Efter ett par otroligt sorgliga och extremt röriga dagar börjar vi åtminstone få in lite rutin och verklighetsnärvaro så jag kan få till ett inlägg om eländet.
Allt var fullt normalt för några dagar sedan, Tova lakterade och satte som vanligt vita, fina vaxproppar. Jag utfodrade halv sex på tisdagsmorgonen och konstaterade att föl nog var på väg under förmiddagen. Inget märkligt alls, hon var så lugn och drömsk och åt som vanligt, jag fortsatte med att utfodra resten av hagarna innan jag packade hö och gav mig själv frukost. Gick för att kolla till Tova och konstaterade att hon låg ned under vindskyddets verandatak, det är nog dags! Men så uppfattade jag att hon nog redan var på gång och verkade besvärad så jag gick dit.
Nog var något på väg ut alltid, men när jag kastade en blick in i vindskyddet blev jag både varm och kall samtidigt för där låg ett helt perfekt litet föl och blinkade mot mig. Torr i pälsen och verkade ha fått mat redan. Tvillingar, va..? Sedan insåg jag att Tova drabbats av framfall och hela livmodern var på väg ut ur henne. Jag ringde direkt min veterinär som genast åkte till mig, han har knappt en halvtimme hit. Händelseförloppet som följde blev en mardröm.
Tova försökte ta sig upp, och då trycktes hela livmodern ut. Viktiga blodkärl lossnade och hon förblödde där, i ingången till vindskyddet medan jag förtvivlat bad henne att inte lämna mig och sitt lilla hingstföl. Som jag längtat efter en hingst efter Zenit och Tova, också togs hon ifrån oss när han kom! Grymma värld, vilken gränslös förtvivlan jag kände. Stackars föl, stackars Zenit och stackars mig. Värst var det för Tova förstås men hon led inte länge och någon minut efter själen lämnade kroppen var veterinären på plats.
Jag och fölet fick jättefin hjälp. Tova gav alltid mycket mjölk, och veterinären lyckades mjölka ur närmare två liter råmjölk ur henne. Samtidigt var jag förstås tvungen meddela Stefan som befann sig 82 mil hemifrån! Det var inte mycket att tänka på, han körde genast hemåt och skulle köpa med sig stomjölksersättning och nappflaska på vägen. Under tiden fick jag ransonera råmjölken och varva med varmt honungsvatten för energi. Med veterinärens hjälp kom fölet in i box, och mitt enda alternativ till sällskap, Fiona, hämtades in från stoflocken. Nu handlade det mesta om att få fölet att överleva, och försöka tänka ut en plan för hans framtid.

Första bilden, jag vågade inte ta någon innan dess.
Utan att bli allt för ingående på detaljer har det hittills gått rätt bra för den lille hingsten, och jag vågade efter ett tag ge honom det namn jag tänkt till Tovas föl för det var ändå inte menat för någon annan. Tuchkin tror jag inte betyder något särkilt, men jag vet att tucha betyder något slags moln på ryska, och jag trodde fölet kunde få samma färg som Zeniya. Istället blev han rödbrun som Maronya, men med en fin liten stjärn och två vita småsockar bak. Välskapt och fin.
Han hade lite problem med magen på onsdagen, men vi fick god hjälp igen så det verkar ha löst sig. Plan A är att Fiona kan tänka sig att ta hand om Tuchkin så att han kan gå i stoflocken och vi har tagit ut dem på gården för att bekanta sig lite. Hästar är inte som kor eller rådjur som gömmer sina barn, det lilla fölet går alltid nära sin mamma och präglas på henne, och vi vill ju inte att Tuchkin ska tro han är människa, utan att vi främst är matmaskiner


Då vi saknar en säker hage för de två att kunna gå ihop och bekanta sig får de först lära känna varandra inomhus så Stefan får modifiera stallet. Två stora boxar blev till en gigantisk box, och medan husse bankade, skruvade och levde om passade Tuchkin på att sova.


Vi har tagit ut dem några gånger för att fölet ska få se annat än stallet, och att de ska hälsa och bekanta sig lite. Boxen är ändå trängre än en hage så vi vill se lite ambition först.


Inte så bra bild, men Fiona fick vara med på kort.

Det gick rätt bra att vara i box ihop. Vi testade bara under några timmar första gången, för Tuchkin beter sig inte alltid som en häst/ ett föl ska, och Fiona har integritet vilket inte riktigt uppfattas än. När de fick gå hem till egna boxar verkade det som om de nog hellre varit kvar i stora boxen, men jag vågar ännu inte lämna dem helt utan tillsyn (det är några timmar mellan utfodringarna, även på natten). Det kan nog bli bra, och försvinner bara snön kan vi restaurera en lagom stor hage åt dem.
Förutom det jag skrivit om så har det förstås varit väldigt omtumlade känslomässigt. Mitt i alltihop fick vi en större leverans hö, vilket inte meddelades i tid som vi önskat, och givetvis måste Tovas kropp tas omhand. Ut ur hagen, och sedan hämtas, och därtill är förstås Zenit sorgsen över att bli helt själv. Vi har ju inget val han kan förstås inte släppas in vare sig till stona, grabbarna eller Gaspers flock utan får vänta tills Hemmahagen håller för nya ston och förhoppningsvis nya föl nästa år. Fölningar utan tragedi.
Tova förtjänar ett eget inlägg, och det skriver jag när jag orkar och har tid. Det här blev mest rörigt och sorgligt, vilket speglar tillvaron kan jag tänka. Vi är främst koncentrerade på att få lille Tuchkin att funka, och att verksamheten rullar på. Stefan åker på lördag igen, tills dess försöker vi göra det bästa av tiden. Vi måste få hinna sörja och minnas tillsammans också.

1995-2018
❤️
2018-04-19 16:43 | 6 kommentarer