
Regel nummer ett vad gäller unghästtäning; Man tar av sig klockan och låter det ta den tid det tar.
Vi skulle testa att lasta Zayats i helgen, och jag hade verkligen sett fram emot det för jag hade ingen aning om hur det skulle gå. Hon är en tuff tjej, så jag skulle inte bli överraskad om hon klev på rätt omgående (inte heller om hon vägrat helt, men det var mindre troligt), men sen är det det här med urlastningen. Första urlastningen är nästan ännu viktigare än första upplastningen, för blir det fel på vägen ut är det inte alls säkert unghästen är så himla sugen på att gå på igen.

Efter viss skepticism mot det mesta så koncentrerade hon sig dock på uppgiften, och ganska snart klev hon upp i Fautrasen. Rätt så bredbent och på spänn, men det var inte värre än att hon i lugn och ro åt morötter och pellets ut hinken. Efter ett tag slappnade hon av allt mer, och testade att flytta runt sig lite i transporten.

Husse klappar om och berömmer.

Kollar av utrymmet..

Sen skulle hon ut, och vi valde att vända henne vilket borde funka då hon är rätt så liten och smidig. Backar man ut från en step up kan de skrapa sig på benen, och lastar man ut via frontrampen brukar de hoppa över den, då de inte alls fattar vad det är de ska gå på. Zayats valde dock en rätt udda lösning på att lasta ut sig.
Det är osäkert vad hon reagerade på, men när hon vände visste hon plötsligt inte om hon skulle framåt eller bakåt och drabbades av viss panik. Hoppade ut i sidled, lyckades trampa ned i hinken, och även på husses ena vadmuskel (som höll). Vips var hon ute ur Fautrasen, efter väldigt mycket buller och bång så där bestämde hon sig för att inte besöka vagnen något mer, oavsett hur många morötter det växte där inne. Det var inte värt det.
Vi provade på en gång, och hon var på väg upp, men när framhovarna tog på golvet skuttade hon tillbaka. Hon är inte typen man tvingar, utan man måste få henne att välja själv, och hon blev verkligen skärrad på riktigt. När vi skulle leda henne bredvid transporten till frontrampen frös hon fast och blev mycket ängslig när jag drev på henne bakifrån för att få loss henne. Zayats lugnade ner sig, och provade sätta upp framfötterna på transporten men vågade inte, så hon fick gå in till de andra i stallet och fundera på saken ett tag i lugn och ro. Vi testade igen efter ett par timmar, men läget var detsamma och hon var inte motiverad så vi lät det bero.
Nya tag på söndag, och vi hade gott om tid. Det var väldigt intressant att se hur hon tog sig an uppgiften. Alla hästar är olika, och med tanke på hennes gener går vi försiktigt fram. Vi vill inte att hon blir klaustrofobisk eller traumatiserad på annat vis. Det är också ytterst intressant att se en unghäst som man trodde var så stentuff krackelera totalt. Efter ett tag då hon fått testa gränserna (hur mycket stöd hon får, hur långt från transporten vi tolererar att hon befinner sig etc) började hon så ta sig an uppgiften igen.
Det mesta skedde på skakiga ben, men hon vågade sig fram i alla fall och drog aldrig bakåt. Hon viftade ganska högt med sina framben för att känna vart golvet på transporten befann sig (hästar ser ingenting precis framför/under sig, man måste veta det. De känner sig för och agerar ur minnet, hur de tror det ser ut, som när de hoppar hinder), och hinken var väldigt lockande.
Emellanåt stod hon och vilade sig, men så plötsligt började blicken vandra, musklerna började darra igen, Zayats tuggade, blinkade och tänkte, också försökte hon igen. Sökte sig framåt, kollade in hinken och lyfte ett framben för att liksom känna på golvet. Ville men vågade inte ta risken.
Jag är medveten om att det finns många som skulle tycka det var extremt mesigt från min sida, att man bara lyfter upp hästen och låter den stå där, men jag känner mina löss. Elisjka och Milyj till exempel, de är sorter man kan lyfta upp, för där består tvekan i helt andra orsaker. Här behöver jag för hästens skull att det blir en bra upplevelse där Zayats får övervinna sin tvekan. Då tror jag hon blir den enklaste hästen av alla våra någonsin att lasta och åka med. Som exempel var Mistjev ett riktigt monster att verka som ung, men efter polletten trillade ned är han den enklaste av våra, för det blir så enkelt när det blir rätt.
Eftersom Zayats varit inne i Fautrasen en gång, och att det ändå var en väldigt bra upplevelse fram tills den kaotiska urlastningen är jag helt säker på att hon går in dit igen. Vi valde att avsluta träningen på bra sätt idag och hon fick förstås inget ur hinken. Hon ska få tänka några dagar nu så ser vi hur hon tar sig an uppgiften på fredag. Jag känner mig positiv, och det är inte ogrundat. Som sagt; jag känner mina hästar och de är alla unika individer med helt olika förutsättningar att förvalta på det sätt man tror är mest rätt. Det ska bli kul att prova igen. Skulle Zayats vägra på grund av tjurighet (hon är ytterst sällan tjurig) och inte av oro, då lyfter vi på henne, men jag tror inte det behövs. Någonsin.

Zayats förtjänar beröm också, för under all träning var hon aldrig fräck eller ohyfsad, hon var helt obekymrad över att vara från de andra hästarna, hon brydde sig inte om att Gasper försökte få lite uppmärksamhet, katter som smög runt, bilar som passerade eller annat. Och vi har förstås hunnit en massa annat under helgen, bland annat har Horse Hoppern tagits i bruk, så nu är det vårmockning och betesputs som gäller varje tillfälle som ges. Snart är det ju juni, om en månad har vi passerat midsommar och är på väg in i högsommaren.
2020-05-24 16:00 | 0 kommentarer