Igår stod den klar, den tillfälliga boxen till Fiona i Ljunghagens stora vindskydd. Dock pågick ännu värmeböljan, det skiljde säkert tio grader mellan det svala stallet och uteboxen så vi väntade en dag bara för att vi kunde (vi har en dags förskjutning här, måndag blev således söndag. Eller dag innan vardag kanske är mer korrekt). 

Direkt efter frukost ledde jag ned en väldigt glad och förväntansfylld Fiona, men glädjen byttes snart till stor besvikelse när hon insåg att det som väntade var en ny box. Hon som minsann travat nästan hela vägen ned till sin älskade flock! Så hon svarar onekligen bra på sitt Metacam - som nu ska trappas ned under några dagar till noll, men rekommendationer är rekommendationer och jag vågar inte riskera något med Fiona. Boxvila några veckor till är det som gäller.

Man kan ana Fionas bakdel lite till vänster om Zenits pannlugg..

Zenit och Adilliya håller gärna Fiona sällskap, och hon lugnade ned sig rätt snart och verkar som vanligt acceptera sitt tillfälliga tillstånd. För deras del blir det himla bra nu, för precis som Fiona kommer de få mat hela sex gånger om dagen och det är ju bara bra för dem alla. För min egen del innebär det inget mer jobb, att dela upp givorna. Men med kvällshö vid tiotiden kan det bli lite svårt att bli sömnig, men jag får ta siesta istället. Man sover fort ihop förkortad nattsömn, det lärde jag mig både av Ruslan (boxvila pga sårskada sommaren 2017) och Tuchkin (stomjölksersättning våren/sommaren 2018). 

Eftersom vi haft söndag här har dagen förstås varit produktiv. När stallet äntligen var ledigt igen tog vi in grabbarna som fick hovvård alla tre. De får ordentligt med pedikyr nu, för nästa helg ska de tyvärr ned på betet. Jag skriver tyvärr, för tanken var att Zenits flock skulle dit för att äta det sista på betet, men nu går ju inte det. Stona kan vi inte ta dit pga förberedelser inför premieringen, utan de ska gå i Hemmahagen, som idag förbereddes för utbyggnad och behövligt byte av gammalt stängsel. Jag hade behövt lägga så mycket mer nyttig tid på Tuchkin och Mistjev, så jag kommer lida av mycket dåligt samvete över de två framöver, men när det inte alltid blir som man vill krävs ibland att man tvingas offra något. Det kan bli bra ändå. 

2019-07-29 15:26 | 1 kommentarer

Cizmet och pappa Gasper

2019-07-27 12:38 | 0 kommentarer

Veckan började inte alls så roligt här i Trehörningen. Fiona som varit lite stel och försiktig efter verkningen var nu definitivt halt, så jag ringde min veterinär för att rådfråga. Medan jag hade honom i telefon gick Fiona ut från vindskyddet för att gå på toaletten, och jag sa då; ”Skulle du se henne just nu skulle du säga att hon har fång.” Min veterinär sa att det var vanligt i år med ovanligt näringsrikt bete, men saken är den att de går i en hage som mest liknar en öken, och med tanke på att alla tre är lättfödda får de begränsat med fjolårshö. Det är inget fel på det höet, men Fiona är inte så förtjust i det, och hon är inte heller typen som äter hela tiden när det finns, utan hellre nu och då. Snygg i kroppen är hon också.

Min veterinär kom ut, och han sa precis som jag trodde, fång. Och skulle det ändå inte vara fång är det bäst att behandla det som fång, så boxvila och smärtstillande rekommenderades. Han tyckte vindskyddet hade mycket bra, sandliknande underlag och föreslog att vi bygger en box där så hon får vara med flocken, men eftersom jag inte är snickare och har ont om tid som det är, så leddes Fiona upp till stallet där jag förberett en box med massor av spån. Tur i oturen är ändå att ”rätt” häst blev halt, för fina Fiona klarar av att bo i box, utan sällskap dessutom, men hon har stoflocken precis utanför fönstret att titta på och prata med om hon vill. I helgen blir det att bygga box istället för att flytta flockar som vi tänkt, för stallet behövs till annat än vila nu. 

En häst som behandlas för fång ska ha begränsat med mat, lite och ofta. Man beräknar 1,5% av hästens vikt tror jag (matte var inte mitt bästa ämne), men vad spelar det för roll när man inte äger någon våg? Nu var jag inte så orolig, Fiona är som sagt inget matvrak och formen är fin, men jag vill ju gärna följa rekommendationerna ändå. Stefan fick stanna på Hööks på vägen hem på torsdagen och köpa med sig en våg, tills dess gick jag helt på känn. Med vågen i hand visade det sig att jag inte bara gett Fiona, utan alla basjkirer mindre hö än jag trott.

Jag gissade att det här var närmare tre kg..

Vågen som lämnar besked med ett leende, påsen väger 200 g så 1, 835 kg.

Helgen kommer alltså inte att ägnas åt att rotera flockar och allt annat vi tänkt, utan en box ska byggas i Ljunghagens stora vindskydd. Hur länge boxvilan ska fortgå är osagt än, men preliminära rådet är 4-6 veckor, och då är det ju premiering på Wången för Elisjka och Milyj. Fiona svarar bra på smärtstillande och accepterar sitt tillfälliga öde. Hon är ju van att vara i stallet efter våren med Tuchkin och är kanske glad att slippa honom nu. I hennes flock var det upprörda känslor först när Fiona försvann, men Adilliya och Zenit står varandra nära nu. Bokstavligt talat, de delar gärna höhög, fast det finns flera all välja mellan.

..och varje hög väger uppenbarligen ”för lite”. 

2019-07-26 13:45 | 1 kommentarer

Försöker ställa upp en något skeptisk tvååring..

Det råkade ju bli så att vi även anmälde Milyj till sommarpremiering när vi anmälde Elisjka. Vi har aldrig visat en tvååring, och det är mest på skoj. Det är när stona är tre det är på riktigt, de har en chans att erhålla avelsdiplom, och det är vid en enda visning som treåring, ingen press..  Men både Milyj och Elisjka är till salu, så det är för det första roligt att få en första bedömning på Milyj, och hela äventyret är givetvis bra träning.

Att lämna resten av flocken, bo i box när de föds i- och går på lösdrift i vanliga fall, lastas och åka ca 35 mil enkel väg till ett konstigt ställe med en massa stall och hästar, gå i ridhus med speglar, bli mätt och bedömd, gå och springa på rakt spår, och efter en väldigt lång dag rent mentalt, orka vara duktig och kliva i transporten igen för 35 mils resa hem. 

Visst, det är mycket viktigt att komma ihåg att hur det än går med bedömningen åker man hem med samma fina häst som man åkte dit med, men det är en sanning med modifikation, för unghästen du lastar ur hemma igen är flera erfarenheter rikare. Den har vuxit! Och värdet har ökat. 

Så hur än poängen fördelas är det sannolikt att vi höjer priset på bägge två när de visats. Elisjka kommer vara till salu fram till årsskiftet, sedan ska hon förädlas ytterligare och förhoppningsvis vara till salu fram mot försommaren 2020 som ridbar fyraåring. Milyj får fortsätta förädlas hemma så länge, och hon ska förstås visas som treåring hon med, av oss eller sin nya ägare. 

Jag skriver det här för att göra spekulanter uppmärksamma på hur vi tänker, och hur vi värderar våra unghästar. Det är inte årstiden eller efterfrågan som bestämmer pris, utan erfarenhet och kunskaper. Det går som vanligt att boka dem för nuvarande pris ifall vi är överens om affär, och bokning sker genom att lägga 20% av köpesumman i handpenning, då är man försäkrad mot prishöjning. Sedan gör det inte oss något ifall hästen blir kvar här tills det är rätt läge att ta hem den, de verkar trivas och ha det bra här. 

Men hur det ska gå att visa Milyj, det blir spännande värre. Jag undrar om hon ens kommer att ha tid att bli mätt och bedömd, för hon har inte jättelätt för att stå still, eller ens hålla alla kroppsdelar stilla så att det går att få till en vettig bild! Ständigt på väg framåt, alltid en massa energi i hela tvååriga kroppen. Jag kan skratta när vi tränar, men om drygt en månad är det faktiskt allvar! 

Såhär fint står storasyster Elisjka när man ställer upp henne och lämnar henne så.

Milyj rör ständigt mule och öron, undrar vad jag vill sen.

”Jag kommer till dig, har du morot kanske..?”

”Öppöppöpp, stanna och backa ett halvt steg är du snäll.” 😄

Fick en någorlunda bild uppställd, fast med frambenen under sig och fläckig hårrem. Det är oftast inte kameran det är fel på när de flesta bilder på henne är suddiga, jag tror Milyj kan vara världens snabbaste basjkir.

2019-07-21 15:45 | 1 kommentarer

Lördag förmiddag spenderade jag mestadels i Navaran, först drygt 16 mil till Brännan för att hälsa på Beroza och hämta hennes grejer, för på måndag påbörjar hon sin långa hemresa. Ända till Gotland ska Beroza flytta och jag är övertygad om att hon kommer få det jättebra där med sin nya matte. Jag fick se en film från provridningen (i regn och blåst), och Beroza såg väldigt nöjd ut  under sin ryttare. Den andra personen hon någonsin burit på i sitt fyraåriga liv.

Så efter att ha klappat om Beroza, gett henne en morot och berättat att nya matte längtar jättemycket sa jag hejdå. Tränaren Pernilla och jag bytte grejer och surrade en stund innan jag satte mig i bilen för att köra drygt 16 mil hem igen. Lunchen åt jag i bilen (passade på medan jag låg bakom en väglus mellan Sollefteå och Para) så nu är det bara att byta om och jobba. 

Vi önskar Beroza och Jessica mycket glädje och lycka till!

2019-07-20 12:23 | 1 kommentarer

När Tuchkin var liten, alltså för ett år sedan, var det inte alls ovanligt att man fann honom lekandes med eller bärandes på en pinne. Föl gör sånt, finns en pinne kan man smaka lite på den, men Tuchkin verkade extra förtjust i just pinnar och grenar. Intresset verkar inte gått över direkt:

Pojkar förblir pojkar, det är bara storleken på leksakerna som skiljer sig. 

2019-07-16 16:35 | 0 kommentarer

Eftersom det är söndag var förstås schemat fulltecknat med massor av hästjobb, men redan vid åttatiden på morgonen fick vi tänka om helt och hållet. Vi misstänkte igår att det var på gång, och i morse uppvisade Adilliya äntligen brunst! 

Schemat rensades, och vi gjorde enbart det absolut viktigaste, som att upprepa gårdagens övningar med Elisjka och Milyj, innan vi gjorde allt klart för att släppa in Adilliya till Zenit och Fiona i hagen bredvid.

Även om fribetäckning är det mest naturliga för hästar kan det ändå hända saker som snabbt kräver insatser, särskilt när det är yngre, oerfarna ston så vi brukar noga se över hur det funkar innan vi lämnar dem. Hästar är stora djur, och krävs det att man behöver ingripa behövs en plan, och man ska förstås inte blanda sig i i onödan. Det som är fullt naturligt kan se dramatiskt ut men de flesta gångerna reder de själva ut sina konflikter. Det kan också ske att personkemin helt enkelt är helt fel, då behöver man ingripa omgående och avbryta, och händer det är det ingen som helst fråga kring vad som sker. Det syns! 

Vi hade dock inget att oroa oss över inledningsvis. Alla var väldigt nöjda, Fiona hälsade på sin väninna men höll sig sedan på sin kant, och snart var Adilliya betäckt första gången, sedan några gånger till. Eftersom allt gick bra passade Stefan på att mocka medan jag gick ned till beteshagen med ett batteri till ena aggregatet, också fick Cizmet sin första avmaskningsspruta eftersom hon fyller åtta veckor idag. Och nu är också ett- och tvååringarna avmaskade med Axilur. 

Det fortsatte gå riktigt bra i Zenits hage (den hagen går numer under benämningen Ljunghagen förresten, inte på grund av växten dock). Jag har aldrig sett en hingst vara så öm och mild i sitt uppvaktande, och visa sådan respekt, som Zenit gör mot Adilliya. Det är väldigt rart att se, och det utdelas varken bett eller sparkar -vilket ändå brukar höra till i någon mån. Vid ett enda tillfälle har jag sett Zenit använda tänderna, och det är när han tar över mankammen innan han bestiger, men inte ens där finns minsta märke.

Det är uppenbart att Adilliya inte är så luttrad än, ibland får hon för sig att förfölja Zenit, och även om han blir lite irriterad ser han till att bara gå därifrån tills bägge är med på noterna. Om hon bara lyssnar på de signalerna och inte blir för påstridig mellan varven - och inte han heller för den delen, kommer det gå bra dethär! 

Luktar noga och blåser varm luft försiktigt.

Nu var det förstås lite, lite oturligt att allt detta skedde just på en söndag, för på aftonen blir jag ensam på farmen tills torsdag kväll. Händer något reder jag säkert ut situationen på något vis, det brukar ju lösa sig på ett eller annat sätt, men fortsätter det så bra som det hittills gjort har jag inget att oroa mig för. Men det kommer jag ju göra ändå förstås.. 

2019-07-14 15:22 | 1 kommentarer

Full fart med tidig början på lördagsmorgonen. Det gäller att passa på när vi är två och förutsättningarna gynnsamma, och vi fick en härligt produktiv förmiddag tillsammans med våra fina och snälla basjkirhästar.

Grabbarna Pavel, Mistjev och Tuchkin

Det var nödvändigt att låna grabbarnas hage, Hemmahagen som träningsyta, så vi lät grabbarna gå över till sjukhagen för att trimma ned gräset som vuxit till där. Sedan tog vi in nyss fyllda fyraåringen Zeniya och lillasyster Zayats från stoflocken, vilket lämnade endast tre ungston att hålla reda på där.

Jag tog först Elisjka, sedan Milyj över till Hemmahagen där det väntade en hink med lite pellets och morötter, samt lite ledövning i all ensamhet innan vi gick tillbaka. Det var väldigt enkelt, men det är så himla roligt att göra korta men viktiga övningar med unghästar. Visste du förresten att unghästen lär sig något nyttigt (eller onyttigt om det blir fel) under ca 12 sekunder under en träningssession? Tolv sekunder, det är värdefull tid det. Det gäller att avsluta i rätt tid, när det känns som bäst, för ingen vet ju i förväg när de där ungefärliga tolv sekunderna infinner sig. 

Jag ville få en fin bild av Deana medan hon hade snygga lädergrimman på, men hon var mer intresserad av att äta hö ihop med Elisjka här. För säkerhets skull stod husse kvar med de två som inte skulle få godishink och träning, men det var rätt onödigt för de brydde sig inte i överkant att någon annan gick iväg för en stund. 

Sedan gick vi ned till Zenit och Fiona för välbehövlig hovvård. Så snälla och tåliga de två, trots envisa, stora bromsflugor stod de så snällt ihop hela tiden, bredvid varandra. Man kan ju vilja ha lite sällskap under pedikyren, och de här två är så fina och trevliga ihop. De stod inte ens uppbundna, jag höll bägge två i grimskaft och hade således en hand fri att försöka slå broms med. 

Zeniya blir vacker med åren.

Systrarna som stod inne skulle ju tillbaka till stoflocken, men det rådde ingen brådska, och hos de som var kvar var det himla lugnt. Jag tog bilden av vackra Zeniya precis när vi skulle gå ut, och det rådde verkligen ingen brådska eller oro. Hon var både klaustrofobisk och skygg som liten, men numer beter hon sig oftast som ett snällt basjkirsto som nog kan bli duktig mamma i framtiden. Påminner otroligt mycket om sin mor, och det är inga en dåliga egenskaper direkt.

2019-07-13 16:06 | 0 kommentarer

”Vill du byta luft..?”

Riktig söndagskänsla denna torsdag, eftersom vi i sann söndagsanda hunnit så himla mycket. Efter frukost, innan förmiddagshöet började jag med ledövningar för lille Tuchkin. Han har börjat bli otålig -eller snarare att han är ivrig att visa hur duktig han är, blandat med en hel del bus, så då fick han öva på något han är duktig på, att ledas, varvat med att stå still på armlängds avstånd. Eller snarare halslängd, för varje gång vi stannade sträckte han fram huvudet för att byta luft och pussas. 

Mistjev fick vara med på ett hörn.

Himla svårt att motstå all den charmen, jag måste verkligen jobba på det.

Vi tränade visning för hand med Milyj och Elisjka, och det var väl väntat med bakslag när det gått så bra ett par gånger. Milyj var oförstående och överladdad, medan Elisjka verkade ha ätit bromsmedicin och inte alls hade lust att gå framåt idag. Nya tag nästa gång. Ettåriga Deana fick gå in för hovvård, hon var däremot väldigt duktig för dagen, ett proffs på att lyfta benen.

Efter vi gett stona och grabbarna förmiddagshö tog jag med Adilliya på en skogspromenad medan Stefan började mocka. Adilliya har hittat en ny favoritstig i skogen där det växer en massa gott gräs. Det är av ett magert slag, och promenaddagar får hon mindre frukostgiva så jag har inget emot att hon förser sig. Eftersom vi brukar jogga emellanåt får jag chans att hämta andan. Det är nog bara jag som tycker den här sommaren är lite för varm.

När Adilliya var tillbaka i sin hage -efter att åter ha totalignorerat Zenit vid hans och Fionas stängsel, gick vi ned till stora sommarbetet och pysslade om Gaspers flock. Cizmet fick prova på att ta på grimma för första gången, och det var väldigt enkelt. Hon frågade varför ett par gånger, och vi svarade ”för att då kliar vi dig”, och sen gick allt som en dans. Guldstjärna!

Åtta veckor på söndag, och mörkare för vare dag fölpälsen släpper.

2019-07-11 12:08 | 0 kommentarer

Zzzzz...

Varje dag går jag ned till betet för att se till hästar och stängsel. Cizmet ser mig ofta på långt håll och kommer glatt springandes för att hälsa, sedan går vi tillsammans till de andra, men de gånger hon ligger och vilar tycker jag det är bra att hon inte genast hoppar upp utan helst ligger kvar. Även om de andra är en bit bort.

Ganska ofta kliver hon upp och kommer fram för att mysa lite, men har hon nyss gått och lagt sig får jag istället hälsa och klia lite medan hon ligger ned, sedan lägger hon ned huvudet igen när jag lämnar henne. Hon är verkligen en trygg och trevlig liten unge. 

Fölpälsen släpper mer och mer, Cizmet blir allt mörkare. Pappa Gasper högst upp till vänster i bild.

Hon lade ned huvudet igen när jag klappat om henne lite.

Verkligen ett ljuvligt föl.

2019-07-07 15:52 | 1 kommentarer

Såhär såg det ut när jag kom ned på betet på torsdagsmorgonen: Gasper låg och vilade tillsammans med sin dotter Cizmet.

Ja i beteshagen var det frid och fröjd som vanligt, så efter att hagen setts över var det bara att knata hem och ge några ungston uppmärksamhet. 

Häromdagen kom vi på att det nog skulle vara roligt att visa en tvååring också, så nu är inte bara Elisjka utan även hennes lillasyster Milyj anmälda till sommarpremieringen på Wången. Den är i slutet på augusti, så det är inte så lång tid att förbereda Milyj, men hon är mer grundhanterad än vad våra tvååringar brukar vara, och dessutom väldigt berest så vi har förhoppning om att det kommer gå bra för Milyj. Nu har hon haft bett i munnen för första gången, och vi har övat på att mäta henne som de gör på plats. Vi har märkt att det kan vara bra att träna särskilt unga ston på att bli mätt på höjden, omfånget samt skenbenet.

Elisjka i stallet.

Eget hö är alltid trevligt.

Det är väldigt bra att träna unghästar att gå från flocken, och lika bra träning för unghästar att vara de som blir kvar, så vi tog in Elisjka och Milyj medan Zeniya, Zayats och Deana fick stanna i hagen. Alla fem tyckte att de två som gick in drog vinstlotterna, men ingen klagade högljutt. Stora fördelen med att gå in i box är lite gott i krubban och helt eget hö som ingen annan försöker ta. De andra tre fick förmiddagshö ute under tiden, så alla var nöjda.

Det är omöjligt att få bra bilder på Milyj medan hon äter.

Men hon äter i alla fall, och längtar inte alls ut till de andra.

Väldigt lik sin storebror Leonid när han var i samma ålder, men en feminin variant. Samma minspel och lustiga uttryck.

Vi har tagit in dem en och en tidigare, alla fem stona har stått inne helt ensam en kortare stund. Idag fick de två vara inne lite längre, men gjorde inget mer än låta dem äta och bli lite ompysslade. När de väl skulle ut igen gjorde de sig ingen brådska alls, vilket är skönt. På eftermiddagen när jag mockat i deras hage var fyra av stona på ena sidan hagen medan Elisjka stod helt själv i vindskyddet, som hon gärna gör ibland. Medan jag tog ut skottkärran ställde hon sig vid grinden och tittade efter mig, så jag hämtade en grimma och tog in henne igen.

Hon fick gå in i en annan box nu, och hennes lillasyster hade varit snäll och lämnat kvar lite hö som Elisjka åt av. Ute i hagen hade de andra märkt att hon var borta och någon av dem ställde sig vid grinden och gnäggande undrande, men Elisjka svarade inte utan stod lugnt och fint i boxen, och precis som förra gången var det inte alls bråttom ut. Bra träning för alla.

2019-07-04 14:39 | 1 kommentarer

Turligt nog behövde jag inte vara själv på farmen riktigt så länge som vi först trodde. Eller tur och tur, jobbar man riktigt bra blir det tid över så maken kom hem redan på söndagen. Själva jobbar vi som bekant rätt intensivt när det är helg, och nu när vi som bonus får ca fyra dagar ihop här får man väl beteckna det som en dubbelhelg. 

Vi började med att introducera Milyj till novabettet. En tanke slog oss att vi kanske skulle visa henne också, och inte enbart Elisjka på Wången i augusti. Dels så är det ju roligt att få en tvååring bedömd, och lite är det för att vi kan eftersom vi kan få hästvakt just då. Bägge två är till salu, så varför inte visa dem? Men två månader är kort tid att börja förbereda, och bett måste man ha när man visar tvååringar för hand. Som tur är så är Milyj mycket hanterad av tidigare ägare och van vid exempelvis tömkörning, om än bettlöst. En bra grund! 

Sen tog vi in grabbarna. De togs ju hem till Hemmahagen förra helgen, och nu skulle Tuchkin in till sin box för första gången på.. ett år. Jo, det var så länge sedan, men det var som om han inte gjort annat än gå upp på gården och in i stallet. De fick stå inne hela förmiddagen, och han fick massor med mat eftersom han är i växningsfas, och liksom de flesta ettåringar efter Zenit växer mycket på höjden och därmed ser ut som ett spjälstaket. Sjuåringarna har ett helt annat näringsbehov och skulle säkert överleva på bark och ängsgräs. 

Tuchkin tycker nog hans box har krympt lite sen sist.

Medan grabbarna var inboxade så passade jag på att rida Adilliya i den delen av Hemmahagen som är avstängslad (så det får växa upp gräs). Den är alldeles intill Fionas och Zenits hage, och passar ypperligt för ridning. Zenit stod som stadig publik, men kom inte med på de bilder jag valde att använda.

Alldeles ovanför Zenit som iakttar tyst men noga utanför bild.

Uppvärmning.

Det här är bara tredje gången jag rider Adilliya, och vi lär fortfarande känna varandras kroppsspråk. Mitt mål var att hålla uppe traven på henne idag, så hon får chansen att jobba upp fin energi. Efter att vi skrittat runt här och där över hela ytan, både för hand och uppsutten lät jag henne trava på liten volt åt bägge håll.

Då vi ännu provar på varandra så gick Adilliya med handbromsen i, och hon ville kolla hur gärna jag ville nu när jag började ställa krav. Hon är en mycket trygg och trevlig häst, så även om jag inte rider ofta på senare år kan jag faktiskt ställa krav på henne så jag var bitvis riktigt jobbig med henne. Drev envist på tills hon höll upp en bra trav, och då slappnade jag av och bara åkte. Då slappnade även hon av och fick ett bra flow, trav är ändå den mest naturliga gångarten för en häst, det är tryggt för en häst att trava.

Flera gånger åt bägge håll.

Vi hade också turen att ha en del störningsmoment, så jag tror vi lagt grunden för en fin fortsättning. Vi får väl se om vi tar det stora steget för ett bruksprov på sensommaren eller om jag väntar tills vi kan visa med föl vid sidan. Det återstår en del innan jag vågar anmäla, vi måste ju kunna galoppera bra åt bägge håll också, men det provar vi en annan gång. Jag har sett att Adilliya är ”högerhänt” när hon rör sig fritt i hagen så vi testar väl en högergalopp när tillfälle ges, och då gäller att traven sitter först. Och eftersom bett krävs vid bruksprov ska sådant läggas till också, indianhackamoret funkar jättebra nu men är inte tillåtet vid visning.

Apropå indianhackamore så tog Stefan en bild idag som jag kände igen. Nog är de rätt lika varandra, mamma Tova och dottern Adilliya? Samma hjälm och precis samma huvudlag med samma indianhack:

2012

2019

2019-07-01 16:36 | 1 kommentarer