Tuchkin är väldigt fäst vid sin matte.

Sedan Tuchkin föddes och överlevde trots att hans mamma dog så har jag fått en del välmenande kommentarer kring att vi får mata honom, först med nappflaska och sedan med hink. Man jämför med exempelvis kalvar och lamm, men det är inte alls samma sak. En ko gömmer sin kalv och går sedan iväg och betar och är ko, hon återvänder för att kalven ska dia, och visst knyter de två band, men sto och föl funkar inte alls så. Stoet tar hand om fölet hela tiden i början. Hon följer fölet tills fölet följer henne överallt, han diar flera gånger i timmen och äter mammans träck. Fölet skyddas och uppfostras av, och präglas på stoet. En människa kan skaffa sig kunskaperna att sköta om och se till att fölet överlever, men hon är egentligen inget bra substitut för en hästmamma. 

Hade det här varit vårat första föl hade jag varit riktigt orolig och fundersam. Orolig är jag nu ändå, men vi har haft den stora ynnesten att under flera år få se stona med sina föl den första tiden, och hur de beter sig och ännu mer tur är det att vi noterat skillnader hos de olika stona. Det känns bättre när jag sett just Tova uppfostra fyra föl hos oss, och uppfostran skiljer sig från exempelvis Hinicas uppfostran även om det mesta är grundläggande för hästar förstås.

Många närbilder blir det.

Hur gör man till exempel när fölet stegrar sig mot en när man kommer in i boxen? Det är inte så illa som det låter, och fölet har förvånansvärt god medvetenhet om var han och jag befinner oss, det är egentligen väldigt mycket utrymme emellan oss. Tova gjorde absolut ingenting sådana gånger. Hon tillrättavisade inte utan ignorerade, och blev beteendet påträngande så lät hon inte fölet vara med henne just då. Föl hoppar och bockar runt sin mamma, de provar benen och stajlar en del, och mammorna gör oftast inget åt det. Men de uppmuntrar förstås inte heller. Tuchkin kan skutta och hoppa runt både mig och Fiona men får inget för det. Han leker, ofta sker det medan jag mockar och det nuddar inte ens, långt ifrån.

Att bestraffa beteendet tror jag inte på. Kanske får jag äta upp det i framtiden, men jag tror att bestraffningar gör hästen hård och otrevlig. Nu är Tuchkin ännu liten och enkel att flytta på, men han får mat enligt tabellen ”600 kg eller mer som vuxen”. Han lyssnar inte särskilt mycket på ”bestraffningar” utan trycker snarare på hårdare och hur kommer sådant ge sig uttryck när han är stor? Vi människor har inte mycket att sätta mot våra hästar utan har tur att de flesta är vänliga och fogar sig i hanteringen. Att bli ignorerad eller inte få vara med biter betydligt bättre om jag tycker han går för långt. Föl vill ha tydliga regler och provar förstås var gränserna går, att bestraffa naturligt beteende strider mot det jag tror på.

Då han är ovanligt foglig och tam för ett så ungt föl kanske det är lockande att passa på att lära honom några trick. Jag har hört historier om det, att fölet exempelvis får ställa sig på bakbenen och ”krama” människan. För det första kramas inte hästar, det är människor som gör det, och vad gör man när ett halv ton häst springer fram och ska lägga frambenen på mina axlar? Hemska tanke. Nej, Tuchkin är väldigt fäst vid mig och jag bemöter det med att inte ha så mycket med honom att göra förutom matning, mockning och när vi är ute och rastas (eftersom vi inte får till en hage den här tiden på året).

Såhär ser ett föl ut som glatt trippat ut från stallets torra spån och plötsligt befinner sig med alla fyra hovar i blöt lera! Tuchkin blev helt paralyserad, men det gick snart över förstås.

Han är rätt trevlig att titta på, jag tror inte Tova tidigare fått ett så fint föl.

Vi önskar förstås att Fiona istället gör häst av Tuchkin, för oss är det ju omöjligt (då vi inte är hästar). Hon accepterar sällskapet, och verkar i och för sig fäst vid Tuchkin men inte särskilt mycket. Hon förstår att han är ett föl. Någons föl, men inte hennes, och Tuchkin bryr sig inte jättemycket om Fiona. Sedan några dagar sover de ihop, och det gör de i den box som Fiona anser är hennes rum. Då Tuchkin börjat tugga hö så får han vara ödmjuk och fråga Fiona om lov att smaka hennes mat.

Tuchkin ber om lov..

..och Fiona har inget emot att dela. Han är ju inte stor i maten, den lilla nya hästen.

Vi hade önskat att de två knöt sig mer till varandra, det skulle underlätta när det är dags att gå med fler hästar. Tuchkin kan råka illa ut om han beter sig mer som människa än häst och dessutom inte har någon som han kan söka skydd och tröst hos. Men då vi omöjligt ens kan få till en hage i dagsläget (han vet alltså inte än vad stängsel är) får vi vackert ta dagen som den kommer. Vi har inget bra alternativ till Fiona, en lugn och fin förebild som accepterar stallivet ifrån sin flock så det får ske det som sker. Jag har en önskan om att addera Pavel när vi fått till hage etc, för han kan nog ta på sig uppgiften som uppfostrare och lekfarbror. Men vi får se hur det blir med det. En dag i taget.

Bildbonus.

Medan jag packade och bar in hö på måndagsförmiddagen fick jag dessa fina bilder. Tuchkin visste att jag befann mig i stallet men nöjer sig med Fionas sällskap, och ljuset genom fönstret är nästan magiskt.

2018-04-30 14:27 | 1 kommentarer

Jag saknade några favoritbilder av älskade, saknade Tova. Min laptop är lagd i träda så att säga, och där finns en massa bilder från den första Mánadis-tiden när vi bodde i Västergissjö (2010-2015) och med selektivt minne var det vår lyckligast tid. Jag väckte upp den gamla Macen och hämtade mina bilder (som var två, men i farten blev det sju), först Tova som mumsar maskrosor i försommaren medan hon och jag väntar på något. Jag tror det var en promenad ned till stora sommarbetet.

Det här var den bild jag tänkte på..

..men den här gillar jag ännu mer, där man ser hennes snälla blick.

På Stora Sommarbetet hade flocken öppet ned till Gideälven, och Tova älskade att simma iväg en sväng på egen hand. Hingsten gick alltid först ned till vattnet, men så fort Gastroler kollat att det var krokodilfritt trängde sig Tova förbi och gav sig iväg. Dottern Adilliya väntade kvar med pappa och de andra i flocken.

Det var den här bilden jag tänkte på. De andra har lämnat älvkanten, och Tova är på väg upp från sitt bad. Flughuvan ser nästan ut som ett cyklop!

Ljusa minnen från en härlig tid. Härliga tider och fina hästar ska man minnas med ljus medan man lyfter blicken och drömmer framåt. Det måste ju kunna bli bra igen även om det känns motigt nu.

2018-04-27 15:31 | 2 kommentarer

I vanliga fall är våren en mycket hektiskt tid här, den mest hektiska på hela året faktiskt. I år känns det som om våren drabbade i kubik, och mellan vanliga jobb, restaurering av stängsel och Mánadis’ senaste tillskott och allt vad det innebär finns inte många minuter över till paus och vila. Jag har inte haft tid att sörja Tova än, men jag saknar henne ofantligt emellanåt. 

Jag känner dock att det hög tid att uppdatera om Tuchkin för er som inte har Instagram och Facebook (jag önskar bloggen var lika behändig att hantera ute i fält). Nio dagar gammal är han nu, och det vore på sin plats att rapportera in resultatet till Svenska Hästavelsförbundet, men jag begriper mig inte på de webb-språngrullor jag skaffat åt våra hingstar. Men Tuchkin finns, och han lever och är pigg och kry, och än finns det gott om tid för rapportering. 

Han och Fiona kommer bra överens, men är tyvärr tvingade att bo i sin stora lägenhet i stallet då jag omöjligt får till en hage till dem. Den jag tänkte -den enda jag hade som passade, drabbades av våldsam vårflod, och vi kan inte släppa ut dem i stoflocken innan han varit ute med Fiona först och lärt sig vad en hage, vad stängsel är. Att jag inte har en lösning på det tär. De mår inte dåligt inne, de trivs där, men tiden går.. 

Tuchkin äter som en häst, fyra dagar gammal övergick han till hink. 

Vilar efter maten med mjölkrester på mulen.

Jag kan inte vara inne och störa hos dem allt för mycket. Det är viktigt att Tuchkin förstår att han är häst, och att människan inte är häst. Ibland försöker han bete sig mot mig som han skulle bete sig mot sin mamma första tiden (när de två bör vara ifred), och det är inte alltid helt lyckat. Därför är det bättre att jag enbart kommer med mat, men mocka måste jag ju göra varje dag och eftersom han ändå vant sig vid grimma tar jag mig tid att ta på den en gång om dagen och klia honom med borsten, sedan tar jag av den och lämnar honom ifred igen. 

Efter en vecka är Tuchkin mer intresserad av höet än tidigare, och han äter träck. Det låter kanske äckligt att han äter Fionas bajs, men föl brukar äta mammans träck redan från början, det är bra för deras mage och för att bilda goda bakterier i tarmen. Han växer och har alltid god aptit när jag kommer med mjölkhinken, även på natten. Allt som saknas är den där hagen de så väl behöver.

I övrigt har det varit restaurering av stängsel som tagit all vaken tid. Snömassorna töar undan väldigt fort och sliter trådar och isolatorer med sig, på många ställen har endast övertråden varit någorlunda intakt, och vi har åtskilliga km med stängsel. Dessutom är köket numer ständigt täckt av ett tunt lager damm av mjölkpulver och katterna ser till att golv och fönster är vårleriga. 

Ber om ursäkt för ett rätt gnälligt inlägg, men det mesta känns tungt och tärande nu.

2018-04-26 16:31 | 0 kommentarer

Det var i början på 2011 vi fick tillfälle att köpa vår första avelshingst, ryskimporterade Gastroler, och vi skulle välja ett sto som skulle följa med honom från samma ställe. Vi kollade i Blå Basen och såg att det fanns två ston av intresse, bägge födda på samma ställe som Gastroler, stuteriet Azrinski Farm. Stona var halvsystrar, vi fick en beskrivning av dem och jag valde den som beskrevs som egensinnig och omöjlig att få tag på. Det var inte enbart på grund av att hon verkade få fina avkommor tillsammans med Gastroler, utan jag tänkte att vad händer med henne annars? Verksamheten där de fanns skulle läggas ned och det vore sorgligt om en sådan häst hamnade fel.

Det var vinter och vi hade inte nog med hagar så vi kunde ta hem dem direkt utan fick låta dem bo några mil från oss hos bekantas bekanta. När vi skulle hämta hem dem därifrån fick vi hålla på ett bra tag innan Tova slutligen föll till föga och lät mig lugnt stryka henne och sätta grimskaftet i grimman, och väl fastsatt var hon väldigt medgörlig. Jag hade mycket god hjälp av Carina Hedman, Gideå BasjkirHästar, utan hennes vägledning hade jag nog tvingats lura Tova och överrumpla henne, något jag faktiskt aldrig behövt göra, hennes skygga egensinnighet till trots. Hon verkade dessutom vara bekant med alla trick i boken, lättlurad var definitivt hon inte.

Jag minns det här väl. De hade inte varit hos oss länge och vi fick dela av hagen för att jag skulle ha en chans att få henne att sluta fly undan. När hon gav med sig och lät sig bli ”infångad” var jag så lättad att trots allt kunde få tag på min vildhäst.

Det var kämpigt bitvis, men efter sju månader hos oss kom hon för första gången fram till mig och stoppade huvudet i grimman. Innan dess blev det alltid någon nivå av ifrågasättande, men jag lurade henne aldrig utan hon valde alltid själv. Jag fick alltid tag på henne, men ibland tog det lång tid, särskilt på öppna ytor. Vem vet vad en sådan häst varit med om? Jag kommer ihåg när vi skulle leda hem hela flocken från stora sommarbetet. När Tova insåg att hon skulle bli ensam kvar sprang hon ned till ladan som stod mitt på betet, och ställde sig med höger sida mot väggen. Så gjorde hon första tiden, liksom kopplade bort en sida så blev det enklare. Har märkt att många ryska importer födda på nittiotalet har svårt för sådana saker som att det kommer människor från två håll. Man ”bryter” (tillvänjer, exempelvis inridning) inte hästar på samma sätt i Ryssland som här.

Tova hette egentligen Dictorcha. Vi brukar i regel inte ge hästar nya namn, men jag kom inte överens med namnet, det klädde henne inte. Jag fann ett ord för följeslagare, Tovareshch, så det blev Tova. Hon var förstås dräktig redan när hon kom eftersom hon gått med Gastroler sedan det blev klart med köpet. Enklast så. I september 2011 var det premiering i Gideå, och vi körde dit tre ston, bland annat Tova.

Med Adilliya i magen.

31 januari 2012 födde Tova vårt allra första Mánadisföl, en svart, social, mild och klok liten ballerina som fick namnet Adilliya efter den svarta svanen i Tjajkovskijs Svansjön. Innan Tova kom till oss hade hon fött fyra avkommor efter Gastroler, hos oss fick hon förutom Adilliya Maronya (8 april-13), Zeniya (1 juli-15), Zayats (1 maj-17) och slutligen Tuchkin (17 april-18). I mars 2017 tilldelades Tova efter avkommeprövning avelsvärdesklass A, det femte basjkirstoet i Sverige som tilldelats Klass A.

Här med Maronya i magen och mig på ryggen.

Tova hade på grund av sin personlighet och ovissa bakgrund -jag är faktiskt förvånad över att de ens lyckades få henne så pass tämjd så hon dög att säljas som fyraåring i Ryssland, ett mycket begränsat utrymme för människor i sitt liv. Hon förstod alltid när hon fick hjälp till exempel, som när veterinären hjälpte henne efter Maronya var född och efterbörden inte ville släppa, men det sanna förtroende gav hon åt några få, och jag är glad att jag fick vara en av dem.

Jag hade givetvis önskat mig fler år tillsammans, och gärna något föl till. Tova älskade verkligen att vara mamma, hon var så mycket mer harmonisk när hon fick vara dräktig eller uppfostra och ge di, och hon var i riktigt fin form nu. Även ett bättre slut hade jag önskat denna supermamma, men ödet ville annat. 

Hon har gett oss så mycket. Inte bara fina föl, hon har också lärt mig enormt mycket, inte minst om hästar och kommunikationen mellan djur och människa. Kunskaper och erfarenheter som inte går att köpa i en kurs, saker som veterinärer, hästjournalister och ”vanligt hästfolk” inte ägnar en tanke åt, små och stora, betydelsefulla saker som jag kan få användning av långt efter att Tova nu lämnat oss. 

Tack för allt, fina Tova med de snälla ögonen. Såhär vill jag minnas dig för alltid.

❤️

2018-04-22 15:49 | 2 kommentarer

Som jag skrev igår saknar vi säker hage att låta Fiona och Tuchkin gå ihop i för att förhoppningsvis ty sig till varandra. Det är mycket viktigt att Tuchkin förstår att han är och ska bete sig som en häst, och det kan ingen annan än en häst lära honom. Sedan igår, när vi öppnade upp mellan två boxar, har vi nu byggt ut med ännu en box och en bit av stallgången. De bodde i varsin box i natt men släppte ihop dem idag igen, och det verkar fungera rätt bra. Särskilt med all yta. För första gången sedan i tisdags känner jag hopp och glädje.

Tyvärr kan jag inte lägga upp filmer på hemsidan, men på Instagram (#manadisvildhäst)  och på företagets Facebooksida finns ett inlägg med tre små filmer, och den ena visar hela lägenheten så att säga. 

2018-04-20 15:39 | 0 kommentarer

 Efter ett par otroligt sorgliga och extremt röriga dagar börjar vi åtminstone få in lite rutin och verklighetsnärvaro så jag kan få till ett inlägg om eländet. 

Allt var fullt normalt för några dagar sedan, Tova lakterade och satte som vanligt vita, fina vaxproppar. Jag utfodrade halv sex på tisdagsmorgonen och konstaterade att föl nog var på väg under förmiddagen. Inget märkligt alls, hon var så lugn och drömsk och åt som vanligt, jag fortsatte med att utfodra resten av hagarna innan jag packade hö och gav mig själv frukost. Gick för att kolla till Tova och konstaterade att hon låg ned under vindskyddets verandatak, det är nog dags! Men så uppfattade jag att hon nog redan var på gång och verkade besvärad så jag gick dit.

Nog var något på väg ut alltid, men när jag kastade en blick in i vindskyddet blev jag både varm och kall samtidigt för där låg ett helt perfekt litet föl och blinkade mot mig. Torr i pälsen och verkade ha fått mat redan. Tvillingar, va..? Sedan insåg jag att Tova drabbats av framfall och hela livmodern var på väg ut ur henne. Jag ringde direkt min veterinär som genast åkte till mig, han har knappt en halvtimme hit. Händelseförloppet som följde blev en mardröm.

Tova försökte ta sig upp, och då trycktes hela livmodern ut. Viktiga blodkärl lossnade och hon förblödde där, i ingången till vindskyddet medan jag förtvivlat bad henne att inte lämna mig och sitt lilla hingstföl. Som jag längtat efter en hingst efter Zenit och Tova, också togs hon ifrån oss när han kom! Grymma värld, vilken gränslös förtvivlan jag kände. Stackars föl, stackars Zenit och stackars mig. Värst var det för Tova förstås men hon led inte länge och någon minut efter själen lämnade kroppen var veterinären på plats.

Jag och fölet fick jättefin hjälp. Tova gav alltid mycket mjölk, och veterinären lyckades mjölka ur närmare två liter råmjölk ur henne. Samtidigt var jag förstås tvungen meddela Stefan som befann sig 82 mil hemifrån! Det var inte mycket att tänka på, han körde genast hemåt och skulle köpa med sig stomjölksersättning och nappflaska på vägen. Under tiden fick jag ransonera råmjölken och varva med varmt honungsvatten för energi. Med veterinärens hjälp kom fölet in i box, och mitt enda alternativ till sällskap, Fiona, hämtades in från stoflocken. Nu handlade det mesta om att få fölet att överleva, och försöka tänka ut en plan för hans framtid.

Första bilden, jag vågade inte ta någon innan dess.

Utan att bli allt för ingående på detaljer har det hittills gått rätt bra för den lille hingsten, och jag vågade efter ett tag ge honom det namn jag tänkt till Tovas föl för det var ändå inte menat för någon annan. Tuchkin tror jag inte betyder något särkilt, men jag vet att tucha betyder något slags moln på ryska, och jag trodde fölet kunde få samma färg som Zeniya. Istället blev han rödbrun som Maronya, men med en fin liten stjärn och två vita småsockar bak. Välskapt och fin.

Han hade lite problem med magen på onsdagen, men vi fick god hjälp igen så det verkar ha löst sig. Plan A är att Fiona kan tänka sig att ta hand om Tuchkin så att han kan gå i stoflocken och vi har tagit ut dem på gården för att bekanta sig lite. Hästar är inte som kor eller rådjur som gömmer sina barn, det lilla fölet går alltid nära sin mamma och präglas på henne, och vi vill ju inte att Tuchkin ska tro han är människa, utan att vi främst är matmaskiner

Då vi saknar en säker hage för de två att kunna gå ihop och bekanta sig får de först lära känna varandra inomhus så Stefan får modifiera stallet. Två stora boxar blev till en gigantisk box, och medan husse bankade, skruvade och levde om passade Tuchkin på att sova.

Vi har tagit ut dem några gånger för att fölet ska få se annat än stallet, och att de ska hälsa och bekanta sig lite. Boxen är ändå trängre än en hage så vi vill se lite ambition först.

Inte så bra bild, men Fiona fick vara med på kort.

Det gick rätt bra att vara i box ihop. Vi testade bara under några timmar första gången, för Tuchkin beter sig inte alltid som en häst/ ett föl ska, och Fiona har integritet vilket inte riktigt uppfattas än. När de fick gå hem till egna boxar verkade det som om de nog hellre varit kvar i stora boxen, men jag vågar ännu inte lämna dem helt utan tillsyn (det är några timmar mellan utfodringarna, även på natten). Det kan nog bli bra, och försvinner bara snön kan vi restaurera en lagom stor hage åt dem.

Förutom det jag skrivit om så har det förstås varit väldigt omtumlade känslomässigt. Mitt i alltihop fick vi en större leverans hö, vilket inte meddelades i tid som vi önskat, och givetvis måste Tovas kropp tas omhand. Ut ur hagen, och sedan hämtas, och därtill är förstås Zenit sorgsen över att bli helt själv. Vi har ju inget val han kan förstås inte släppas in vare sig till stona, grabbarna eller Gaspers flock utan får vänta tills Hemmahagen håller för nya ston och förhoppningsvis nya föl nästa år. Fölningar utan tragedi.

Tova förtjänar ett eget inlägg, och det skriver jag när jag orkar och har tid. Det här blev mest rörigt och sorgligt, vilket speglar tillvaron kan jag tänka. Vi är främst koncentrerade på att få lille Tuchkin att funka, och att verksamheten rullar på. Stefan åker på lördag igen, tills dess försöker vi göra det bästa av tiden. Vi måste få hinna sörja och minnas tillsammans också.

1995-2018

❤️

2018-04-19 16:43 | 6 kommentarer

Ruslan är medstjälpare för dagen.

Vilken värmebölja vi har här i Trehörningen! På lördagen övergick vårvintern till äkta vårväder då det var flera plusgrader och milda vindar även på skuggsidan, och det verkar som om det ihållande högtrycket kommer fortsätta vara ihållande. Inte mig emot, jag och aprilväder är inte kompisar. 

Snön verkar töa mest underifrån, det är väldigt vitt, rent och ljust på ytan men nu har jag ändå börjat städa i ett par av hagarna. Det kan ju verka som onödigt jobb, för det väntar givetvis nya lager under det jag tar bort nu, men det hjälper snösmältningen på traven och främsta orsaken till mockning är att hålla platser för utfodring någorlunda fräscha. Sedan de enorma snömängderna kom har hästarna rört sig på rätt begränsade ytor så det blir förstås väldigt lortigt där.

Det är ett rätt trevligt men ack så tungt arbete, för det är ju inget spån, ingen halm inblandad, enbart genomblöt hästgödsel. Jag gillar när det är rent och prydligt och blir lätt manisk i det här jobbet. Det går dock enbart att mocka eftermiddagar, och jag är hård på att hålla tiden och inte arbeta över, för då håller inte kroppen. Sällskap har man ofta också, alltid är det någon som vill stjäla uppmärksamhet, klia sig mot kärran eller försöka kliva upp i den. På söndagseftermiddagen var det Ruslan som tjänstgjorde som ständig följeslagare.

Det bästa med den här våren är att den ännu beter sig som vårvinter. Mitt ytterst vårdeppiga humör sammanfaller med lera, värme och mer och mindre spontana drabbningar av nederbörd och det slipper jag ju helt nu! Solsken, ljus, fjärilar, vårfåglar och massor av snö, det kan inte bli bättre. Och det är skönt att kunna jobba i barärmat utan att behöva lida av värmen, jag har redan lagt grunden till årets bonnbränna.

2018-04-15 14:51 | 0 kommentarer

Efter en intensiv vinter som bet sig fast länge kom en lika intensiv vårvinter. Basjkirerna och jag försöker vänja oss vid värmen som solen ger i överflöd om dagarna, och årets fällning av vinterpäls är lika intensiv som årstiderna. Ungstona blir hemskt trötta och är ovilliga till träning -lite pga de passar på att motionera sig under nattens svalka, men pälsfällning tar faktiskt på krafterna. Vi kör lite enkla övningar emellanåt och istället hjälper jag dem att bli av med vinteroverallerna.

Zayats borde på grund av sin ringa ålder behålla vinterpälsen längst, men även hon fäller för fullt och älskar när jag går över och under henne med skrapor och borstar. Hon är sådär lagom påträngande så man inte kan undgå att bli väldigt förtjust över uppmärksamheten. Jag kanske borde låta henne flytta in och bo med hunden och katterna? 

Mistjev är dock positivt inställd till det mesta av träning numer, oavsett väder och vind och det är ju himla tacksamt! Han har inte alltid varit sådan, men jag tror han uppskattar kontiuniteten och ett viss mått av repetition varje gång. När jag är ensam hemma blir träningen mer spontan, jag ser något i selkammaren och tänker ”idag provar vi det här!” och idag fastnade blicken på en westernsadel.

Jag har lagt på en del olika saker, och en orsak är att han uppvisade tecken på sadelgjordstvång när vi började för snart två år sedan. Vi kom av oss lite där, och annat kom emellan, men sedan vi kom igång igen har han varit obrydd, även om jag provocerar. Av alla grejer jag lagt på har han visat mest positiv inställning till westernsadeln, och brydde sig inget om fendrar, stora stigbyglar (har inte ens haft på stigläder än på annat han testat) eller annat. Det har förstås med vanan att göra, och att han generellt är mer nyfiken och positivt inställd, men jag har liksom inte tänkt mig Mistjev i rollen som westernhäst, så det var väldigt roligt att se att han var bekväm och till och med gymnastiserade på eget bevåg med sadeln på. Han såg riktigt glad ut! 

Även om jag själv har en önskan om att rida bettlöst så ska det vänjas vid bett ändå och idag hade han körbett (tvådelat med parerstänger) för andra gången. Första gången verkade han lite störd av det, och idag stod det ganska tydligt att han inte var förtjust i lösningen när han vet att det finns alternativ, så nästa gång återgår vi till det tredelade, anatomiska som han snabbt accepterade. Och nästa gång provar vi nog dressyrsadeln igen, jag har beställt en passande sadelgjord till trinda Mistjev.

2018-04-11 17:16 | 0 kommentarer

Våren är sen över hela landet, och jag måste få erkänna att jag faktiskt tycker det är riktigt skönt. Det råder stadig vårvinter, och det är nog den årstid när jag mår som bäst med allt ljus och ”lagom” mycket värme. I vanliga fall hade jag spenderat åtskilliga timmar i hagarna med att vårmocka. Det gör jag förstås inte för att det är så himla roligt, utan för att det är nödvändigt, och känslan när man är färdig är oslagbar. Men nu ligger snön ännu tjock och vit i hagarna och vårmockningen är avlägsen. Jag får passa på att njuta av att inte behöva mocka än, och inte bli stressad över det. Istället kan jag bland annat ta mig lång tid att borsta bort vinterpäls från njutande basjkirer. I fjol var fällningen en ytterst långdragen historia, men i år släpper många allt på en gång. Det tyder på att våren nog anländer allt på en gång också. Så småningom.

Det blev en riktig korthelg här eftersom Stefan inte kom hem förrän på fredagsaftonen. Då hade det kompakta lagret snö äntligen börjat släppa från ladugårdstaket. Vilken lättnad! Jag har varit riktigt orolig, särskilt som ena väggen knäat allt mer under tyngden. Det släppte i omgångar fredag och lördag, och det var ju tur för tyngden av massan gjorde att sjoken flög iväg på ett våldsamt sätt. På framsidan tryckte den ut alla kvarvarande höbalar mitt på gården! Väldigt skönt att Stefan var hemma och tog bort allt med traktorn, själv handskottade jag stigen ut till Tova och Zenit för där kan ju ingen traktor köra.

Nu har jag gjort de små ändringarna jag skev om tidigare. Fliken ”Att köpa häst från Mánadis” är borta, istället finns den informationen sammanfattad under fliken ”Till salu” och på saluhästarnas egna sidor (avelshingstar undantaget, om de säljs är det en annan typ av diskussioner mellan säljare och spekulant).

Informationen grundar sig på de vanligaste frågor vi får från spekulanter, och där berörs även en sak som jag tycker är ett problem. Det finns kanske uppfödare som enbart tar emot begärda summan och skickar unghästen mot okänt öde (men jag tror faktiskt inte det), vi är inte sådana. Hästen är en individ och vi känner den bäst, vi är måna om att rätt människa köper rätt häst, så glöm inte att berätta vem du är och vad du vill med din häst när du kontaktar oss! 

Vi mäktade inte med så himla mycket mer denna korthelg än snöröjning och vanligt underhåll, men det var riktigt skönt att ta sig tid och riktigt grundligt befria några av basjkirerna från matt och tråkig vinterpäls. Personligen uppskattade jag att ta hand om Pavel mest, och han verkade verkligen vara den som njöt allra mest. Det är så mysigt att riva med skrapan under halsen och framtill på honom medan han lägger upp sitt stora huvud på min axel och masserar mitt öra med sin mjuka hjärtemule.

2018-04-08 14:55 | 0 kommentarer

Sedan en tid har jag skissat på några mindre förändringar på hemsidan och nu har de börjat ta form (i teorin). Det gäller sådant som rör våra spekulanter, så att den info vi vill delge blir mer lättillgänglig. Men även mindre förändringar tar tid och sedan påsk har det varit en bristvara, särskilt som snöröjning stulit mycket värdefull tid. Fredag förmiddag kunde jag träna unghäst för första gången den här veckan, men lite ledigt mellan passen är bara bra när de är små.

Närmsta tiden kommer unghästträningen baseras på NH. Som en del vet varvar vi klassisk hantering med Natural Horsemanship, så får framtida ägare använda den metod de är bekväma med. Vi upplever att det ofta funkar rätt bra så länge metoderna inte frontalkrockar med varandra förstås, men det finns flera övningar i båda genrer som även ger fördelar i den andra hanteringen. Det finns till exempel en del övningar i NH som går ut på ömsesidig respekt och att kunna göra inget alls så länge man inte ber hästen om något.

Parkerad Beroza

Hästarna är tussiga och blöta efter flera dagar med blötsnö, och alla fäller päls, men det är en ganska bra bild på uttrycket hos en häst som står parkerad. Och när de är parkerade kan man ta kort, för så länge ledrepet vilar på marken har de ingen annan uppgift än att stå still. Men främsta anledningen till bildvalet från min sida är att Beroza har precis samma blick som hennes mamma Hinica. 

2018-04-06 10:35 | 0 kommentarer

 Hoppas verkligen ni som följer bloggen har fått njuta av en lika härlig påskhelg som vi gjort! Helt fantastiskt vårvinterväder hela helgen, och massor blev gjort. Långfredagen inleddes med att vi tränade ungstona i hagen innan vi tog in Zenit och Tova för Zenit skulle verkas runtom. Sedan skulle vi egentligen bara jobba undan för att kunna ta ledigt från lunch, men då fick vi besök och givetvis utnyttjade jag dem för att socialisera med stoflocken. Härligt att se att även Zeniya efter en del övervägande också vågar sig fram för att knapra morot och bli kliad i pannan. Hon har varit vanvettigt rädd för främlingar så alla framsteg är välkomna. 

 Stunden i hagen gjorde att vi fick planera om lite, men det gick bra att jobba undan efter sillunchen också. Då jag varit utan bil i veckan och därmed strandad på gården blev det att åka och kompletteringshandla på påskafton istället och väl hemma passade vi på att vara påsklediga (som vi egentligen tänkt på långfredag) men jag fick till en annons på Elisjka i alla fall.

Poserar högst ovilligt, men hon är så söt i blått.

 Söndagar är vår mest produktiva dag, och det bästa med påsken är att vi får två söndagar. På påskdagen fick Beroza och Elisjka stå i stallet några timmar. De fick pedikyr och pyssel, men mest går tiden därinne ut på att vänta tills det är dags att gå ut till de andra igen. De äter lite hö och vilar medan vi håller på med annat. Sedan flyttade Stefan undan snömassor med traktorn för att göra plats på gården, medan jag gjorde iordning två maträtter för matlådor i veckan och sedan blev söndagen till lördag, så vi bakade pizza, drack rosa bubbelvin och surrade bort tiden. Riktigt trevligt. 

 Men så blev det ju söndag igen och efter frukost fortsatte vi med förberedande övningar för Ruslan och Mistjev som nu är rätt så vana vid sadlar och olika huvudlag. Efter en del repetitioner med Ruslan kände jag att det var läge, så jag satt upp för första gången. Han brydde sig inte mycket om det, flyttade bara om hovarna lite under sig så han fick bättre balans. Jag som har anlag för svindel tycker det är skönt att Ruslan är C-ponny, han känns faktiskt alldeles lagom stor.

Det blev foto först efter jag suttit av.

 Jag tog mig inte tid att tvätta Ruslans strumpor innan träningen, så stå ut med att de är smutsiga -det är den tiden på året, men visst har jag en käck kökspall för uppsittning? Nja, ärligt talat är den väldigt ranglig och fruktansvärt hal, men den enda pall jag har med exakt rätt höjd, nämligen 60 cm. Den pallen har varit på Wången minsann! Den hade jag för att ta mig upp på Francesca inför hennes bruksprov. Jag hade fruktansvärt ont i ryggslutet den dagen och dessutom väldigt nervös, men det rådde inget tvivel om att Franceska var en mycket snäll häst som stod helt still medan jag på darrande ben kravlade mig upp på henne, och provet klarade hon ju.

 Efter framgången med Ruslan byttes utrustning och häst ut mot Mistjev. Han genomgår också förberedelser för uppsittning men vi är inte framme vid uppsittning än. Men jag klättrade upp på pallen och hängde över honom från bägge håll och han var väldigt tålmodig och duktig idag. Han har på mycket kort tid accepterat att ha bett i munnen, och visar inte med en min att det är något konstigt medan vi håller på. Idag ville jag ta kort när vi var klara och då först började han grimasera rejält.

Mistjev visste att vi var färdigtränade för dagen och väntade på att jag skulle ta av alla grejer. Jag brukar börja med huvudlaget så det var högst sannolikt det som föranledde grimaserna.

Mattes duktiga kille. Långt från ridhäst än, men vi har inte bråttom. Han och jag har faktiskt ganska roligt ihop när vi tränar och det värmer i hjärtat.

 Söndagen (måndagen alltså, annandagen) fortsatte med att Zeniya och Beroza fick spendera några timmar inne efter lite pyssel, Cetzima fick hovvård och sedan packade jag dagens hö medan Stefan hade kontorsjobb. Han fortsatte med snöröjning och annat medan jag passade på att ta en efterlängtad långpromenad med hunden. Nu är jag själv igen, som en vanlig söndag och väldigt nöjd över allt vi åstadkommit denna extralånga helg. Vädret var en härlig bonus. Extrasöndagen var också smått nödvändig då tidsförskjutningen gör kommande helg försvinnande kort. 

2018-04-02 15:20 | 0 kommentarer