
Cizmet på väg hem till flocken på fyra nyverkade hovar.

Såhär ser ett ett år och nio månader gammalt hovverkningsproffs ut.
Om en vecka är de hemma. Tanken är för mig lite hisnande, och då har jag ändå haft mycket gott om tid att tänka på att Cizmet och Sasjenka nu ska flytta hem till sina nya ägare. Ägare som längtat jättemycket sedan de definitivt bestämde sig för helsystrarna i höstas, men att tanken är hisnande beror på andra saker. Dels så är Cizmet en av de avkommor som hela tiden varit extra speciell för mig, och dessutom har bägge systrarna varit något otroligt duktiga i alla förberedelser vi gjort. De har antagit alla utmaningar, visserligen på olika sätt, särskilt som så unga hästar inte har en aning om vad vi förväntar oss av dem, men de har ytterst sällan gjort oss besvikna. Visst kan man ha en dålig dag, visst gissar de fel ibland, visst reagerar de lite överraskande någon gång, men övergripande har varit att de bägge faktiskt briljerat.
Och då vi koncentrerat oss så mycket på just de två, och medvetet placerade stoflocken längst från gården över vintern för att vi och de skulle få de utmaningarna det medför, så har vi förstås lärt känna dem och deras personligheter väldigt väl. Det går inte att missta sig på att några av de andra stona är avundsjuka på all uppmärksamhet de får, men vi tänker att vi tar igen allt det när Cizmet och Sasjenka har flyttat. Vi struntar givetvis inte i de andra, men den mesta tiden har lagts på förberedelserna och det är välinvesterad tid. Den sista tid vi får med dem.
På lördagen verkade vi bägge två runt om, så att nya ägarna kan koncentrera sig på annat än att fixa med hovarna under första tiden. Cizmet var så himla duktig, och hon är så tacksam som nöjer sig med att ha hö att tugga på under tiden man håller på. Det var likadant med sårskadan, lite hö bara så kunde jag rengöra och lägga om utan problem. Hellre hö än pellets, morötter eller sån där godis-slicksten som är så praktisk när det kommer till de vuxna hästarna och viss nödvändig behandling. Sasjenka bråkade med bakhovarna (ston bråkar bak, hingstar fram, och kollar man hur olika de leker, stoföl och hingstföl så fattar man varför, men det får jag gå in närmare på en annan gång), men hon sparkade aldrig åt Stefan utan verkade mest missnöjd över att vi tvunget skulle hålla på just då. Hon var surare på mig som höll i henne, men hon blev verkad runtom hon med, och även hon föredrog hö att sysselsätta sig med.
På söndagen var det Zenits flock som stod inne i stallet, men vi tog ändå upp Cizmet på gården för att lastträna. Hon har varit in i transporten flera gånger tidigare, men vi har oftast tränat i hagen, och några gånger tillsammans med Sasjenka på gården. Lillasyster är så ivrig och vill så gärna vara i transporten så det blir ganska rörigt för Cizmet ibland, som gärna vill fundera lite. På sistone har hon nöjt sig med att gå in med framdelen, så vi tänkte att det går bättre om hon får vara ifred. Och det gick väldigt mycket bättre.
Först gick hon på gammal vana och nöjde sig med framdelen, men då fick hon bara lite morot och nosa på müsli i hinken, det åtråvärda höet låg längst in och krävde att hela Cizmet gick in. Här är en bildserie när hon beslutar sig för att gå in (och när hon bestämmer sig för något stegrar hon sig gärna först. Inget våldsamt, och egentligen rätt gulligt men det blev ingen bild på det. Beteendet går med all säkerhet över när hon blir mer vuxen och hanterar känslor på annat sätt, det brukar vara så) :

Funderar lite, ingen brådska.

Nä, nu går jag in..

..och plötsligt var vi jättenära varandra 😄

Bildbevis, hö är bättre än godishink..

..så jag tog ut hinken. Hon valde att stå nära väggen och tugga hö.

Cizmet stod där inne och åt hö ganska länge, och brydde sig mycket lite om att jag gick ut och in ur transporten eller öppnade framdörren. Hon vände sig, eller försökte vända sig några gånger, mest för att kolla om det gick, men Stefan var rätt smart och lät henne inte. Hon stod kvar och mumsade, och sedan backade vi ut henne. Hon har tidigare lastat ut sig via frontrampen men hoppar helst över den, och verkade trygg med att backa. Cizmet hade full koll på alla fyra hovar, backade mycket kontrollerat och hade 100% koll på vart utsteget var, alltså vart golvet tar slut. Fautrasen är ju en step up, och har ingen lastramp bak, bara fram. Det var faktiskt imponerande, inte många vuxna hästar har sådan koll, eller lugnet att vara så förståndig. Det är roligt när de är duktiga, man blir så varm och glad, full av energi. Och hungrig. Det blir jag jämt när vi avslutat unghästträning, som att spänningarna släpper. Någon som känner igen sig på den?
Vi gick tillbaka till flocken i bortersta hagen efter det, man ska ju sluta när det går som allra bäst. Cizmet blev först missnöjd, sen upprörd, för hon ville äta upp höet som var kvar där inne. Det fanns ju ingen konkurrens om det, det var hennes alltihop! Vi hoppas hon kommer ihåg det där, och går in tillsammans med Sasjenka nästa gång. Just i transporten vill Sasjenka ha hink medan Cizmet vill ha hö, det är ju himla perfekt faktiskt, så bägge får sin favorit utan bråk.
Ni har väl längtat på några Allin-bilder va? Vi avslutar så, man ska ju avsluta bra:

Växer så det knakar! Mamma verkar ge bra mat.

Söta lilla röd-öra.
❤️
2021-02-21 15:45 | 1 kommentarer