
Tova med en alldeles nyfödd, vinglig Zeniya. Alsen, Jämtland juli 2015
När vi köpte vår första avelshingst Gastroler 2011 skulle vi även välja ett lämpligt resesällskap åt honom i form av ett av de ryska ston som kom från samma farm till Sverige 1999. Vi tittade på Blå Basen och fastnade för Dictorsha som hon hette egentligen, de hade fått flera avkommor tillsammans och några var visade med fina poäng. Vi fick veta att stoet var egensinnigt, rädd för främlingar och omöjlig att få tag på. Jag tyckte det var OK, visst förstod vi att det var en utmaning, men jag tänkte som så att var hamnar hon annars, om inte vi tar henne?
Sju månader tog det innan Tova självmant kom fram och lät sig få grimman på sig. Jag fick alltid tag på henne innan dess, och det tog allt kortare tid. Från flera timmar första gången innan jag kunde stryka hennes hals och sätta fast grimskaftet i grimman. Jag har aldrig någonsin lurat henne, trixat eller huggit fast henne utan alltid varit mycket tydlig med vad jag vill och att det blir bäst om hon väljer att jag får ta henne. Jag tänker det blir bäst i längden och så var det förstås, en mycket nyttig lärdom.
Som mamma var Tova i sitt esse! Hon mådde som bäst när hon fick vara dräktig och ge di, och även om hon själv var blyg skickade hon gärna fram först Adilliya och sedan Maronya till oss människor. De var så fina, milda och trygga föl, sociala och modiga, i synnerhet Adilliya som föddes 31 januari 2012.
Det var med spänning vi såg fram emot vår första kull av föl efter Zenit, vi väntade tre föl 2015, Tindra, Hinica och Tova var dräktiga. Det som först förvånade oss var färgen! Tova hade alltid fått mörka föl med Gastroler, men Zeniya var gul (som en del musblacka föl är när de föds, Leonid som föddes 1 april samma år var också gul). Zeniya visade sig vara som föl är mest, blygare än sina äldre halvsystrar och kom aldrig fram när jag mockade i hagen exempelvis, men följde snällt mamma till stallet och in i box.

Så kom hösten, och vi hade äntligen köpt gård. I Trehörningen, ute vid kusten, mer än 30 mil från Alsen. Zeniya var lite drygt två månader när hon följde mamma Tova upp i stora lastbilen, men någonstans längst vägen hände något som förändrade lilla Zeniya fundamentalt. Vi lastade i ett föl i Jämtland och lastade ur ett helt annat i Västernorrland.
Det är uppenbart att något skedde under resan, för efteråt var Zeniya helt klart traumatiserad. Hon var livrädd för människan och väl i box med mamma uppträdde hon klaustrofobiskt. Vi trodde förstås det skulle gå över men det gjorde det inte, att registrera henne för pass inom hennes första halvår var bara att glömma, vi vågade inte utsätta henne för det utan bestämde att vi väntar och tränar, förbereder så gott det går och tar ut en registrator när Zeniya är så redo det går. Och vi fick henne chipmärkt till slut, det var lite kämpigt men tack vare en mycket tålmodig veterinär blev det ändå gjort, och efteråt stod hon kvar nära Zeniya och gav henne morötter.

Första vintern i Trehörningen
Det finns ingen anledning att gå in på alla bekymmer, alla avvikande beteenden eller strider, men allt tog tid och allt var besvärligt för det lilla stoet. Hon verkade se livet som en kamp särskilt om människor var med. Det var som om hon tänkte för mycket, gjorde konsekvensanalyser och bestämde sig för att det var bäst att föreställa sig det värsta. Hon var också besvärlig för mig, för hon drog verkligen all energi ur mig när jag jobbade med henne. Zeniya kunde helt dränera mig på en kvart när jag exempelvis för femhundrade gången skulle visa att grimman inte var farligare bara för att jag höll i den. Hon fick en speciell min de gångerna, en särskild blick och jag såg hur jobbigt hon tyckte det var. Så en höstdag kom hon bara på att hon skulle stå still och helt plötsligt var grimman på och efter det var den biten sällan ett problem. Jag blev så paff, vad hände egentligen?
Men andra bekymmer återstod. Främlingar var hon livrädd för, men det var som att hon struntade i oss också. Inte rädd utan frånvänd. Jag hörde en mamma på radion som berättade om sitt autistiska barn, hur jobbigt det var med ett barn som visade så tydligt att hon inte behövde sin mor, och det tyckte jag var en träffande beskrivning.
Ett exempel på hur Zeniya kunde göra var att jag kom med grimman, hon kom fram och sen började hon tänka negativt. Hon började backa, och jag följde med, backade med grimman lös om nacken och oftast stannade hon, men ibland byggde hon upp så mycket negativ förväntan så hon bara kastade sig iväg, och så var det med rätt mycket grejer. Hon ville bara vara ifred.
Jag har tidigare nämnt företeelsen ingenmanshäst, och Zeniya personifierade den. Visst, en häst klarar sig fint utan människor, men man måste kunna ta hand om den. Man måste kunna vårda den om den blir sjuk, sköta hovarna, vaccinera och en massa annat, och Zeniya ville inte bli omhändertagen. Sommaren 2017 tog jag beslutet att vi för första gången skulle låta avliva en egen avkomma. Eller snarare befria henne från livet, det var så det kändes. Inte ett helt enkelt beslut, men man måste kunna ta hand om och sköta om sina djur.
Men själva verkställandet fick av olika anledningar skjutas upp, och det i sig var väldigt jobbigt. Beslutet var ju taget. Men så kom augusti, den nionde augusti och på en och samma dag förlorade jag mitt viktigaste avelssto Hinica och hennes ljusa hingstföl. Vilken chock, och vilken enorm tomhet, vi orkade inte med mer död och elände så vi bestämde att låta Zeniya få en ny chans. Sedan någon vecka hade hon visat en bättre inställning till livet och oss, så vi ville se om vi kom någon vart med mer och ny träning. Stefan fick ansvaret, hon gick inte på som en energitjuv på honom och visade mer tillit också i hanteringen om han hade hand om henne.

Några månader senare genomgick Zeniya en radikal förändring. Helt plötsligt var hon medgörlig och kontaktsökande, den jobbiga minen var borta och även energivampyren. Det var som om Zeniya äntligen lyckats kasta av den mara som ridit henne sedan resan hit, en enorm förändring och vilken lättnad.
En del saker finns det efterdyningar av, men de verkar inlärda. Och hon är ännu rädd för främlingar, men hon vet att hon är trygg i sin hage och i sin box. Dessutom vet hon att 100% av de gånger matte har med sig en främling in i hagen så har den personen en himla massa morötter, så Zeniya går gärna fram och tar morötter ur handen. Hon står till och med kvar lugnt och fint och äter dem, och den sista vaccinationen behövde inte Stefan göra utan den kunde vår veterinär ge henne i boxen. Fina och omskötta hovar har hon också, och när vi tar in hästarna i stallet går jag gärna in med Zeniya först för hon är så lugn och trygg ensam inomhus, precis som sin mamma.
Jag tror inte att jag ältat något om vi tog bort Zeniya som bestämt, men nu är jag glad att så inte skedde. Det blev häst av Zeniya, även om det tog tid, som med mamma Tova. Och liksom Tova hoppas vi att hon är som bäst och mest harmonisk när hon är mamma, så när tillfälle ges längre fram i år ska Zeniya ansluta till Gaspers flock så får vi se vad Gastrolers och Zenits avkommor kan koka ihop tillsammans.

Dagsfärsk bild.
Det blåste snöade rejält på Disadagen men Zeniya bryr sig inte så mycket om vädret. Numer kommer hon gärna fram för att mysa med mig eller Stefan, även om vi precis lagt ut hö. En dag vill jag skriva en bok om Zeniya. Titeln och den inledande meningen är klar, men blir projektet av tänker jag vänta tills hon fått vara häst några år till.
2019-02-03 15:03 | 0 kommentarer