Hästmässigt har det varit en lugn helg av olika anledningar. Dels så innebär boendet på en gård såhär att man några gånger om året flyttar runt en massa saker för att förbereda för kommande årstid, så det har handlat mycket om att ställa iordning och ställa undan inför vintern. Dessutom har kylan slagit till, så i en del hagar är det frusen och knölig lera då vi saknar snö ännu, så basjkirerna stapplar runt väldigt försiktigt. Inte direkt läge för träning eller hovvård, så egentligen var det bra tajming så vi kunde lägga tid på annat viktigt.

Kyla är bra, jag gillar torr och kall november, tusen gånger bättre än mörker, regn och lera. Sinnet blir lättare av ljuset, och den låga solen målar allt i varma, röda nyanser och med ständigt långa skuggor är det både vackert och lite dramatiskt. Det blev några bilder under söndagen:

Cizmet är redo att gå in.

Vinterhagen ligger i direkt anslutning till stallet, det är väldigt enkelt att ta in flocken genom bakdörren. Vi försöker ta in dem åtminstone två dagar under helgen, den här helgen blev det tre. Dels är det jättebra träning för lilla Cizmet, och bra för de vuxna som har vitt skilda näringsbehov. Cetzima behöver mer, Gasper och Francesca klarar sig på mycket mindre, och vi vill förstås alla ska må bra. Dessutom verkar de uppskatta sina med spån välfyllda, stora boxar framför den knöliga och frusna leran där ute, för ingen av dem har bråttom ut efter flera timmar inomhus. Vi hoppas snön lägger sig snart, för då har de den absolut bästa hagen! Det är inte en slump att vi kallar den Vinterhagen.

Zeniya

Zayats

Bägge helsystrarna ihop, man är aldrig ensam i Hemmahagen.

I Hemmahagen har nya vindskyddet fått belysning i helgen, två led-lysrör som drivs av ett 12-volts bilbatteri. Batteriet behöver stå skyddat från snö på en hylla som hästarna inte kommer åt, men inte för krångligt till så jag inte klarar av att enkelt lyfta ned det för laddning emellanåt, så Stefan snickrade till en bra hylla i en nisch, så nu ser vi lätt från köksfönstret om stona är i vindskyddet eller ej. Belysningen är alltså för vår skull, inte hästarnas, de ser rätt bra utan lampor. Det är väl snarare att vi ställer till det lite, då hästar tar ganska lång tid att ställa om från ljus- till mörkerseende, men vi har i alla fall sett att de är där rätt ofta. Det är väl som med Gaspers flock, de gillar det fluffiga spånet vi bäddat med.

Fluffigt spån ja. På söndagsförmiddagen städade jag vindskyddet hos Fiona, Adilliya och Zenit och fyllde på med nytt spån. Det var fort gjort att städa, och under tiden var särskilt Zenit, men även Adilliya väldigt ivriga med att hjälpa till att öppna spånbalar.

Och med tanke på hur bråttom Zenit hade att bädda när jag väl fått in spånet var det inte konstigt alls!

Rullarullarulla...

..upp och hoppa!

Också några Tuchkinbilder.

Tuchkin är så himla fin nu. Han har mörknat från rödbrun till rödaktigt svartbrun med en härligt vacker man, som inte bara är lång och lockig utan har gyllene toppar. Det är så tjusigt, men stört omöjligt att bringa rättvisa på bild. Han rör sig också gärna i en fjädrande trav på sina långa ben, och är enklast att fånga på bild när jag lagt ut hö.

Det blev ju ett ganska bra fotoinlägg ändå (jag vill så gärna göra ett inlägg åtminstone varje söndag som avslut på veckan). Det finns anknytning mellan alla bilderna; Cizmets pappa Gasper är på faderns sida halvbror till Adilliya, som i sin tur på moderns sida är halvsyster till de tre helsyskonen Zeniya, Zayats och Tuchkin som har Zenit till far. 

2019-11-03 17:02 | 0 kommentarer