligt att bygga eller anlägga någonting över en vitterstig, det är samma fenomen som det man i Japan kallar för att bygga på drakens rygg. Vittra gillar hästar, och de försöker snärja, göra dem till sina och locka ned dem i underjorden genom att sätta konstfärdiga flätor i manen på dem nattetid. 

Egentligen är det så att gammal sommarpäls ligger kvar i hårbotten eller fastnar i manen, hästen kliar sig mot exempelvis ett träd eller vindskyddet. Manen och hårstråna korvar ihop sig och blir till flätor som kanske kliar och nyper så hästen kliar sig ännu mer. Vår första avelshingst kliade med fördel sin jättelånga man mot tallar han först gnagt av barken på vilket resulterade i att vitterflätorna dessutom var hopkittade med kåda! 

Efter snöovädret i fredags verkar det som om vittra behöver jättemånga hästar, kanske till snöröjning, vem vet? Vi har ägnat helgen bland annat åt att lösa upp dessa vitterflätor, och man får oftast dra och borsta hur mycket som helst för det är nog skönt att bli befriad från trasslet. Söndag förmiddag var vi i Gaspers flock i deras nya hage och borstade ut allas manar. Grått gryningsljus och snö, det blir inte så bra bilder då men här är några ändå.

Nykammad!

Nykammad Francesca får också vara med på suddig bild, och en rund och dräktig Cetzima i bakgrunden. Nykammad hon med.

2017-11-26 11:31 | 0 kommentarer

Hästars tillgång till vatten i hagarna under vintern verkar vara ett känsligt ämne, även om jag inte förstår varför. Men det är dock så pass känsligt att diskussioner kan bli hetsiga från en del håll, och personligen har jag blivit ”avvännad” på Facebook efter att jag klargjort det faktum att upphettat vatten fryser snabbare än vanligt kallvatten. Så jag tänker enbart berätta hur vi gör och varför vi gör så.

För många år sedan hade jag ett varmblod inhyst i ett privatstall där ägarinnan inte gav hästarna vatten alls ute på vintern. Motiveringen var att ingen ger dem vatten i det vilda heller. Det jag tänkte men inte sa var att i det vilda skulle ingen ge dina halvblod hö heller, och fick de välja skulle de troligtvis välja att befinna sig någon annanstans än den steniga lilla vinterhagen. Jag var dock välkommen att förse min egen häst med vatten vilket jag gjorde varje dag. Min häst överlevde vintern och så gjorde de andra också. Men min tanke är att så länge jag ger hästarna hö och håller dem på begränsad yta, då vill jag också ge dem vatten. 

De två första (kalla, snöiga och blåsiga) vintrarna gav vi basjkirerna helt vanligt källvatten i 90-litersbalja. Det gick rätt bra, vi hade dessutom endast en enda flock att se över då. Med undantag när Adilliya föddes, då fick hon gå med sin mamma i egen hage februari-mars för att undvika att Tova blev dräktig för tidigt. Den stora nackdelen var att måsta se över tunnan ofta och slänga väldigt mycket vatten i frusen form.

Det positiva var att lära sig mycket om vatten och väder. Flera gånger om dagen slog vi lös is som fiskades upp med durkslag och slängdes. Endast en flock som sagt, och vatten fanns det obehindrat och gratis men ändå onödigt jobb. Och blåste det frös vattnet ända i botten medan det oftast enbart var ytis även vid mycket låga temperaturer bara det var vindstilla. Snö isolerade tunnan bra vid blåsväder.

Efter andra vintern investerade vi i värmetunnor, och vi är nöjda med Granngårdens Isobar. Vi har en stor och tre små, och oftast har vi ju fyra flockar. Jag märker ingen skillnad på åtgång, men det är ju himla skönt att slippa jobbet med att slänga bort en massa is. De små tunnorna kan jag tycka är väl små, när solen börjar värma på vårvintern får jag ofta fylla på.

Jag påstår inte att vi gör det enda rätta, vi har hittat en lösning som passar oss och alla våra basjkirer. Hur man än gör själv så kan man ha några aspekter i åtanke:

Mycket vatten tar längre tid på sig att frysa än lite vatten, och vatten väger tyngst när det är +4˚C. Håll alltså tunnan full, använd gärna till plastunna och slå lös isen utifrån. Exempelvis med baksidan av en yxa eller en liten klubba mot utsidan av kärlet. Is expanderar, så slår man sönder isen uppifrån håller tunnan inte, den spricker och dessutom är all is på sidorna och i botten kvar. Emalj (badkar) och liknande skulle jag undvika.

Är det minusgrader och blåser bildas mer is i kärlet än om det enbart är kallt, så det kan vara en god idé att försöka läa vattentunnan vid blåst. Även lämna ett ”halvt lock” av is överst i tunnan, det skyddar också mot vindens kyleffekt.  

Upphettat/uppvärmt vatten fryser snabbare än vanligt kallvatten. Det har gått bra för oss att förse hästar med helt vanligt kallvatten under vintern men det kräver mer tillsyn och underhåll. Men krångla inte till det med varmvatten.

Det här händer om man slänger upphettat vatten i en båge över sig en kall vinterdag. Man vill nog inte prova göra det med vanligt kallvatten direkt ur kranen.

2017-11-23 16:46 | 0 kommentarer

Ruslan och Mistjev pudrade med nysnö på den täta pälsen

Plötsligt kom det mer snö! Oväntat och väldigt välkommet då det förelåg stor risk för ishalka i hagarna istället. Snön lägger sig på de täta och tjocka hårremmarna så basjkirerna liknar fluffiga semlor pudrade med florsocker.

Zeniya med snöpudrad rumpa

Svarta Firma i vit täckjacka

Alla hästar har förstås vindskydd och möjlighet att välja att skydda sig från väder och vind, men de väljer alla att stå ute och låta sig snöas över. Den täta pälsen fungerar som vaddet i täckjackan, borrar man ned fingrarna i pälsen känner man att skinnet är varmt som vanligt, men uppe på pälsen är det kallt så snön smälter inte utan blir ett täcke som bevarar värmen.

Cetzima råkade skaka av sig halva täckjackan precis när jag tog kort

Pavel och Mistjev har rejäla vinterrockar på sig

Skulle man tvivla på att vintern anlänt är det bara att titta på vita Elisjka. På något märkligt sätt lyckas hon alltid hålla sig helt ren och nästan fläckfri i höstleriga hagar, hur hemska de än är. Men när snön lägger sig, då verkar hon på pin kiv själv lägga sig. I varje grisig fläck hon hittar i vindskyddet eller på dess veranda!

2017-11-19 15:32 | 0 kommentarer

Fiona och Elisjka äter förmiddagshö

Äntligen kom snön. Litegrann i alla fall, så pass att det blir ljust och rent, humöret blir glatt, höslädarna går lätt och domherrarna lyser i flammande rött när de visslande flyger kring fröautomaterna. Mysigt och energigivande. I och för sig kom det mer snö ännu tidigare i fjol, och det vart inte vinter ändå, inte förrän i april, men man kan alltid hoppas att det får bli vinter nu. Denna måndag har vi söndag på grund av en dagsförskjutning innan helgen. Som vanligt på söndag jobbar vi effektivt och under förmiddagen togs stoflocken om hand med både pyssel och träning.

Hästarna är också glada över snön. Trevligare än glansig is och knölig, hård lera

❄️

2017-11-13 10:55 | 0 kommentarer

Zenit och Zayats

Farsdag i dag, och vi gratulerar förstås pappa Zenit på dagen. Zayats är verkligen pappas flicka och hon verkar bli en ljusare variant av sin far. Nästa år hoppas jag vi kan fira två pappor, men än så länge får Zenit all ära.

Här kom mamma Tova med på ett hörn också

2017-11-12 15:13 | 1 kommentarer

Vad grymt avundsjuk jag blir när folk här och där lägger upp bilder på snöfall med blandade reaktioner på det i dag. Här var jag lättad och glad på morgonkvisten, sex minusgrader, då kommer ju nederbörden som snö ändå! Sen började det falla underkylt regn.

Minusgrader och underkylt regn, det är bokstavligt talat som att det faller flytande is. Is som draperar allt från minsta nedfallna löv till hela hagar där det halkar runt barfota basjkirhästar efter bästa förmåga. Ja, det är förstås bra de är barfota, broddlösa skor på denna is hade varit horribelt, de bara hovarna har kanter med hullingar och de allra flesta är vana att gå barfota året om. Det här är ren katastrof, tänk om vi måste genomlida ännu en istid iställe för vinter, i så fall blir det den fjärde på rad! 

Vore det inte för att jag älskar snö och vinter, avskyr lera, fästingar och allt för kraftigt bete hade jag tveklöst flyttat åtskilligt söderut med alla basjkirer, men nu sneglar jag åt nordväst istället. Jag ger mellersta Norrland en chans till att leverera vinter, sen ger jag upp. Hästarna måste ha en dräglig tillvaro, det är det viktigaste.  

Zayats, mamma och pappa fick bo i stallet på förmiddagen. Lillan hade bråttom in för det växer ju morötter i boxen! Som dessutom är 100% fri från flytande is.

2017-11-11 14:40 | 0 kommentarer

Hagen där grabbarna går i nu är till större delen ett nybygge. Vi har lånat lite mark i anslutning till sjukhagen för att få ännu en gårdsnära hage i vinter. Det kan nämligen vara ett bekymmer med veterinärbesök etc om någon flock är insnöad långt från gårdscentra, hur fin och bra den hagen än må vara. Nu har vi fyra gårdsnära hagar tillgängliga om vi vill det, och oftast har vi just fyra flockar.

Det har gått andra hästar på bete på marken jag lånat, så jag ville gärna städa ut hela hagen ordentligt innan vintern kommer. Det är inte det enklaste alla gånger när temperaturen stadigt håller sig runt eller under fryspunkten, men det har gått riktigt bra ändå. Det blir som enklare att vårstäda om det är ordentligt höststädat först.

På onsdagen städade jag även vindskyddet och överraskade grabbarna med nytt spån både inne och ute på verandan. Det var väldigt omtyckt, och efter en stunds omsorgsfullt bäddande, bökande och noga provsmakning av nya spånet lade sig Ruslan och Mistjev att vila inne medan Pavel stod utanför på vakt. Pavel är inte så sugen på att vara inne, och i går kväll såg jag från sovrumsfönstret att han låg och sov i spånet på verandan. Samma sak i morse.

Nu skulle vi verkligen vilja ha ett tjockt lager snö här, vi hoppas på en riktig vinter i år som kontrast till senaste årens extremt ojämna väder med mycket regn och blåst. Meteorologerna har sagt att kanske, kanske kommer helgens nederbörd som snö och jag håller förstås tummarna. Men november behöver nödvändigtvis inte vara mörk utan snö. Häromkvällen var det ett så fantastiskt norrsken, en riktig ljusfest över himlen så jag behövde inte ens pannlampa när jag kvällsutfodrade. Det var knappt så jag ville gå in faktiskt, trots att arbetsdagen varit lång.

Det är sannerligen inte lätt att fota norrsken ens med en hel mobiltelefon, och eftersom min trasiga mobil fick till några suddiga bilder kanske man kan förstå att det verkligen var riktigt ljust!

2017-11-09 11:06 | 0 kommentarer

Vi hann inte bo länge här i Trehörningen förrän vi tvingades ta farväl av det tappra, fina lilla stoet Tangaur som insjuknade. Hennes grav ligger fint till mellan hagarna på väg ned mot sjön  och efter två år kan vi kalla det för tradition att vi tänder lyktan till Allhelgona, och där brinner det ljus över hela advent och alla julhelger. Ett ljus för alla vi saknar och minns.

Men vi inledde helgen med att inhandla årets andra pall med spån. Förra pallen var fylld av rosa spånbalar för Rosa bandet-kampanjen, nu köpte vi blå för att stödja Mustaschkampen. Alla känner vi nog någon som direkt eller indirekt drabbats av cancer. Min mamma insjuknade och gick bort för nio år sedan, och den senaste tråkiga nyheten var en klasskamrat från gymnasiet som precis fått sin diagnos, men där finns det hopp. Bäst är förstås att donera direkt till forskning, men när vi ändå behöver spån passar vi på att bidra med några kronor till. 

Fredag kväll tände vi så gravlyktan och plötsligt blev det uppenbart att vår senaste förlust fortfarande gör väldigt ont. Det är knappt tre månader sedan Hinica fick somna in efter flera jobbiga timmar efter att hennes hingstföl fastnade på väg ut och dog. Det är alltid sorgligt när det tar slut, men vi trodde kanske att Hinica av alla var odödlig. Vi hade otur med veterinär också, hon kunde fått ett något bättre slut. Sådant man funderar på under fullmånens sken när det första vita ljuset för säsongen är tänt. Sådant man inte kan göra något åt, men det är den sortens förlust som är svår att riktigt acceptera. Ännu i alla fall.

Allhelgona är inte enbart sorglig, långt ifrån. De vi saknar är i ljust minne bevarade, så vi minns och gläds åt de stunder vi fått, både med fyrbenta och tvåbenta vänner och familjemedlemmar. Och vad gäller en del av våra basjkirer lever föräldrarna kvar i sina avkommor. Den saken är väldigt tydlig när jag ser Gastrolers och Hinicas son Mistjev.

🕯

2017-11-05 14:09 | 0 kommentarer

 Lite på begäran, lite av egen önskan men rätt så senbakad på grund av tidsbrist etc har vi nu sjösatt en ny flik på menyn där man kan se vilka uppfödningar som flyttat hemifrån. Det är korta presentationer och vi berättar endast var hästen flyttade och när för när hästen har en ny ägare anser vi att det är upp till den hur man vill exponera. Vi kommer heller inte följa upp ifall hästen skulle byta ägare eller vistelseort, om det inte är så att en uttrycklig önskan om det kommer från ägaren. För oss är det roligt att påminnas om de fina Mánadisbasjkirer som fötts här, de faller aldrig i glömska.

För att illustrera det hela råkade jag välja en bild av tre herrar som varken är sålda eller till salu, men väldigt fina Mánadisbasjkirer ändå. 

2017-11-02 17:20 | 0 kommentarer