
Ruslan och Mistjev i motljus
Det är en tjatig visa, men vi har så fasligt mycket att göra så för att hinna med att exempelvis träna några hästar krävs att man skjuter på en del dagliga göromål till senare och bara tar sig den tiden. Man mår ju bra själv också av att umgås och träna hästarna och då orkar man mer sen, själen blir gladare. På lördag förmiddag tog vi in Milyj, Zeniya, Galina och Zayats i stallet (i den ordningen faktiskt), och sedan gick vi ned för att träna Mistjev och Ruslan.

Han är himla tjusig min Mistjev.
Jag tar mig mest tid åt att hålla på med min egen häst nu. Vi hade börjat med en massa förberedande träning på vårvintern, men när Tova dog och jag fick ta hand om Tuchkin så släppte jag i chocken allt, och när det blev tid för andra hästar så småningom var det Mistjev som fick vänta längst. Från april till november, jag borde ju skämmas.. men Mistjev kom ihåg det mesta och kom väldigt fort in i fas, det var nästan som om att bara plocka upp där vi lämnade allt.
Vi tränar mycket på olika utustning och olika förberedande uppsittningsövningar (därmed ändå osagt om jag någonsin kommer våga sitta upp, han är snäll men så himla stor), för just när man är och kliver på pallen och klänger en del på honom, det är då han är som mest skeptisk. Men han fungerar väldigt bra med beröm i rätt stund, och har stort tålamod. Han vill att det blir rätt och fuskar sällan, när han får en bit morot är det bekräftelsen på att det blev rätt, och han försöker inte råna mig på den utan är väldigt ambitiös så det känns ändå rätt tryggt att han lugnt och fint väntar på belöningen. Röstberömmet i rätt sekund är också viktig, moroten är mer bekräftelse.

Upp på pallen från bägge sidor, hänger och klänger lite, petar med knän och tår i sidan, klappar på andra sidan, petar på korset och kliar i manen. Berömmer med rösten.

Vilar och trycker lite mot Mistjev, njuter av närhet och solen. Mistjev är inte sur, han har koncentrationen på mig, inte fotografen.
Huvudlaget är ett så kallat indianhackamore som är bettfritt och verkar med tryck då remmarna korsas under käken. Jag har alltid det på honom när jag tränar uppsittning, samlar tyglarna och tar tag i manen mot manken som om jag skulle sitta upp. Kliver han undan från pallen går jag bara ned från den och flyttar den med honom, jag flyttar aldrig tillbaka hästen för jag jobbar helst med en sida i taget. De slutar ju flytta sig någon gång, ofta rätt fort.
Sen satt jag upp på Ruslan och tog Mistjev som handhäst. Det var jätteroligt, premiär både för mig, Ruslan och Mistjev. En enda gång vägrade Mistjev att gå, men det var bara en liten ifrågasättning, sen följde han snällt med på replängds avstånd.


Det var verkligen värt det att ta den tiden. Fylld av härlig energi lämnade vi grabbarna i sin hage och gick för att jobba vidare. Glöm inte det i alla måsten, att inte alltid lämna belöningen till sist för då är det inte säkert du orkar. Då skjuter du kanske på belöningen eller genomför den med tråkiga energier, ibland behövs belöningen som sporre för att orka kämpa på. Man kan ju alltid belöna sig på något annat sätt när jobbet är gjort. Två belöningar är dubbelt så många som en.
2018-11-24 16:38 | 0 kommentarer