Francesca trivs i sin box.

Stora vindskyddet i Ljunghagen, där Gasper och Francesca går, har byggts ut lite och fått två boxar. Väldigt bra med ett litet stall så långt från riktiga stallet, praktiskt på många sätt. Som när vi ska leda upp ston till gårdens stall, eftersom stona går i hagen mittemot och grindarna är nära varandra blir det lugnare för alla om Gasper inte står vid sin grind och håller koll, utan myser i sin box med gott hö och mjukt spån. Bra även vid veterinärbesök, hovvård och annat, och praktiskt när två hästar har olika näringsbehov. Då stallet är i hagen kan en av oss fixa allt själv med in- och utsläpp etc.

Eftersom vindskyddet ligger i lite utförslut så blev det nästan sutterängstuk på boxarnas placering, Francescas box ligger högre upp så när de är inne ser hon jättestor ut i jämförelse.

Francescas box.

Skiljeväggen mellan boxarna är byggd av formplyfa.

Gaspers box (själv är han ute och sköljer munnen i uppvärmda vattentunnan).

Låsanordningen för boxdörren är högst temporär, vi fann inte nog långa boxlås så vi löste det med ett vred i trä så länge. Ingen av dem är rymningsbenägna utan trivs ypperligt i boxarna, men givetvis väntar en permanent lösning som är säkrare.

Gaspers box fick en snedvägg för att inte stjäla för mycket av ”verandan” utanför. Plattan på väggen är ett fäste för vattenhink.

Ca tre timmar stod de inne på måndag, medan vi ledde upp Cizmet, Cetzima och Sasjenka till riktiga stallet. Det var dags att kolla Cizmets sårskada och lägga om igen. Precis som sist skötte sig ettåringen klanderfritt och mumsade hö medan jag gjorde rent och lade om. Kanske för näst sista gången? Såret är nästan läkt så vi hoppas hon slipper bandage helt inom kort. Efter omläggning fick de stå och ha det bra några timmar innan vi tog hem dem till hagen igen. 

2020-11-30 16:42 | 0 kommentarer

Fönstret på baksidan stallet. Den elektriska ljusstaken lyser verkligen upp, det ser himla mysigt ut på kvällen när man utfodrar i Vinterhagen.

Äntligen advent. Själv ser jag advent som en helt egen årstid som bryter av den tunga perioden efter tidsomställningen i slutet på oktober. Stackars november har inte gjort något ont, i bästa fall är det en vacker månad med glimrande frost, norrsken och snö, men den där jäkla tidsomställningen.. och i år blev det en blöt och mörk november, så advent är extra välkommen. 

Adventsstjärna genom frostigt fönster på första advent.

Julröd grimma, dagen till ära.

Svårt att ta bra bilder av nyfiken och kelsjuk Sandor, men här ser man att den otroligt täta, fluffiga kombinerade föl/vinterpälsen gör att shetlandsgrimman nästan är för liten för fölhuvudet.

Stiliga Ilieff är så tjusig i orange, fem månader fyllde han i fredags.

Stor kille nu, se bara när man jämför med mamma Adilliya.

Nu håller vi alla tummar för att vi får fluffig adventssnö så att det blir riktigt adventsmysigt och stämningsfullt i hagarna också. Vore särskilt roligt för de yngsta basjkirerna som får busa runt i full fart, och befriande för de vuxna basjkirerna, i synnerhet dräktiga ston, som slipper stenhård och knölig lera och is under hovarna när de tar sig fram. Mer adventsstämning vill vi ha, mer julesnö åt folk och fä. 

Vi önskar våra läsare en stämningsfull advent.

🕯

2020-11-29 16:03 | 0 kommentarer

Mistjev i Undantagshagen 26 november.

Så glada vi blev över snön. Så efterlängtad den var, och vilken tur den låg kvar trots milt väder så att underlaget aldrig riktigt hårdnade. Istället blev underlaget i hagarna upptrampat, så efter ett väldigt onödigt regnväder och för många plusgrader på onsdagen blev det riktigt hemskt när det frös på efteråt. Väldigt hårt och knöligt, och is. Basjkirerna tar sig fram med största försiktighet, och då vi skulle flytta runt några hästar på torsdag förmiddag blev det till att halkbekämpa ordentligt på morgonen då det var isgata nästan precis överallt!

Tuchkin trivs och rotar fram gammalt pysselgräs.

Killarna skulle vara i Undantagshagen ett tag, medan några ston skulle in i stallet. Det är bra för dem att gå på olika ställen, och Undantagshagen är trevlig nu när den varit obebodd sedan i somras. Den blir blöt, upptrampad och isig om den trampas upp höst och vår när det är så blött som det varit nu, men då ingen gått där är den helt ok för att vistas i några timmar. Det finns rinnande vatten, och under snön finns det gräs, pinnar och rötter att sysselsätta sig med.

Tuchkin igen. Dagens bästa bild tog jag av Pavel, men den råkade jag slänga.

Vi tog upp Cetzima, Sasjenka och Cizmet från stohagen till stallet. Cizmets sår läker ihop jättefint och nu var det dags för omläggning. Hon har sederats när veterinären behandlat henne, och när vi rengjort och bytt bandage i hagen (på inrådan), men eftersom hon stod i box nu så tänkte vi att vi fixar det utan. Och det gick jättebra, Cizmet tuggade hö och var väldigt nöjd med tillvaron, så det gick snabbt och lätt att ta bort gamla bandaget, tvätta rent och lägga på nytt. Så länge det finns en såryta behöver man skydda den, det är inte länge kvar förrän sårkanterna mötts och vuxit ihop.

Det blev inga bra bilder inomhus, och fotoobjektet var inte så sugen på att vara med på bild. De fick stå inne i lugn och ro tills efter lunchutfodringen innan vi tog tillbaka dem till de väntande stona som precis fått sina fyra Hägraboxar fyllda med lunch. Det blev inte så bra bilder då heller, men väldigt söta, när Cetzima och hennes två döttrar valde att dela på en box:

Med huvudet under mammas hals.

Ännu lite mer, där är det tryggt och mysigt.

Här fick lillasyster Sasjenka vara med på en sida också. Hon skötte sig jättefint hon med, även om hon djärvt gav sig iväg på lite egna upptåg längst vägen.

2020-11-26 15:35 | 1 kommentarer

Tio månade gamla Rolly vilar i nyspånad rundbågehall bakom sin nya morsa Zeniya (enl. Zeniya, Rolly är rätt OK med det).

Föl och unghästar är verkligen ingen exakt vetenskap. Inför en session har man inte riktigt någon koll på hur det kommer att gå, särskilt som de yngsta har olika personligheter, och de inte vet vad som förväntas av dem. Det mesta är nytt, en del gör som man trodde medan andra går helt egna vägar.

Så blev det i tisdags. Då hade vi planerat rätt noga, om än inte tillräckligt visade det sig, för att leda upp Cetzima, Sasjenka, Rolly och Cizmet hela vägen från stonas vinterhage till stallet. Det som förberedelse för veterinärbesök till helgen när Cizmets sår skulle ses över av behandlande veterinär, och lillasyster Sasjenka skulle få första vaccination mot stelkramp. Att Rolly skulle med var bara välbehövlig träning.

De två yngsta bestämde sig för att stanna kvar med Zeniya, Qarenina och Zayats, och gick omöjligt att övertala för dagen, så vi ledde hem bara två ston; Cizmet och Cetzima. Första gången halvårsgamla Sasjenka var utan sin mamma, men varken hon eller mamman brydde sig nämnvärt. Inte alls faktiskt. Hur gör vi nu då? funderade vi när vi enkelt tagit mor och dotter från flocken. Äh, vi leder hem dem, vi ser väl hur det går.

Sasjenka, knappt 6,5 månader gammal. Bild från 10 november, den träningssessionen gick som jag tänkt.

Det gick helt ypperligt. De bägge uppförde sig mycket bra, och verkade uppskatta att få komma in från blåsvädret till torr box med egen mat. Den som var mest upprörd tror jag var Gasper i hagen mittemot, som tydligen kan räkna och saknade två ston i flocken. De två yngsta höll sig mest med de tre vuxna, men busade lite också. Det blev mest upprörda känslor när vi kom tillbaka med de två, då först var det som att de kom på vad som skett.

Cizmet trivdes bra i sin box och blev mest irriterad när vi skulle gå tillbaka sen. Ut i blåsten igen?

Hon följde snällt med ändå, Cizmet är väldigt trevlig att hålla på med.

Det är viktigt att se sig omkring.

Vind i manen, och inte bara där kan jag lova.

På lördag morgon hade vi utvecklat vår plan och gjorde helt annorlunda, och vi fick med oss alla fyra upp på gården och in i stallet. Sasjenka och Rolly gick lösa för enkelhetens skull. De tre som lämnades kvar blev upprörda, även Gasper, men de vi helt planenligt fick med oss skötte sig, och det var ju viktigast. Veterinärbesöket gick också bra, i stallet var det lugnt och harmoniskt hela förmiddagen, och känslorna lugnade sig i hagen med. De orkade väl inte med tanke på att det var hemskt väder med hårda vindar och regn på tvären. Med det i åtanke får de yngsta extra guldstjärnor för gott uppförande både till stallet och även hela vägen tillbaka till hagen vid lunchtid. 

Avslutar med bilder på småkillarna som växer så det knakar:

Ilieff, född 27 juni.

Sandor, född 22 juli.

2020-11-22 15:46 | 0 kommentarer

Förmiddagsvila i stoflocken.

Lugnet före stormen kan inte mäta sig det minsta med lugnet efter stormen, lugnet efter är oslagbart. Eller stormarna, för det blåste riktigt hårt här både i måndags och torsdags, och jag kommer inte återge eländet i detalj. Sociala media har svämmat över lika mycket som våra vattendrag med bilder av väderrelaterat kaos, så jag känner mig mätt på det, men här kommer en kort sammanfattning av stormarna:

SMHI hade missat att informera fullt ut om måndagens katastrofväder med mycket hårda vindar och extremt mycket regn. Svårt att förbereda sig för något man inte vet om, men det gick ändå bra. Det flög takplåtar, och ramlade träd över stängslen. Kubiksdunkar som var stormsäkrade flög iväg ändå, en förstörde stängslet till sjukhagen, som ändå inte används nu. I Vinterhagen steg vattennivån på ett ställe så det täckte mittentråden, den är i höjd med min midja. 

På torsdagen var det enbart blåst tack och lov. SMHI hävdade envist att det rörde sig om högst 17 sekundmeter i byarna, men eftersom det yrde runt lika mycket takplåt och nästan lika många träd som i måndags hävdar jag att vindstyrkan var betydligt högre än så. Jag lyckades sånär förankra en lös takplåt i stormen, så att grabbarna lugnade ned sig, för de var på väg att rusa genom stängslet!  Och de är ändå rätt coola, den trojkan. 

Det fanns allså en hel del jobb som väntade Stefan när han kom hem från Kiruna till helgen. Dessutom var jag rätt så sönderstressad och utarbetad på grund av stormarna och allt extraarbete de medfört, och behövde åtminstone lite återhämtning, samtidigt som det skulle fixas matlådor för två personer i sju dagar, Cizmets sår skulle rengöras och läggas om på fredag och söndag, vilket kräver sedering, samt lite annat som låg på. Sammanfattningsvis blev helgen lika stressig som vardagen den här veckan, i synnerhet söndagen som genomfördes med andan i halsen. Fy sjutton.. 

Cizmet ja.. eller kismet som det uttalas (vilket betyder ödeslott, det var ju hennes öde att vara det av tvillingfölen som överlevde). Hon är så himla duktig och står ut med de obehag som kommer med sedering (Domosedan under tungan, samt spruta i halsen) och hanteringen av såret. Man hade ju kunnat tänka att hon skulle försöka smita undan. Visst kan hon protestera lite ibland, men är oftast supersnäll och enkel. Och såret läker fint, förhoppningsvis ännu bättre nu med svalare väder och mindre väta i hagarna.

Och det är omöjligt att stressa när man står med fina lilla Cizmet och väntar på att Domosedanet ska verka, vilket tar 30-50 minuter. Hon får inte äta då, så jag behöver stå med henne hela tiden, och leda henne från de andra. Bättre stund finns inte, särskilt när det är så jäktigt med allt annat. Man bara står där och njuter av utsikten, och borstar sakta Cizmets man samtidigt som jag berättar en massa saker för henne med lugn röst. Eller bara är tyst. Återhämtning medan man jobbar, lika oslagbart som lugnet efter stormen.

Hade svårt att välja bild så det blev två. Älskar ju motljus och solkatter som ”förstör” bilderna och gör dem extra levande.

2020-11-08 15:11 | 0 kommentarer

Milyj som föl, juni 2017.

Milyj i sitt nya hem, 1 november 2020.

Ibland tar det tid innan rätt människa finner sin basjkir, men huvudsaken det blir rätt. I höst hörde en tjej från Karlskoga av sig angående Milyj, och lördag 31 oktober var det dags för ett första möte, och det var klokt att ta med transport ifall känslorna visade sig stämma. Och det gjorde de. Milyj har ju varit i Österåsen utanför Bispgården för lättare träning och förberedelser för inkörning, så Nisse som haft hand om Milyj fick ombesörja besöket och vinka av lilla Milyj som äntligen fick åka hem.

Resan gick bra, vilket vi förstod då Milyj är luttrad vad gäller långresor och reser väldigt bra. Hennes nya ägare är klok och lät Milyj spendera första natten i box för att vila och smälta nya intryck. I morse fick jag bilder från när hon fick bekanta sig både med nya marker och nya kompisar, och bilderna har jag fått tillåtelse att använda för det här inlägget.

Hälsar på ny kompis.

..och det verkar som att de kommer överens.

Hagen ser stor och fin ut, även om täckena avslöjar att det finns någon mysig lergrop att rulla sig i någonstans.

Lera ja.. Här kan man verkligen hålla sig för skratt när man går i hagarna och letar torra fläckar att lägga ut höet i. Särskilt Vinterhagen är bedrövlig, som vanligt när det är blött under höst och vår, men stonas hage är fortfarande rätt ok. Den kan också bli lerig, men de har inte gått där så länge, och det har funnits gott om pysselgräs att sysselsätta sig med, men det tar slut nu. Bilden nedan är från i torsdags, det har inte blivit bättre sedan dess, och nu väntas ännu mer regn. 

Cizmets sår läker ihop, sakta men säkert. Det läker ganska olika, ibland ser det bättre ut när vi byter, ett par gånger har det inte sett fullt lika bra ut, men såret minskar i yta hela tiden i alla fall, och allmäntillståndet hos ettåringen är fortsatt bra. Hon är pigg och glad som vanligt, och rätt enkel att sköta om även om det krävs sedering för att byta bandage och göra rent såret. Hon är i alla fall enkel att sedera, och i lördags tvättade och bytte vi själva, utan veterinär.

På grund av vädret och hagarnas skick blev det bara inomhusbilder i helgen:

Ilieff växer så det knakar, och är numer luttrad vad gäller att ha på grimma.

Även Sandor har haft grimma, och tog det med ro. Premiären skedde ute i hagen, det råkade bara bli så.

Så otroligt lik mamma Fiona, samma uppsyn. Väldigt lik både Gasper och Cizmet som föl också, släktdragen syns.

Flocken i Vinterhagen fick stå inne sex timmar fredag och lördag, och torka upp hovarna så de inte utvecklar simfötter. Helt klart uppskattat av alla.

Pavel-plutten.

På söndagen tog vi in grabbarna, också för att torka upp, och åttaåringarna fick framfötterna verkade. 

Tuchkin fick hårvård istället för hovvård, han är en jäkel på att fläta sin man just nu. Eller vem det nu är som gör det åt honom.. 

Min egen prins är svårfotad men fin ändå.

Mistjev vill gärna vara väldigt nära sin matte.

Det ovanligt milda och blöta vädret gör att jag längtar extra mycket efter vinter och snö, jag har nog svårt som det är med perioden mellan den ociviliserade tidsomställningen och advent med alla ljus. Men det är bara att härda ut, vädret går ej att rå på. Jag håller tummarna för bättre novemberväder, och vi önskar förstås stort lycka till, till Milyj i sitt nya hem.

2020-11-01 15:26 | 0 kommentarer