Zeniya, bild tagen av Heiko Schindelmeiser

30 oktober var sista dagen att delta i den digitala visningen för domare (och fjordhästuppfödaren) Helena Kättström, som Svenska Basjkirhästföreningen erbjudit sina medlemmar. Vi hade anmält Zeniya, då hennes personlighet skulle göra det omöjligt att visa henne på en officiell premiering. Det är ett i vårt tycke fint sto, och hemmavid med oss är hon väldigt trygg, klok och trevlig, och hon ska få gå med Gasper (klass ett-hingst) i framtiden, så det var roligt att chansen dök upp.

Det är inte så att vi råkade vara ute i sista minuten, det var helt enkelt den enda dagen som passade så det var helt enligt planen att visa henne på lördag förmiddag, och vi hade tur med vädret! Det hade vi inte haft innan, med först snö och sedan is och lera. Den yta vi tänkt använda för visningen var i högsta grad olämplig, så vi fick hålla oss på den ytan där vi övat inför visningen. Lite mjukt och blött, och kanske något mycket tussigt gräs, men varken hårt eller lerigt i alla fall. Solen hade turligt nog täckts av ett molntäcke, och precis när vi filmat och var klar drog tjock dimma in. Så inga störande skuggor i alla fall.

Det är långt ifrån den bästa visning jag gjort (Wången, 2019, Elisjka), och fotografen gjorde några småmissar, som att han inte la märke till att jag inte fick Zeniya att ställa upp sig med öppen sida mot domaren/ fotografen utan hade redan gått framför oss då, och då måste handlern, jag alltså, kliva åt sidan och inte stå ivägen. Själv gick jag snett då det var lite oklart var vi skulle gå, men vi genomförde visningen med en glad och fin häst. Inte den bästa, men helt klart den visning som gjort mig stoltast efteråt!

Oktober 2015

För inte hade jag trott för några år sedan att det skulle gå att visa Zeniya alls. Som jag berättat tidigare hände något på vägen när vi flyttade från Alsen ut till kusten när Zeniya endast var ett par månader gammal; vi lastade in ett föl i Jämtland, och här i Trehörningen lastades ett helt annat föl ut, ett som var skräckslagen inför människor, klaustrofobisk i box, och verkade kämpa mot livet självt. Att försöka handskas med henne krävde enormt med tålamod och energi, men när vi faktiskt gett upp allt hopp vände det.

När hon var ca två och ett halvt år rann det mesta plötsligt av! En del av hennes beteenden hade blivit till tråkiga reflexer, men det viktiga var att hon bara på några dagar blev hanterbar, valde att lita på oss, och lät sig tas omhand av oss. Som sagt, en hel del grejer hade blivit till reflexer, och alla andra människor var hon fortsättningsvis lika skräckslagen inför, men vi fick ta hand om henne. Hennes skräck för människor är borta, och även om hon ofta är försiktig så bleknar blygheten allt mer. Sist vi hade besök sökte hon kontakt och var både kelsjuk och nyfiken. Att få visa Zeniya, även om insatsen inte var perfekt, och resultatet är inofficiellt, var en viktig milstolpe både för henne och mig. Vi gjorde det!

Här kan man se filmen där jag visar Mánadis' Zeniya.

2021-10-31 14:43 | 0 kommentarer

 Det var kompakt mörker, djup lera och tjock dimma i Hemmahagen klockan sex på fredagsmorgonen, och Tuchkin verkade tacksam när jag ledde honom ur hagen på torr mark. Villigt som vanligt hoppade han upp i ljusa och nyströade Fautrasen, och tog för sig av den goda maten. Jag vinkade av honom och Stefan, och gick för att fortsätta jobba innan min egen frukost medan Tuchkin påbörjade sin resa hem till Sandviken.

 Någon timme senare fick jag rapport om att Tuchkin reste fint, som våra ungdomar brukar göra när de flyttar hem, och när de stannade i Söderhamn för att tanka fick jag en bild också. Runt halvtolv var de framme, och Tuchkin lastades av lugnt och fint. Han fick gå in i stallet där de andra hästarna väntade, men han var visst mer intresserad av maten till att börja med. Jag fick några fina bilder från ankomsten och här är min favorit:

 Nu är Tuchkin inte vår basjkir längre, utan med varm hand och största förtroende överlämnad till sin nya matte. Det verkar vara en fin matchning, och tajmingen var dessutom perfekt. Den som vill veta var Tuchkin tagit vägen och hur hans nya tillvaro ser ut gör bäst i att kolla in kontot lisabosdotter på instagram. Vi tackar Tuchkin för tiden vi fått, allt han lärt oss, och för allt han så enkelt låtit oss lära honom. Lycka till nu i livet Tuchkin och matte Lisa, ni verkar höra ihop.

Avslutar inlägget och vår tid med Tuchkin med en egen favoritbild:

Midsommarafton 2020

2021-10-29 16:17 | 0 kommentarer

Vi har haft en produktiv och bra vecka här i Tröning. Stefan har varit hemma hela veckan, så vi har hunnit jobba undan en del som legat på, som vi inte hunnit under helgerna då det oftast är hästarna som står i fokus då. Men under veckan har vi även hunnit med hästjobb, och något som underlättat och gjort allt roligt är skötsamma och fina basjkirer.

Veterinären var hit, och Allin fick sin andra stelkrampsspruta. Hon skötte sig klanderfritt, precis som när hon chipmärktes, och när hon fick första sprutan för sex veckor sedan. När vi tog in hela familjen i boxar var det faktiskt Allin som skötte sig bäst så det regnade guldstjärnor över lillan. 

Närbild på Tuchkin i Fautrasen

Samtidigt som Allin med familj stod inne i boxarna i Ljunghagens vindskydd var grabbarna inne i stallet. Pavel verkades bak, och Tuchkin som flyttar kommande fredag blev verkad runtom. Han skötte sig fint förstås, det har han alltid gjort, och han har dessutom haft fina hovar hela livet. Vi tänker som så när vi säljer unghästar att hur snälla de än är så ska man inte behöva bekymra sig om hovvård den första tiden när man fått hem sin nya häst och ska lära känna den, så vi vill att de reser med fyra fina hovar. 

Sen så har jag och Tuchkin repeterat lastning både på lördag och söndag, och det blir några gånger till under veckan. Det var ett tag sen, för vi har mest koncentrerat oss på att förbereda och träna Sandor under hösten, och då var Tuchkin faktiskt mest ivägen, så medan ettåringen tränade fick Tuchkin gå och äta gräs i en liten hage bredvid, men han mindes hur man gjorde och klev ivrigt upp i lådan för att njuta av sin favoriträtt; Granngårdens Proteinmüsli (det finns andra sorter, men våra basjkirer verkar föredra just Granngårdens müsliblandningar). Inte så lätt att ta kort i transporten, det blir bara närbilder på snälla ögon under en massa pannlugg. 

En annan som fick chans att sköta sig fint var Zeniya. Det kom till vår kännedom att den här digitala visningen som genomförs under oktober månad tillåter att man använder bettlösa huvudlag (bett är annars obligatoriskt när man åker ut och visar basjkir på exempelvis sommarpremiering, från två års ålder. Andra regler gäller vid hingstpremiering). Jag trodde inte det skulle ha så stor betydelse för Zeniya, men när vanliga huvudlaget med snällt bett byttes ut mot mamma Tovas huvudlag med ett så kallat indianhackamore blev det tydlig positiv skillnad! 

Det blev mycket lättare att få upp Zeniya i fina gångarter med god energi, även att få henne att faktiskt gå bredvid mig istället för att hålla sig bakom, som vi vill att de gör när vi bara leder dem. Det var som att hon förstått hela tiden vad jag ville av henne egentligen, och nu genomförde hon uppgiften med iver och glädje, så det var uppenbart att bettet stört henne mer än jag trodde. Hon blev stolt också, då hon fick visa sig duktig, glad över beröm. Hon frustade och skrittade väldigt avslappnat tillbaka upp till stallet efter vi tränat klart.

Det är från den vänstra sidan vi kommer ta Zeniyas uppställda bild vid visningstillfället, då det är den mest manfria sidan på henne. Svårt att få till bra bild just den här dagen med många skuggor. Vi ska vara på en annan plats när vi genomför och filmar själva visningen, och jag hoppas det är mulet då, men ingen nederbörd. Sol är fint, men bidrar med mer än man önskar sådana gånger. Snön kommer vara borta då också. 

Även lille Tengri sköter sig snyggt. Han visar tydligt numer att han gärna vill att vi tar på honom grimman. Oklart varför, men vi ser hur han iakttar mamma, pappa och Fiona när vi tar in dem, att de får grimmor på sig, så jag får för mig att han helt enkelt vill visa sig vuxen och duktig. Och han växer mycket nu, grimman han kan ha ena veckan verkar trång veckan efter, men Tengri är så duktig och tålmodig även om man behöver krångla lite.

Det blir så dåliga bilder i stallet, kameran hänger inte med så det blir suddigt och ofta skumma färger, men här fick jag till en bild med pappa Zenit i bakgrunden.

Lilla Rodina är också skötsam och fin. Hon fyllde åtta veckor på fredagen och vi gör inte mer än myser med henne. Det är nyttigt för henne att följa mamma Fiona in i stallet emellanåt, precis som storebror Sandor är hon lite blyg som liten, men det går över i och med att de blir hanterade och föltränade utan att vi tränger oss på i onödan så det blir konstigt varje gång människan är nära. Med de blyga jobbar vi på att väcka nyfikenheten, och det brukar bli bra i slutänden. Funkar bättre än att vara onödigt påträngande. 

Rodina kommer bli en riktig skönhet, det kan man se redan nu. Väldigt feminina drag och ett ädelt huvud med mycket vackra ögon. Jag kommer bli ledsen om den som köper henne i framtiden inte vill visa henne.

Det blev inga bilder av Allin när hon var inne för vaccination. Hon är åtta månader nu, snart nio, och det är uppenbart att hon tycker det blir trångt i stora boxen tillsammans med mamma Francesca, så på söndagen fick hon gå in helt själv. Det tyckte hon var toppen! Det tyckte inte riktigt hennes föräldrar, som verkade missunnsamma därute i vindskyddet, men Allin skötte sig fint igen. Också är jag nöjd över att jag lyckades matcha den nygamla grimman med hennes övriga färger. Även Allin växer så det knakar, och snart är det dags för avvänjning, då kommer hon vara till salu! 

2021-10-24 15:30 | 0 kommentarer

Till veckans inlägg har jag fått hjälp med illustrationerna. Alla foton är tagna av Heiko Schindelmeiser, ett urval av de fina bilder som togs under lördagen när vi, basjkirerna och främst Tuchkin fick besök. 

Nej, Tuchkin är inte uppdaterad, men han fyller tre och ett halvt år just idag, därav rubriken. Men det var dagen före som han stod i fokus, då han fick besök. Som jag skrivit om tidigare är Tuchkin lite speciell, och då han växte upp helt utan mamma och istället fick mjölk ur hink av oss har han dels en något eljest personlighet och andra förutsättningar än övriga basjkirer vi fött upp. Inte omöjlig på något vis, men även om vi alltid månar om att finna rätt (första) hem till våra uppfödningar är det extra viktigt nu. God vilja räcker inte, man behöver vara införstådd i vad som väntar, och ännu viktigare är att personkemin stämmer då Tuchkin ännu gör stor skillnad på folk och folk. 

Vi hade tagit in hela grabbhögen till stallet, för vi tänkte att det var bäst att bekanta sig i boxen först, utan att andra hästar lägger sig i. Tuchkin visade direkt intresse, och inga tecken på att han ville gå och gömma sig. Att godbitar uteblev var han först lite besviken över, men sen var han mest bara nyfiken på vad vi ville egentligen. Vi spenderade en god tid tillsammans med Tuchkin i boxen innan vi ledde ut flocken till lunchhöet som väntade i hagen. Medan de åt tog jag med paret på rundvandring för att träffa de andra basjkirerna.

Först gick vi upp på skogsbetet för att träffa Tuchkins pappa Zenit, halvsyster Adilliya (syns i bakgrunden. Tova är mamma både till Adilliya och Tuchkin), Tuchkins ”guvernant” (fostermamma är ett för starkt ord i sammanhanget) Fiona, och fölen Tengri och Rodina.

Med så vackra färger blir det förstås vackra foton av lilla Rodina tillsammans med mamma Fiona. 

Fiona som tacksamt nog kunde ta hand om Tuchkins hans första tid. Jag tror att den erfarenheten varit väldigt nyttig för hur hon själv blev som mamma på riktigt två år senare.

Vi fortsatte rundturen med att besöka Gaspers lilla familj, och sedan vidare till stona i beteshagen.

Underbar bild på Stefan och Qarenina, hon ser ut att vilja pussas tillbaka.

Som bekant har Zeniya hela livet varit väldigt skygg mot folk. Det har mildrats med åren, men den här gången stod hon till och med kvar vid grinden medan vi gick in i hagen allihop, och var mycket kontaktsökande. Underbart att se, särskilt som hon verkade fatta tycke för fotografen, men den andra människan var ju också intressant. Hon lät sig villigt klappas, helt utan mutor dessutom. 

 Vi gick tillbaka till grabbarna i Hemmahagen som ätit klart och ställt sig på verandan till det ena vindskyddet. Tuchkin klev direkt fram till sin besökare, och verkade säga; ”Men där är ju du igen! Hej på dig.” Han betedde sig så naturligt, precis som han är med mig, och det var en stor lättnad. Visst har han visat nyfikenhet mot några här på slutet, sedan i somras, men ändå fundersam och ibland redo för flykt, men nu var han sig själv och helt avslappnad och ”med”. 

Så jag sa att Tuchkin uppenbarligen accepterade spekulanten, och eftersom det erbjuds rätt förutsättningar och miljö så var det upp till henne att ta beslutet. Ingen brådska föreligger, det är ett beslut man kan behöva prata genom ordentligt först, och skulle det trots allt inte bli en flytt så skulle det inte bero på Tuchkins personlighet utan snarare att man tvekar inför projektet. Vi lämnar det så. Här kommer några bilder till:

Ettårige Ilieff som också är till salu.

Min egen basjkir, Mistjev.

Fullt naturlig och bekväm Tuchkin som vill leka lite försiktigt.

Det verkar som om Tuchkin valt sig rätt folk i alla fall, fortsättning följer. Och det innan han levlar upp till Tuchkin 4.0

2021-10-17 15:35 | 0 kommentarer

Långa skuggor nu när vi äntligen får njuta av solen.

Det råkade bli så att vi flyttade om en massa basjkirer, det mesta helt oplanerat men det var bra beslut visade det sig. Men vi började redan tidigt på fredag morgon med att flytta Zayats. Ja, hon flyttas inte permanent, men hon skulle köras till vår inridare som håller till utanför Bispgården, så just den flytten var välplanerad. Så nu får vi se om Zayats kan tänka sig bli ridhäst. Själv är jag inte helt säker på det, hon är rätt säregen och har mycket bestämda uppfattningar, men nu är det inte upp till mig längre, och vår inridare har stött på betydligt fler knepiga hästpersonligheter än jag, och lyckats bra med de flesta, och jag vet ju att Zayats kan om hon vill och vågar. 

Medan Stefan skjutsade Zayats gick jag och mockade hos de tre stona som var kvar, och tittade på allt grönt, men näringsfattigt gräs som vuxit upp på sommarbetet sedan stona gick där sist, i augusti. Det var tänkt att vi skulle betesputsa där så det blir fint till nästa år, men det drar ut på tiden, så jag tänkte att jag sätter ihop stängslet och sen får stona gå där i en vecka, inte längre. Samtidigt får Gasper, Francesca och Allin gå i stonas hage, så stona får sällskap nära sin beteshage, och den hemskt leriga Ljunghagen får vila. Det kommer tack och lov vara uppehåll kommande vecka, så det kändes som en bra lösning för alla.

Lördag morgon ledde vi ned stona på betet, och tog Gaspers flock över vägen till den större och torrare hagen som stona går i i vanliga fall, och där finns både rundbågehall och vindskydd. Medan jag mockade på förmiddagen tänkte jag att det nog vore himla lämpligt om Hemmahagen också fick vila en vecka, för även den har blivit hemskt lerig och upptrampad på sina ställen efter allt jäkla regnande. Och vi har ju en hage där grabbarna kan gå en vecka, en del är vår sjukhage, och i direkt anslutning har vi fått stängsla in en bit av en lägda som hör till grannfastigheten. Den hagen är förvisso nedbetad av Mistjev och Pavel som gick där medan vi gödde upp Tuchkin, Sandor och Ilieff, men jag utfodrar flocken som jag gjort i Hemmahagen, nya hagen är torr och oförstörd, och det finns en massa pysselgräs, träd, sly och pinnar att leka med. Fin utsikt över sjön också.

Sjukhagen, min utsikt från köksfönstret.

Vi tog in grabbarna på söndagsförmiddagen, och vid lunch fick de gå ut till sin nya hage där de får gå en vecka medan Hemmahagen vilar.

Värst av alla hagarna är Vinterhagen, den är katastrofal nu. Den tål inte vatten, den var redan dålig innan senaste regnovädren, men den flocken går uppe på skogsbetet varje dag så lite vila får hagen, och Zenits flock slipper klafsa runt i leran under några timmar, vilket verkar uppskattas. Det får gärna vara uppehåll nu tills julesnön lägger sig och lyser upp tillvaron lagom till första advent. Vad tacksamt ändå, att vi kan flytta om lite, så både folket och hästarna blir lite gladare.

Mistjev och Ilieff, störst och minst.

Tuchkin och Pavel, sjön Trehörningen i bakgrunden.

Min fina Tuchkin. Han får besök nästa helg, och jag håller tummarna för att tycke uppstår.

Rodina har fyllt sex veckor och släpper fölpäls för fullt. En mörk skönhet väntar därunder. 

2021-10-10 15:08 | 0 kommentarer

Ett år och tre månader gammal.

Ilieff blir bara snyggare och snyggare för varje dag. Man kan givetvis anse att jag är partisk, men jag ser faktiskt längre än mina känslor. Alla våra föl är fina, så när någon står ut som extra fin ser jag det, och blir förstås glad. Han ser ut att få ett huvud som blandar det bästa från både mor och far, ett ganska maskulint och uttrycksfullt huvud med snälla, mörka ögon. Han verkar få samma hårsvall som Tuchkin, för närvarande lockig, svart man och svans med rödbruna toppar. Vinterpälsen som Ilieff sätter nu är snarare kolsvart än svartbrun, och sammetslen. Det är förstås svårt att gissa hur han kommer se ut som vuxen, men han påminner i kroppen mycket om mamma Adilliya när hon växte upp. Och hon belönades som bekant med avelsdiplom som treåring, med 40 poäng. Pappa Zenit fick 42 poäng exteriört när han blev permanent godkänd för avel. 

Tillsammans med halvbrorsan Tuchkin. Samma pappa, och Tuchkins mamma är även mormor till Ilieff.

Ilieff är också en riktigt trevlig ettåring, snäll och förståndig i hanteringen, tillitsfull och kelsjuk. Snygg och mysig, inte illa. Dessutom är han till salu, antingen till den som söker ett hingstämne, men givetvis även som valack (och då ser prisbild och avtal annorlunda ut, om vilket man kan läsa om på Ilieffs egen sida, där man också ser bilder från första dagen i livet och framåt). Även treårige Tuchkin är till salu, men eftersom hans uppväxt skiljer sig stort från de andras då han tidigt blev moderlös krävs speciella förutsättningar för att det ska bli rätt. Han kommer vara till salu året ut, inte längre än så, för nästa år har jag andra planer för Tuchkin. Han har förstås också en egen sida med info och bilder. 

En som ännu inte är till salu är Ilieffs lillebror Tengri, och eftersom de är helbröder finns i framtiden möjligheten att även han säljs som hingstämne. Han är bara lite drygt tre månader gammal än och har tiden för sig, så vi njuter av ett mysigt hingstföl så länge. Lite enkel fölträning stod på söndagens schema, och nu tar han på grimman hur enkelt som helst fast vi inte övat särskilt många gånger. Det var lättare att fölträna Tengri än att ta kort på honom, men det är väl ett rätt så behagligt bekymmer tänker jag. 

Halvsyster Rodina är fem veckor gammal nu, och släpper fölpäls. Precis som vi anat är huvud och ben väldigt mörka, jag tror hon blir rätt lik Pavel i färgen, fast med helt svarta ben och huvud. Ett feminint, smäckert och vackert huvud tillägger jag, Rodina ser verkligen ädel ut, som en liten prinsessa. Och uppför sig om en bortskämd liten prinsessa ibland också, men det gör inget eftersom hon är så mysig när hon vill. Det är roligt med olika personligheter, och jag hoppas jag lyckas med att beskriva alla rättvist. 

Prickigkorv..

Rodina kommer sätta vinterpäls, så det är först när den släppt helt fram emot sommaren som vi vet säkert hur hon kommer se ut, men vi har lärt oss att gissa ganska bra. Och varje vår är det så spännande att få se hur unghästarna ser ut under deras olika pälssättningar. Det finns alltid något att se fram emot med de små basjkirerna som blir ungdomar och sedan vuxna. Framtiden är alltid närvarande liksom. 

2021-10-03 15:28 | 0 kommentarer