Träna unghästar, ja vilka hästar som helst egentligen, behöver inte betyda att man måste hålla till i ett ridhus, ett stall eller en paddock, mycket gör man i hagen. Vi har kommit fram till att ett bra tillfälle för lite nyttig unghästträning kan vara när vi delat ut förmiddagshö, för då slipper man andra ivriga ungdomar som vill lägga sig i. Allt beror givetvis på vad man tränar, men om man som ettåriga Deana tränar på att få hovvård så passar det ypperligt. Hon liksom bara tuggar hö som alla andra förmiddagar, men lyfter hovarna också. Plättlätt ju! 

Efter träning.

2019-11-30 16:54 | 0 kommentarer

Vad mysigt det är att åka häst i skritt i fluffig snö, på en mjuk och -tack vare hästen, varm barbackapad. Adilliya blir allt rundare. Hon och Fiona går med Zenit, och han har inte betäckt sedan i juli, så det finns nytt liv där inne. Barbackapaden är snällast om man fäster den med dressyrgjord, och nu fick jag låna den som jag beställt speciellt till min största basjkir, Adilliyas jämngamla halvbror Mistjev.

2019-11-29 15:49 | 0 kommentarer

Mistjev håller med matte!

Nej, jag är inte sömnigare än vanligt (jag är oftast en väldigt pigg person), utan så in i bänken trött på november. En fin månad så länge den är krispig med sol, norrsken, glimrande stjärnor och snö  -till och med rimfrost duger, men avgrundssvart annars. Veckorna mellan tidsomställningen och advent är så vansinnigt tung när det är som nu; Snön blev till is, sen lera, dimma, regn och svart, svart, svart. Tjällossning och vårflod dessutom. Man kan lätt hålla sig för skratt.

Några som faktiskt varit sömnigare än vanligt är ungstona. De har drabbats av förkylning med snuva och har varit lite hängiga, och vi har varit noga med att begränsa smitta. Stona har i största möjliga mån lämnats ifred, deras grimmor och ledrep flyttade från selkammaren till pannrummet, två hinkar står på verandan ifall jag behöver till dem, och även vi anpassar vår egna utrustning när vi går mellan hagarna. Varje hage har också egna diskborstar för att städa ur vattentunnorna. Det är ingen fara med stona, lite snor bara som sagt, men vi vill givetvis inte att det sprider sig. Viktigast är förstås att de dräktiga stona fortsätter vara friska.

Så vi har ägnat oss åt andra basjkirer i helgen. Gaspers flock har fått vara inne under förmiddagarna, i Zenits flock blev det hovvård, och jag unnade mig på söndagen egentid med min helt egna basjkir Mistjev. Han har påpekat att han önskar att jag och han tränar lite då han gillar dels uppmärksamheten men även den lilla belöningen i form av en morot när vi är klar. En del hästar bör man inte alls belöna med något ätbart, med andra går det bra och för Mistjev är den där lilla moroten jätteviktig. Jag har nog aldrig varit med om maken till tålamod och självbevarelsedrift för att få det där erkännandet den lilla godbiten bekräftar. Det gick bra och vi slutar gott verkar han tänka.

Mistjev har den mycket trevliga egenskapen att han efter uppehåll, tydligen hur långa som helst, bara plockar upp där man lämnade sist. En liten repetition bekräftar att vi är på samma ställe vi var, så vi hade en väldigt trevlig stund ute i leran, med toleransträning och lite annat. Ett nytt inslag var dock att Tuchkin var ganska påträngande men det gick bra ändå eftersom Mistjev duktigt koncentrerade sig på sina uppgifter. Bland annat hängde och klängde jag en hel del på Mistjev och hoppade bredvid honom, och det är han van vid även om det gått flera månader sedan sist. Skönt med en så cool pålle, särskilt som han är så stor.

Det blev inga träningsbilder bland annat för att jag var själv, och att kroppsspråket blir så fel, särskilt som Tuchkin gärna interagerade så fort tillfälle gavs  -där har vi sannerligen en signalkänslig och väldigt klipsk kille, det kommer bli roligt att träna honom i framtiden! Så jag tog ett par bilder vid lunchutfodringen istället:

2019-11-24 15:11 | 0 kommentarer

Stallet har fyra boxar, av dem kan man enkelt (om man är en vuxen människa vill säga) öppna tre av dem inifrån medan den enda som inte kan öppnas inifrån ej heller går att stänga vare sig med vilje eller av misstag inifrån. Dörren till den boxen har hängt sig så man behöver lyfta den lite för att få låset på plats. 

När vi tagit in flocken från Vinterhagen på fredagsmorgonen stängde Stefan dörren medan jag tog på Cetzima fleecetäcket, så att Cizmet inte skulle passa på att smita ut. Sen gick han iväg till Hemmahagen och förberedde Zeniya för en promenad, och jag blev kvar i boxen.. Ingen telefon hade han heller då den är inlämnad för lagning. Zeniya får inte ha telefon.

Nåja, sällskapet var trevligt, och ett stall som doftar av rent spån, hö och lite, lite häst (basjkirer luktar ju nästan inget alls), och endast har hötuggande hästar som ljudillustration är väldigt harmoniskt och fridfullt, så läget var helt stressbefriat. Ute i Hemmahagen väntade Stefan i regnet tillsammans med Zeniya och undrade till slut vart jag tog vägen, så han kom och befriade mig efter en stund. Det var ju bra att han inte skulle iväg på något längre ärende..

2019-11-22 12:30 | 0 kommentarer

Mánadis' Deana

När tillfälle ges tränar vi gärna unghästar att lämna sin hage och flocken i den, och gå iväg för lite egentid. Det är inte bara nyttig och oftast trevlig träning för den unghästen, utan även en övning för övriga flocken. Ibland kan det uppstå viss missunnsamhet hos någon av de andra, men så länge alla håller sig på rätt sida stängslen, och den häst jag går iväg med är lugn och glad så är jag nöjd.

Ettåriga Deana fick sin första träning häromdagen. Hon har lämnat flocken tillsammans med en kompis tidigare, men aldrig helt själv. Det gick väldigt bra i fredags trots våldsam ishalka, och knöligt underlag där vi höll till, och idag var det bara repetition för henne på betydligt bättre underlag då det snöat.

Som vanligt vill Deana vara himla nära, gärna med mulen i ansiktet.

Sedan var det fyraåriga Zeniyas tur. Det var förstås inte första gången i livet hon lämnade flocken, men det var länge sedan sist, och hon blev så besviken sist när Deana och Milyj fick egentid så vi tyckte det var dags. Hon var så nöjd över att lämna stona och gå över till den tomma Vinterhagen (eftersom den flocken stod inne i stallet).

Zeniya har vuxit upp till en avbild av sin mor, på så många sätt. Endast färgen skiljer, då Zeniya är musblack medan mamma Tova var mörkt svartbrun.

Det var som vanligt inga problem för Zeniya att få egentid, det enda hon klagade på var att stunden var alldeles för kort. Väl tillbaka hos de andra vände hon om och ville gå iväg med oss igen. Hon längtar kanske efter att flytta till Vinterhagen permanent och vara med Gasper istället för att leda stoflocken..?

2019-11-17 10:36 | 0 kommentarer

Att Tuchkin inte varit i stallet sedan i juli bekymrade honom inte. Det var förstås inte jätteroligt att leda killarna på väldigt isigt underlag till stallet, men det gick bekymmersfritt och Tuchkin fick guldstjärna igen. Jag känner knappt igen honom, i somras var han så vansinnigt bråkig och ivrig, visste inte hur han skulle kanalisera all energi så oftast klev han bara på och över, rakt fram i alla lägen. Förutom vid stalldörren, då blev det tvärnit! Numer är det MVG i gott uppförande åtta dagar i veckan och matte är andlös och extremt tacksam.

Anledningen till att de fick gå in (förutom att det var jättelänge sedan sist) var att han hade besök. En mindre rolig förändring hos Tuchkin var att han plötsligt, efter en specifik händelse förra hösten när han tog fel på person, blev skeptisk mot främlingar. Här får vi sällan besök så det blir aldrig av att träna den typen av socialisering, men vi har begåvats med en ny bekantskap som gärna kommer hit och träffar basjkirerna. Då tar man chansen förstås.

Förra gången de sågs tog han med en hel del tvivel morötter ur hennes händer, men valde sedan att avvika. Den här gången brydde han sig inte alls, han var faktiskt rätt så likgiltig till att det fanns en person till med oss, så skönt! Vår besökare fick leda Pavel, jag tog Tuchkin och Stefan Mistjev. Inne i stallet fick de äta upp sina morötter och lite viltfor och tugga hö. Jag gick in till Tuchkin och höll honom i grimskaft innan Monika, som hon heter kom in, bjöd på morot och sedan borstade Tuchkin över hela kroppen. Han skötte sig klanderfritt och verkade glad över uppmärksamheten helt enkelt. Efter en stund inne ledde vi tillbaka dem och mer var det inte med det.

Efter jag och Monika besökt ungstona stod Tuchkin och väntade på oss vid sin grind, så vi gick in till grabbarna igen. Tuchkin betedde sig som han brukar, kelsjuk och lite påträngande, men inte otrevlig, och helt utan misstankar mot gästen. Som jag hela tiden anat var det bara en fix idé som han inte hade nytta av idag utan släppte den helt. För all framtid hoppas jag, men vi får förstås ta alla tillfällen att prova igen. 

Hur lång man kommer Tuchkin få egentligen..?

Min fina trojka.

❤️❤️❤️

2019-11-16 15:12 | 0 kommentarer

Det händer att SMHI har rätt, och eftersom de hade rätt om regnet så hade jag rätt om istid. Efter regnet fortsatte det vara ett par plusgrader, så under onsdagen bredde isarna ut sig i hagarna eftersom snön smälte av luften och frös på den hårt frusna backen. Jag har upptäckt att det är effektivt att halkbekämpa i hagarna med aska. Det sprider sig bra, och jag strör endast ut det på deras gångstråk där det behövs, aldrig på matplatserna. Salt kan man ju inte använda, spån gör saken bara värre och rätt sorts sand har jag inte, men jag har gott om aska.

Men jag blundar för väderläget och hagarna, utan är tacksam över att det inte är värre (för det var värre både ifjol och 2016) utan gläds åt de ljusa stunderna med basjkirerna istället. På fredag fm var det dags att ta in Gaspers flock, och då går jag ut och tar på lilla Cizmet grimman lite i förväg, för kommer jag med alla grimmor samtidigt blir de vuxna så himla ivriga (särskilt mamma och pappa) så det kan bli trångt, och då kan det bli fel. Föl ska tycka det är kul med grimma, inte att man försätter dem i jobbigt läge. Eftersom pappa var med passade jag förstås på att ta ett par bilder:

Kolla öronen på Cizmet här..

..och på Gasper här. Lika som bär, eller hur? 😉

Här kom mamma Cetzima också, ivrig att gå in. 

När vi tagit in den flocken utfodrade vi de andra, och passade på att ensamträna ettåriga Deana och tvååriga Milyj, det vill säga att gå från flocken en och en, och att de övriga låter dem gå. Det gick väldigt bra för bägge två, och ingen av dem hade bråttom tillbaka till den isiga hagen, och de två som inte fick samma uppmärksamhet var väldigt besvikna, men det blir deras tur en annan dag.

Endast Milyj fastnade på bild idag.

Eftersom året går mot sitt slut passar jag på att påminna om att Milyj är till salu. Med åldern ökar värdet, så vi justerar priserna till nyår. Vi har ännu inte hittat rätt hem till söta Milyj (jag vet inte om kravet på visning avskräcker, men vi frångår inte det, och visning av treåring är nyttigt, inspirerande och väldigt roligt, i alla fall när man tänker tillbaka. Hur ska rasen annars utvecklas?).

Det är ingen brådska med att hon ska hitta nytt hem, och kanske känner man att slutet på året är olämpligt att få hem en helt ny individ som ska samsas med nya hästar, ny miljö och nya rutiner när året är som lerigast, isigas och mörkast, men det är så att ifall vi är överens om köp går det bra att boka Milyj som tvååring, och få hem henne som treåring fram mot våren, och därmed undgå prishöjningen.

Info om Milyj och flera bilder från föl och framåt finns på hennes egen sida.

Fyra månader gammal, med mamma Tindra i bakgrunden

2019-11-15 15:07 | 0 kommentarer

Linslusen Zayats med storasyster Zeniya

Det har varit snö i luften i veckan, men först på söndagen blev det ett riktigt snötäcke! Så att man kan dra ut hö med kubiksdunk och dra vattendunkarna med rep istället för på kärra. Spån- och torvbalar var också ganska enkelt att dra ut över snön, så nu är det renbäddat i två stora vindskydd. Hästarna får också snötäcke (vilket betyder att pälsarna funkar) och liknar sockerpudrade semlor.

Mistjev

Det är bara att passa på och njuta av det rena och vita, för det varnas för stora regnmängder i veckan (hur är det möjligt???) och det vet vi ju vad resultatet blir av det; is! Men innan jag letar reda på hästarnas skridskor ska jag fortsätta att trivas i snön ett par dagar.

Pavel med hjärta på mulen, Tuchkin i bakgrunden.

2019-11-10 12:31 | 0 kommentarer

Såhär trött var Cizmet ett par timmar efter hon fått chip.

På fredag morgon tog vi in Gaspers flock. Som vanligt egentligen, men idag var det extra eftersom Cizmet skulle chipmärkas då passansökan ska in. Man vet aldrig hur det ska gå, och vi sätter stolthet i att förbereda på bästa sätt, vi var dock inte beredda på att mamma Cetzima skulle smita ut ur boxen när vi började. Kanske gav hon igen för att Cizmet smet ur boxen medan hon själv fick behandling i munnen för ett tag sedan..?

Allt gick snabbt och smidigt ändå, och Cizmet var jätteduktig trots att hon inte är van att stå fast i grimskaft och att tagelprovet tog jättemånga försök. Hon var jättelugn och fin efteråt också, och jag är så glad över att vår chipmärkare tar sig tid att stå kvar en stund efter också, så fölet inte ska förknippa obehag med främlingen som kom in. 

Ute i hagen igen efter några timmar inne, pappa Gasper i bakgrunden.

Milyj får ny färg.

Förutom att lilla Cizmet skulle chipmärkas och allt annat som hör till (passansökan, ritande av diagram, fika..) har vi två basjkirer som ska få rätt färg i sina pass. Den ena är Milyj som var väldigt grå och lik sin mamma Tindra (musblack)  när hon chipmärktes, men sedan blev vitblack. Eller gulbrunblack som det heter numer, precis som sin jämnåriga halvsyster Zayats -som chipmärktes senare och fick rätt färg från början. Jag försökte ta bilder av dem ihop, men det gick inte jättebra, den här bilden blev lite rolig ändå tycker jag:

Zayats och Milyj, olika men samma färg.

Milyj med Zayats i bakgrunden.

Zenit ska också ha ny färg. Han är registrerad felaktigt som brunblack när han egentligen är gulbrunblack. Det har vi förstås sett, men låtit det bero. Det är så att det sker ganska ofta att basjkirer registreras med fel färg, mest på grund av att id-kontrollanten inte har kunskaper om blacka färger och inte alltid vill lita på hästagarens påståenden, men även på att basjkirer faktiskt kan ändra färg med tiden. Dock blev det rätt uppenbart när Elisjka föddes att pappa inte är brunblack, utan har en färg med gula gener.

Det är nämligen så att en vitfödd som Elisjka får sin färg på grund av dubbel uppsättning gula gener. Musblack som mamma Tindra, det är en färg som bär gul gen, men inte brunblack, en brunblack häst kan aldrig avla en vit häst med blå ögon, det kan däremot en gulbrunblack. Efter att vi visade Elisjka på Wången bestämde vi att göra så det blir ändrat så att Zenit, men även Milyj får rätt färg i Blå Basen och i sina pass. 

Zenit med Adilliya i bakgrunden. Fölet hon bär i magen är garanterat inte vitt med blå ögon, snarare musblack som halvsyster Zayats, svart eller svartbrun.

2019-11-08 14:49 | 0 kommentarer

Visst är väl ettårige Tuchkin himla snygg i håret..?

😍

2019-11-07 12:28 | 0 kommentarer

Hästmässigt har det varit en lugn helg av olika anledningar. Dels så innebär boendet på en gård såhär att man några gånger om året flyttar runt en massa saker för att förbereda för kommande årstid, så det har handlat mycket om att ställa iordning och ställa undan inför vintern. Dessutom har kylan slagit till, så i en del hagar är det frusen och knölig lera då vi saknar snö ännu, så basjkirerna stapplar runt väldigt försiktigt. Inte direkt läge för träning eller hovvård, så egentligen var det bra tajming så vi kunde lägga tid på annat viktigt.

Kyla är bra, jag gillar torr och kall november, tusen gånger bättre än mörker, regn och lera. Sinnet blir lättare av ljuset, och den låga solen målar allt i varma, röda nyanser och med ständigt långa skuggor är det både vackert och lite dramatiskt. Det blev några bilder under söndagen:

Cizmet är redo att gå in.

Vinterhagen ligger i direkt anslutning till stallet, det är väldigt enkelt att ta in flocken genom bakdörren. Vi försöker ta in dem åtminstone två dagar under helgen, den här helgen blev det tre. Dels är det jättebra träning för lilla Cizmet, och bra för de vuxna som har vitt skilda näringsbehov. Cetzima behöver mer, Gasper och Francesca klarar sig på mycket mindre, och vi vill förstås alla ska må bra. Dessutom verkar de uppskatta sina med spån välfyllda, stora boxar framför den knöliga och frusna leran där ute, för ingen av dem har bråttom ut efter flera timmar inomhus. Vi hoppas snön lägger sig snart, för då har de den absolut bästa hagen! Det är inte en slump att vi kallar den Vinterhagen.

Zeniya

Zayats

Bägge helsystrarna ihop, man är aldrig ensam i Hemmahagen.

I Hemmahagen har nya vindskyddet fått belysning i helgen, två led-lysrör som drivs av ett 12-volts bilbatteri. Batteriet behöver stå skyddat från snö på en hylla som hästarna inte kommer åt, men inte för krångligt till så jag inte klarar av att enkelt lyfta ned det för laddning emellanåt, så Stefan snickrade till en bra hylla i en nisch, så nu ser vi lätt från köksfönstret om stona är i vindskyddet eller ej. Belysningen är alltså för vår skull, inte hästarnas, de ser rätt bra utan lampor. Det är väl snarare att vi ställer till det lite, då hästar tar ganska lång tid att ställa om från ljus- till mörkerseende, men vi har i alla fall sett att de är där rätt ofta. Det är väl som med Gaspers flock, de gillar det fluffiga spånet vi bäddat med.

Fluffigt spån ja. På söndagsförmiddagen städade jag vindskyddet hos Fiona, Adilliya och Zenit och fyllde på med nytt spån. Det var fort gjort att städa, och under tiden var särskilt Zenit, men även Adilliya väldigt ivriga med att hjälpa till att öppna spånbalar.

Och med tanke på hur bråttom Zenit hade att bädda när jag väl fått in spånet var det inte konstigt alls!

Rullarullarulla...

..upp och hoppa!

Också några Tuchkinbilder.

Tuchkin är så himla fin nu. Han har mörknat från rödbrun till rödaktigt svartbrun med en härligt vacker man, som inte bara är lång och lockig utan har gyllene toppar. Det är så tjusigt, men stört omöjligt att bringa rättvisa på bild. Han rör sig också gärna i en fjädrande trav på sina långa ben, och är enklast att fånga på bild när jag lagt ut hö.

Det blev ju ett ganska bra fotoinlägg ändå (jag vill så gärna göra ett inlägg åtminstone varje söndag som avslut på veckan). Det finns anknytning mellan alla bilderna; Cizmets pappa Gasper är på faderns sida halvbror till Adilliya, som i sin tur på moderns sida är halvsyster till de tre helsyskonen Zeniya, Zayats och Tuchkin som har Zenit till far. 

2019-11-03 17:02 | 0 kommentarer

Lyktan är tänd på Tangaurs grav.

2019-11-01 15:39 | 0 kommentarer