Sommaren 2010 flyttade vi över femtio mil, från Dalarna till Västernorrland, och snart hade vi fyra basjkirston på gården vi hyrde. Det året rapporterades för övrigt 17 betäckningar (all data för just det året är inte tillgänglig, det var siffran vi kom fram till), av dessa föddes enligt registrering 10 basjkirföl 2011. Antalet aktiva avelshingstar var då sex stycken. Själva begåvades vi med vår första kull basjkirföl 2012, det året föddes 13 föl, fyra av dem hos oss.

 

Det visade sig dock att vi startade i motvind. När vi nyss startat upp så lade två stora basjkirverksamheter ned, hästarna skulle säljas fort, prisarna rasade och har faktiskt inte återhämtat sig än. Särskilt inte vad gäller vuxna, välhanterade och synnerligen användbara basjkirer, det är synd. Men vi fortsatte ändå på den väg vi valt och några av basjkirerna från de verksamheter som avslutade har hamnat hos oss.

 

2014 sa jag att vi skulle avveckla 2023. Jag tänkte att det ännu fanns tid för en annan karriär när jag fyllt 50 (ett ”riktigt” jobb som folk sa) och att det skulle finnas andra villiga att föda upp basjkirer. Det som hände i basjkirvärlden sen fick oss att tänka om, för sedan en tid tillbaka finns det endast tre godkända basjkirhingstar, och vi äger två av dem. Varför och hur kan eller vill man fortsätta då? 

 

Under tiden jag bytte liv, från handel och marknadsföring till att bli hästbonde på heltid så har krav och värderingar förändrats drastiskt. Det finns ingen förhoppning på att tjäna pengar på just basjkirerna, men det går att vara rik på många andra sätt. Att fortsätta med basjkiravel är dels ett kall, men en sak som driver oss är ansvarskänsla. Det var aldrig min önskan eller vårt mål att ha två avelshingstar, men eftersom ingen annan verkar vilja ha dem har jag endast två val; Antingen tar vi bort alla avelsdjur eller så fortsätter vi göra vårt bästa för att det ska finnas basjkirhästar i Sverige även i framtiden.

 

Under tiotalet har vi fött upp 17 basjkirer med stuterinamnet Mánadis (vilket för övrigt uttalas Månadis). Alla avkommor har inte visats, men av de som visats har fem bedömts vara av god kvalité; En Klass ett-hingst (40 poäng), ett Klass ett-sto (38 poäng) och tre diplomston (med vardera 40 poäng). 

 

 

 

I april 2015 visades Gasper som treåring på Wången, han tilldelades 40 p och blev godkänd för avel till och med året efter.

 

 

 

I juli 2015 visades Adilliya på Bjersjölagård i Skåne, hon tilldelades 40 poäng och avelsdiplom. Redan året innan visades Adilliya på samma ställe, hon tilldelades då 40 p, klass ett och hederspris. 

 

 

 

April 2016 var det dags för Gasper att visas på Wången igen, nu av Pernilla som tränat och ridit in honom. Gasper tilldelades 40 p och Klass Ett.

 

 

 

I Augusti 2016 visades Odessa på Wångens sommarpremiering. Hon tilldelades 38 p och Klass Ett.

 

Vad gäller Odessas premiering så visade sig vår brist på rutin och kunskap. Vi trodde att det innebar något negativt att visa häst för hand med pådrivare, och kunde inte haft mer fel. Inte bara är det tillåtet, utan ofta rekommenderat.

 

Om det innebär att hästen rör sig mer naturligt ”som hemma i hagen”, eller som när man tränat under hemtama förhållanden, att någon går bakom och driver på, så blir det mer rättvist för hästen. Odessa hade tränat bra hemma, men väl på Wången var hon okoncentrerad och saknade energi, drog benen efter sig i både skritt och trav. Det kan låta som en bitter efterkonstruktion, men jag är övertygad om att hon belönats med åtminstone något poäng mer om vi tagit hjälp av pådrivare och visat henne bättre. 38 p och Klass Ett anses ändå som god kvalité så över det är jag nöjd ändå.

 

 

 

2018 visades Beroza på Wången och tilldelades 40 p och aveldiplom.

 

 

 

 2019 visades Elisjka, även hon på Wången. Elisjka tilldelades 40 p och aveldiplom.

 

Det kan tilläggas att alla ston blivit bedömda av Liselotte Erixon, och Gasper bedömdes bägge gångerna av Morgan Johnsson. Alla domare är förstås rättvisa och dömer det de ser, men det känns ändå som att en och samma domare ger en rättvis måttstock.

 

10-talet har snart passerat i sin helhet, nu ser vi fram emot 20-talet. Vi sätter ingen bortre gräns utan fortsätter så länge det går, och något vi verkligen ser fram emot 2020 är att låta två egenuppfödda Mánadisbasjkirer blanda sina gener; Zeniya (f 2015, e Zenit, u Dictorsha, mer känd som Tova hos oss) och Gasper (f 2012, e Gastroler, u Minotschka).

 

 

 

Här var Zeniya fyra månader gammal.

 

 

🎉Gott slut på 10-talet, och Gott Nytt 20-tal🍾