
Flammande blåbärsris
Hösten har visat sig från sin vackraste sida i helgen, och jag tycker sinnet blir lätt och glatt av alla fantastiska färger. Tillsammans är de alla mina favoritfärger, det är nog inte så konstigt att jag älskar hösten mest av alla årstider.
Den extra energin har vi behövt denna helg, för det har varit tajt om tid och mycket att göra. Hela fredag förmiddag gick åt att bland annat åka och köpa det som saknas för att färdigställa nya vindskyddet. Sedan har vi fått fördela jobben som så att vi gör det vi kan bäst, och jag mockar och drar vatten tusen gånger bättre än jag bygger. Dessutom blev det väldigt mycket matlagning på lördag med matlådor och vår egen mat (indiskt). Men jag följer Anders Hansens fantastiska serie om hjärnan på SVT1 på måndagar 20:00, och han hävdar att måttlig stress inte är farlig, den kan till och med vara bra då den gjort att människan överlevt i 10 000 generationer. Det är återhämtningen man inte ska slarva med, och vi har sett till att återhämta oss.

Vi jobbade undan så det fanns tid att träna unghästar på söndagsmorgonen innan byggjobb och annat. Elisjka var först ut, och idag fick hon prova på att ledas iklädd bröstselen samtidigt som jag gick bakom och höll i tömmarna. Hon är så himla obrydd i allt nytt man gör, hon reagerade inte alls på tömmarna när de strök längst sidorna eller åkte över rumpan, men visade att hon var med och såg allt.

Elisjka tyckte själv att hon var jätteduktig och ville gärna hoppa framåt i handlingen genom att envisas med att trava. Inte alls för att komma undan, utan för att komma fortare fram, hon kunde redan det här sa hon. Nåja, hon tvekar i alla fall inte ett dugg, och bråkar inte heller. Elisjka lär sig säkert att ta tillvara på all sin energi, och kommunikationen är förstås något man behöver jobba fram, den finns inte automatiskt där från början.

Nästa ungsto att få på sig bröstselen var tvååriga Milyj. Hos tidigare ägare har hon blivit mycket hanterad så tömkörning är något hon är bekant med, men bettlöst. Milyj är mycket känslig vad gäller munnen, särskilt om det rör sig eller vibrerar i bettet, men får hon bara vänja sig kommer det gå bra. Nu var det första gången hon fick ha på selen hos oss, och eftersom hon är trygg med själva tömkörningen har jag en känsla att det kommer gå bra att fästa de lätta tömmarna i bettet när det är dags. Vi har ingen brådska, och det är bra för henne att få göra saker hon kan i måttlig takt, det stärker självförtroendet.

Sedan var det dags för Zayats att tränsas. Som jag berättat reagerade hon med dramatik när jag försökte få henne att ta bettet första gången, så jag provade en annan lösning och då var det inga problem. Det har gått några veckor sedan dess, men efter en kort fundering tog hon bettet helt själv idag och tränsades utan krångel. Lite ledövningar för hennes del idag.
Man kan kanske tycka att tvååringarna Milyj och Zayats är förvillande lika på bilderna. Det är de inte, inte ett dugg. Förutom färgen skiljer det sig stort, Milyj är mycket mer gracil och smäcker, har större ögon och vitt i den svartbruna manen, vilket Zayats saknar. Zayats har kraftigare huvud och en helt annan uppsyn, och Milyj har precis som sin helsyster Elisjka 100% av manen på höger sida medan Zayats har mittbena, det är inga som helst problem att se skillnad på dem.
Även om alla tre fick ha samma grimma på idag så har de var sina huvudlag. Såhär såg det ut i hallen när jag kom in sen, efter att Stefan tvättat av allas olika bett:

Hemma hos hästbonden
Även Deana fick lite träning, men det blev aldrig tillfälle att ta kort. Hon började plötsligt krångla när vi skulle lyfta fötterna på henne, och gjorde sedan en väldigt stor grej av det. Hon som alltid lyft så snällt sedan hon var liten. Men vi har jobbat på att få henne att sluta bygga upp konstiga förväntningar kring benlyftandet, och det har gått bra. Särskilt när jag tränat henne helt själv, lös i hagen och nu var det upp till bevis. Hon lyfte snällt utan att krångla, skönt.
När vi var klar med stona hade klockan precis passerat nio(!), och vi kunde fortsätta med alla andra jobb, som att förbereda vindskyddet för takplåt kommande helg. Andra som fått träning i helgen är Tuchkin och Cizmet, men då togs inga bilder alls. Nu hoppas jag att den härliga varianten av hösten håller i sig, gärna oktober ut i alla fall, under den tiden bör väl sommarhästarna åkt hem till sig så grabbarna äntligen får komma hem till gården. De har hemlängtan säger de, och även om jag träffar dem dagligen så saknar jag dem jättemycket nu.
2019-10-06 15:28 | 0 kommentarer