De vindskydd vi har, som Stefan bygger, de gillar jag verkligen. Det har hunnit bli några stycken, så de har utvecklats och blivit mer genomtänkta med tiden, och de ser trevliga ut. Särskilt de som tänds upp på hösten med sina ljusslingor, det ser hemtrevligt och mysigt ut. Ljusslingorna är förstås mest för oss människor, hästar ser bra i mörker. Men nu har vi beställt en rundbågehall, ett vindskydd som man själv monterar ihop, och det är flyttbart till skillnad från våra andra. 

I den här hagen där stona ska gå i vinter, ska vindskyddet stå, vilket innebär att de får tillgång till två, då ett hemmabygge redan står där.

På fredag förmiddag kom paketet, och Stefan körde ned hela byggsatsen till hagen där stona ska gå i vinter, men så kom vi på att det är flera månader tills de kan flyttas (när sommarhästarna åkt), så då kan grabbarna på betet få vindskyddet tills dess. De kan inte heller flytta förrän sommarhästarna flyttat hem för i år, och det brukar dröja. Det tar visst 12 timmar att sätta ihop rundbågehallen, och då ser den ut såhär:

Bild från leverantören, RAIS AB:s hemsida.

Vi tänker förstås att vi tar det över en helg, det är ju alltid annat som ska hinnas med också. Det var det även denna helg, mycket som skulle hinnas med. Till exempel kom veterinären för att följa upp grundvaccinationer för Zayats (influensa) och Rolly (tetanus), och de som fick hovvård i helgen var Zeniya (runt om) Gasper (bak) och Tuchkin (bak). 

Tuchkin behövde förresten en ny grimma. Han delade grimma med Deana, och när hon flyttade hemifrån fick hon den med sig då det är lite svårt att hitta grimma till henne som passar riktigt bra. När jag såg att just den grimman i den färgen utgått ur sortimentet, men kunde finnas till nedsatt pris i butik skickade jag in Stefan på Hööks i Luleå, men den fanns inte. Istället hittade han en liknande modell i kungsblått, så nu matchar Tuchkin och jag varandra perfekt när jag har jobbarfleecen på:

Färgmatchning!

2020-08-30 15:11 | 0 kommentarer

Sasjenka fyller fyra månader på lördag, och har sedan vi började ta på henne grimma varit helt okomplicerad. Dock har jag aldrig försökt leda henne i grimskaft, så jag tänkte det var dags att prova lite nu. Jag misstänkte att hon inte riktigt skulle förstå och jag ville inte heller pressa henne, så jag nyttjade storasyster Cizmet.

Efter att ha följt med sin älskade storasyster framåt, stoppat, startat, svängt, stannat för att mysa en stund, lyfta benen, fortsätta starta, svänga och stoppa, så började även Sasjenka följa med, ledd i grimskaft. Trots att Cizmet inte såg någon anledning att följa med oss. Bra jobbat av snäll storasyster att vara god ledstjärna åt sin syster. Sämre förebild kan man ha.

2020-08-26 18:04 | 1 kommentarer

Det blev en riktigt stökig söndag vecka 34, år 2020, på många olika sätt, men den började onekligen väldigt bra! 

04:00 ringde väckaren, och jag klev upp för att stöka lite snabbt i köket. Stefan gjorde iordning sin matsäck och frukost som han skulle ha med sig, och jag gick ut och ställde upp transporten innan jag gick in i stallet för att borsta igenom Zayats som sovit inne tillsammans med Qarenina. Lastningen gick klanderfritt, så Qarenina fick gå ut i sjukhagen och beta innan jag stängde bakom Zayats och vinkade av ekipaget.

Zayats brydde sig inte det minsta om att jag lade upp bommen bakom henne och stängde igen de gnisslande dörrarna, hon reste jättefint, åt allt hö och bajsade en endaste gång i transporten. På hela resan alltså, dit och hem. Vände sig inte utan åkte med huvudet fram. Stefan tankade i Nälden innan de anlände till vackra Wången i Alsen, och väl där trivdes Zayats som fisken i vattnet i sin fina vagn.

Stefan kunde i lugn och ro plocka ihop grejer för att göra iordning Zayats, han träffade Pernilla som skulle visa Milyj, och följde med för att träffa henne med. Det var ju i slutet på juni vi körde Milyj till Österåsen i Ragunda så det var roligt att ses. Allt var frid och fröjd innan stöket började. 

Innan visningen skulle alla hästar mätas och id-kollas, och just mätningen är ju något jag och Zayats övat på väldigt, väldigt mycket. Därför blev jag givetvis besviken och ledsen när jag fick  meddelande om att Zayats minsann inte skulle låta mätmannen komma nära sig. Hon som alltid varit så förtjust i alla människor, och som vi övat! 

Efter övertalning och rätt mycket stök där Zayats till och med slet sig lös(!) lät hon sig mätas runt skenbenet till slut. Benet av alla ställen, som flyktdjur är mest rädd om. Det handlade alltså om prestige hos Zayats, och en stor portion frustration. Det bestämdes att Zayats skulle visas ändå, så skulle man mäta resten efteråt. Om hon gick med på det alltså.

Men startnumret före Zayats hade Milyj (som lät sig mätas). Många av Zenits avkommor växer väldigt mycket på höjden först, innan resten kommer ikapp. De blir liksom rangliga och beniga när de växer, men fina sen. Det var likadant med Beroza och Elisjka, men de kom ikapp när de var tre, vilket inte Milyj gjort ännu.

Milyj och Pernilla, foto Laila Jonsson.

Milyj fick flera fina omdömen, som god rastyp, vackert huvud och väl ansatt hals. Ja, domaren var rätt nöjd över framdelen på Milyj, men inte så lika mycket över det som var bakom som inte vuxit klart, och då hon ännu är osymmetrisk så var rörelserna inte heller helt perfekta. Milyj fick bara 34 poäng, men domaren ville väldigt gärna se henne igen när hon vuxit upp. Vi säger inget om det, det var en helt korrekt bedömning för dagen. 

Sedan var det Zayats tur, och det gick riktigt bra. Till skillnad från sina halvsystrar har hon sett  komplett ut från tidig ålder, men hon är också lägre. Kvadratisk skrev domaren, vilket inte är något negativt. Domaren sa faktiskt att hon hade önskat Milyjs huvud och hals på Zayats kropp för en riktigt fin treåring, och det är inte så illa tänker jag. Även om jag väldigt mycket gillar Zayats huvud och hals, som för mig är sinnebilden av en rysk basjkir, men tiderna förändras förstås, och ett tyngre eller grövre huvud är inte längre premierande. Jag vet, för jag var med och bestämde när nya reglementet skrevs ifjol då jag sitter med i Svenska Basjkirhästföreningens avelsutskott. 

Foton från visningen är skickade till mig av Laila Jonsson, och används med hennes tillstånd. 

Zayats belönades med 38 poäng och Klass Ett, precis som Odessa (även hon kvadratisk) och Francesca. Det kan ju inte bli avelsdiplom jämt, och 38 poäng räknas ändå som av god kvalité så vi är nöjda med det. Gångarterna och rastypen var domaren mest nöjd över, och när man efter visningen bytte ut mätmannen mot två mätkvinnor gick det plötsligt jättebra att stå stilla för mätning. Inga problem att ta på benen heller, så när allt var klart fick Zayats till slut sin blå rosett. 

Däremot hade Zayats inga som helst planer på att gå upp i transporten igen, så för att få hjälp med det blev det så att Stefan och Zayats var sist av alla ekipage att lämna Wången, så nästa block med hästar fick komma in på området. Strax efter tolv ringde Stefan och sa att de var på väg hem igen. Ungefär 20 minuter efter det blev det stökigt här hemma. Ordentligt stökigt, stökigt deLux!

När Stefan ringde höll jag på att städa och göra iordning Vinterhagen för att släppa ned Zenits flock från skogen ett par timmar senare. Sen skulle jag dra ut vatten och lunchutfodra. Plötsligt hör jag något konstigt, som ett militärplan, och förstår att det nog är åska. Sen gick det fort.

Himlen blev svart precis när jag städat klart i Vinterhagen, och det började falla regn. Märkligt flygplansmuller igen. Efter att ha räddat ett par höpåsar ute på gården från regnet stod jag på verandan med paraplyet i handen när hela världen blev vit och blå, och ett högt sprakande och ett obeskrivligt dån fyllde luften i vad som kändes som en hel evighet. Jag släppte paraplyet och skrek något, och samtidigt öppnade sig himlen ordentligt. Det är ingen överdrift att beskriva det som ett vattenfall, jag har aldrig upplev något ens i närheten.

Hästarna i skogen, det var allt jag kunde tänka på medan jag såg stona liksom studsa upp och kasta sig iväg i galopp ned mot Gaspers hage, där de ställde sig tätt ihop i ett hörn medan vattnet öste över dem. Jag bytte om till regnställ medan åskvädret hastigt fortsatte österut och jag vågade mig ut. Hagarna som tidigare var riktigt sensommartorra såg ut som risfält, och det forsade vatten i dikena. Jag öppnade upp från skogen till Vinterhagen, lade ut hö och lockade på flocken som jag såg bara tiotalet meter bort, men de var riktigt skärrade. Efter en stund kom ändå Zenit, med Adilliya och Ilieff, och Fiona och Sandor kom strax efter.

Åskvädret drog vidare fort, och även jag var skärrad och jobbade på autopilot. Utfodrade stona i Hemmahagen, som lugnat sig, och begav mig ned till betet för att ge Tuchkin kraftfoder och kolla till dem. På väg upp igen utfodrade jag Gasper, Francesca och Rolly och mockade hos dem som vanligt. Kunde ta av mig regnkläderna. När jag var klar och skulle ut ur hagen reagerade jag på att jag inte hörde några knäppanden från stängslet. Aggregaten!

Allt gick ju så fort, jag hann inte dra ur några kontakter alls. På väg upp till gården noterade jag att den präktigaste granen i grannens skogsdunge nog kapats av blixten och låg över en annan grannes betesstängsel. Vårt stora aggregat som ger ström till fyra hagar hade exploderat. Det hade alltså lossnat från sitt fäste, lossnat från kontakten och sprutat delar överallt. När jag skulle hämta vårt reservaggregat konstaterade jag att ladugården var helt utan ström, och att även aggregatet till Vinterhagen och skogsbetet exploderat. Det tog faktiskt lite tid innan jag fann aggregatet, det blev en lång flygfärd.

Största aggregatet, de delar jag fann. FOGA techtronic 20 000.

Vattenfall var snabbt på plats, men de fick vara här i många timmar för att ordna inkommande ström till elcentralen, samt olika fel hos de boende här. Av en annan granne fick jag veta att det var en kulblixt, ett eldklot hade gått fram här och stökat till det. Fy så läskigt! Till slut fick jag ström till stallet, och även till aggregatet. Tills vidare får ett batteriaggregat sköta strömmen till Vinterhagen. Jag var orolig över datorn, men den klarade sig. Värre var det med cirkulationspumpen till pannan, det blir till att köpa ny.

Även grannens aggregat hade sprängts, och därtill hade massvis av stängseltråd brunnit av! Vilken tur att det inte blev så i mina hagar, det är ju åtskilliga mil med tråd runt ägorna här. Bara kring aggregaten som exploderade hade det förstörts stängseltråd, det var fort reparerat. När all ström var tillbaka kom Stefan och Zayats hem, och han körde henne direkt in till hagen. Hon hade rest lika bra igen och tog god tid på sig att gå ut via frontrampen, men sedan sänkte sig lugn och harmoni över nejden igen.

Naturens krafter; det här är stora granen som drabbades av blixten.

Det verkar som om den gått av ca 3 m. upp, splittrats, och kastats upp i luften för att sedan landa på det som är kvar av stammen.

Svårt att återge drabbningen på bild, men jag kan lova att jag kände mig otroligt liten på jorden när jag betraktade granens skador på nära håll.

Det var bra av oss att planera för att jag stannade hemma för att jobba hela söndagen, och att Stefan sköt på sin resa norrut en dag. Vi ville ha lite tid ihop efter visningen för att smälta alla intryck och landa i att årets premiering nu låg bakom oss, vi hade planerat för god mat och det låg rosa bubbel på kylning oavsett hur våra treåringar blev bedömda. Med åskan och dess följder var det ett extra bra beslut, vi slapp komma hem till trasiga aggregat etc. Istället blev det liksom söndag nu på måndagen istället, med en massa hästjobb och bra tid tillsammans innan arbetsveckan kickar igång.

Bland annat fick tvååriga Tuchkin framhovarna verkade nere på betet. Han är så himla duktig, jag blir obeskrivligt varm i hjärtat över de helt krångelfria unghästarna vi har. Det ger en en härlig energi som gör att man vill jobba på de utmaningar som man möter som uppfödare, för utmaningar kommer det alltid finnas när man valt att ha stora djur som livsstil. Det är en välsignelse att man i förtid inte är medveten om det stök som lurar bakom hörnet. Eller solstrålarna för den delen, de är alltid fler. 

2020-08-24 15:42 | 0 kommentarer

Grabbarna i stora beteshagen vid sjön.

Juli kom sent i år! är en fras jag fått användning för i augustis värmebölja. Men även om det känns som juli så är vi inne i sensommaren och går mot höst, vilket innebär att det rör sig allt mer vilt runt hagarna. Björn och älg ser jag ofta spår efter alldeles i närheten, så jag kollar ofta upp stängslet runt stora beteshagen. Två gånger har det varit in något i hagen, men det var tidigare, när stona gick där, och vad det var vet jag inte men så länge alla hästar är där de ska och ingen skadat sig är det ju bra. 

Tuchkin har fortsatt få sina fodertillskott även under betet, så någon av oss har förstås sett till de tre valackerna varje dag, men nu får även stängslet tillsyn nästan varje dag. Ibland kan det komma in nån älg som vänder och går ut igen, utan att det ens märks på stängslet, men björnen är inte lika försiktig. Det är ovanligt att någon björn råkar ramla in i hagen, men det har hänt, särskilt i beteshagen ovanför våran där sommarhästarna går, så det är bäst att ha koll.

Mistjev, Tuchkin och Pavel.

Just idag var de inte så sällskapliga, men det är skönt att kunna få gå ifred i hagen också.

2020-08-17 16:25 | 0 kommentarer

Inte allt, men nästan handlar om förberedelser inför sommarpremieringen nu. Nä, jag springer inte och tränar Zayats visning för hand dagarna i ända, den biten kan hon, men det är ju så mycket annat förutom att visa upp sig för domaren. Utrustningen ska vara i ordning, hästen ska vara i ordning (hovar, hårrem, uppförande, pass, färdkost etc), långa resan ska planeras , både dit och hem. Katalogen kom i veckan, så nu har jag fäst nummerlapparna på huvudlaget, Zayats har startnummer sju, Milyj visas före, startnummer sex alltså. Men Milyjs förberedelser har vi lejt bort, och även hon kommer vara väl förberedd nästa söndag.

Det väntas fortsatt vackert sommarväder i veckan, men det är risk för nederbörd i helgen, både här och i Alsen, så jag har insett att jag nog behöver vänja Zayats vid paraplyer också eftersom allt sker utomhus, även mätningen och id-koll. Vi nöter också på med det där att stå blickstill medan man blir mätt på höjden, runt bröst och skenben. Hon är väldigt duktig hemma, ja hon är den av våra hittills som varit duktig på allt när hon väl lärt sig. Visning, uppställning och mätning, men väl på plats kan hon glömma, det är vi medvetna om. 

Zayats har väldigt bra hårrem, hon blir inte så ofta lortig och blir hon det går det mesta att borsta bort. Nu byter hon också ut sommarpälsen mot den fina, lite tätare höstpälsen, lorten försvinner även med sommarhåren som släpper. Men hon ligger gärna och vilar i vindskydden, så vi beslöt oss för att spåna upp i bägge vindskydden och deras verandor så det är riktigt rent och fräscht där, särskilt om det blir ett regnigt veckoslut. Vi hämtade hem en pall stallströ i Fautrasen, och drog ut den i hagen medan Zayats och Zeniya var inne i stallet på lördagen. Qarenina blev överförtjust när transporten kom in i hagen, och sprang efter den fram till största vindskyddet. Hon trodde säkert att det kom en häst med transporten, för besvikelsen när vi öppnade dörrarna var väldigt tydlig.

”-Mäh.. bara spån..” Cizmet är mer nyfiken på vad Qarenina är nyfiken på.

Qarenina klev upp i transporten medan Stefan lastade ur spånbalar, det var som om hon ville hjälpa till! Men egentligen sökte hon nog morötter, för det växte ju sådana i Fautrasen förra helgen.

Besviken Qarenina.

Vi har tränat lastning återigen. Vi hade med oss lastvilliga Qarenina även den här gången, men det behövdes inte alls så hon fick stå bredvid och äta gräs medan Zayats lastades i, först av mig, och den här gången var frontrampen uppe och jag släppte ned den inifrån medan jag höll i Zayats. Ingen reaktion alls. Hon hoppade över rampen ut, men när Stefan testade att leda upp henne via frontrampen så gjorde hon det efter mycket kort övervägande, så nu vet vi att även det funkar. Stefan lastade en sista gång på vanligt sätt, dvs upp i vagnen bakifrån och ut via rampen. Zayats hoppade över den även denna gång, så det är visst den metod hon är nöjd med. Så länge hon går på igen får hon lasta ur sig nästan hur hon vill. Himla duktig på lastningen i alla fall, det känns tryggt.

De få dagar som är kvar kommer jag fortsätta mäta Zayats, vi ska nöta på extra mycket med att tränsas och skritten ska vi öva mer på då den lätt blir överilad. Efter några års rutin på det här att öva treåringar inför visningen har jag lärt mig att inte avsluta programmet med trav, för då skyndar hästen gärna när den är på plats och vill trava hela tiden, även när den står still. Så uppställning och skritt ska vi öva, och Zayats övade lite själv i hagen:

Som tur är följer inte Sasjenka med till Wången (även om hon säkert hade velat, med tanke på hur gärna hon är i Fautrasen), så på premieringen har Zayats som vanligt fyra ben, inte åtta som här.

Om en vecka är det över, då vet vi hur det gick för Zayats och Milyj!

Måste förstås avsluta med ett par söndagsbilder på småkillarna när de var inne i stallet på förmiddagen. Tog några korta filmer av de kelsjuka två som finns på instagram och Facebook, kan tyvärr inte lägga upp filmer här, men bilder går ju bra.

Ilieff är väldigt mild och fin till sättet med mig. Superbusig med pappa, men bara go' med mig.

Sandor är ännu lite mer blyg än Ilieff, men blir gärna kliad och borstad när vi är inne. Huvudet är inte mörkt, kameran ljuger, men frisyren blev plötsligt ganska rolig.

2020-08-16 15:13 | 1 kommentarer

Här har vi precis tränat visning för hand i veckan som gick.

Zayats förbereds så gott vi kan inför sommarpremieringen på Wången 23 augusti. Vi är tacksamma att det ens blir av (även om det kan ställas in på mycket kort varsel), men förutsättningarna är annorlunda i år. Allt sker utomhus, inte i ridhuset och de fina stallarna på Wången, och vi som visar kan inte hyra in hästen på box, eller boka boende och frukost åt oss själva, utan beroende på vilken tid Zayats ska visas -förhoppningsvis kommer katalogen under nästa vecka så vi vet, får vi lasta i gryningen, alternativt på natten, och det gör troligtvis att Stefan måste åka själv med Zayats. Direkt efter visningen måste första gruppen lämna området så andra gruppen kan komma in, och bara den biten ställer till det extra för de som har hästar att visa i bägge grupper. Utmaningar!

Men förberedelserna för Zayats del går mycket bra! Hon gör framsteg hela tiden, och i helgen bjöd hon på stora framsteg för sig själv och för oss. Första lastningen för ett bra tag sen gick över förväntan, men när hon sedan valde att lasta ur sig själv på ett väldigt jobbigt sätt, med buller och bång, och ena benet i hinken har hon inte velat gå på igen, så jag har dissikerat problemet så vi kunnat lösa det ett steg i taget. 

Stefan fick skruva fast en tjock gummimatta på en lastpall som skulle tjäna som träningsmedel för att få Zayats att gå upp på något och få belöning. Vi tog henne från flocken på fredagsmorgonen för att träna uppsteget i den tomma Vinterhagen mitt emot. Hon förstod snart vad vi ville, men krånglade en del. Hon klev inte åt sidan eller smet förbi, det var bara som om det låste sig med att ställa upp hovarna på pallen. Men efter en hel del trixande, omtag och funderande lossade det.

Zayats viftade högt med vänster framben och ställde det på pallen, fick morot som belöning innan hon ställde tillbaka den på marken. Sen samma rörelse med höger ben, höga vift i luften och sen stod den på pallen, morot. Efter ännu mer funderande så ställde hon bara upp bägge framhovarna på pallen, och då fick hon äta ur hinken med pellets och morötter, som hon hela tiden erbjudits som belöning.

När hinken var tömd backade jag henne inte, utan hon fick fortsätta framåt, över pallen och tillbaka till hagen. Eftersom hon krånglade så länge hade flockkompisarna ätit upp allt förmiddagshö, och det verkade hon fundera på ända fram till lunch.

Lördag morgon körde vi repris på övningen. Den här gången gick det mycket fortare, men nu gjorde hon först några fruktlösa försök att kliva bredvid pallen eller smita förbi. Sen suckade hon och klev upp på pallen, först framhovarna, sen bakhovarna. Där stod hon och åt ur hinken medan jag borstade henne och satte på benreflexer fram (en övning inför att benets omfång ska mätas på premieringen). Vi övade också lite visning för hand i skritt och trav, och när Zayats släpptes tillbaka till Hemmahagen fanns det förmiddagshö kvar även till henne! 

När det var dags för lunch fick Qarenina och Zayats äta inne i stallet, och Zayats fick sina framhovar iordninggjorda inför visningen. Sedan fick de stå inne i svalkan ett par timmar medan temperaturen stadigt steg mot 30˚ ute. Sen tog vi ut dem på gården där Fautrasen stod med öppna dörrar och frontrampen nedfälld. Zayats såg på när Qarenina leddes upp och ur flera gånger, hon gick fram till transporten men tvekade. Sen gick Qarenina på ännu en gång, och blev belönad med Zayats hink. Det blev för mycket för Zayats, för hon är ytterst missunnsam gentemot femåringen, så där beslutade hon sig för att kliva upp!

Först framhovarna, morot som belöning. Sen klev hela Zayats in och åt ur sin hink medan Qarenina otåligt trampade runt utanför. Så skulle vi ut via rampen, och den var både konstig och läskig, så Zayats hoppade över den. Även om urlastningen blev lite besvärlig klev Zayats ändå snart på igen. Två gånger lastade jag på henne, sen tog Stefan över medan jag tog in Qarenina till stallet. Tre gånger lastade han i och ur henne, och hon hanterade rampen allt bättre.

Femte lastningen, hur lugnt och fint som helst. Villigt och städat gick Zayats upp i Fautrasen.

Det gick till och med lättare utan en ivrig och hungrig kompis.

Det var ju en enorm lättnad att det gick så bra att börja om lastträningen, och att det var rätt tänkt att få henne att kliva upp på pallen först. Vi hade bestämt att bara testa ganska kravlöst på lördagen, och inte bråka ifall hon absolut inte vågade, men det gick ju väldigt lätt. Helt olikt de försök vi gjort efter första misslyckandet. Zayats växer verkligen när hon tar mod till sig och fixar saker hon tvekat till. Det är stora som små saker, hon har blivit jätteduktig på småsaker vad gäller att visas, mätas, gå från de andra och nu även lastas. Sen vet jag ju att det blir stressigt för hästen ibland väl på plats, särskilt en lite misstänksam sort som Zayats, men vi kommer nöta på hon och jag så att alla moment är välbekanta i alla fall. 

Men förutom att Zayats med sina framsteg lyst upp hela helgen, och även stärkt det egna självförtroendet har vi givetvis hunnit med en hel del annat här i Tröning. Vi släppte upp Zenits flock från Vinterhagen till Skogsbetet på fredagsmorgonen och jag fick under helgen några härliga bilder på familjen.

Vilket skuggspel över Zenits hårrem.

Älskar verkligen Ilieffs uppsyn i bakgrunden.

Dags att dricka ur bäcken från kallkällan som finns på skogsbetet.

Jag tog en fin film från när de var och drack, som finns bland annat på instagram om man söker på manadisvildhäst, basjkir eller horsesmadeinsweden. Tyvärr kan jag inte lägga upp filmer på hemsidan. På skogsbetet växer det dåligt nu när vi gått in i sensommaren. Det är lite tråkigt, det är lagom för Zenit att klara sig på, men stona som ger di behöver förstås mer då fölen växer med ett kg per dag. Då det är ganska besvärligt att stödutfodra bra på skogsbetet får de istället finna sig i att gå i Vinterhagen under veckan och få ordentligt med hö flera gånger om dagen, men de kommer fortfarande kunna njuta av skogsbetet under helgerna ett tag till. 

Tjusig profil, Ilieff påminner om släkten.

På söndagen fick flocken vara inne under förmiddagen, och mammorna fick extra mat. Givetvis passade vi på att mysa med fölen, och det blev som vanligt svårt att välja ut en enda bild.

Lille Sandor blir numer framsläppt av mamma Fiona, så även han visar sig vara kelsjuk och mysig:

Rolly fick pyssel och ledövning på söndagen:

Har man assistent blir det tillfällen att ta lite bilder

Efter en bra helg siktar vi mot ännu en produktiv basjkirvecka! 

2020-08-09 15:17 | 0 kommentarer

Idag reser Deana till sitt nya hem, i en by som jag tror ligger lite närmare Luleå än Piteå, med det vackra namnet Sjulsmark. Vi har förberett henne så gott det går, och det känns verkligen som om rätt ägare fann henne. Minst bekymrad har vi varit över lastningen då hon aldrig tvekat när vi tränat utan lastats i och ur väldigt lugnt och fint. Men det var massor att hinna innan lastningen så det är tur vi går upp lika tidigt även på söndagar.

Sandor i stallet, glad att slippa regnet tror jag.

Förutom vanliga göromål skulle flocken på skogsbetet in i stallet där de skulle torka upp, vila och äta innan de släpptes ut vid ett-tiden till Vinterhagen där de ska gå under kommande vecka. Fiona är fortfarande mycket beskyddande över Sandor, men han har börjat få leka med Ilieff, och Ilieff är jag minsann kompis med, så vi kommer säkert få Sandor att vilja hänga med oss snart. 

Sen skulle Rolly få sin första spruta grundvaccin mot stelkramp, eller tetanus som man också säger. Hon skulle fått den i fredags av vår stuteriveterinär, men jagade upp sig och blev så pass stökig att vi lämnade henne ifred. Jag gav henne vaccinet idag istället och kom på en ny teknik som gjorde det enklare. Det är länge sedan jag gav spruta, särskilt som jag vägrar ge penicillin själv då risken för penicillinchock finns om man råkar sticka fel. Men det gick väldigt bra, och en bidragande orsak är nog att kanylerna är bättre nuförtiden och går in enklare. 

Vi skulle också hinna veckohandla. Eftersom Stefan tagit på sig att leverera Deana då han ändå åker norrut varje vecka så behövde han min bil då Navaran är bästa dragbilen med fyrhjulsdrift, och stor och stark motor. Så eftersom jag är bilfri i veckan behövdes det påfyllning i skåpen så jag klarar mig. Här är det i och för sig fullt i skåpen för det mesta, men färskvaror är det lite värre med, särskilt som det är rötmånad nu.

Men bara lite försenade i planeringen drogs Fautrasen in i hagen, och medan jag utfodrade övriga ston tog Stefan Deana i grimman, öppnade bakdörrarna och lastade henne. Jag lade upp bakbommen och stängde dörrarna,efter Stefan gått ut förstås. Jag hann ta några bilder både utifrån och från monitorn innan de begav sig norrut.

Mums med morötter och hö.

Hej då fina Deana, nu väntar nya äventyr.

Så skönt att ha kamera i transporten!

Ser sig omkring lite..

..och kikar ut.

I skrivande stund susar Deana i sin lyxvagn längst E4 i norrgående riktning, och jag har fått flera rapporter om att hon åker lika lugnt och fint som de brukar. Hon äter lite, men ser hellre ut genom fönstren. Vände sig lite i början, men har visst valt att åka framlänges, med huvudet i färdriktningen. 

Vi får tacka Deana för en härlig tid, och önska henne och hennes ägare lycka till i framtiden. Hon har redan fått en egen instagram så det ska bli roligt att följa henne. Och jag tycker det är roligt att Deana har släkt i närheten. Maronya, som vi också sålde som tvååring, fast för fem år sedan, finns också i Pite-trakten, och Maronyas pappa är även farfar till Deana. 

2020-08-02 15:29 | 0 kommentarer