10 januari 2010. Ett enkelt datum att komma ihåg, och det känns som om jag levt och andats basjkirhästar sedan dess. Det var det datumet jag påbörjade en tilltjatad praktik på Gideå BasjkirHästar, tilltjatad då jag med mer och mindre lyckade resultat (jag blev bättre med tiden) skulle motivera både den som skulle stå för praktikplatsen och mentorerna på min högskoleutbildning om att det var en god idé att ha praktik som hästskötare och inte butikschef. 

Efter flera år inom handel och marknadsföring genom event beslutade jag mig för att gå en chefs- entreprenörutbildning när min egen butik bytte ägare. Efter första terminen skulle alla ut på praktik, helst som butikschef, men jag hade verkligen börjat ifrågasätta mina motiv och kände allt större ruelse inför den där praktiken. Egentligen är jag ju mot överkonsumtion, onödig konsumtion och allt den ställer till med. Miljön, människors hälsa, den egna lyckan. När man matas med metoder att sälja fem par strumpor till någon som bara ville ha ett par, när projektledning (varför i hela friden fanns det med i utbildningen?) känns som en slit- och slängmetod att omsätta personal, när anställningar handlar mer om hur man undviker anställa folk, då gäller det att brinna för handeln och jag fick snarare avsmak. Mer för varje dag.

För att göra en lång historia kort blev det ändå så att jag anlände till Norrgissjö och alla basjkirer, vi kan väl säga så att jag fick trycka mer på entreprenörskapet än chefsskapet (även om hästhantering handlar mycket om ledarskap). Det var vargavinter det året med mycket snö, kyla och blåst och det där med Natural Horsemanship blev en smärre chock för självförtroendet när jag kom på hur lite jag egentligen vetat om hästar och deras språk efter alla år. Visst är minnet selektivt, men det var lärorikt, stärkande och väldigt roligt. Så roligt att  jag återvände till Gideå BasjkirHästar i april, nu med en helt egen basjkir vi hämtat i Norge, femåringen Amir Kahn som faktiskt återvände hem där han var född.

Den sommaren avbröt jag utbildningen, och vi flyttade 55 mil från Dalarna till Västergissjö där vi började bygga upp vårt eget basjkirföretag, Mánadis’ Vildhäst. Året efter hade vi vår första egna avelshingst, Gastroler, som är pappa till Adilliya, Mistjev, Pavel, Gasper, Maronya, Odessa, Gagarin och Ruslan. Det året visade vi upp tre av våra ston på premiering också, här är det jag och Tova (med Adilliya i magen) framför domare Lockvall:

Sedan har det rullat på, år efter år. Inte är det ett enkelt liv och inte blir man förmögen på pengar, men när ens yrke är ett kall handlar rikedomen om helt andra saker, som när man tränar en unghäst som plötsligt förstår vad som förväntas, eller en vacker solnedgång i mars. När man burit småbalar med hö en hel dag, staplat dem fint och känner doften. När den hingst man fött upp själv belönas med klass ett på visning, när jag och Francesca genomförde bruksprovet på Wången etc. Det är en liten ras vi föder upp och vi kan bara göra vårt bästa för att det ska fortsätta finnas fina basjkirer i Sverige så länge vi kan och orkar.

Den första bilden i inlägget visar rosettsamlingen för våra visade basjkirer, och de vi är mest stolta över har sin plats i mitten:

Tre stycken klass ett för Gasper, Odessa och Francesca, samt avelsvärdesklass A för Tova (Dictorsha), det femte basjkirstoet i Sverige att tilldelas A.

Åttaårsdagen har firats med unghästträning av fem hästar, vaccination av ett föl och en hingst samt snöröjning. Vi fortsätter kämpa på!

2018-01-10 15:17 | 0 kommentarer