Hur Tuchkin skulle vara som ettåring ifall han blivit fostrad och matad av sin mamma Tova är det inte värt att fundera på. Det skedde aldrig, utan det var Fiona som fick basa över fölet och vi som kom med maten. Som ni minns låg snön ännu meterhög efter den extrema vintern, så vi fick göra en öppen planlösning inomhus innan de två kunde gå ut, och vi äntligen kunde börja slussa in hela stoflocken till dem.
Det var bekymmersamt att det tog sådan tid innan Tuchkin blev en del av flocken, för det är aldrig bra för ett nyfött föl att präglas på människan. Har man otur växer fölet upp till en riktig knäppskalle helt utan respekt för folk, och då blir det farligt. Då finns det endast en utväg, och om det var jag medveten. Jag lät hästarna fostra, och själv hade jag så lite som möjligt att göra med lille Tuchkin, helt för hans egen skull även om han inte förstod, men accepterade att jag ville vara ifred.
Den biten var egentligen inte särskilt svår för mig, för jag var från början inte alls förtjust i honom. Det kanske låter kallt, men jag var verkligen inte nöjd med bytet; Min älskade Tova som jag gått genom massor med, vi hade en speciell relation, mot en okänd individ som var orsaken till att hon inte längre fanns, och att hans pappa nu gick helt ensam. Jag tyckte inte illa om Tuchkin, Tova har fött flera fina föl hos oss, och Tuchkin var onekligen ett av de mest välskapta, men jag ville inte fästa mig. Först visste jag inte om han ens skulle överleva, särskilt som koliken drabbade honom dag två, sedan ville jag stålsätta mig om det skulle visa sig att vi ändå skulle tvingas ta bort honom.
Det fanns fördelar med. Tuchkin blev mycket hanterad tidigt, och han har alltid varit en mycket villig elev. Grimma eller lyfta fötterna till exempel, har aldrig varit ett problem så han är ovanligt välhanterad för så ung ålder, och att han är intelligent och kvicklärd stod snart klart. Underhållande var han som föl också. Även om han inte fick gå fram och störa medan jag mockade följde han med på avstånd, och helst lekte han med pinnar under tiden. Det gick inte låta bli att skratta åt honom åtminstone en gång om dagen.
Min favoritbild från sommaren 2018
Men med åldern kom också tuffheten och den där bristen på respekt. Stona lät honom komma undan, men det blev bättre när han istället fick gå med grabbarna, då kom ödmjukheten. I den nära hanteringen började han dock vilja för mycket. Tuchkin har aldrig velat något ont, han är otroligt snäll och tillitsfull, men han ville mer och mer testa hur mycket han fick busa och leka när vi höll på. Svårt att stå still och vänta, utan klev mot en och puttade, kunde inte hålla avstånd när han leddes, utan sprang på eller förbi. Vi provade att börja leda med spö, hjälpte inte många gånger, så då blev det bett och hingstkedja, vilket faktiskt funkade någorlunda. Men man ska ju inte behöva bråka, skälla och avvärja sig varenda gång man vill hästen något, eller ska leda in den, en sådan häst som inte tar till sig kritiken blir bara hård. Jag blev ledsen och trött på honom.
Och Tuchkin förstod inte. Han fortsatte följa mig runt på avstånd när jag mockade, fortsatte snällt lyfta hovarna vid verkning och var så mysig att borsta om han hade något att äta på medans, men skulle man hantera honom så åkte allt in i munnen. Ett tag var jag tvungen att låta honom bita i en diskborste för att ens få på honom grimman! En grimma han verkligen ville ha på sig, men först skulle den minsann in i munnen, och han är snabbare än sin egen skugga.
Så fick grabbarna gå ned på betet. Tuchkin lärde sig fort att man inte alls måste fram när någon kommer och kollar stängslen eller byta batteri till stängslet runt ladan men trängde sig ivrigt på så fort jag skulle borsta igenom någon av valackerna. Sen slutade han plötsligt med det och väntade allt oftare på sin tur. En dag skulle jag prova en ny grimma jag köpt till honom, Tuchkin väntade snällt och stack försiktigt ned huvudet i grimman helt utan ansats att först äta upp den, och åt inte heller på grimskaftet. Stod snällt och lät sig bli borstad utan att böja sig och bita i borstarna. En helt vanlig, väluppfostrad och välvillig häst. Poletten hade trillat ned!

Engångsföreteelse tänkte jag, unghästar kan ofta vara ”varannangångare”, det som går som en dans ena dagen är omöjligt nästa, men Tuchkin hade verkligen transformerats! Från den dagen har han varit en dröm att hålla på med så varje gång jag går för att inspektera hela stängslet tar jag honom med mig, och han följer så fint på lagom håll bakom mig, helt obrydd över att de andra två inte alls vill följa med.
Parkeringen funkar sådär, men bättre och bättre, Tuchkin älskar att vara till lags och göra rätt!
Så det vi känner nu, förutom lättnad och glädje, är lite bitterhet över förlorad tid, och den kan vi inte få igen. Jag kan inte tränga mig på och göra allt det där jag av goda skäl undvek under så lång tid, utan får nöja mig med tacksamheten över att det ändå verkar bli häst av lille Tuchkin. Han förtjänar samma avstånd och respekt som han trots allt visat mig när jag begärt det, det kan snarare verka kontraproduktivt att plötsligt måsta krama, klappa och träna varenda gång jag visar mig.
Nu ser vi istället fram emot all glädje vi kan dela framöver, och förhoppningsvis kommer vi kunna ha Tuchkin till salu fram emot våren 2020.
2019-09-27 15:36 | 0 kommentarer