Helt plötsligt kom jag på vem Deana liknar! Det framstod glasklart, och när jag väl sett det undrade jag hur jag kunnat missa det så länge. Men jag fick tänka bort färgen för att se att den hon mest liknar är..

..farmor Minotschka.

Nja, för en utomstående är det nog inte så himla glasklart, och inte hjälper bilden till heller. Efter att jag drabbats av denna klarsynthet försökte jag hitta bildbevis, men det gick inte bra alls. De få bilder jag har tillgång till (om jag inte uppväcker min gamla laptop från datorernas skuggdal) visar nästan enbart Minna i profil, och då ser hennes huvud ganska tungt ut, men det var det inte. Minna hade ett smalt och nätt huvud med små ganascher och stora, uttrycksfulla och snälla ögon, precis som Deana, så jag gick ut och försökte fånga ettåringen i profil, vilket var lättare sagt än gjort då hon var väldigt kelsjuk idag.

Samma repgrimma som farmor, något som definitivt liknar i alla fall.

Här syns det ändå lite bättre. Den lille på marken är Deanas pappa Gasper.

Trolsk bild. Jag minns när jag tog den, och det är i samma dunge där Minna två år senare födde Gasper en tidig morgon i oktober.

Sommaren 2010

Deana är så ung, hon kommer växa på sig så hur hon kommer se ut som vuxen går inte säga än. Hon har inte ärvt farmor Minotschkas lilla C-ponnykropp och kommer till sättet bli en helt unik individ precis som alla andra av våra uppfödningar genom åren. En i svenska basjkirkretsar välkänd person har sagt till mig att ett nätt huvud tyder på god ridbarhet, vi får väl se hur det blir. Att vi använde oss av Minna var för att hon hade en intressant stamtavla och var väldigt snäll, och trevlig och enkel att hantera, och Deana är också både snäll och okomplicerad. 

Avslutar med en favoritbild:

Gasper är endast ett par timmar gammal på den här bilden, tagen 4 oktober 2012.

2019-09-29 15:46 | 0 kommentarer

Hur Tuchkin skulle vara som ettåring ifall han blivit fostrad och matad av sin mamma Tova är det inte värt att fundera på. Det skedde aldrig, utan det var Fiona som fick basa över fölet och vi som kom med maten. Som ni minns låg snön ännu meterhög efter den extrema vintern, så vi fick göra en öppen planlösning inomhus innan de två kunde gå ut, och vi äntligen kunde börja slussa in hela stoflocken till dem.

2019-09-27 15:36 | 0 kommentarer

Äntligen!

Ett villkor för att vi skulle hämta hem Milyj från Finland för ett år sedan var att ännu ett vindskydd skulle upp i Hemmahagen där stona går på vintern. Det blev tajt med tid, men på senhösten släggades spjuten ned för reglarna (givetvis täppte vi igen dem), men virket vi beställde blev försenat i leverans med flera månader! Först på vårvintern kom det, och sen när det blev vår och sommar var det inte alls så nödvändigt, men nu har vi tagit itu med ett av höstens större projekt. Ett medelstort vindskydd mitt i hagen på högsta punkten, med takad veranda som får vägg mot nordväst. Hemmahagen är helt öppen och fri från träd, så ett kombinerat hus/vindfång är så välkommet.

Innan stona får tillträde nästa helg har vi hägnat in hela arbetsplatsen så ingen gör illa sig, och så de inte hinner riva hela bygget innan det är färdigt. Man vill ju kunna jobba ostört också. Eftersom jag inte hade några jordspett hemma, och inte fick upp några av de som för tillfället inte används kom jag på en egen, temporär lösning som verkar vara väldigt effektiv. Det är ju bara en vecka.

Hellre brödlös än rådlös, spett som spett.

Men söndagen erbjöd ändå tillfälle för lite hästjobb. Det är inte många helger kvar innan Elisjka reser hemifrån för sista gången. Hon är bokad för försäljning men ska ridas in först, och vi tyckte det föll ut så väl att ha Beroza på pensionat hos tränaren innan utbildningen ifjol, så vi skickar Elisjka ett par månader i förväg så hon får bekanta sig med stället, rutiner, människorna och andra hästar först. Då blir det flygande start i januari när träningen inleds. Innan hon reser vill jag dock förbereda henne lite, och hon har saknat träningen under sin ledighet efter sommarpremieringen. Vi hade en tacksam elev idag.

Första gången med schabrak som hålls på plats med elastisk täckesgjord.

Helt obrydd -och det visade sig att Elisjka är väldigt vig när hon vill se exakt vad vi lagt på henne. Milyj var vansinnigt fascinerad över den fina filten vi lagt på hennes storasyster.

Elisjka tränsades och jag ledde runt henne i hagen tills kompisarna tappade intresset över vad vi höll på med. 

..och där blev grimskaftet mer intressant än både täckesgjord och bett.

Täckesgjord och schabrak är inga ultimata träningsverktyg, men funkar bra för att introducera  att något ligger på ryggen och sitter fast runt magen för första gången. Efter ett tag glider allt bakåt, så nästa gång blir det tömkörningsgjord istället innan vi lägger på sadel för första gången. Känslan är att det kommer ske hyfsat problemfritt då hon är så trygg och älskar att vara duktig. Vi plockade av Elisjka all utrustning förutom grimman och ledde henne från kompisarna upp på gården. När vi tog ut henne från hagen fick hon passera väldigt nära Gasper som stod vid deras grind och med spänning följde våra förehavanden, men det var totalt odramatiskt från bägge håll. Vad duktiga basjkirer vi fött upp, sånt där värmer hjärtat.

Depåstopp på gården med lite gott i hinken.

När Elisjka återbördats till sin hage hade klockan blivit halv tio, och  Stefan fortsatte med byggprojektet medan jag mockade rent i Vinterhagen där Gaspers flock går, och när jag var klar passade jag på att unna mig lite fölträning.

Lilla Cizmet är verkligen helt underbar och tacksam att jobba med. Hon kommer alltid glatt fram, och behöver ingen belöning alls över att grimman enkelt träs på. Hon vet att hon kommer bli grundligt borstad, det räcker. Idag lyfte jag på alla hovarna också, och hon betedde sig som ett riktigt proffs. Så tacksamt. Inte är hon påstridig heller utan står som ett ljus, vill gärna byta luft och pussas lite. När vi är färdiga är hon nöjd med det. 

Fler sådana föl tack. Får man önska sig sådant..?

Eftersom Stefan är den som kan bygga så har jag tagit hand om allt rullande precis som vanliga vardagen, det vill säga packa hö, mocka hagar, fylla upp vatten etc. En del matlagning har det blivit också, vi brukar alltid uppmärksamma höstdagjämningen och eftersom den är sen i år firade vi på lördag istället med svenskt lamm och norrländsk råraka på mandelpotatis, med lokal Caprin (getost) på. Då jag dras med en småtjurig förkylning går jobben inte på full fart, men det funkar. Istället för milslånga promenader med hunden har jag ägnat en hel del tid åt att mysa med den här lilla killen nere på betet:

Ettårige Tuchknin med sin mentor Mistjev.

Allt har inte gått helt friktionsfritt med moderlöse Tuchkin, något vi räknat med då det finns vissa risker att inte använda sig av amma utan föda upp fölet på mjölkersättning från dag ett. Det är i grunden en snäll och välvillig häst, men det har brustit i kommunikationen ibland. Nu verkar han dock genomgått en metamorfos och har vuxit upp till en mycket trevlig, välhanterad och okomplicerad unghäst, bara sådär! Men allt det där förtjänar ett helt eget inlägg, och det kommer nog inom en snar framtid. 

2019-09-22 15:50 | 0 kommentarer

Stefan fick ett fem år gammalt minne i flödet. Han hajade till och visade mig som också hajade till; Tuchkin?? Så trillade poletten snabbt ned, nej det var ju Maronya. Ett år gammal, som Tuchkin är nu (Maronya föddes 8 april, Tuchkin 17 april). Visst har vi sett från dag ett hur otroligt lika de två halvsyskonen är,  jag gick ned till betet för att fånga Tuchkin i profil:

Ursäkta för stängseltrådarna, men väl i hagen är det knepigt att få till den här sortens bilder, särskilt som jag bar med mig både grimma, borste och höstäpplen idag.

De två har verkligen samma huvud, dessutom har de precis likadan man med ljusa toppar, likaså pannluggen som når precis ned över ögonen. Två andra halvsyskon med samma mamma, som är väldigt lika är Adilliya och Zeniya:

Adilliyas pappa heter Gastroler.

Zeniya är efter Zenit.

De två är även mamma upp i dagen, samma huvud, liknande avlånga kroppsform och de snälla ögonen. Men vem Zeniyas helsyster Zayats liknar, det vete klåen.. Jag tycker varken hon liknar hel- halvsyskon eller någon av föräldrarna. 

Men även om hon inte liknar någon av dem vet jag med säkerhet att hon också är en av Tovas fina ungar. När jag lägger upp bilder på någon av dem på Instagram så taggar (#) jag dem ofta med tovasungar, det kan ju vara skoj att se och jämföra dem.

A-premierad mamma.

Fina Tova (som egentligen hette Dictorcha). Hon gav så fina ungar, jag har sett bilder på två av dem hon fick med Gastroler innan hon kom till oss, och de är fina de med. En liknar Adilliya och Zeniya, och en är Maronya och Tuchkin upp i dagen. Om ägarna till de basjkirerna läser det här inlägget förstår de säkert vilka jag menar.

Favoritbild från när vi bodde i Västergissjö, troligtvis juni 2011

❤️

2019-09-20 15:16 | 0 kommentarer

Det blir av förståeliga skäl sällan bilder från när jag tränar föl och unghästar själv, dels för att det lätt blir fel med kroppsspråket (det finns andra tillfällen att ta bilder), och ärligt talat förtjänar väl unghästen all min uppmärksamhet om jag kräver all uppmärksamhet av den? Det finns dock ett ypperligt fototillfälle, och det är när man tränar parkering. Att den ska stå still, ifred och inte göra något alls.

Lättare sagt än gjort ibland, och parkering har inte varit Milyjs starkaste kursämne. Och inte har jag tjatat heller, det lönar sig inte att nöta på om hon inte förstått övningen alls, utan då har vi hittat på annat som hon är mer säker på, men idag kom tvååringen efter en stund med ledövning och uppställning på vad jag tänkt mig.

Här börjar poletten trilla ned, impulsen är att följa mig men hon hejdar sig.

Och när Milyj förstått så blir det lätt..

..och roligt, för Milyj gillar beröm.

Bilder behövs eftersom Milyj är till salu, aktuella bilder är bra när man annonserar ut unghäst. För unghästen är det viktigaste att hamna hos rätt ägare, och i just Milyjs fall vill vi att hon får ett långvarigt hem den här gången. Förevigt-hem är inget vi tror på, en häst kan sprida glädje och göra nytta i flera hem under sin levnad, men då Milyj redan flyttat några gånger så säljer vi henne endast till en långvarig första relation. 

På Milyjs egen sida har jag skrivit att ”Även om Milyj uppskattar pyssel och träning behöver hon också perioder av eftertanke där hon bara går och är unghäst.” och det är egentligen något som alla unghästar behöver. Förutom att unghästkroppen växer så behöver hjärnan bearbeta olika intryck och övningar för att lära sig saker, som att stå parkerad till exempel. Våra unga basjkirers tränare och inridare har skrivit ett väldigt bra inlägg om det på sin blogg, Nilla’s Häst & Ridutbildning. Läs det! 

2019-09-17 17:04 | 0 kommentarer

Vi hade planerat för en intensiv jobbarhelg. Lite oturligt har jag drabbats av förkylning, men vi får väldigt mycket gjort ändå. Fredagen inleddes med att Elisjka som haft helledigt efter premieringen nu ska förberedas för att åka till Brännan på senhösten och inridning i vinter, så vi startade med ensamhetsövning. Helt enkelt att lämna flocken, vilket också är en träning för de ungston som blev kvar. Elisjka fick en liten promenad och fikapaus på gården (morötter och pellets) innan hon släpptes tillbaka.

Medan jag mockade i min egen nedsatta takt monterade Stefan ned boxen han byggde åt Fiona i vindskyddet när hon ordinerades boxvila. Allt material ska återvinnas och bli ett efterlängtat förråd i stallet

Nyrullad Zenit övervakar min städning.

Gaspers flock var inne under förmiddagen, och vi hann med en hel del under fredagen. Och nu är det definitivt höst för från och med nu behöver jag stödutfodra grabbarna nere på betet vid sjön. Eller, sjuåringarna skulle klara sig än, men Tuchkin får inte tappa hull. Men det känns sorgligt.. på grund av platsbrist kan vi inte ta hem grabbarna förrän sommarhästarna åkt, och ifjol reste de först 28 oktober. Det är lång väg att släpa hö, och killarna har hemlängtan.

Pavel, Tuchkin och Mistjev.

Lördagen inleddes med ofrivillig ensamhetsträning. Stefan lade märke till att Zeniya inte var intresserad av frukosten utan stod lojt vid sidan om flocken, så det blev att ladda med parrafinolja och morötter, och promenera. Kolik förstås.

Det är ett orosmoment att något ska hända Zeniya, då hon är så vanvettigt rädd för att tvingas vara nära andra människor än oss. Vid ett allvarligare kolikanfall skulle jag behöva ha ut veterinär, och då måste jag ge henne lugnande. Det är inte bra för då märker man inte om det kramplösande verkar, men Zeniya hade ett milt kolikanfall som vi klarade själva. Som tur är så är hon väldigt bekväm med oss och tillmötesgående, en väldigt trevlig och enkel häst att hålla på med så det var inga problem alls att spruta in parrafinolja i hennes mun i omgångar, och ta med henne på en promenad iväg från de andra. Strax brummade hennes mage igång och hon fick återbördas till flocken. Hon var jätteduktig på sin spontana ensamhetsträning, brydde sig inte ens om Miko som vi var tvungna att passera på nära håll två gånger. Värre var det med de som var kvar, särskilt hon som var så duktig igår. Elisjka lyckades få med sig alla stona på ivrig galopp runt, runt i hagen, förtvivlad över att Zeniya försvann..

Länge var Zeniya även väldigt skeptisk till oss. Så pass att jag ordnade för att hon skulle tas bort som tvååring, ett otroligt tufft beslut för en uppfödare att ta, men det går helt enkelt inte att ha en häst som man inte tillåts sköta om. Men så en dag rann det bara av, Zeniya tog sitt förnuft till fånga och släppte in oss i hennes liv, det var strax efter Hinica dog så det var väldigt tacksamt på många vis. Zeniya har många fina kvaliteer, precis som sin mor som inte heller stod ut med främlingar, och en hisnande tanke är att Zeniya nu är lika gammal som när hennes mamma Tova lämnade Ryssland. Hur de lyckades tämja henne kommer jag aldrig begripa. Hur som helst kommer Zeniya få gå i Gaspers flock, vi hade planerat för det redan i år, men det tog sådan tid att få ihop Zenits flock så vi väntar tills i vår istället. Det är nog bra för alla att vi väntar lite till.

Zeniya någon timme efter anfallet passerat. Hon har inget emot mig trots alla sprutor med parrafinolja och att jag tvingades agera pådrivare, utan är lika tillmötesgående och mild som vanligt.

Zeniyas lillasyster Zayats.

Nu har jag bildbevis på att Zayats överkommit sin orala fobi, och det efter att själv ha valt rätt lösning en endaste gång. Då jag hade dräng idag kunde jag ta kort när Zayats fick repetera sin övning med bett. Hon var superduktig, sökte sig ned mot bettet och krånglar inte ett dugg när man viker in öronen under nackstycket, håller ned huvudet vid avtränsning. Inget drama alls. Sen att hon grimaserar fasligt medan bettet är i munnen, det gör alla från början tills de vant sig, hon var i alla fall väldigt, väldigt besviken över att vi inte tränsade henne (samt en liten ledövning) mer än ynka två gånger. 

2019-09-14 15:19 | 0 kommentarer

Ni som följer kommer ihåg att jag berättade om Zayats idé om att inte ta saker i munnen, vilket gjorde att jag avbröt projektet att prova in Milyjs träns på henne och valde att starta träningen med visning för hand med bettlöst huvudlag istället. Zayats har rätt bestämda åsikter, och får hon en fix idé sådär så går det allt som oftast över direkt då hon valt rätt lösning en enda gång. Utan att luras, man får komma på något man tror kommer tilltala hästen. Och övningarna med bettlöst huvudlag har gått förvånansvärt bra, hon är redan en god bit på väg!

Jag hade en lösning i tanken, och idag var det dags att verkställa den, skarpt läge alltså! Jag har ett huvudlag med snabbspännen för bettringarna. Vad gäller bettet valde jag ett rakt gummibett istället för Milyjs tunna, tvådelade i rostfritt. Jag trädde huvudlaget på henne, fäste gummibettet i ena spännet, och till min förvåning gapade och tog hon bettet i munnen på en gång när jag satte det mot munnen. Att jag hållit på i olika situationer att gräva i mungipan på henne har säkert hjälpt, särskilt när jag sist grävde med en morot..

Bettet och snabbspännena. 

Eftersom hon hade bettet i munnen fäste jag det i andra spännet, gav mycket röstberöm, kliade i pannan, tog av hela tränset och gav Zayats en bit morot. När den var upptuggad tränsade jag henne helt som vanligt, hon sökte sig ned mot bettet och tog det som den naturligaste sak i munnen och jag kunde trä nackstycket över öronen. Helt lugn, massor av beröm. Träns av och hon fick lite morot igen. Sedan tog jag av grimman jag haft under och lämnade henne i hagen. Vilken skillnad mot den våldsamma reaktion hon hade förra gången jag skulle introducera bett! Gissa att både jag och tvååringen var nöjda efteråt. 

Inga bilder från träningen. Mina sessioner med de unga är ofta väldigt korta men nyttiga, och med så energiska och signalkängsliga hästar som våra tvååringar är så gäller det att vara närvarande så det blir nästan aldrig bilder när jag tränar på egen hand. Det blev några bilder efteråt istället medan jag mockade hagen. 

Det sägs att om hästen under en träning ”gjort fel” så kommer den fram efteråt för uppmärksamhet. Jag vet inte om det stämmer, men Zayats och de andra lät mig jobba ifred idag i alla fall. 

Men fölträningen blev det kort från, det fanns möjlighet och nästan all tid i världen idag. Cizmet har fått en ny grimma i tidig fyramånaderspresent (född 19 maj) för att hon är så duktig och fin, och med tanke på att vi planerar upp till fyra föl per år framöver kan det vara smart att börja samla på sig små grimmor. Den ljusblå fölgrimma som är mest använd har nästan alla Mánadisbasjkirer burit som små, först Adilliya, och senast just Cizmet.

Man får beundra Cizmets lugn och tålamod. Den nya grimman köpte jag helt i affekt; fin färg, och tänk så gulligt med glitterhjärtan på nosremmen! Sen att den väger tre gånger mer än nätta fölgrimman, har tre kling-klångande, tunga spännen och en fysisk yta också tre gånger större hade jag inte en tanke på. Första gången jag provade var hon skeptisk, men idag när jag provade igen sökte hon sig ned med huvudet genom nosremmen och tog nästan på sig grimman själv. Vilken pärla.

Men den är väl stor..

Grimman ser gigantisk ut på henne, som att hon provat mammas högklackade skor för att vara fin. Att den verkar vara i läge över nosryggen beror endast på att nackremmen ligger långt bak, i skarpt läge skulle nosremmen glida ned över mulen och kunna orsaka stor skada. Men Cizmet kommer säkert bli fin i den när hon fyller halvåret eller så, och jag måste beundra hennes stora lugn. Att bli kliad av en borste var all belöning hon ville ha idag, moroten ratade hon. När vi var klara, efter flera provningar och korttagning, sökte hon efter grimman igen för det var mysigt att bli borstad när den var på.

Grimma på, när fölet själv får välja.

2019-09-12 17:24 | 0 kommentarer

Det märks att semestern är över och att höstrutinerna med flera utfodringar, mockning och vattentunnor till alla utom grabbarna (som ännu är på sommarbetet och inte kan komma hem förrän sommarhästarna rest) upptar tid varje dag. Därför blir det främst söndagsbloggar också, det är då jag tar mig tid. Men det blir säkert några fler inlägg då och då utöver söndagarna. 

Lite av en korthelg har vi haft här. Dels försvann nästan hela fredagen i ärenden, särskilt som jag på väg till optikern upptäckte att jag glömt alla lånebågarna hemma, så inne i stan fick vi vända hem igen. På lördagen väntades regn från lunch, så vi jobbade undan allt på förmiddagen. Tvååringarna pysslades om, de fick lämna flocken och gå in i stallet ett tag. Även systrarna Cizmet och Deana fick extra omsorg igår. Gaspers flock fick stå i stallet mellan lunch- och kvällsutfodring mest för att Cetzima skulle slippa regnet, vila ordentligt och få extra mycket mat då hon har lite svårt att hålla hullet medan de andra är lättfödda.

Ettåriga Deana.

Mocka hagar ja. Det är dels för att det ser himla trevligt ut, det blir mer hygieniskt, färre insekter, fler ställen att utfodra på, och allt som oftast har man väldigt trevligt sällskap -även om jag kräver att få jobba ifred. Allt har sin tid, och jag slipper vält gödselkärra om alla hästar respekterar det. Ofta följer någon med ändå och övervakar varje steg på replängds avstånd.

Cizmet och pappa Gasper höll mig sällskap söndag förmiddag.

Tänk om alla föl fick möjligheten att gå med sin pappa, vilken tur vi har.

Vi följdes åt för att se till grabbarna och deras stora beteshage, och jag hade med mig utrustning för att pyssla extra med Tuchkin som förstås behöver unghästträning han med. För dagen var han mycket duktig och uppförde sig väldigt väl. Inget bus utan full uppmärksamhet och uppskattade allt mys han fick i belöning. Det verkar bli häst av den moderlösa lillkillen trots allt. 

Tuchkin har typiskt ettårshull, och sjuåringarna är feta, så än behöver jag inte stödutfodra, men det närmar sig. Mistjev är övertydlig med att de minsann svälter, men jag tror mer det är hemlängtan. Nätterna blir mörkare, vädret ostadigare, mer vilt rör sig kring hagen, särskilt björn och älg, och på stora betet finns inte mycket mer att ta sig för än att leta mat, bada och vila. 

Söt Tuchkin och missnöjd Mistjev.

Det regnade som sagt på lördagen, och är det något halvsystrarna Fiona och Adilliya har gemensamt så är det att fixa lerinpackning när tillfälle ges. På hemväg från beteshagen stannade vi och ryktade igenom både stona och Zenit riktigt ordentligt. Givetvis lade sig hingsten och rullade sig direkt efteråt.

Adilliya har vinterpäls på gång, blir allt mer ”skäggig”.

Lite av vårt pyssel den här helgen. Nästa helg kavlar vi upp skjortärmarna för då väntar en riktig jobbarhelg med en del byggjobb, hovvård och en massa annat. Vi hinner pyssla då också, det hör ju till.

2019-09-08 15:18 | 1 kommentarer

Första höstmånaden har inletts med varmt sommarväder, men nu börjar vi allt mer gå över till höstrutiner. Det innebär bland annat att ta hem hästar från betet, vilket vi sedan länge brukat göra helgen innan älgjakten. Grabbarna nere på stora sommarbetet har inget val, där är de tvingade att gå tills sommarhästarna åkt hem, då först kan vi färdigställa deras hage nära gården. Jag hoppas verkligen det inte blir så sent i år, trots att sommarhästarna anlände ovanligt sent. Än klarar sig grabbarna fint på det som växer på betet, men snart kommer jag nog behöva stödutfodra. 

Men skogsbeteshästarna fick komma hem till Vinterhagen, som vi jobbat med att förbättra, förstärka och färsigställa under helgen. På söndagen tog vi in Gaspers flock i stallet där de fick vila under några timmar medan regnet vräkte ned, och de blev väldigt nöjda över att slippa gå upp till skogen igen. Francesca och Gasper är trinda och hade klarat sig längre på det magra betet, men Cetzima faller lätt ur och behöver extra, så hennes foderintag blir enklare att kontrollera nu. Förutom hö får hon anpassat kraftfoder och rätt mycket olja varje dag.

Francesca mumsar fjolårshö i Vinterhagen.

Gasper med dottern Cizmet bakom sig.

”Hej matte” säger Cizmet.

Vinterhagen ser inte så rolig ut, med sina döda träd och tråkigt underlag då det körts en massa traktor där nu för att fylla igen och städa, men jag lovar att alla basjkirer är överens om att det är den roligaste hagen. Särskilt för föl och unghästar då det finns mycket att sysselsätta sig med, och de tycker det är roligt att rusa runt och väja för alla hinder som finns. Det är jättebra för föl och småhästar att få lyfta på fötterna och springa runt i slalom.

En som vuxit upp i Vinterhagen tillsammans med mamma och pappa är tvååriga Zayats. Nu går hon med de andra ungstona i Hemmahagen, och idag kunde jag ta en lite bättre bild från vår träningsstund. Hon var fantastiskt duktig idag igen, och skrittade friskt bredvid mig när vi för andra gången övade visning för hand. Bara i skritt ännu, och bettfritt, allt har sin tid. 

2019-09-01 15:40 | 0 kommentarer