Det blev en riktigt stökig söndag vecka 34, år 2020, på många olika sätt, men den började onekligen väldigt bra!
04:00 ringde väckaren, och jag klev upp för att stöka lite snabbt i köket. Stefan gjorde iordning sin matsäck och frukost som han skulle ha med sig, och jag gick ut och ställde upp transporten innan jag gick in i stallet för att borsta igenom Zayats som sovit inne tillsammans med Qarenina. Lastningen gick klanderfritt, så Qarenina fick gå ut i sjukhagen och beta innan jag stängde bakom Zayats och vinkade av ekipaget.

Zayats brydde sig inte det minsta om att jag lade upp bommen bakom henne och stängde igen de gnisslande dörrarna, hon reste jättefint, åt allt hö och bajsade en endaste gång i transporten. På hela resan alltså, dit och hem. Vände sig inte utan åkte med huvudet fram. Stefan tankade i Nälden innan de anlände till vackra Wången i Alsen, och väl där trivdes Zayats som fisken i vattnet i sin fina vagn.

Stefan kunde i lugn och ro plocka ihop grejer för att göra iordning Zayats, han träffade Pernilla som skulle visa Milyj, och följde med för att träffa henne med. Det var ju i slutet på juni vi körde Milyj till Österåsen i Ragunda så det var roligt att ses. Allt var frid och fröjd innan stöket började.
Innan visningen skulle alla hästar mätas och id-kollas, och just mätningen är ju något jag och Zayats övat på väldigt, väldigt mycket. Därför blev jag givetvis besviken och ledsen när jag fick meddelande om att Zayats minsann inte skulle låta mätmannen komma nära sig. Hon som alltid varit så förtjust i alla människor, och som vi övat!
Efter övertalning och rätt mycket stök där Zayats till och med slet sig lös(!) lät hon sig mätas runt skenbenet till slut. Benet av alla ställen, som flyktdjur är mest rädd om. Det handlade alltså om prestige hos Zayats, och en stor portion frustration. Det bestämdes att Zayats skulle visas ändå, så skulle man mäta resten efteråt. Om hon gick med på det alltså.
Men startnumret före Zayats hade Milyj (som lät sig mätas). Många av Zenits avkommor växer väldigt mycket på höjden först, innan resten kommer ikapp. De blir liksom rangliga och beniga när de växer, men fina sen. Det var likadant med Beroza och Elisjka, men de kom ikapp när de var tre, vilket inte Milyj gjort ännu.

Milyj och Pernilla, foto Laila Jonsson.
Milyj fick flera fina omdömen, som god rastyp, vackert huvud och väl ansatt hals. Ja, domaren var rätt nöjd över framdelen på Milyj, men inte så lika mycket över det som var bakom som inte vuxit klart, och då hon ännu är osymmetrisk så var rörelserna inte heller helt perfekta. Milyj fick bara 34 poäng, men domaren ville väldigt gärna se henne igen när hon vuxit upp. Vi säger inget om det, det var en helt korrekt bedömning för dagen.

Sedan var det Zayats tur, och det gick riktigt bra. Till skillnad från sina halvsystrar har hon sett komplett ut från tidig ålder, men hon är också lägre. Kvadratisk skrev domaren, vilket inte är något negativt. Domaren sa faktiskt att hon hade önskat Milyjs huvud och hals på Zayats kropp för en riktigt fin treåring, och det är inte så illa tänker jag. Även om jag väldigt mycket gillar Zayats huvud och hals, som för mig är sinnebilden av en rysk basjkir, men tiderna förändras förstås, och ett tyngre eller grövre huvud är inte längre premierande. Jag vet, för jag var med och bestämde när nya reglementet skrevs ifjol då jag sitter med i Svenska Basjkirhästföreningens avelsutskott.

Foton från visningen är skickade till mig av Laila Jonsson, och används med hennes tillstånd.

Zayats belönades med 38 poäng och Klass Ett, precis som Odessa (även hon kvadratisk) och Francesca. Det kan ju inte bli avelsdiplom jämt, och 38 poäng räknas ändå som av god kvalité så vi är nöjda med det. Gångarterna och rastypen var domaren mest nöjd över, och när man efter visningen bytte ut mätmannen mot två mätkvinnor gick det plötsligt jättebra att stå stilla för mätning. Inga problem att ta på benen heller, så när allt var klart fick Zayats till slut sin blå rosett.
Däremot hade Zayats inga som helst planer på att gå upp i transporten igen, så för att få hjälp med det blev det så att Stefan och Zayats var sist av alla ekipage att lämna Wången, så nästa block med hästar fick komma in på området. Strax efter tolv ringde Stefan och sa att de var på väg hem igen. Ungefär 20 minuter efter det blev det stökigt här hemma. Ordentligt stökigt, stökigt deLux!
När Stefan ringde höll jag på att städa och göra iordning Vinterhagen för att släppa ned Zenits flock från skogen ett par timmar senare. Sen skulle jag dra ut vatten och lunchutfodra. Plötsligt hör jag något konstigt, som ett militärplan, och förstår att det nog är åska. Sen gick det fort.
Himlen blev svart precis när jag städat klart i Vinterhagen, och det började falla regn. Märkligt flygplansmuller igen. Efter att ha räddat ett par höpåsar ute på gården från regnet stod jag på verandan med paraplyet i handen när hela världen blev vit och blå, och ett högt sprakande och ett obeskrivligt dån fyllde luften i vad som kändes som en hel evighet. Jag släppte paraplyet och skrek något, och samtidigt öppnade sig himlen ordentligt. Det är ingen överdrift att beskriva det som ett vattenfall, jag har aldrig upplev något ens i närheten.
Hästarna i skogen, det var allt jag kunde tänka på medan jag såg stona liksom studsa upp och kasta sig iväg i galopp ned mot Gaspers hage, där de ställde sig tätt ihop i ett hörn medan vattnet öste över dem. Jag bytte om till regnställ medan åskvädret hastigt fortsatte österut och jag vågade mig ut. Hagarna som tidigare var riktigt sensommartorra såg ut som risfält, och det forsade vatten i dikena. Jag öppnade upp från skogen till Vinterhagen, lade ut hö och lockade på flocken som jag såg bara tiotalet meter bort, men de var riktigt skärrade. Efter en stund kom ändå Zenit, med Adilliya och Ilieff, och Fiona och Sandor kom strax efter.
Åskvädret drog vidare fort, och även jag var skärrad och jobbade på autopilot. Utfodrade stona i Hemmahagen, som lugnat sig, och begav mig ned till betet för att ge Tuchkin kraftfoder och kolla till dem. På väg upp igen utfodrade jag Gasper, Francesca och Rolly och mockade hos dem som vanligt. Kunde ta av mig regnkläderna. När jag var klar och skulle ut ur hagen reagerade jag på att jag inte hörde några knäppanden från stängslet. Aggregaten!
Allt gick ju så fort, jag hann inte dra ur några kontakter alls. På väg upp till gården noterade jag att den präktigaste granen i grannens skogsdunge nog kapats av blixten och låg över en annan grannes betesstängsel. Vårt stora aggregat som ger ström till fyra hagar hade exploderat. Det hade alltså lossnat från sitt fäste, lossnat från kontakten och sprutat delar överallt. När jag skulle hämta vårt reservaggregat konstaterade jag att ladugården var helt utan ström, och att även aggregatet till Vinterhagen och skogsbetet exploderat. Det tog faktiskt lite tid innan jag fann aggregatet, det blev en lång flygfärd.

Största aggregatet, de delar jag fann. FOGA techtronic 20 000.
Vattenfall var snabbt på plats, men de fick vara här i många timmar för att ordna inkommande ström till elcentralen, samt olika fel hos de boende här. Av en annan granne fick jag veta att det var en kulblixt, ett eldklot hade gått fram här och stökat till det. Fy så läskigt! Till slut fick jag ström till stallet, och även till aggregatet. Tills vidare får ett batteriaggregat sköta strömmen till Vinterhagen. Jag var orolig över datorn, men den klarade sig. Värre var det med cirkulationspumpen till pannan, det blir till att köpa ny.
Även grannens aggregat hade sprängts, och därtill hade massvis av stängseltråd brunnit av! Vilken tur att det inte blev så i mina hagar, det är ju åtskilliga mil med tråd runt ägorna här. Bara kring aggregaten som exploderade hade det förstörts stängseltråd, det var fort reparerat. När all ström var tillbaka kom Stefan och Zayats hem, och han körde henne direkt in till hagen. Hon hade rest lika bra igen och tog god tid på sig att gå ut via frontrampen, men sedan sänkte sig lugn och harmoni över nejden igen.

Naturens krafter; det här är stora granen som drabbades av blixten.

Det verkar som om den gått av ca 3 m. upp, splittrats, och kastats upp i luften för att sedan landa på det som är kvar av stammen.

Svårt att återge drabbningen på bild, men jag kan lova att jag kände mig otroligt liten på jorden när jag betraktade granens skador på nära håll.
Det var bra av oss att planera för att jag stannade hemma för att jobba hela söndagen, och att Stefan sköt på sin resa norrut en dag. Vi ville ha lite tid ihop efter visningen för att smälta alla intryck och landa i att årets premiering nu låg bakom oss, vi hade planerat för god mat och det låg rosa bubbel på kylning oavsett hur våra treåringar blev bedömda. Med åskan och dess följder var det ett extra bra beslut, vi slapp komma hem till trasiga aggregat etc. Istället blev det liksom söndag nu på måndagen istället, med en massa hästjobb och bra tid tillsammans innan arbetsveckan kickar igång.

Bland annat fick tvååriga Tuchkin framhovarna verkade nere på betet. Han är så himla duktig, jag blir obeskrivligt varm i hjärtat över de helt krångelfria unghästarna vi har. Det ger en en härlig energi som gör att man vill jobba på de utmaningar som man möter som uppfödare, för utmaningar kommer det alltid finnas när man valt att ha stora djur som livsstil. Det är en välsignelse att man i förtid inte är medveten om det stök som lurar bakom hörnet. Eller solstrålarna för den delen, de är alltid fler.
2020-08-24 15:42 | 0 kommentarer