Innan Stefan reste igår jobbade han med att restaurera stängsel i stora beteshagen, som efter vintern farit lika illa som i flera andra hagar. På onsdagsmorgonen tog jag itu med att färdigställa allt, och jag började med att vada långt ut i sjön. Väldigt varmt i vattnet måste jag säga. Jag kämpade på med lite nytt, men mestadels gammalt och slitet stängsel, och precis innan lunchutfodringen kunde jag leda över Gasper medan de andra gick lösa.

De åt lite gräs och drog sig sedan ned mot sjön

Troligtvis ville de undersöka alslyet på väldigt nära håll (under magen)

Det är alldeles för tidigt, och med tanke på torkan kommer det inte dröja länge innan jag måste stödutfodra, men jag hade inget val. Jag hade ingen annan hage att ha dem i, och de verkar nöjda. Hade den här fastigheten varit 10-15 ha större hade den varit perfekt, men nu på sommaren gäller det att pussla med vad som erbjuds. Till exempel lånar vi beteshagen, det är vi tacksamma över.

Lilltröttis i gröngräset

Cetzima har kommit över sin överbeskyddande fas, det var ju skönt att det gick över fort. Nu är hon så stolt över den lilla och visar gärna upp henne, och kommer jag nära så puttar hon på fölet i min riktning. Hon förstår inte riktigt, nyss var det ju så himla viktigt att mamma alltid befann sig emellan henne och alla andra varelser, både fyr- och tvåbenta. 

Här puttar hon Deana i min riktning, och lillan blev både förvånad och blyg. Hon närmar sig gärna, men vill göra det i sin takt. 

2018-05-30 17:31 | 0 kommentarer

Lillskruttan

Ibland kommer namnen till en fort, andra gånger tar det längre tid. Det är flera månader kvar innan Cetzimas föl ska chipmärkas, registreras och få pass så man behöver aldrig förhasta sig. Vi vill gärna att namnen ska ha en betydelse och en fördel om de låter slaviska/ryska. Inte för konstiga så framtida ägare inte alls använder namnen (fast vi lägger oss förstås inte i vad folk kallar sina egna hästar). De vi fött upp kallar vi alltid vid namn för vi tycker väl inte det är någon idé om vi tänker till och hittar ett bra namn, och sedan kallar dem något helt annat.

Det var stor glädje och lättnad att Cetzima fick ett friskt och välskapt föl, Gaspers första avkomma, efter en hel del elände och fölningar som gått helt fel. Nog vore det trevligt att komma på ett fint namn med betydelsen att det ljusnar, att det vänder från sorgligt mörker men Google Translate hade inga sådana namn åt mig.

Jag tänkte mig Daga kanske? Efter den fornnordiska D- runan som heter Dagaz och betyder just att det dagas, en snabb förändring från mörker till ljus. Det är en rätt fin runa som liknar en fjäril, jag har en själv som halssmycke:

Men Daga, för mig känns det snarare som ett passande namn på en fin ko. Jag gav upp min idé och kollade i min anteckningsbok istället, där jag sedan 2010 skrivit ned tänkbara namn. Ofta med någon liten förklaring (betydelse, karaktär ur en bok eller film, musiker, idrottare etc) men lika ofta ingen alls. Någon gång hade jag skrivit ned Deana, utan förklaring så jag slog upp det på Wikipedia då jag tänkte att det var personer som hette så, men fann något helt annat:

En fjäril! Närmare bestämt Deana Hybreasalis.

Det är inte hugget i sten än, men jag gillar namnet och betydelsen blev ändå rätt på något vis.  Kommer vi inte på något mer passande så kommer nog Cetzimas och Gaspers föl få namnet..

Mánadis’ Deana

2018-05-29 16:20 | 1 kommentarer

Söt-Tuchkin svalkar sig i värmen

Värmen och torkan fortsätter, hur ska det här sluta? Foderbrist i år igen..? Det kan ju ordna sig, men lite vanligt, varierande sommarväder vore mycket välkommet i alla fall. Oavsett väder var det på söndagen ändå dags att addera ännu en treåring till Fionas och Tuchkins flock och enda treåringen vi hade att välja på var förstås Tuchkins helsyster Zeniya. 

Vis av föregående insläpp av treåring höll vi Zeniya i ledrep ett tag. Efter en stund fick vi dock släppa henne fri, för Tuchkin blev lite väl nyfiken (hästskräcken verkar ha mildrats) och då ville förstås Fiona sätta sig i respekt så det blev väl ojuste mot Zeniya. Men allt gick oväntat bra den här gången!

Som vi gissat blev Berozas uppgift att hålla Zeniya på avstånd från både Fiona och Tuchkin, och samtidigt blev Fiona betydligt mer vänligt inställd mot Beroza. Jag trodde inte Zeniya skulle respektera ordningen, men det gjorde hon nästan hela tiden. Imponerande, men hon mindes kanske att hon inte fick stanna kvar när hon var taskig mot Zayats i vintras. Vinterhagen och dess innevånare är mycket trevligare än Hemmahagen tänkte hon kanske. 

Tidig söndagseftermiddag. Tuchkin vilar på verandan och treåringarna får vara nära så länge de inte stör.

Måndag vid lunchtid.

Det var ju skönt att det funkade rätt enkelt att flytta in treåringarna. Nu får de gå så någon vecka innan energiska Elisjka får hälsa på och då hoppas jag treåringarna tar ställning för Tuchkin och håller ystra tvååringen i schack. Om de hinner med förstås. Fick några söta bilder på Tuchkin och Fiona när de väldigt synkroniserat svalkade sig i vattentunnan, och man skulle lätt kunna tro de var mor och son på riktigt:

2018-05-28 14:59 | 1 kommentarer

Nu har vi låtit Zenit byta plats med Fiona och Tuchkin, så de går i stora Vinterhagen medan Zenit går i Undantagshagen. Allt för att vi ska kunna introducera fler hästar så att Tuchkin till slut blir en del av stoflocken. Vi gjorde som med Zayats när hon avvandes i vintras att vi tog över Beroza först av ungstona, för hon är klok som sin mor och storasyster.

Det visade sig att Tuchkin drabbades av akut hästskräck när Beroza kom in. Han smackade och visade att han var liten och försökte förtvivlat hoppa upp i min famn för skydd. Det fick han förstås inte och det var ju lite tokigt att han föredrog att jag skulle skydda honom och inte Fiona, för hon var beredd minsann.

När Tuchkin inte fick gömma sig mellan mig och grinden skuttade han iväg, med en nyfiken och lite småsur Beroza efter sig, och sedan en vansinnigt upprörd Fiona som dels var frustrerad över Berozas tilltag men även att Tuchkin inte verkade fatta att hon skulle skydda honom med sitt liv om det behövdes. 

Vi satte fast bägge stona med ledrep och ledde dem att äta hö där det var utlagt och lugnet lade sig. Tuchkin höll sig nära mig och Fiona och Stefan ledde Beroza mellan hötussarna. Ett par gånger blev Tuchkin nyfiken och närmade sig Beroza, men då visade hon tydligt att han skulle gå tillbaka. Hon visste att hon riskerade att få spö av Fiona om han kom för nära. Efter ett tag släppte vi lös stona och då funkade det genast riktigt bra. Beroza fick hålla sig i närheten men absolut inte närma sig Tuchkin, Fiona hade satt sig i respekt och Beroza accepterade sin plats.

Det var på fredagen, och inget mer drama skedde så vi kunde lämna dem ifred. Då det var premiär för Tuchkin att tillbringa hela dygnet ute, samt att för första gången uppleva en helt annan häst bestämde vi att låta dem få lördagen ifred och befästa konstellationen. På söndag ska vi introducera Zeniya, och med Zayats gick det inte så bra i början utan vi fick ta Zeniya fram och tillbaka några gånger under ett par dagar innan det lugnade ned sig. Jag är beredd på att det blir likadant, men det ska bli lite skoj ändå att se vad hon tycker om sin lillebror.

Högsommarvärme redan i maj. Beroza ligger och vilar nedanför vindskyddet..

..där Tuchkin sover på verandan medan Fiona vakar över dem.

2018-05-26 14:43 | 1 kommentarer

Gasper i gröngräsig försommarhage

På onsdagen var det bestämt att Gaspers flock skulle flytta över vägen till hagen som stått tom sen de flyttade därifrån på senhösten. Den är stor och där växer det gräs. Cetzima beter sig, inte helt oväntat, som en förstföderska och skyddar lillan med liv och lem så jag tänkte nog att hon skulle välja först att inte följa med de andra när de leddes över och jag hade rätt.

Ett par timmar senare tänkte vi prova igen, och jag var rätt överygad om att Cetzima skulle vara ihärdig och tjura på till dagen efter, så jag blev väldigt förvånad när hon föll till föga och lät mig ta på grimma och ledrep. Lillan följde så fint med ut ur hagen och sedan började kaos deLux.

Det är fullt normalt att hingsten springer fram mot grinden för att ta emot, men nu sprang alla tre fram! Stefan försökte mota bort dem samtidigt som han agerade grindvakt och efter lite meck kunde jag leda in Cetzima medan lillan missade infarten, blev kvar utanför, och medan jag vände mamma tillbaka begav hon sig i fjädrande trav ned mot sommarstugorna och sjön.

Jag var inte förberedd vare sig på att leda häst över huvud taget, och definitivt inte att händelsen skulle ta sig den här vändningen, så istället för mina bra handskar med grepp hade jag ett par tunna, blankslitna. Lillan travade ivrigt ned mot sjön och Cetzima efter.

Jag hade ingen kraft att sätta emot och kände hur ledrepet allt mer gled ur mitt grepp. Då började jag ta jättelånga kliv och lät Cetzima liksom dra fram mig i luften medan det gick allt fortare. Det måste sett hysteriskt roligt ut men just då hade jag lätt panik. Som tur var kom en rådig sommarstugegranne upp mot vägen ned till sjön och då hejdade sig fölet. Stefan kom ikapp oss och tog över Cetzima, ledde henne upp mot grindarna medan jag högröd och flåsande drev lätt bakifrån så lillan följde med. Vid grinden hade även resten av flocken fått nog av drama och släppte in alla, lillan behövde jag bara putta lite på håll så följde hon med in. Phu!

Såhär trött var lillstumpan efteråt, men mamma hade kommit över sin beskyddande gräns och lät mig sitta barnvakt medan hon betade med de andra stona en stund.

Francesca med Firma, Cetzima och en snarkande snorkföken i bakgrunden.

Bilder från torsdag morgon:

Himla tjusiga grå ränder tycker jag!

Ja tänk att några få meter över vägen kan bli ett sådant äventyr, men allt gick ju bra. Nu får de äta grönt och beta ned hagen ett tag (tanken är att den får stå tom över högsommaren och bli lite höstbete sen). Lillan är så söt och jag älskar ränderna på framknäna och att hon ärvt Hinicas ljusa ögon -Cetzimas pappa var ju Hinicas farfar. Jag har ett i mitt tycke lämpligt namnförslag men vi ska lära känna individen först. Det är inte bråttom, lillaskruttan brukar duga gott rätt länge. 

Pappa Gasper njuter det gröna gräset och håller ännu avstånd till sin dotter. Men snart nog får han agera lekfarbror och uppfostrare. De ston som fått gå med sin far som små brukar få en positiv inställning till livet och ett trevligt sätt. 

2018-05-24 16:06 | 0 kommentarer

Vid ena ingången till Vinterhagens stora vindskydd.

Exakt där Tuchkin står dog hans mamma för fem veckor och två dagar sen.

Projektet med målet att få Tuchkin att bli en del av stoflocken fortskrider medan Stefan är hemma. Nu har Zenit bytt hage med Fiona och Tuchkin, så snart kan vi börja introducera fler hästar till den flocken. Föl minns tidiga dofter väl, och jag tror Tuchkin kände igen vindskyddet där han föddes och spenderade sina första timmar i livet. När husse mockade där skuttade han glatt in och ut genom husets bägge öppningar. 

Vinterhagen ser inte jätterolig ut, men fördelen med den intensiva värmen och torkan är att den torkat upp med rekordfart. Hagen lever upp till sitt namn, och är den bästa på vintern, men sämst på vår och försommar, men redan nu håller den för hästarnas tryck. Det är en rolig hage för små hästar, vi hoppas det kommer gå bra att få ihop flocken där. Zenit är ok med att gå i Undantagshagen, han känner den väl och är inte upprörd över att bli satt på undantag utan att se många andra hästar. Han nöjer sig gott med att se Fiona och Tuchkin ibland.

Över natten växte Tuchkin ur sin första fölgrimma, så nu har han en tjusigt brandgul, steglös modell som han förhoppningsvis snart slipper ha på sig ute. 

Äter lunch med snälla tant Fiona.

..men matte måste man ju gå och hälsa på.

2018-05-24 14:38 | 1 kommentarer

Ett par veckor bort trodde jag, så nog blev jag lite paff när jag kom för att utfodra i morse och såg att Cetzima begåvats med en extra uppsättning ben! Allt verkade ha gått bra och det var frid och fröjd i hagen, efterbörden satt kvar men allra oftast släpper den inom några timmar.

Första bilden, men lite hödekoration på huvudet

Cetzima visade mycket tydligt att hon ville vara ifred med sitt föl, och sådant respekterar jag. Det är så länge sedan hon hade föl sist, så jag blir inte förvånad om hon beter sig som första-föderska, och de är ofta överbeskyddande. Det skulle förstås bli besvärligt om efterbörden inte släppte och jag skulle behöva hjälp av veterinär, men jag hade en plan för det och ringde efter frukost till veterinären så han skulle vara redo. Men jag kunde ringa tillbaka efter ett tag och blåsa av beredskapen för då hade allt släppt. Det känns bra, för då kan jag lämna dem helt ifred ett par dagar, förutsatt att bägge fortsätter vara pigga och friska förstås.

Mjölk är livet

Första bilden togs på behörigt avstånd, men när jag besökte dem på förmiddagen var det inga problem att jag höll mig i närheten. Jag har alltså inte kollat vad det är för sort än, men är hyfsat säker på att det är ett sto. Det brukar ju visa sig så småningom. De ska byta hage på onsdag, så vill Cetzima följa med får hon förstås lov att vara kontaktbar. 

Färgen såhär i början är svår att förklara, grå/nougat skulle jag vilja kalla den och fölet har väldigt tjusiga zebraränder på framknäna och vackra ögon som liknar Hinicas. Den diar ofta som föl gör, och på aftonen provade den benen i galopp. 

Visst är jag glad och lättad över att fölningen gick bra, och då allt gick så fort hann jag inte oroa mig. Men det kan ändå bli kritiskt i början, det finns en anledning att man inte rapporterar in föl till SH innan de överlevt nio dygn. Men allt verkar hittills normalt, så då är prognoserna goda. Jag tog några familjebilder vid lunchtid, med mamma, föl och pappa Gasper i bakgrunden:

Det känns förstås extra roligt med en avkomma efter vår Gasper, efter två kastade föl samt att jag är ganska säker på att Tangaur var dräktig när hon insjuknade. Det ska bli väldigt spännande att se hur det här fölet utvecklas. 

Vi tackar för alla gratulationer och lyckönskningar, och går allt som det ska är flocken i en hage med gräs på onsdag, så då blir det kanske lite roligare bilder efter det. 

2018-05-21 16:44 | 0 kommentarer

Nu fylls Cetzimas juver med mjölk, och i hennes mage verkar fölet ibland drömma livliga drömmar. Jag gissar på ett stoföl med tanke på hur Cetzima beter sig (jag gissade ju rätt på Hinicas sista föl, som tyvärr inte fick leva), för hon flirtar med Gasper och beter sig nästan brunstigt. I övrigt är hon lite drömsk och kelsjuk, sådär som de flesta ston blir när det är nära. 

Hur nära vet jag inte, eftersom det här blir Cetzimas första föl hos oss så jag har inget schema att följa då alla ston individer. Men jag väljer att följa vissa tecken Hinica uppvisade då Cetzimas pappa även var Hinicas farfar. Hinica fyllde upp med mjölk och blev drömsk och gosig nära inpå, en del tar ju nästan månader på sig och verkar vilja gå högdräktig hur länge som helst. 

Men då är ju frågan om man vågar hoppas den här gången? Med tanke på allt som gått fel, ja egentligen sedan vi flyttade hit (utan att räkna upp allt) så är det en relevant fråga. Har hoppet till slut lämnat Pandoras ask? Nej, jag hoppas på lycka den här gången, ett friskt och fint föl med en frisk och stolt mamma. Men så pass påverkad är jag att jag inte tar ut någon glädje i förskott. Även om vi haft vår beskärda del av sorg och elände kan vad som helst hända även denna gång. 

På onsdag flyttar flocken till en grönare hage, det får bli fler bilder då. 

2018-05-20 15:50 | 1 kommentarer

Stona i Hemmahagen

Man kan tro vi rest i en magisk tidsmaskin senaste veckorna. Utan att överdriva var det för bara en månad sedan så mycket snö där stona går nu, så de gick inte där, och hade inte gjort så på hela vintern. För mindre än två veckor sedan rann där en av tre floder med smältvatten. Vattnet rann ovanpå marken ned i bäcken och ned till sjön, så nu lider vi otroligt nog av torka! 

Träden grönskar för fullt, för ett år sedan var de ännu kala, och man kan ana av bilden att det inte är så himla mycket grönare på backen utanför hagen. I den stora hagen som vi inte kunde använda i vinter grönskar det lite, samma i beteshagen, men det hade verkligen behövts regn för växtlighetens skull.

Ruslan har gott skydd för ögonen mot flugor.

Detsamma gäller Mistjev som ärvde sin fars hela hårsvall och sin mors lockar.

Det är blåsigt också, och verkar så förbli. Egentligen är det rätt skönt för det blir så mycket behagligare att jobba ute (jag sliter allt jag kan med att vårstäda hagar) men det torkar förstås ur också. Det finns dock ännu fördelar med sol och vind, för mygg har vi inga och de två hagar som är mest känsliga, blöta och leriga såhär års, Vinter- och Undantagshagen torkar upp med rekordfart. Och det är bra, för de kommer bägge behöva nyttjas om någon vecka. 

Enligt prognosen verkar hagarna kunna palla trycket då.

2018-05-18 16:35 | 1 kommentarer

Vi kunde ju släppa ut Fiona och Tuchkin i en egen liten hage i söndags, äntligen hade det torkat upp hjälpligt (om än inte helt). På måndagen kunde vi ha dem ute lite längre, och det var en lättnad att jag kunde ta ut och in dem helt själv.

Väl ute är det dock lite bekymmersamt ibland. Från början ville Tuchkin hellre vara med oss än med Fiona, och jag kan inte klandra honom för hon var rätt yrslig emellanåt. Två gånger sprang han in i grinden för att hellre vara med oss men sen förstod han det där med stängsel och höll avstånd. Men när Fiona lugnade sig gjorde Tuchkin ett avgörande val, han beslutade sig för att han nog hellre vill vara nära Fiona i fortsättningen.

Men inte är det helt okomplicerat. Fiona vill gärna att alla andra hästar alltid ska stå så hon ser dem, helst Zenit då hon börjat brunsta igen, men gärna stona och grabbarna också. Jag kan ju inte tvinga stona att hela tiden stå vid sin vattentunna och skrika, och ibland gör Fiona vad som helst för att få uppmärksamhet, gärna springa runt jättefort och gnägga, och lille Tuchkin gör sitt bästa för att hänga med.. sen är det lugnt ett bra tag, det finns ju tack och lov gräs i hagen.

Men efter några timmar verkar Fiona allt mer stressad över att de andra inte vill stå så hon ser dem, och då är det väldigt skönt att jag kan ta in dem själv. Bägge två är mycket angelägna om att gå in, men de är hövliga och faktiskt väldigt enkla att leda. Jag trodde det skulle bli svårt för Tuchkin då han sprang in i grinden ett par gånger i början, men han verkar lita på att det går att passera om bara matte går först. Och Fiona trängs inte ett dugg, utan gör ett bra jobb och puttar på Tuchkin om han tvekar. Ett riktigt teamwork! Och några timmar ute är bättre än ingen tid alls, jag hinner städa stallet och pyssla lite med annat, och ändå ha koll på dem.

Idag (tisdag) hann jag till exempel börja vårmocka Hemmahagen, och trogna medstjälpare var Tuchkins helsystrar Zeniya och Zayats.

2018-05-15 15:55 | 0 kommentarer

Eftersom jag inte gillar våren är jag glad om den går över i försommar fort, och så skedde i år. Känns lite konstigt för nyss var det massor av snö och nu lyser björkarna ljusgröna i sina mängder av musöron. Sist (första gången) jag satt upp på Ruslan var det vinter, sedan kom det massor ivägen men nu kände jag att det var läge att testa igen.

Då Ruslan är väldigt cool och mycket trevlig att hålla på med, obrydd men ändå vaken så var det som om det endast passerat en vecka sedan sist och jag var inte förvånad. När jag mockade hos dem i veckan och Ruslan höll mig sällskap frågade jag honom om det inte var dags att jag red och han sa att han höll med. Eftersom alla repetitioner gick lika bra som väntat passade jag på att skritta med ledare för att känna att han kan starta, stoppa och gå rakt fram. Han tog några sidsteg, men när han förstod att det mest handlade om att stå helt still och sedan gå rakt fram på kommando vaknade han till och var väldigt duktig.

Men idag var han mycket bekymrad över bettet. Han blev riktigt irriterad ett tag och jag kände att det gick ut över en i övrigt väldigt fin upplevelse, så nästa gång blir det en bettfri lösning, troligtvis indianhackamore som jag har bäst erfarenheter av. Det är viktigt Ruslan tycker det här är kul och visar samma fina inställning, det är ju inte vad man har i munnen som avgör om det blir en ridponny eller inte. Men han känns som skapt för att ridas så det här går nog bra. Och jag ska inte rida in själv, men det vore dumt att inte förbereda en så ambitiös och trygg elev.

När Tuchkin föddes var det vår men ännu massor av snö kvar. Det var rätt besvärligt att få ut hans mammas kropp ur hagen genom alla snödrivor trots att vi har en väldigt lagom traktor för ändamålet. Undantagshagen har varit drabbad av värsta vårfloden men nu har det lugnat ned sig och till och med grönskat, så det blev premiär att gå i hage idag.

Fiona har även hon en hel del spring i benen efter tiden inne, och Tuchkin ville hon inte alls veta av ute i hagen, istället skrek hon högt åt Tuchkins pappa på andra sidan stängslet och emellanåt njöt hon av det skira gräset som kikar fram. Tuchkin vill heller inte vara nära Fiona utan söker sig till oss, så jag är lite bekymrad över hur det ska gå med fler hästar, men det löser sig. Hans systrar kommer nog lära honom bli häst när den tiden kommer. Nu var vi bara glada att kunna ha dem ute några timmar, och vi kommer utöka tiden förstås. Och även addera hästar, men inte riktigt än. Vi tar det som det kommer, vi har inget facit på det här.

Tuchkin 26 dagar gammal, och i bakgrunden syns pappa Zenit

2018-05-13 15:08 | 0 kommentarer

Vi brukar sällan stå helt utan stängselmaterial, det finns alltid ett lager med mer och mindre fräscha grejer och det är sällan vi stått utan. Nu har det mesta av snön smält bort, och en hel del stängsel lossnade och slets med! Nog för att en del gick sönder redan i vintras, men det mesta har raserats efter vintern började dra sig tillbaka. 

This fence is no more (hänvisar till Monty Pythonsketchen om en död Norweigan Blue-papegoja)

Det var inte tänkt att just den här hagen skulle vara tom hela vintern, men med all snö blev den obrukbar. Inte pga stängslen, de syntes ju inte, utan på grund av snömassorna. Hagen  tömdes för att vila under senhösten, och sedan gick den inte att använda. Nu har jag inte tagit mig upp till skogsbeteshagen än, men hittills är det här det värsta i stängselkatastrofväg.  Tur den var tom! En fördel att den stått tom är att den snart går att använda, bara jag städat upp lite och bytt ut stängsel.

På en del stolpar finns inga isolatorer alls kvar (180 cm trästolp), en del stolpar är brutna, och i just den här hagen har hysteriskt mycket tråd slitits av. På ena långsidan är mer trasigt än helt och jag vet inte hur mycket som går att återanvända. Tråd som är lappad var femte meter är inte mycket att ha. Vi kommer kanske inte behöva köpa jättestora mängder stolp, men däremot tråd, och jättemycket isolatorer. Stängslet i beteshagen på andra sidan diket är i liknande skick.

Det är förstås inte enbart vi som drabbats, på mina promenader har jag sett åtskilliga km trasigt stängsel tina fram under uttryckta snövallar, så jag börjar förstås fundera om stängsel kan bli bristvara? Jag kan tänka mig att vi som gärna handlar lokalt får beställa istället, men jag kan ju ha fel. En sak är säkert, det kommer bli dyrt!

Jag får lätta upp stämningen med ett par mysiga vårbilder som avslut:

Grabbarna passar på att vila i solen medan jag vårstädar deras hage (vars stängsel jag fått laga i flera omgångar under tiden snön smält bort)

Det går mycket vatten i värmen, Ruslan och Mistjev svalkar sig.

2018-05-08 19:58 | 0 kommentarer

Första helgen i maj bjöd på sommarväder. Snön smälter inför mina ögon, en del hagar blir katastrofalt blöta, mjuka och leriga, medan blöta områden torkar upp. Vårflod är det överallt, ån, bäckar och sjön får hantera stora vattenmassor, och byavägen är helt underminerad på sina ställen. Har kämpat på med mockning mellan varven, men det är för mjukt, blött och tungt. Men snart så!

Passade på att fylla halvnittio (dvs 45) på lördagen och fick ”fira” eller hur man ska se det (fylla år på årets hektigaste tid, vilket oskick 😉) i dagarna två då min syster med sambo förärade med ett besök på söndag. Fick flankstek och amaronevin! Har hört att det passar bra ihop, så vi kanske får grilla flankstek till nästa helg då jag har gubben hemma.

Eftersom jag kunde ta hjälp av familjen fick Fiona och Tuchkin komma ut en stund och sträcka på benen. Trodde Tuchkin skulle vara mer laddad efter några dagar inne, men han var som vanligt. Bara större och kvickare. Syrran fick några fina bilder av lillen, och jag lånar en av dem:

Nitton dagar gammal

2018-05-06 16:18 | 2 kommentarer

Det verkar som om våren kommit mycket längre överallt utom här. Även på orter långt norr om oss verkar det torrt och det kommer grönska, men här är hagarna väldigt, väldigt blöta och mjuka, och i flera av dem ligger snö och is kvar. Jag brukar vara i full gång med att mocka nu, och jag börjar må riktigt dåligt över att inte ha kunnat börja än.

Plättarna att lägga ut hö blir allt färre

Sämst mår jag över marken vi lånade för att få till ännu en gårdsnära vinterhage. Där ska det gå andra hästar på bete från juni, och det är så sorgligt att det inte får torka upp och grönska. Jag kan inte gärna be hästarna att inte röra sig för mycket, och något alternativ finns inte än. Stängslen i andra hagar är trasiga eller har gett vika, och marken håller inte för hästar än. Inte går det att stängsla heller, och inte hjälpte det att vårt största och viktigaste elaggregat gick sönder nu!

Men imorgon fredag, trots att det kommer mycket regn inatt, så börjar jag försöka städa upp på den lånade marken, så får jag väl försöka kompensera sommarhästarna på något vis när det är dags. Jag är mycket plikttrogen och ordningssam, så det är rätt frustrerande med den leriga perioden som väntar nu. Mycket senare än vanligt. 

En vecka från nu är jag ensam här, och några sysselsättningsproblem lär jag inte ha. Det är bara att hoppas vädret är gynnsamt framöver så det torkar upp. Tyvärr får Tuchkin och Fiona hålla sig inne under tiden - inte för att de har det dåligt inne, tvärt om. Jag får ut dem till fållan på gården på egen hand, men inte in. Tuchkin har sådan respekt för stängslet nu, så när det är dags att gå in behöver han någon som puttar på honom och då blir det för trångt att få in bägge. Men om en vecka går det nog att göra en större fålla, en utan grind så de går direkt från stallet ut till hagen. Får fundera på det medan jag mockar.

2018-05-03 15:46 | 0 kommentarer

Första maj är här, och då firar vi Ruslans fyraårsdag..

..och Zayats ettårsdag.

Storasyster Zeniya får också vara med på bild, hon fyller två år och tio månader precis idag.

Helsystrarnas lillebror Tuchkin fyller två veckor, och fick fira med att gå lös i en liten fålla uppe på gården. Det var fullt ös vill jag lova, mycket spring i de små benen.

Grattis alla småhästar!

🥕🥕🥕🥕

2018-05-01 14:42 | 1 kommentarer