Planen var när systrarna bokades i höstas att de skulle resa i februari. Sen kom Den Stora Snödrabbningen I och II vilket försenade våra nödvändiga förberedelser, men inte värre än att vi faktiskt hann leverera Sasjenka och Cizmet en dag innan månaden tog slut. Förberedelserna har kantats av utmaningar, mycket beroende av mycket snö och kyla, men samtidigt vägts upp av mycket duktiga unghästar. Det har för det mesta varit ett rent nöje att förbereda dem för flytt.

Utmaningarna eskalerade på själva flyttdagen. Det visade sig att vi inte kunde använda vår främsta dragbil, Navaran, då det rostat i kontakten så Fautrasen inte fick ström! Så får man ju inte åka, men som tur är har vi ju två fyrhjulsdrivna bilar, så det fick bli Folkabussen istället. Kan ju tyckas klantigt att vi inte kollade allt det redan på fredag då ambitionen var att börja lasta vid halv åtta lördag morgon, men vi hade jäkligt fullt upp på fredagen och allt har ju funkat tidigare. Tyvärr saknades det drivmedel i plan-B-bilen, så istället för att börja lasta fick Stefan köra iväg och tanka upp bussen med diesel.

Vi kunde trots allt börja lasta strax efter åtta, och då kom nästa utmaning. Hästar är inte dumma, de läser av situationer och känslor väldigt väl, och uppenbarligen förstod tio månader gamla Sasjenka att det var något stort och omvälvande på gång. Hon som sedan hon var jätteliten gärna lastat sig och stortrivts i Fautrasen stenvägrade plötsligt att gå upp i den. Cizmet fick vi på, och jag är imponerad över hennes lugn, hon fyller alltså två år i maj men stod hur lugnt som helst uppbunden i Fautrasen och mumsade hö medan lillasyster bråkade allt mer. Till slut gick hennes inför resan nytvättade, äppelgröna grimma sönder. På med en annan grimma samt halsring, och strax kunde få upp en vilt sprattlandes liten Sasjenka till Cizmet, och direkt inne i transporten blev hon hur lugn som helst och åt hon med.

Vi stängde försiktigt alla dörrar och luckor och knäppte lös Cizmet. Öppnade vädringsluckor åt bägge håll, ingen brådska, lät dem stå och äta i transporten ett tag innan resan påbörjades. Såhär obrydda och hungriga var de:

Cizmet ville inte alls vara med på bild, trots ihärdiga uppmaningar från matte som klängde på Fautrasen för att få några sista bilder innan avfärd..

..så det blir en bild från lastträningen förra helgen istället.

Ganska precis fyra timmar tog resan till byn utanför Malå i Västerbotten. De reste väldigt bra,men blev förstås svettiga i sina täta vinterpälsar. Sasjenka var så trött så att hon inte orkade kliva ur transporten, men valde ändå att följa med när Cizmet backades ut. Resan hem tog lite längre tid, för när Stefan påbörjade hemresan en timme senare började det regna så det blev isgata. Halv sju var han hemma igen. 

Cizmet ser sig omkring i deras hage med fint vindskydd.

Sasjenka i grårutigt istället för äppelgrönt.

Jag har bett om någon bild på tjejerna för att använda i bloggen, och det ska jag få, men eventuella bilder får ett eget inlägg senare. Vi önskar våra fina helsystrar och deras familj stort lycka till, och det ska bli spännande att få se dem växa upp. Spridda ögonblicksbilder är en enorm skillnad motför att se dem varje dag, jag har ju inte ens sett Sasjenka i riktig sommarpäls ännu, bara en sån sak. 

Det är skoj när vi slutligen får leverera fina och förhoppningsvis väl förberedda unghästar, och det här var en milstolpe då vi fick lämna av två unghästar samtidigt. Det är alltid ett visst mått stress och ångest innan, även om man följer ett förutbestämt schema och prickar av förberedelserna, så lättnaden och glädjen när de går i ny ägo, mot nya äventyr gör att tomheten som infinner sig är snabbt övergående. Även hål som så speciella individer som Cizmet lämnat i mitt hjärta, en del uppfödningar betyder lite extra, så är det bara. 

Endast en halvtimme efter Sasjenka och Cizmet kommit hem fick jag glädjande nog ett nytt projekt att ta mig an. Då plingade det till i telefonen, och jag fick en förfrågan om att boka Sandor för försäljning som valack i höst. Han har inte varit ute på annons än eftersom han inte ens är avvand, men stämmer det bara mellan oss och köparen, och det finns en plan så går det ändå att boka upp basjkirer som ännu inte är redo att flytta. Värt att tänka på, bättre att höra sig för om bokning inför framtiden än att helt missa chansen. Vad gäller Sandor vet vi att han får det jättebra, så det behövdes ingen betänketid alls. Nu gäller det bara att förbereda honom på bästa sätt, och det är med glädje jag tar mig an det projektet.

Bilder från idag, tagna av Stefan.

Man säger att vita (fast isabellfärgad i det här fallet, men vinterpälsen är vit, precis som den var på Odessa, som nästan är bronsfärgad på sommaren numer) hästar och hundar är så opersonliga då de inte har lika tydliga drag som djur med färg. Stämmer inte på Sandor, trots allt ljust är han mycket uttrycksfull. Sandor är en häst som verkligen inte kan ljuga, man ser allt på utsidan. Praktiskt, och det tyder på en individ med stor tillit (till den som förtjänar det, kan tilläggas i Sandors fall). 

2021-02-28 15:14 | 0 kommentarer

Småkillarna, Ilieff åtta månader, och Sandor sju månader växer som de ska och då behöver jag prova ut nya grimmor åt dem. Sandor växer ur Shetland-grimman han haft (en praktisk storlek mellan Foal och Pony), och den Ilieff haft följer med Sasjenka när hon flyttar. De små ponnygrimmorna hinner inte direkt nötas ut, så vi kan återanvända dem år efter år, men bara för att det står Pony på dem har de olika storlek och utformning ändå.

Tre olika fick de prova idag. Fler är det svårt att ha med sig och alternera mellan dem utan hantlangare som kan hålla i grejerna. Både Ilieff och pappa Zenit ställde ivrigt upp som materialförvaltare över de grimmor som inte användes, men de var inte så försiktiga med utrustningen som jag önskade så jag bad dem låta bli. Inte var det jättelätt att ta kort heller, särskilt som småkillarna gärna ville busa lite med varandra, men några bilder blev det.

Kameran klippte bort öronen, men nog kan väl även en liten hingst klä i lila?

”Vad sa du?” verkar Ilieff undra.

Lite kraftigare och mer ställbar modell, som en gång köptes in till en liten Gagarin när han var i samma ålder.

Sandor har också fått på sig ett prov, men den är för stor ännu. Och jag föredrar de man kan ställa i nosen medan ungarna växer. Tror den grimman tillhörde en häst vid namn Pirat en gång i tiden.

Gagarin-grimman passade bättre. Sandor ser lite ledsen ut, men det är han inte, utan håller koll på mig.

För helst vill han vara jättenära och mysa med sin matte. Byta luft, pussas och bli kliad, han är riktigt mysig när han inte är busig.

Göra grimaser är han väldigt duktig på!

Det finns några fler att prova ut på dem, alltid finns det någon som passar. Sen växer de snart ur dem så man får prova nytt igen, men det verkar de bara tycka är roligt. De kräver ingen belöning och står som ljus när man klär på dem.

2021-02-24 18:10 | 0 kommentarer

Cizmet på väg hem till flocken på fyra nyverkade hovar.

Såhär ser ett ett år och nio månader gammalt hovverkningsproffs ut.

Om en vecka är de hemma. Tanken är för mig lite hisnande, och då har jag ändå haft mycket gott om tid att tänka på att Cizmet och Sasjenka nu ska flytta hem till sina nya ägare. Ägare som längtat jättemycket sedan de definitivt bestämde sig för helsystrarna  i höstas, men att tanken är hisnande beror på andra saker. Dels så är Cizmet en av de avkommor som hela tiden varit extra speciell för mig, och dessutom har bägge systrarna varit något otroligt duktiga i alla förberedelser vi gjort. De har antagit alla utmaningar, visserligen på olika sätt, särskilt som så unga hästar inte har en aning om vad vi förväntar oss av dem, men de har ytterst sällan gjort oss besvikna. Visst kan man ha en dålig dag, visst gissar de fel ibland, visst reagerar de lite överraskande någon gång, men övergripande har varit att de bägge faktiskt briljerat.

Och då vi koncentrerat oss så mycket på just de två, och medvetet placerade stoflocken längst från gården över vintern för att vi och de skulle få de utmaningarna det medför, så har vi förstås lärt känna dem och deras personligheter väldigt väl. Det går inte att missta sig på att några av de andra stona är avundsjuka på all uppmärksamhet de får, men vi tänker att vi tar igen allt det när Cizmet och Sasjenka har flyttat. Vi struntar givetvis inte i de andra, men den mesta tiden har lagts på förberedelserna och det är välinvesterad tid. Den sista tid vi får med dem.

På lördagen verkade vi bägge två runt om, så att nya ägarna kan koncentrera sig på annat än att fixa med hovarna under första tiden. Cizmet var så himla duktig, och hon är så tacksam som nöjer sig med att ha hö att tugga på under tiden man håller på. Det var likadant med sårskadan, lite hö bara så kunde jag rengöra och lägga om utan problem. Hellre hö än pellets, morötter eller sån där godis-slicksten som är så praktisk när det kommer till de vuxna hästarna och viss nödvändig behandling. Sasjenka bråkade med bakhovarna (ston bråkar bak, hingstar fram, och kollar man hur olika de leker, stoföl och hingstföl så fattar man varför, men det får jag gå in närmare på en annan gång), men hon sparkade aldrig åt Stefan utan verkade mest missnöjd över att vi tvunget skulle hålla på just då. Hon var surare på mig som höll i henne, men hon blev verkad runtom hon med, och även hon föredrog hö att sysselsätta sig med.

På söndagen var det Zenits flock som stod inne i stallet, men vi tog ändå upp Cizmet på gården för att lastträna. Hon har varit in i transporten flera gånger tidigare, men vi har oftast tränat i hagen, och några gånger tillsammans med Sasjenka på gården. Lillasyster är så ivrig och vill så gärna vara i transporten så det blir ganska rörigt för Cizmet ibland, som gärna vill fundera lite. På sistone har hon nöjt sig med att gå in med framdelen, så vi tänkte att det går bättre om hon får vara ifred. Och det gick väldigt mycket bättre. 

Först gick hon på gammal vana och nöjde sig med framdelen, men då fick hon bara lite morot och nosa på müsli i hinken, det åtråvärda höet låg längst in och krävde att hela Cizmet gick in. Här är en bildserie när hon beslutar sig för att gå in (och när hon bestämmer sig för något stegrar hon sig gärna först. Inget våldsamt, och egentligen rätt gulligt men det blev ingen bild på det. Beteendet går med all säkerhet över när hon blir mer vuxen och hanterar känslor på annat sätt, det brukar vara så) :

Funderar lite, ingen brådska.

Nä, nu går jag in..

..och plötsligt var vi jättenära varandra 😄

Bildbevis, hö är bättre än godishink..

..så jag tog ut hinken. Hon valde att stå nära väggen och tugga hö. 

Cizmet stod där inne och åt hö ganska länge, och brydde sig mycket lite om att jag gick ut och in ur transporten eller öppnade framdörren. Hon vände sig, eller försökte vända sig några gånger, mest för att kolla om det gick, men Stefan var rätt smart och lät henne inte. Hon stod kvar och mumsade, och sedan backade vi ut henne. Hon har tidigare lastat ut sig via frontrampen men hoppar helst över den, och verkade trygg med att backa. Cizmet hade full koll på alla fyra hovar, backade mycket kontrollerat och hade 100% koll på vart utsteget var, alltså vart golvet tar slut. Fautrasen är ju en step up, och har ingen lastramp bak, bara fram. Det var faktiskt imponerande, inte många vuxna hästar har sådan koll, eller lugnet att vara så förståndig. Det är roligt när de är duktiga, man blir så varm och glad, full av energi. Och hungrig. Det blir jag jämt när vi avslutat unghästträning, som att spänningarna släpper. Någon som känner igen sig på den? 

Vi gick tillbaka till flocken i bortersta hagen efter det, man ska ju sluta när det går som allra bäst. Cizmet blev först missnöjd, sen upprörd, för hon ville äta upp höet som var kvar där inne. Det fanns ju ingen konkurrens om det, det var hennes alltihop! Vi hoppas hon kommer ihåg det där, och går in tillsammans med Sasjenka nästa gång. Just i transporten vill Sasjenka ha hink medan Cizmet vill ha hö, det är ju himla perfekt faktiskt, så bägge får sin favorit utan bråk. 

Ni har väl längtat på några Allin-bilder va? Vi avslutar så, man ska ju avsluta bra:

Växer så det knakar! Mamma verkar ge bra mat.

Söta lilla röd-öra.

❤️

2021-02-21 15:45 | 1 kommentarer

Flera gånger har jag påpekat att Francescas föl påminner om en renkalv. Dels färgsättningen, men små föl rör sig ju lite roligt också, och när jag ser lillan skutta runt tänker jag på en några år gammal reklamfilm för ett finskt flygbolag med en söt liten renkalv som letar sin mamma i snöigt landskap (sök på Finnair, reklamfilm och renkalv så hittar ni, den är bedårande). 

Som tur är har jag inga svårigheter att komma på namn på fölen, och trots att jag har en fin gammal, nött och välbläddrad anteckningsbok full med namn så hittar jag alltid nya när det kommer nya föl. Det är väl som med barn kan jag tänka, att man gillar och bestämt sig för ett namn, också kommer ungen ut och vill heta något helt annat. 

Själv funderade jag inte så mycket på just renkalven utan bubblade ur mig en massa andra namn, som dock inte föll maken i smaken (rimmet var inte medvetet), så han kom på ett eget som jag tyckte passade jättebra! Renkalv, om man använder sig av Google stavas olen' och uttalas allin eftersom o uttalas a på ryska, och tecknet efter n innebär att konsonanten är kort. Jag kan ta Adilliya som exempel, hon heter egentligen Odile, efter den svarta svanen i Tjajkovskijs balett Svansjön, men det uttalas Adilliya, och för enkelhetens skull är det förstås bättre att skriva namn som de uttalas.

Nog minns jag att jag lovade att inte använda Google-översättning den här gången, då det uppenbarligen finns de som stör sig på det då verktyget är lika (lite) pålitligt som Wikipedia, och man tycker att vi får ”fel” betydelser eller liknande, och känner sig tvingade att påpeka sånt istället för att bara låta det vara, men jag får väl skylla på att det var Stefan som googlade den här gången, och inte jag. Allin tycker vi bägge är ett passande namn på vår vackra, dansande renkalv med rött ludd i öronen, så Allin får hon heta. Den som vågar sig på att googla kan höra hur det låter när man uttalar olen', och kanske betyder det något annat med, som kullerbytta, kaksmula eller nåt. Berätta gärna i så fall 😉

Ett par dagar gammal bild, men färgsättningen är så tydlig och jag tycker det är förvillande likt en ren:

Bild från Wikipedia, så den kanske inte är tillförlitlig 😆 men den ska i alla fall föreställa en ren i svenskt fjällandskap. 

Dansant nämnde jag, och Allin är just nu i fasen när alla fyra ben ska testas i olika gångarter och danser. Hon vill gärna mysa med oss, stå nära och kramas, byta luft etc. men hon säger det gärna med en liten dans på vägen fram till en. Här dansar hon i passgång, en gångart som finns hos basjkirer, och för en så här liten en måste det ju tyda på gott balanssinne. Eller så har hon bara tur, men det är inte så illa det heller. 

Två bilder från idag som avslutning. 

Allin, vår egna lilla renkalv med röda öron.

2021-02-14 15:40 | 0 kommentarer

När vi får ett nytt litet föl slås vi varje gång av att de ”gamla” fölen plötsligt verkar jättestora. Det är förstås fullt naturligt att reagera så, och jag tycker det är så roligt, en ynnest att våra föl de senaste året varit så utspridda. Rolly föddes förra januari, Sasjenka i april, Ilieff i slutet på juni, Sandor nästan fyra veckor efter, och nu kom då Rollys lillasyster som vi ännu kallar för lilla Smulan. 

Ilieff vet att grimman ska på när vi ska in, krånglar aldrig.

Zenit i bakgrunden verkar mer ivrig att gå in än sönerna.

Tjusig profil bakom Sandors svans.

Sandor krånglar aldrig heller, grimma på och sen går man in.

Den sötaste grimma jag nånsin köpt, synd de växer ur den så fort. Men då håller den väl länge.

Typisk Sandor-uppsyn, han har ärvt sitt minspel efter mamma Fiona som är mycket uttrycksfull.

Sandor tycker jag verkar störst av dem, men det kan bero på att Fiona är så liten och nätt jämfört med Ilieffs mamma Adilliya. Det börjar bli trångt i stora boxen nu.

Den vi jämför med är första-februari-fölet Smulan som vi kallar henne. Imorgon blir hon en vecka och hon har det väldigt bra. Pälsen är mycket tät och mamma Francesca ger mycket mjölk, hon har även börjat smaka grovfoder, men mest för att prova och härma föräldrarna. Hon blir så glad när hon ser oss och springer fram med en liten gnäggning för att få lite uppmärksamhet. Hon byter luft och pussas lite, gillar att bli kliad och kramad. Mycket tillitsfull och gosig.

Kroppen är svart och silvergrå, medan öronen är fulla av röda hår! 

Jag tycker hon liknar en renkalv, så himla söt.

❤️

 Någon annan som blivit jättestor är Tuchkin. Eller, han är högrest i alla fall, vilket inte är något vi eftersträvar i vårt avelsarbete, men det finns ju många som vill ha mer högresta individer så han kommer nog finna sin plats i livet ändå. Ifall det är möjligt trots pandemin, och under förutsättning att han inte är såld, vill jag gärna visa Tuchkin på sommarpremiering på Wången i augusti och kommer förbereda oss för det. Tanken är att jag ska lägga inte så lite tid på att jobba Tuchkin en hel del för att stärka kroppen och bygga muskler, bland annat med tömkörning. Något jag själv behöver bli bättre på, och Tuchkin är nog en helt perfekt unghäst för mig att lära mig ihop med då vi har ganska speciella band. 

Som ettårig hingst kunde Tuchkin vara halvstökig att gå med, verkade lite stressad och visade ingen respekt, så vi började leda honom med träns för att få mer kontroll. Han var duktig med tränset, men beteendet kvarstod tills det plötsligt rann av honom och det gick bra att hantera honom som vanligt. Även -eller snarare med fördel- att gå promenader från övriga flocken med enbart grimma och ledrep, problemet var att vi inte förstått att han var bekvämast med att gå först. Gick han efter de andra verkade han ängslig att komma efter eller bli lämnad. Sedan dess har han inte haft bett, så det blev nypremiär idag. Han var jätteduktig och vi nöjde oss med en promenad runt i hagen i det vackra vädret. Tuchkin följde så fint som vanligt, häng med på vår promenad i februarisolen: 

Ful är han inte.. det här är min favoritbild från idag.

Tog med den här bilden, för exakt såhär snäll är han att gå med.

Ska bli skoj att introducera bröstselen snart.

När vi rundade ena vindskyddet mötte vi Pavel!

Ett öra åt varje håll och lite tugg på bettet. Slutet på vår första förberedande träning, och känslan är mycket bra.

2021-02-07 16:37 | 0 kommentarer

Stefan var förkyld när han kom hem i onsdags, och även jag får sedan inledningen av veckan dras med den. Så vi håller oss hemma i veckan och försöker kurera oss så gott det går, men vi är inte jättebra på det eftersom man alltid kan passa på att jobba. Om än i små doser och i halvfart.

På tisdag förmiddag tog vi upp helsystrarna Cizmet och Sasjenka till stallet. Sasjenka har alltid följt med mamma Cetzima, men sista två gångerna har hon stått själv i boxen, det här var första gången mamma stannade kvar i flocken. De var bägge två villiga att följa med och uppförde sig väl på promenad både till gården och senare när de gick tillbaka. Sasjenka tittade efter mamma i stallet och var lite orolig först men började snart äta, och sedan var det hur lugnt som helst.

Som vanligt hade Cizmet inte jättebråttom hem, hon ville nog vara inne ännu längre.

Väl tillbaka i hagen hade de två inte bråttom till de andra, utan dröjde sig kvar med oss en god stund. Skönt att de är så coola och trevliga att hålla på med. De kan vara ystra som vilka unghästar som helst, eller ha en dålig dag förstås, men oftast uppför de sig väl, och Sasjenka har uppenbarligen mer respekt för sin storasyster än mamman. Sen var det dags att släppa ut Francesca och fölet i hagen, och träffa pappa. Eller titta på håll i alla fall, Gasper är mycket duktig på att ge dem den plats mamman kräver.

Första familjefotot.

Francesca är inte supernöjd över att fölis är så nyfiken och kelig mot mig, men hellre mig än Gasper just nu säger hon.

Vi hade hög luftfuktighet i dag, och luften virvlade av glittrande iskristaller. Det är därför de ser så frostiga ut, jag garanterar att ingen av dem fryser. De har gott om mat, uppvärmt vatten och ett generöst vindskydd. Däremot tycker jag att de kunde ha fler stigar att röra sig på i den kompakta snön, särskilt fölet som verkligen vill prova sina ben i alla gångarter. Därför tyckte jag att det var mycket roligare att skotta upp fler vägar åt dem än att ligga nedbäddad och läsa, särskilt då jag hade fint sällskap och underhållning samtidigt.

Gasper inspekterar mitt arbete på en gång , och följde med när jag skottade ännu ett spår.

Flocken fungerar som väntat, Francesca har ibland fullt sjå att hålla reda på lillan när hon får spring i benen, men eftersom Gasper bemödar sig om att hålla sig ur vägen och på godkänt avstånd så har de det bra. De vill ju helst vara tillsammans, så de gör sitt bästa. 

Passande och glädjande nog fick jag en hälsning av Instagram från ett år sedan, en bild av storasyster Rolly, ett år och åtta dagar äldre än den nya sötnosen:

Det är så häftigt att pälsen även på de helt nya basjkirfölen är så tät, lång, varm och effektiv när de föds på vintern. Snacka om att komma ut i livet väl förberedd. Om en vecka kommer lilla smulan vara lika fluffig som Rolly var då, och kanske har jag hunnit kommit på ett passande namn  (utan att använda Googleöversättning den här gången)? 

2021-02-02 16:21 | 0 kommentarer

Det var inte en alltför kvalificerad gissning jag gjorde igår, att Francesca skulle välja att föla under tidiga morgontimmen. När jag kom med höpåsarna halvsex i morse stod hon ute på lägdan med fölet medan Gasper höll sig på gott avstånd, och hade koll på grinden. Det var tydligt att fölis redan var hyfsat stadig på benen och hade diat ur bägge spenar, så allt hade gått bra. Vi tog in Gasper till hans box där han fick frukost, och sen tog vi in Francesca och fölet.

I boxen lyfte jag på svansen och konstaterade att de fått en dotter. Francesca vill gärna ta igen sig ifred och bekanta sig med sitt nya föl, helst i box och gärna med täcke på. Hon blir lite tagen efter fölning men återhämtar sig väldigt fort. Hon får extra energi i hink (betfor, hel havre och proteinmüsli), en massa hö som även är mysigt att sova i för fölet -Francesca äter inte mer än hon behöver när hon vet att det alltid finns mat- och vattnet i hinken byts ofta mot nytt så det inte fryser.

En liten Fralla-Smula.

Fölet kommer absolut inte heta smulan, det är bara vad hon kallas nu från början. Åter en anspelning på att Francesca kallades Frallan av tidigare ägare. Hon verkar lika snäll, mysig och oblyg som sin ett år äldre storasyster Rolly (som betyder småfranska på ryska), och får högst troligt sin mors vackra, mörka färg. Smulans vita hår i pannan bildar en tydlig båge, ett arv från farmor Minotschka. Pälsen är mycket tät och aptiten är stor, så förutsättningarna är goda.

Francesca hälsar att hon har det bra, och att hon vill stå inne med dottern tills på tisdag förmiddag. Det får hon förstås, och pappa Gasper håller koll utanför. Han är gärna i vindskyddet utanför deras box, men är inte påträngande. Inte så länge de är själva, när vi är inne med  de två vill han gärna hålla koll och försäkra sig om att vi inte tänker ta dem ifrån hagen. Han är en duktig pappa, och Francesca är ju en supermorsa, det visade hon ifjol. Smulan får en bra start på livet.

2021-02-01 14:23 | 0 kommentarer