Sedan livet började bestå av basjkirer (nio år i år!) har minnet av de årstider som passerat blivit mindre selektivt. Att jobba utomhus varje dag, året om, och dessutom med hästavel med föl som föds och växer upp, har gett mig andra saker att förankra mina minnen kring. Bloggen och bilder hjälper förstås också till. Till exempel har vårväder i februari övervägande resulterat i att våren och försommaren blivit sen, och sommaren sval.

Först behöver jag reda ut begreppet vårvinter. Vårvinter är en extra årstid begränsad till den norra delen av landet. Då är det högtryck och låg luftfuktighet, nätterna är dubbelsiffrigt kalla, luften är hög och klar, och på dagen värmer solen så mycket så man gärna sitter ute i kortärmat med näsan mot solen och njuter av fågelsång medan flugor och yrvakna fjärilar flyger omkring. Vårvintern är oftast i mars, solen måste nämligen upp till en särskild höjd och vara uppe nog länge för att detta fenomen ska ske.

Miko och jag njuter av vårvintern i mars 2016

Vårväder däremot innebär att det är plusgrader dygnet runt i flera dagar, dagtid ganska många plusgrader oavsett om solen skiner eller inte. Friska till hårda vindar och regn är inte ovanligt. Det råder alltså vårväder på vintern, inte vårvinter.

Exempelvis hade vi en period av alltför tidigt vårväder 2017. Odessa skulle fylla fyra det året och förbereddes för att åka iväg på inridning. Jag minns våra promenader, att det hade töat och regnat, och hur det rann vatten under snön precis som nu. Vintern gjorde sitt återtåg (i april tror jag) och våren blev försenad, vi fick vänta väldigt länge på att Hemmahagen skulle torka upp och hålla för ihopsläpp för betäckning. 

Det blir intressant att se om det stämmer även i år. De flesta hoppas säkert jag har fel, och just i år även jag för vi skulle sannerligen bli väldigt tacksamma över en tidig, torr och varm vår.  Här återkommer vintern med början på torsdag med sjunkande temperaturer, och snö på söndag, sedan ser det ut som vinterväder framöver. Det tycker jag ändå ska bli skönt så det blir rent och fint igen och jag slipper förstöra höslädarna på grus och lera. Normalt vinterväder är också en förutsättning för att det ska bli härlig vårvinter!

Vädret kan man inte rå på, bara göra det bästa av det. Som Zenit som svalkar sig i den lilla snön som finns kvar, medan vårvindarna blåser friskt.

2019-02-27 16:06 | 0 kommentarer

Du och jag, matte.

Tuchkin föddes 17 april ifjol, och 34 dagar senare föddes Deana. Vi som känner hästarna bäst, jag som ser dem varje dag, lade märke till att Deana växte om Tuchkin någon gång under senhösten. Vi har inte mätt dem, men det är klart man märker skillnad bara genom att ta på grimma exempelvis, eller lyfta hovar. Det är inte ovanligt att Tovas ungar växer långsamt och länge, något facit på avkomma efter Gasper och Cetzima kan vi förstås inte utvärdera förrän om flera år. Någon som däremot jämt är lika lång är jag själv, jag är runt 168 cm lång (utan toppluva) så vi gjorde några tafatta försök att förmedla storleksskillnaden med mig som måttstock. Det gick inte jättebra, men det blev ändå några riktigt charmiga bilder som jag gärna bjuder på idag.

Lille Tuchkin vill helst vara väldigt nära, så det blev att försöka ta några bilder vid lunchutfodringen.

Som bonus ser man att vi verkligen blir fotograferade av en människa.

Bredvid min lilla skruttplutt.

..också den där linslusen Elisjka som ständigt vill vara med.

Jaja, puss på dig Elisjka.

Över till nästa pussgurka.

Syns skillnaden? Deana är inte bara större utan mindre fölaktig i kroppen, mer unghäst än föl.

Samma sidobild för jämförelse.

Men matte, skulle vi inte pussas?

När jag ser bilderna tycker jag inte riktigt skillnaden illustreras rättvist. Men jag skulle nog gissa att Deana kommer bli högrest, och vad gäller Tuchkin har jag inget emot om han -även om han växer länge, stannar på ponnymått som vuxen. Det återstår att se. 

2019-02-24 15:13 | 0 kommentarer

Februaris fullmåne kallas snömåne, och även om blidväder gjort att en hel del av snön redan töat så stämmer det ännu. Årets andra supermåne är det också, större än den förra! Och med snön, och även en tunn molnslöja samt lite dimma som det var på måndagskvällen var det verkligen ljust som en vårkväll. Hela natten! Jag var nämligen upp en gång och från sovrummets stora fönster har jag god överblick över hagarna och kunde se hästarna tydligt.

Tyvärr är mobilkameran så dålig att det är svårt att få till bilder även under normala förhållanden, men jag fick en rätt stämningsfull bild på tisdagsmorgonen, precis när jag utfodrat klart. Den suddiga ponnysilhuetten tillhör Ruslan:

2019-02-19 07:41 | 0 kommentarer

Söt linslus.

Det är så otroligt mycket energi i Milyj, och är det inte så att hon äter eller sover så är det liv och rörelse precis hela tiden. De andra går helst längst upptrampade stigar, och det kanske även Milyj föredrar men är någon ivägen eller att det går för långsamt plumsar hon lika gärna fram genom snön med samma iver. Det har gjort att de andra rört sig mycket mer än de skulle gjort annars, för Milyj tvekar inte att bege sig ut på upptäcktsfärd i snön och de andra hänger ofta på. Milyj är ännu lägst i rang, och de andra vill inte unna henne att kanske hitta något roligt eller ätbart utan ser till att följa med och hålla henne under uppsikt.

Hon har ett otroligt rikt minspel.

Även Milyjs mule rör sig nästan konstant..

..så på många bilder blir det lustiga miner.

Det är tur hon får gå med en jämnårig halvsyster. Zayats har inte samma kvantitet outtömlig energi, men två jämnåriga kamrater leker ändå i större mån på samma villkor. Som Zayats ställer upp och virvlar runt i yster lek hade inte en äldre lekkamrat gjort på samma vis. Det är en fröjd att se dem springa ikapp, leka kull, brottas och sedan ligga och vila bredvid varandra i snön.

De är både olika och lika de två.

I bakgrunden står Zayats och två år äldre helsyster Zeniya.

I vår kommer Milyj bli till salu, och vi säljer henne till någon som vill förvalta hennes energi. Hennes outtröttliga iver kommer troligtvis dämpas i takt med att hon blir äldre och mognar, och hon har inga problem att hålla sig lugn och still när vi håller på med henne, till exempel är hon väldigt enkel att verka hovarna på, både i stallet eller ute i hagen med de andra. Trots att hon är väldigt smäcker för att vara basjkir tror jag att Milyj skulle bli en bra körhäst. Hon tar sig fram överallt, är orädd, har inga problem att lämna flocken och det vore nog nyttigt för henne att lära sig använda all energi till något vettigt, och en körhäst kan man börja använda lite tidigare. En ung ridhäst måste få tid att växa till sig. Och omväxlande arbete för hästen är alltid bra, man kan förstås köra ridhästar och rida körhästar också.

Den som är intresserad får hålla ögonen öppna efter annons längre fram i år. Det kommer finnas krav på att hon visas som treåring för möjlighet att erhålla avelsdiplom, men det är bara roligt att visa häst för hand, och Milyj är ju redan både berest och välhanterad så en god grund för en fin och användbar basjkir är redan lagd. Vi ser också att Milyj hamnar i ett långvarigt förstahem då hon redan flyttat väl mycket för sin ringa ålder. Vem än den lyckliga blir kommer den i alla fall få ett riktigt livligt lyckopiller som kompis.

2019-02-17 14:37 | 0 kommentarer

Fjolårets två föl är synnerligen trevliga att jobba med. Bägge är vänliga och samarbetsvilliga, aldrig något krångel och de kommer genast fram när man går ut med grimman, till och med fast man precis lagt ut hö. De är gärna med mig och följer med utan protest, och håller sig på fint avstånd bakom ledaren (jag alltså). Stefan fick försöka ta några bilder av mig och Deana på söndagsförmiddagen:

Här går vi iväg från mamma Cetzima.

Följer snällt och fint.

Här bjuder jag in Deana till min zon.

Borstar lite, hon är så himla mysig och vill gärna mulpussas..

..och blåsa varm luft på mig. Försöker aldrig klia tillbaka.

Vi gjorde bara några enkla ledövningar, det är ju inte lönt att tjata på ett så duktigt föl.

Efter promenad längst Vinterhagens stigar lämnade jag henne där jag hämtade henne, tillbaka hos mamma.

Det här är äkta arbetsglädje, både från mig och Deana. Man kan vara glad i en dammig och hösmutsig jacka också..

2019-02-17 10:11 | 0 kommentarer

Vänliga veckan och Valentindagen, och det är numer tradition att Pavel med sin fina hjärtemule får stå som modell när vi önskar en vänskaplig, extra kärleksfull och fin hjärtedag. Det var så lustigt när Elisjka blev nyfiken, hon ser ut som en linslus som flinar upp sig i bakgrunden så den bilden får också vara med:

❤️

2019-02-14 14:24 | 0 kommentarer

Sedan några veckor är verksamheten fri från abortvirussmitta, och efter alla rubriker på sista tiden tänker jag att vi trots allt varit lyckligt lottade. Vi hade ju inte den fruktansvärda, neurologiska varianten som nu drabbat så många, och dessutom är våra dräktiga ston inte i samma fas. Det var bara Francesca som var högdräktig. Vi väntar inget föl förrän tidigast i maj, många som håller på med avel har stona dräktiga så alla ska föla samma period (vår/försommar), och då är oron givetvis mycket större och de rekommendationer man får från SVA av helt annan karaktär. 

2019-02-10 14:36 | 0 kommentarer

Tittut!

Det ligger inte för mig att klaga så mycket, så nu passar jag på! Överansträngde mitt högra knä för ett par veckor sedan, och rätt olämpligt kom det en massa snö. Den mest ansträngande påfrestningen är nämligen att lyfta benet högt, men även att ta i när jag drar hösläden, samt att trycka ifrån med snöstyrarn, så det där stackars knät får aldrig chans att återhämta sig. Jobben måste utföras ändå, och oftast är jag ju själv här. Som lök på laxen lämnade maken efter sig en förkylning som drabbade i måndags, och som nu slagit sig ned i bihålor och andningsvägarna. Men febern är över, alltid nå’t.

Har man stora djur måste de givetvis tas omhand ändå, och det är inte första gången jag råkat ut för skada eller krasslighet. Inte är jag ensam om fenomenet heller, man biter ihop och utför  det nödvändiga. En nödvändighet är att stona inte äter upp stängslen så jag behöver förse dem, och även alla andra som inte går i Vinterhagen med sly och annat att tugga på eftersom vi aldrig fick tag på halm. 

Just nu tycker jag det är bekvämt när en icke bofast granne har en massa fin alsly på betydligt närmare håll än vårt egna sly, och jag har löfte att ta det jag vill, men häromdagen tog jag itu med att äntligen fälla den unga gran som växt sig allt större rätt illa till på uppkörsbryggans stenfundament. Rötterna skulle förstört uppbyggnaden och granen rasat i framtiden, och den var nu på gränsen i storlek att hantera på egen hand.

Det var svårt att få till en bild för att illustrera storleken, men Zeniya i bakgrunden är troligtvis runt 147 i mankhöjd. Nästan stor häst alltså.

Färskt granträ är mjukt att såga i så det var enkelt att fälla den med fogsvans, men sen skulle den ut i hagen också. Jag tillverkade en slags sele åt mig själv av ett par textiltömmar och tillslut låg granen ute i hagen och även en stor bunt alsly. Helsystrarna Zeniya och Zayats vart mest förtjusta i nya aktiveringsleksaken, de buffade och sparkade på den, nöp av kvistar och kliade sig på den.

Zeniya är fyra år (juli), Zayats två (april).

Härligt att de fick glädje av granen, det var värt mödan. Det finns förutom bilder även två filmer av systrarna med granen på företagets fb-sida och på instagram, sök efter hashtaggarna manadisvildhäst eller månadis. Och på instagram kan man ju hitta en massa andra basjkirbilder! Till exempel kan man följa Elisjkas och Milyjs storebror Leonid på @nastansjostallet (Nästansjöstallet, som finns utanför Vilhelmina), själv blir jag varm i hjärtat över att se hur han utvecklas och den fina energin mellan honom och lillmatte. Det får bli dagens tips, jag ska själv kika där nu eftersom jag bör vila mig frisk. 

2019-02-07 16:06 | 0 kommentarer

Tova med en alldeles nyfödd, vinglig Zeniya. Alsen, Jämtland juli 2015

När vi köpte vår första avelshingst Gastroler 2011 skulle vi även välja ett lämpligt resesällskap åt honom i form av ett av de ryska ston som kom från samma farm till Sverige 1999. Vi tittade på Blå Basen och fastnade för Dictorsha som hon hette egentligen, de hade fått flera avkommor tillsammans och några var visade med fina poäng. Vi fick veta att stoet var egensinnigt, rädd för främlingar och omöjlig att få tag på. Jag tyckte det var OK, visst förstod vi att det var en utmaning, men jag tänkte som så att var hamnar hon annars, om inte vi tar henne? 

Sju månader tog det innan Tova självmant kom fram och lät sig få grimman på sig. Jag fick alltid tag på henne innan dess, och det tog allt kortare tid. Från flera timmar första gången innan jag kunde stryka hennes hals och sätta fast grimskaftet i grimman. Jag har aldrig någonsin lurat henne, trixat eller huggit fast henne utan alltid varit mycket tydlig med vad jag vill och att det blir bäst om hon väljer att jag får ta henne. Jag tänker det blir bäst i längden och så var det förstås, en mycket nyttig lärdom.

Som mamma var Tova i sitt esse! Hon mådde som bäst när hon fick vara dräktig och ge di, och även om hon själv var blyg skickade hon gärna fram först Adilliya och sedan Maronya till oss människor. De var så fina, milda och trygga föl, sociala och modiga, i synnerhet Adilliya som föddes 31 januari 2012.

Det var med spänning vi såg fram emot vår första kull av föl efter Zenit, vi väntade tre föl 2015, Tindra, Hinica och Tova var dräktiga. Det som först förvånade oss var färgen! Tova hade alltid fått mörka föl med Gastroler, men Zeniya var gul (som en del musblacka föl är när de föds, Leonid som föddes 1 april samma år var också gul). Zeniya visade sig vara som föl är mest, blygare än sina äldre halvsystrar och kom aldrig fram när jag mockade i hagen exempelvis, men följde snällt mamma till stallet och in i box.

Så kom hösten, och vi hade äntligen köpt gård. I Trehörningen, ute vid kusten, mer än 30 mil från Alsen. Zeniya var lite drygt två månader när hon följde mamma Tova upp i stora lastbilen, men någonstans längst vägen hände något som förändrade lilla Zeniya fundamentalt. Vi lastade i ett föl i Jämtland och lastade ur ett helt annat i Västernorrland.

Det är uppenbart att något skedde under resan, för efteråt var Zeniya helt klart traumatiserad. Hon var livrädd för människan och väl i box med mamma uppträdde hon klaustrofobiskt. Vi trodde förstås det skulle gå över men det gjorde det inte, att registrera henne för pass inom hennes första halvår var bara att glömma, vi vågade inte utsätta henne för det utan bestämde att vi väntar och tränar, förbereder så gott det går och tar ut en registrator när Zeniya är så redo det går. Och vi fick henne chipmärkt till slut, det var lite kämpigt men tack vare en mycket tålmodig veterinär blev det ändå gjort, och efteråt stod hon kvar nära Zeniya och gav henne morötter.

Första vintern i Trehörningen

Det finns ingen anledning att gå in på alla bekymmer, alla avvikande beteenden eller strider, men allt tog tid och allt var besvärligt för det lilla stoet. Hon verkade se livet som en kamp särskilt om människor var med. Det var som om hon tänkte för mycket, gjorde konsekvensanalyser och bestämde sig för att det var bäst att föreställa sig det värsta. Hon var också besvärlig för mig, för hon drog verkligen all energi ur mig när jag jobbade med henne. Zeniya kunde helt dränera mig på en kvart när jag exempelvis för femhundrade gången skulle visa att grimman inte var farligare bara för att jag höll i den. Hon fick en speciell min de gångerna, en särskild blick och jag såg hur jobbigt hon tyckte det var. Så en höstdag kom hon bara på att hon skulle stå still och helt plötsligt var grimman på och efter det var den biten sällan ett problem. Jag blev så paff, vad hände egentligen? 

Men andra bekymmer återstod. Främlingar var hon livrädd för, men det var som att hon struntade i oss också. Inte rädd utan frånvänd. Jag hörde en mamma på radion som berättade om sitt autistiska barn, hur jobbigt det var med ett barn som visade så tydligt att hon inte behövde sin mor, och det tyckte jag var en träffande beskrivning. 

Ett exempel på hur Zeniya kunde göra var att jag kom med grimman, hon kom fram och sen började hon tänka negativt. Hon började backa, och jag följde med, backade med grimman lös om nacken och oftast stannade hon, men ibland byggde hon upp så mycket negativ förväntan så hon bara kastade sig iväg, och så var det med rätt mycket grejer. Hon ville bara vara ifred.

Jag har tidigare nämnt företeelsen ingenmanshäst, och Zeniya personifierade den. Visst, en häst klarar sig fint utan människor, men man måste kunna ta hand om den. Man måste kunna vårda den om den blir sjuk, sköta hovarna, vaccinera och en massa annat, och Zeniya ville inte bli omhändertagen. Sommaren 2017 tog jag beslutet att vi för första gången skulle låta avliva en egen avkomma. Eller snarare befria henne från livet, det var så det kändes. Inte ett helt enkelt beslut, men man måste kunna ta hand om och sköta om sina djur.

Men själva verkställandet fick av olika anledningar skjutas upp, och det i sig var väldigt jobbigt. Beslutet var ju taget. Men så kom augusti, den nionde augusti och på en och samma dag förlorade jag mitt viktigaste avelssto Hinica och hennes ljusa hingstföl. Vilken chock, och vilken enorm tomhet, vi orkade inte med mer död och elände så vi bestämde att låta Zeniya få en ny chans. Sedan någon vecka hade hon visat en bättre inställning till livet och oss, så vi ville se om vi kom någon vart med mer och ny träning. Stefan fick ansvaret, hon gick inte på som en energitjuv på honom och visade mer tillit också i hanteringen om han hade hand om henne.

Några månader senare genomgick Zeniya en radikal förändring. Helt plötsligt var hon medgörlig och kontaktsökande, den jobbiga minen var borta och även energivampyren. Det var som om Zeniya äntligen lyckats kasta av den mara som ridit henne sedan resan hit, en enorm förändring och vilken lättnad.

En del saker finns det efterdyningar av, men de verkar inlärda. Och hon är ännu rädd för främlingar, men hon vet att hon är trygg i sin hage och i sin box. Dessutom vet hon att 100% av de gånger matte har med sig en främling in i hagen så har den personen en himla massa morötter, så Zeniya går gärna fram och tar morötter ur handen. Hon står till och med kvar lugnt och fint och äter dem, och den sista vaccinationen behövde inte Stefan göra utan den kunde vår veterinär ge henne i boxen. Fina och omskötta hovar har hon också, och när vi tar in hästarna i stallet går jag gärna in med Zeniya först för hon är så lugn och trygg ensam inomhus, precis som sin mamma.

Jag tror inte att jag ältat något om vi tog bort Zeniya som bestämt, men nu är jag glad att så inte skedde. Det blev häst av Zeniya, även om det tog tid, som med mamma Tova. Och liksom Tova hoppas vi att hon är som bäst och mest harmonisk när hon är mamma, så när tillfälle ges längre fram i år ska Zeniya ansluta till Gaspers flock så får vi se vad Gastrolers och Zenits avkommor kan koka ihop tillsammans.

 Dagsfärsk bild.

Det blåste snöade rejält på Disadagen men Zeniya bryr sig inte så mycket om vädret. Numer kommer hon gärna fram för att mysa med mig eller Stefan, även om vi precis lagt ut hö. En dag vill jag skriva en bok om Zeniya. Titeln och den inledande meningen är klar, men blir projektet av tänker jag vänta tills hon fått vara häst några år till.

2019-02-03 15:03 | 0 kommentarer