Vintern rasat ut bland våra fjällar
Drivans blommor smälta ner och dö..

..och med dem, stängslen.

Meteorologisk vår har vi haft över en månad, men sen blev det väldigt kallt, och vinterns tredje och sista snöoväder drabbade, men nu är våren här på riktigt! Tidigt för en gångs skull, vilket vore tacksamt då Gasper väntar långväga besök så snart hagarna torkat upp och håller. Bofinken sjunger vårsång, och koltrasten ser ut som att den är sugen på att stämma in. Vårt svanpar har flyttat hit, trots att sjön och deras bo ännu är täckt av ett tjockt lager is och snö, och idag hörde jag tornfalken. Så nog är det vår alltid, med allt vad det innebär. 

Snön smälter i rasande takt nu, och drar med sig stängseltråden när den sjunker undan. På söndagen plumsade vi runt i strilande vårregn och drog upp mellantråden, för när snön smälter undan sitter tråden fast under den tidigare skaren och då slits gärna isolatorerna av. Som man ser på bilden ovan är understa tråden ännu helt och hållet täckt av snö, de isolatorerna sitter på ca 45 cm höjd. Mellantråden sitter ungefär en meter upp, och den övre på 155 cm. Där jag tog bilden gick snön upp till övre tråden efter andra ovädret i januari, vintern 2018 täckte snön hela stängslet! Den våren gick det mycket isolatorer vill jag lova.

Mittentråden är alltså den som dras ned med snön, den här isolatorn har böjt sig kraftigt, men inte gått av än.

Det är ett drygt jobb, men bra att få det gjort och byta ut trasiga isolatorer. Här i Hemmahagen var det bara fem stycken då jag var ute i god tid. Det gjorde dock att vi inte hann så mycket hästjobb, men vi får ta igen det i påsk och jag hoppas på bättre väder då. Det är tungt att plumsa i den här blöta snön med sitt lager av ”ruttnande skare” (man pratar ju om ruttnande is på sjöväderrapporten, här ruttnar skaren), och vi blev både svettiga och regnvåta. 

I helgen satte jag ut en annons på Ilieff på Hästnet. Vi tänker att han duger i avel, och borde ges chansen att bidra ifall någon vill ha honom. Själva har vi varken plats eller behov av ännu en hingst, men med rätt bra påbrå, och utseende och personlighet som är trevligt - milt uttryckt- så aviserar vi att han finns i alla fall.

Det är otacksamt att ta bilder nu och framåt. Dels ser det ut som vinter, fast det är vår. Stefan hade faktiskt som förslag att Ilieff skulle få hålla i veckans nummer av V75 Guiden för att bevisa att bilden är färsk, inte så dumt tänkt. Men det blir inte bättre framöver heller, för efter snö kommer lera, och pälsen blir tussig och ful på den ettåriga dragster-kroppen. Men jag ska anstränga mig för att försöka hålla fotoalbumet up to date så gott det bara går.

Såhär har jag skrivit om Ilieff på hans sida: 

Mánadis' Ilieff, född 27 juni 2020.
e Zenit, rysk import, 42 p exteriört, u Mánadis Adilliya, diplomsto, ue Gastroler, klass ett-hingst. Zenit är mätt till 148 cm, Adilliya till 147 cm på visning. Som kuriosa kan nämnas att Ilieffs morbror (efter Gastroler) är klass ett-hingst, och av de fyra stoavkommor vi visat efter Zenit har två blivit belönade med avelsdiplom.

I annonsen på Hästnet har jag uttryckt mig såhär:  ”..Säljes som hingst enbart till avelsintresserad som godtar krav på visning för godkännande. Till den som hellre önskar Ilieff som  vallack har vi inte samma fordringar.” För visst går det bra att redan nu boka Ilieff för den som vill ha en fin och trevlig vallack. Sandor är ju bokad, och reser hem i höst efter kastration, och jag vill gärna att de två får spendera sommaren ihop, busa och ha det kul. När man kan låta två jämnåriga föl eller unghästar gå ihop bör man låta dem, det är den bästa uppväxten jag som uppfödare kan erbjuda dem.

Apropå det där med bekymren att få till bilder. Unghäst till försäljning i ångermanländsk vår är en utmaning för sig, men när det kommer till de yngsta ser de allra flesta bilder ändå ut såhär:

Närgången, nyfiken, kelsjuk och spånig eller smutsig. Verkligheten i närbild så att säga.. 

2021-03-28 15:02 | 0 kommentarer

Tuchkin är definitivt inte blåst, tvärt om är han kanske den mest intelligenta och begåvade häst jag mött, men den här bilden illustrerar rätt bra hur jag känner mig efter några timmar ute i hård blåst. Det är som om vinden susar in genom ena örat och ut genom det andra, och man blir väldigt trött, virrig och påfrestad liksom. Nött och urblåst.

Att det skulle bli blåsväder visste jag om, däremot hängde jag inte alls med i att det skulle börja blåsa mycket snarare och mycket hårdare än vad tidigare prognoser visat, så alla goda förberedelser uteblev. Men det gick bra ändå, och vi hade ändå inte planerat in några stordåd med basjkirerna denna söndag. Vi kände kanske på oss ändå, att alla planer skulle blåsa bort som hästarnas hö i vinden? 

Den enda unghäst jag planerat träna var Tuchkin, att vänja in ytterligare med bettet (andra gången sen han var ett år), och jag tänkte att vinden snarare bidrog med ytterligare utmaning. Tuchkin är inte bara intelligent och lättlärd, han är också den roligaste och mest uttrycksfulla häst jag mött, och den vigaste. Och inte kan han ljuga heller, han bär alla känslor på utsidan och reagerar därefter. Som vanligt sprang han fram när jag kom med grimma och huvudlag.

Hej matte! Vad gör vi idag?

Strax efter.

Han tar bettet fint, och det är enkelt att trä på huvudlaget. Som jag skrev hade han huvudlag med bett på som ettåring då han ett tag blev för ivrig och jobbig att leda i grimma. Vi förstod inte vad det berodde på, men att ha bett i munnen fick honom att tänka på annat och lugna ned sig en del. Ibland. Sen kom vi på att det berodde på att han blev ängslig av att gå sist, så efter det får Tuchkin alltid ta täten, och då följer han efter sin ledare hur lugnt och fint som helst så tränset hängdes undan. Han känner igen bettet, men det han inte riktigt kände igen förra gången vi tränade var att han bitvis (haha) har ny uppsättning tänder, men idag var han bekväm med bettet.

Rolig och uttrycksfull skrev jag också. Nästan varje gång vi tränar så blir det lite uppvisning från Tuchkin, och roliga miner. Han var som sagt bekväm med bettet nu igen (andra träningstillfället på 1,5 år), och försökte till och med få plats även med grimskaftet i munnen. Det är egentligen ett sundhetstecken från en unghäst, att de har tid att busa lite och inte bekymrar sig över utrustningen. Något som däremot bekymrade unge Tuchkin just idag var den hårda blåsten och allt den medförde i saker som flög i luften, slamrande plåt och annat. När vi passerat hagens ena vindskydd reagerade han på något och började spexa lite med sina karakteristiska, yviga rörelser, så jag kunde inte låta bli att fota honom.

När jag tog kort kastade telefonen en reflex, en solkatt som plötsligt skuttade på snön framför honom. Tuchkin reagerar alltid stort på den reflexen, och försöker varje gång att stampa på den. 

Väldigt underhållande, men jag utsätter honom inte för den där rackarns solkatten mer än nödvändigt. Det var ju ändå träna vi skulle göra, inte jaga solkatter.

Sen rann allt av, och vi kunde fortsätta promenera i blåsten.

Han är bra fin ändå, min rangliga treåring.

Vi höll inte på så länge, jag ville ju mest kolla vad han tyckte om bettet nu och det känns ok att ta på både bett och sele nästa gång, sen blir det tömmar också. Men då behöver det inte blåsa så.

Bjuder på en fadäs också, sådant händer ju den även bästa. På lördagen tog vi in de tre grabbarna i stallet, vi pysslade om alla tre innan vi lämnade dem för att gå ned till Ljunghagen och verka Gaspers framhovar. När det var gjort hastade jag hem för att förbereda vårt vårdagjämningsfirande, jag skulle in med en tigerkaka i ugnen och förbereda vår lyxiga kycklingsoppa med att dela och koka kycklingen med grönsaker och kryddor för att göra soppbas. Så plingar det till i telefonen, Stefan har skickat en bild:

En av flera anledningar att ta in grabbarna emellanåt är att de har mycket skiftande behov vad gäller näringsintag. Tuchkin, som liksom flera av halvsyskonen växer fort på höjden och har mycket energi behöver mycket mat, medan Mistjev, som är mer som en älg som överlever på späda björkkvistar, tallskott och bark snarare får fasta när de står inne. Efter ett tag inne upptäckte Mistjev att hans matte slarvat med att stänga hans skjutdörr ordentligt, så han hade gått ut i stallet, försett sig med Tuchkins lunchmorötter, och mumsade glatt av stonas söndagsmiddag när Stefan fann honom. Han tog sig tid att fota i alla fall, det är tveksamt om jag gjort så, men det var ganska roligt ändå. 

2021-03-21 14:33 | 0 kommentarer

Det här inlägget är inte sponsrat alls. Det är en särskild sorts grimma jag kommer förklara fördelarna med, och det finns många tillverkare och återförsäljare av dessa modeller, det råkade bli en specifik just i det här inlägget. Beställaren av just den här grimman är bara smart nog att lägga marknadsföringen så den syns väldigt bra. Så hade jag också gjort.

Sandor med mamma Fiona, äpplet faller inte långt från trädet kan man se.

Det behövdes fler bra föl- och unghästgrimmor här på gården, särskilt sedan några trotjänare flyttat, och vi väntar tillökningar, så i tisdags anlände tre ponnygrimmor och en i storlek cob av en modell vi särskilt uppskattar. Riktigt slitstark och ställbar på flera sätt.

Har man många hästar är det praktiskt om flera kan dela på grimmorna, och givetvis tänker vi på smittorisk mellan hagar och annat även om vi bor isolerat och inte direkt ränner i olika stall (att vi är allergiska mot hästar bidrar). Vi har uppsättningar med utrustning till alla flockar, grimmor, hinkar, borstar etc, så ingen behöver vara orolig över att vi skulle slarva med sådant.

Modellen är sådan att den går att reglera framtill, och den har rejäla beslag. Den svaga punkten är ringen man fäster hake till ledrep/grimskaft i, den kan släppa i lödningen/svetsen, grimman håller inte hur mycket press som helst, men i övrigt har den så många punkter som fördelar tryck så den håller bra. Den är även bra de gånger man tvingas lämna grimma på i hagen, bara det utsätter grimman för mycket nötning. Särskilt som grimman blir måltavla för attack och bus bland de yngre. Mina svårigheter att få till bilder av Sandor och Ilieff i sina nya grimmor i tisdags visar vad jag menar.

Nytt försök på fredag när de skulle in för vaccination:

Vaccineringen gick jättebra för övrigt, att vi tar på grimmor innan vi tar in dem i stallet är bara en procedur, vi leder dem inte utan de går lösa så länge de delar box med sina mammor. Att gå in är visst skoj, att få grimman på innan är bara en signal, en de tydligen uppskattar.

Att grimmorna har vitt, fluffigt ludd är något de kan reagera på när de unga får sådana grimmor på första gången, men de här två är vana sen tidigare. Storleken är ”pony”, och dessa föl är 8-9 månader gamla. Att man kan reglera grimmorna framtill gör inte bara att de med olika huvudform kan använda dem, de kan även växa i dem. Likaså att de går att reglera på bägge sidor.

Den största behållningen är just att man kan reglera dem på bägge sidor. Vi använder extremt sällan snabbknäppet som sitter i form av en pistolhake på vänster sida. Aldrig faktiskt, förutom när det är absolut nödvändigt, eller när vi förbereder hästar för flytt, eftersom de flesta föredrar att ta på och av grimma på det sättet. Det är så man lär sig på ridskolan till exempel. Många struntar till och med i att sätta fast den där pistolhaken. Inte på grund av att man glömmer, utan för att man vill visa att ens flyktdjur är så snäll. Jag ryser av obehag varenda gång jag ser bilder på hästar som står uppbundna, leds eller tränas med öppna grimmor. Mest för att det blir ett svek mot hästen den gången det verkligen blir skarpt läge och utrustningen fallerar. 

Det ni säkert frågar er nu är hur vi får på grimmorna om vi inte använder snabbspännet och trär grimman över öronen på hästen. Svårt att förklara med ord, men det innebär en manöver exakt som när man tar på hästen repgrimma. Alla som använder repgrimmor vet att om man vänder den ut- och in så kan man ta på den från höger sida, och hästar som är dubbelsidiga flyktdjur (alla hästar består av en höger häst och en vänster häst, jag går inte in närmare på det nu) kan få extra svårt för en sida ibland. Med de här grimmorna kan man enkelt ta på och av från bägge håll. Då det blir svårt med ord anlitade jag en fotograf idag, och Rolly får visa hur vi tar på grimmor på föl, unghästar och vuxna:

Det börjar med en omfamning. Just idag är Rolly (snart 14 mån gammal) väldigt ivrig och böjer sig mot mig, något jag inte begär. Vuxna hästar gör gärna så. 

Extra ivrig igen, så när väl nosremmen är på plats nickar hon upp huvudet för att hjälpa till. Rätt vanligt att de gör så, särskilt om grimman är kul. 

Spännet till rätt läge på vänster sida.

Rätar till lite.. hon är bra söt. Storleken på grimman är samma som för småkillarna, visar på hur användbar modellen är då man kan spänna om nästan allt.

En del tycker vi sätter grimmorna för kort, men man måste tänka dels på att nosbenet är väldigt skört över mulen, och att de inte får få in en bakhov i grimman om de kliar sig (de gånger man behöver ha grimma på i hagen).

Och här tar jag av grimman från höger sida. Älskar verkligen den här bilden av fina Rolly med sin rödtoppade pannlugg.

När jag ändå är inne på ämnet kan jag omöjligt undanhålla er bilder från när sex veckor gamla Allin (helsyster till Rolly) fick stifta bekantskap med en fölgrimma i veckan. Vi brukar oftast inte börja så tidigt, men Allin är så himla uppsökande, tillmötesgående och lekfull, så jag kunde inte motstå att åtminstonde introducera fölgrimman. Jag passade på när jag drog ut vatten, tog med en grimma på chans eftersom jag inte riktigt ser hela hagen från gården och visste var de var.

Medan Francesca var ute på lägdan och letade efterlämnat hö och njöt av solen hade Allin gått till pappa Gasper på verandan, så det var perfekta förhållanden. Som jag beskrev förfarandet innebär det en utmaning, då man är på bägge sidor hästen när den ska på. Det får man ha koll på. Dessutom är fölgrimman ljust, ljust blå, nästan vit, och i solskenet lyste den, vilket Allin reagerade på. Men jag lät henne lukta på grimman, rasslade med den och strök den på hennes framdel och huvud från bägge håll, och plötsligt var grimman på och av, på och av, sen på igen och spändes fast.

Inte perfekt inpassad, för jag fick ju chansa och sätta alla spännen på kortast läge när hon är så ung. Har en ännu mindre grimma (Tuchkins fölgrimma) men den är klumpigare. Tre-fyra gånger tog jag av och på grimman innan jag tog kort, och hon har verkligen med, och väldigt medgörlig alla gånger. Gasper stod en bit bort med rumpan mot och lade sig inte i alls. 

Med fölgrimman har jag inte riktigt samma möjligheter ifall ungen visar sig svår då grimman bara är ställbar på vänster sida, men man kan alltid vända grimman ut- och in. Det är en sån där supermjuk grimma utan foder så jag tycker man kan prova från bägge sidor. Allin är mer inbjudande från höger sida, men jag hade inga problem alls med grimman från vänster sida när hon blev bekväm med övningen. 

Väldigt lik sin farmor Minotchka, fast grå med röda öron. Och ljusblå fölgrimma.

2021-03-19 15:44 | 0 kommentarer

Rolly, ett år gammal, lite drygt.

Eftersom Rolly är till salu kom jag på att vi behöver aktuella bilder på henne så som spekulanter gärna vill se dem; korrekt uppställd från sidan. Rolly är hur charmig som helst, och väldigt lekfull, ännu mer nu gentemot oss efter hennes lekkamrat Sasjenka -som var närmast i ålder- flyttade för några veckor sedan. Hon är dock inte i sin mest smickrande ålder, men såhär ser Rolly ut som ettåring, varken mer eller mindre.

Hon är i ”dragsteråldern”, alltså högre bak än fram. Det rätar till sig, de flesta småhästar går genom perioder där de växer i olika takt. Sen ser förstås vinterpälsen himla tussig ut. Jag hade samma problem när jag skulle ta fräscha foton av Cizmet ifjol, supercharmig och jättesnäll, och som uppfödare kunde jag verkligen se den vackra häst som visade sig därunder, men ändå gick det ju inte att trolla med bilderna, det var en tussig dragster på alla bilder. En dragster som gärna var onödigt nära sin fotograf.

Snäll att gå med, ivrig någon sällsynt gång, men alltid snäll.

Ändå är det av vikt att kunna visa upp någorlunda aktuella bilder som gör unghästen rättvisa. Det spelar ingen roll att Rolly var tjusigare i september, det var fem månader sedan och givetvis har det hänt saker på den tiden. För att ta någorlunda bild uppställd från sidan, helst öppen, alltså det bortre bakbenet under sig, och helst från manfria sidan så man bättre ser halsen och överlinjen, behöver jag assistans, och det var på söndagen vi hade tid. Det har snöat och regnat på Rollys vinterpäls, och tydligen har hon sovit på toaletten så att magen sedd ”från den bättre sidan” har en fläck, trots rykt. Men det är ändå fysiken, modellen och utstrålningen man vill kunna visa. Det spar tid att vara ärlig kan man uttrycka det.

Men nu är det ju levande djur vi har att göra med. Stora, nyfikna djur med en del bus i sig, så även med assistent fick vi oss några lustiga bilder också, som jag gärna bjuder på. De speglar i alla fall Rollys personlighet och rörelsemönster, jag tycker sånt är bonus. 

Självklart ville de andra veta varför just Rolly fick så himla mycket uppmärksamhet. Zayats i bakgrunden till exempel. Och jag funderade lite över varför Rolly gjorde sig så lång och smal. Det visade sig att hon höll på med några stretchövningar.

..så tar vi bakknäna..

Oj, där var ju grimskaftet. Ska inte det vara i munnen?

Nåja, Stefan lyckades med att få två rätt bra bilder av Rolly som hon ser ut nu (de två första). Hon är till salu till rätt hem, men vi ser helst att hon reser tidigast i vår. Vi levererar gärna själva om rätt hem är ungefär mellan Stockholm och Luleå, och allt däremellan i inlandet. Mer info och bilder från föl till nu (även den fina från i september) på Rollys egen sida.

Vi har hunnit en massa annat i helgen också, även om det blev onödigt mycket snöröjning. Det  roligaste var ändå att introducera bröstselen för Tuchkin, för så otroligt enkelt har det nog aldrig gått tidigare. Det är nästan så jag misstänker att Tuchkin smiter in i selkammarn om nätterna och provar utrustning själv, för det var som att sela på en luttrad unghäst. Ändå var han helt med på noterna och visade att han hade koll.

Ibland överdrev jag rörelser, och var övertydlig när jag spände remmarna om magen, men han brydde sig inte. Han backade en gång, som för att kolla ifall det gick att backa ur eller om grejerna satt kvar, och eftersom de satt kvar accepterade han allt. Verkade tycka det var trevligt med uppmärksamheten, väldigt tacksam inställning när man jobbar med Tuchkin. Visst, ofokuserad och småbusig ibland, men mycket lättsam att arbeta med. Det blev guldstjärna av finaste graden idag också.

🌟

2021-03-14 15:15 | 0 kommentarer

Typiskt nog slutade bloggen återigen att fungera (läsa eller administrera) i söndags, den dag jag brukar vara duktig och avsätta tid så det åtminstone blir ett inlägg per vecka. Sedan tisdag förmiddag fungerar bloggsidan som den ska igen, så här kommer ett försenat inlägg:

Vi har fått rapporter och bilder från Cizmets och Sasjenkas nya hem. Familjen är väldigt glada över tjejerna, som är nyfikna och kelsjuka, och upplevs som okomplicerade att hantera. När snömassorna lossnade från ladugårdstaket råkade de gå genom stängslet, men det var inga problem att fånga in dem och återbörda till hagen.

Cizmet, två år i maj.

Sasjenka fyller ett år i slutet på april.

Man kan ana att Cizmet nog blir omvuxen, vilket vi trodde då Sasjenka verkar vara av mer högrest modell än storasyster.

Det är så roligt att få rapporter och se bilder av våra uppfödningar. Att se de små och de unga varje dag skiljer sig en hel del jämfört med att se dem lite ibland. Man känner förstås igen dem, men plötsligt ser de så vuxna ut, här sker utvecklingen hela tiden. 

Här hade vi takras för snart två veckor sedan då det plötsligt blev jättevarmt. Värmen drog vidare förra veckan och sen kom blåsten. Det blåste riktigt rejält emellanåt med hårda vindbyar och vädret gjorde att det inte blev jättemycket hästjobb i helgen som nyss passerat. Ännu en korthelg förresten, fredagen gick bort. Allt väder på senare tid gått hårt åt stängslen på sina ställen, så vi fixade en del med stängsel, tog in några hästar (Zenits flock på lördag, grabbarna på söndag) för lite pyssel och hovvård, sen hann vi bara med vanligt underhållsarbete.

Man blir liksom genomblåst och urblåst av vinden när det blåser hårt och länge och man är ute i det hela tiden. Isgata blev det av blåsten också förstås, åtminstone på gården och hela vägen till Ljunghagen och stonas hage, och det gör det till en utmaning att ta sig fram. Det vore skönt om det kunde bli normal vårvinter nu efter både vår- och vinterväder.

Rolly och Qarenina äter förmiddagshö ihop på söndagen.

Rolly blev lite ensam när de mest jämnåriga flyttade, men vi hoppas att även Rolly hittar hem så småningom. 

http://www.manadisvildhast.se/Rolly

Avslutar med en ny och fräsch tisdagsbild på Tuchkin.

Han väntar på att jag ska mocka klart så jag kan klia honom med gödselgrepen.

2021-03-09 17:01 | 0 kommentarer