Tengri vilar upp sig efter chipmärkningen.

Vi hade på oss året ut att få Tengri registrerad, chipmärkt och ansöka om pass, då han är född på ”rätt” sida året, nämligen 20 juni, och det har blivit lite av tradition att vår registrator kommer hit i mellandagarna för att sköta det där, och få i sig lite fika medan alla papper fylls i. Rodina har vi ett halvår på oss för samma procedur då hon är född 27 augusti; det är sex månader som gäller för föl födda 1 juli och senare. Och vi tycker hon behöver den tiden på sig då hon är lite blyg, och samtidigt intelligent och därmed ifrågasättande.

Tengri är en cool kille, så själva chipmärkningen gick väldigt smidigt, både klippning, tvätt och att skjuta in själva chipet. Då blev det jobbigare med tagelprovet som måste skickas med i ansökningen. Tagelprovet ska komma från svansen, det måste innehålla hårrötterna, och det får inte vara för lite, jag tror det ska vara 25-30 strån. Tengris tagel satt som berget!

Efter flera försök, och en trots allt tolerant fölunge som förståeligt nog blev allt mer missmodig, fick vi ändra metod och försöka lossa några få strån åt gången. Det blev nog 20-25 strån till slut, och även om Tengri blev något less och ledsen över behandlingen så gick det över rätt fort. Han åt morot ur handen på chipmärkaren efteråt, det är bra med de som förstår att man måste lämna fölet med en hyfsat bra upplevelse, trots visst nödvändigt obehag. 

Rodina får som sagt vänta, sista datum är 27 februari och jag tar gärna den tiden att förbereda och träna henne, och få henne mer medgörlig. Hon är himla social med oss, nyfiken och kelsjuk, inte minst om storebror Tengri eller pappa Zenit är med när man pysslar om henne i hagen, men som de andra smarta föl vi haft ifrågasätter hon en del saker vi gör. Vilka saker sådant gäller är en slump, vi vet aldrig i förväg vad det kommer gälla, och föl vet aldrig vad som förväntas av dem.

Jag har inväntat att Rodina ska bli nyfiken på grimman, och det är hon, men inte på rätt sätt. Det är ju jättebra att jag kan stryka den över hela kroppen, men att hon protesterar när den närmar sig huvudet går jag inte med på. Vi nöter inte på och trugar, jag vet att hon inte är rädd utan trotsig, så igår lurade jag henne och drog helt enkelt på grimman medan hon låg och halvsov. Att jag narrade henne (vilket jag vanligtvis undviker) var värre för Rodina än själva grimman, som hon inte brydde sig ett dugg om väl på plats. 

När jag tog av den krånglade hon, men i boxen finns inte mycket plats att fly från mig, inget obehagligt hände (inte den här gången heller), mamma var lugn, och när den var av kom hon direkt fram och var nyfiken igen. Ute i hagen samma sak, hon sökte upp mig och ville mysa en stund.

I morse när vi tagit in flocken, tvingade jag mig på henne och tog på grimman som vi brukar (vi använder nästan aldrig snabbspännet utan ”omfamnar” hästen. De som använder repgrimmor förstår vad jag menar, det är exakt samma procedur), och jag hade Stefan med mig i boxen som stöd och broms.

Rodina bråkade, men ställde sig strax med höger sida mot en boxvägg, och rumpan mot en annan. Hon hade kunnat hoppa framåt, men stod kvar så grimman kom på. Sen var hon lika nyfiken och mysig igen. Grimman fick sitta på medan de var inne, och när jag skulle ta av den krånglade hon lite först. Sen slutade hon och tänkte efter,  och gick till exakt samma ställe som hon stod när jag tog på den, och jag kunde ta av grimman i lugn och ro. Hon fattar fort, och hon är snabblärd på gott och ont. Som tur är, så är Rodina en positiv och vänlig själ, så jag tror chipmärkningen i februari kommer gå bra för henne också. 

2021-12-29 15:22 | 0 kommentarer

När jag var yngre och hade häst var det en självklarhet att rida ut på julaftonsmorgonen. Mysigt förstås att vara i stallet och att rida, och skönt att slippa julstök ett tag. Ett bra sätt att få tiden att gå, och bra uppladdning inför julfirandet. Sen vi skaffade många hästar har det ändå blivit få tillfällen att julrida, ofta för att vi inte haft någon igångsatt ridhäst men ännu oftare för att det inte funnits några ridvägar.

Men nu har vi lagom mycket snö överallt, så det går åtminstone att rida på lägdorna när man vill prova sin användbara ridhäst för första gången. Odessa är nämligen riden en hel del, hon har inga problem att lämna flocken, hon är samarbetsvillig, väluppfostrad och snäll, och nu har hon ju hunnit landa lite här hos oss också så jag tog tillfället i akt.

Det var riktigt blåsigt här både på torsdagen när jag provade ut utrustning till Odessa, och på julaftons morgon blåste det också, men det var inget hon brydde sig det minsta om. Odessa reds in på bett, men har enbart gått med bettlöst huvudlag hos sin ägare. Jag har några varianter att välja på, men som tur var passade min favorit, ett så kallat indianhackamore bäst på henne, och som jag trodde passade den vida dressyrsadeln jättebra. Jag som rider så sällan sitter väldigt bra i den så det är lättare att slappna av.

Grabbarna hade fått byta hage, så jag använde deras vanliga hage både för att göra iordning Odessa och provrida första gången. Stefan fick hjälpa till vid uppsittningen och sedan att föreviga ridturen. Odessa stod så snällt vid pallen, och började inte gå förrän jag bad henne.

Odessa bjöd på en härlig upplevelse. Fin energi och lyhörd, verkade trivas bra med huvudlaget för hon var väldigt lättstyrd och sökte stöd, och hon var aldrig otålig. Den mesta av tiden satt jag med ett stort leende i ansiktet, på Odessas breda, trygga rygg och kunde njuta av den fina morgonen, med utsikt ned mot sjön.

Här har vi gjort halt, och Stefan fotograferar mig, som fotograferar min utsikt:

Kollar in min vänstra känga.

Ridturen gav mersmak, så jag hoppas det blir tillfälle snart igen så vi kan utforska större ytor här när underlaget är så bra. Och givetvis blev resten av julaftonen helt underbar efter en så fin julaftonsritt. 

God fortsättning!

🎄

2021-12-25 13:39 | 1 kommentarer

Zeniya mumsar förmiddagshö en halvtimme innan solen går upp på fjärde advent.

Nu är det midvinter på riktigt, vilket innebär att det snart vänder och solen får allt mer tid på himlen. Idag, imorgon och på tisdag är solen uppe tre timmar och 29 minuter här i Tröning. Onsdag och torsdag, tre och en halv timme, på julafton är solen åter uppe tre timmar och 29 minuter, men sedan vänder det! I början med endast en liten minut varje dag, men sedan tar solen allt större kliv och är uppe längre och längre för var dag. 

Men mörkt är det då rakt inte, förutom snön som lyser upp tillvaron får vi njuta av årets sista fullmåne. Mellan 11:21 och 12:28 befann sig månen under horisonten här, lite drygt en timme alltså, och imorgon måndag så går den inte ned alls.

Allin med spån i svansen, vindskydden är nyspånade.

Allins mamma Francesca Kosack.

Det är alltid svårt att fota hästar här i norr när det är vinter och snö, och i motljus blir alla som svarta blaffor. Men himlen är ju vacker, och jag är rätt säker på att vi som bor ute bland naturen ser ljus på ett annat sätt än man gör i samhällen och städer. Jag har ju provat det med så jag vågar påstå att det är på det viset. Vinterljuset här är generöst, mångfacetterat och alldeles, alldeles underbart.

Glad fjärde advent.

🕯🕯🕯🕯

2021-12-19 15:26 | 0 kommentarer

Odessa i soluppgången på Luciadagen.

4 maj 2013, medan vi firade min 40-årsdag en dag i förväg, passade Hinica på att leverera en riktigt söt födelsedagspresent; ett litet stoföl som var rosafärgad med vit man och svans. Jag skojar inte, hon var rosa från början (inte helt unikt, en halvsyster till Pavels mamma hade samma färg). 

Tyvärr framgår inte färgen helt tydligt på bilden.

Festligt värre, vi stod i rumsfönstret och såg det lilla underverket möta livet alldeles utanför fönstret medan fikat stod framme i köket. Hon fick namnet Odessa, efter en ”rysk champagne” som kanske var enklare att få tag på förr i tiden, numer går den inte ens beställa trots att den ingår i Systembolagets beställningssortiment. 

Första sommaren, på sommarbetet tillsammans med halvbror Gagarin.

Som tvååring, då bodde vi i Alsen.

Som åttaåring, i Tröning.

Man kan ana ”dragkedjan” framtill, den är ett arv efter hennes mor.

Odessa reds in som fyraåring och såldes när hon blivit ridbar. Hon har varit till nöje för sin ägare, bland annat i beridet bågskytte, men förutsättningarna förändras genom livet och nyligen fick vi veta att Odessa var till salu. Vi var snabba att bjuda på henne, och var ärliga med våra avsikter; Givetvis borde Odessa få glädja fler med sin användbarhet som ridhäst, men vi vill gärna få ett par föl efter Zenit och henne först.

Odessa betyder väldigt mycket även för oss, så vi kommer förstås vara lika noga när vi säljer henne vidare igen senare, att hon åter kommer till ett bra hem. Att Hinica lämnat ett enormt tomrum, särskilt som hon fick så härliga, modiga och fina föl är ingen hemlighet, och känslan är att Zenit på Hinica/Gastroler kan bli riktigt lyckad.

Hinicas fina födelsedagspresent fick alltså bli en välförtjänt julklapp till oss själva.

Stefan åkte hemifrån mitt på dagen på fredag, och återkom lördag kväll, lagom till kvällsutfodringen, med Odessa. Hon fick gå direkt in till stallet, och den box som ännu har hennes mammas namnskylt kvar, jag har inte velat ta bort den. Zeniya togs in från Hemmahagen, hon är lugnast av alla i den flocken, gillar boxen, har inga problem att lämna de andra, och dessutom har hon och Odessa har gått ihop förr, från att Zeniya föddes tills hon var två. 

Vi började med att låta de två gå ihop i Hemmahagen under söndagsförmiddagen, sedan släppte vi in de andra tre. Vi brukar inte göra så, släppa in så många på en gång, men vi hade inte några bra alternativ med tanke på hästarnas personligheter, och att Allin ännu är ett föl. Det blev rätt så tjafsigt, särskilt som Pavel hade fullt upp med att hålla reda på sina ston. Vi fick sätta fast Pavel vid utfodringarna för att Odessa skulle få äta ifred, men det löste sig rätt bra lagom till att mörkret föll vid tretiden.

Natten verkar ha flutit på utan större dramatik, alla var kvar i hagen, ingen hade spark- eller bitmärken och ingen hade sprungit sig svettig. 

Andra utfodringen för dagen, medan solen går upp. 

På måndagen fick Odessa vara nära flocken, och under förmiddagen skedde det allt oftare att hon blev kontaktad och att hon själv tog kontakt med de andra. Allin ställer till det lite, hon vill gärna fram och hälsa, vilket ännu inte uppskattas varesig av Odessa eller de andra, och Allin struntar förstås i vad de andra tycker. Utfodringarna funkar nu, och grimmorna togs av. Odessa är förnuftig och låter allt ha sin tid, och jag tror nog att Zeniya blir detroniserad som flockledare inom överskådlig tid. Det borde bli så i alla fall.

Hon är fin, vår Odessa.

Till högen närmast Odessa kom precis Pavel och Zeniya, hon hade inte vågat stå kvar dagen innan.

Herr och fru Chef, med Odessa i bakgrunden.

Att Odessa och Mistjev är helsyskon kanske man inte tror vid första anblicken, men bortsett från färgerna (isabellblack och svartbrunblack) är de faktiskt väldigt lika varandra. Bilden av Mistjev är två veckor gammal.

Vanligtvis går Mistjev och Ilieff i hagen mittemot Hemmahagen, men de har fått låna ut den nu när Odessa ska in i flocken i Hemmahagen. Pavel, Qarenina och Allin fick gå där på söndagen, och idag var det bra att ha den hagen tom ifall det fortsatte vara motsättningar. Skulle Pavel vara lika oresonlig kunde han gå där ett par timmar och låta stona lösa rangordningen själv, men det behövdes inte. Men grabbarna har i alla fall fått gå i Undantagshagen några timmar både söndag och måndag, och de stortrivs där! Då hagen varit tom sedan sensommaren är den inte nedtrampad, och under snön finns mycket trevligt att gräva fram och sysselsätta sig med. 

I år har vi ingen stjärngosse, vi firar Lucia med en snögubbe istället.

⛄️

Glad Lucia!

2021-12-13 14:06 | 0 kommentarer

På torsdagen fick Vinterhagen en egen bal. Vi brukar inte ha fri tillgång på grovfoder, men de i Vinterhagen behöver det emellanåt då digivande och samtidigt dräktiga ston ofta behöver väldigt mycket mat. Det är främst Fiona som behöver, men även Adilliya. Zenit äter förstås mer än han behöver, men han äter däremot inte jämt när han vet att maten alltid finns där. Trots att det varit både riktigt kallt, och en del snöfall verkar de inte satt sin fot i vindskyddet, alla föredrar att vila ute i de generösa högarna med doftande hö från i somras.

Ofta har jag hittat fölen ihop i en egen hög, Adilliya och Zenit i en annan, och Fiona för sig själv, som hon föredrar. Halvsyskonen vilar ihop, och ibland går Zenit dit och lägger sig ihop med dem medan mammorna vakar. Hur och när stona vilar vet jag inte, men jag vet att de ligger ned och vilar bägge två.

Rodina vill fram och hälsa som vanligt.

Tengri och Rodina trivs ihop, och äter eller vilar de inte ihop så leker de tafatt runt i hela Vinterhagen så snön yr! Storebror låter oftast sin halvsyster vinna, men ibland tar tävlingsinstinkten över, antingen sträcker han ut för fullt, eller så fintar han Rodina och kastar sig helt om. 

När Tengri var riktigt liten var han ärligt talat en liten skitunge; fräck, feg, och bitsk dessutom! Men när pappa Zenit fick börja uppfostra honom kom ödmjukheten, men riktigt snäll, trygg, klok och duktig blev han först när han fick börja leka med Rodina. Han beter sig verkligen som en snäll storebror som vill vara ett gott föredöme, och som han lyckas med det! 

Lilla Rodina är blyg av sig, lite skygg och misstänksam, men storebror visar gärna att människorna är bra, och så fort man gör något med Tengri vill hon vara med. Efter en liten stund kommer även hon nära och vill ha uppmärksamhet, så hon blir bra hon med, det får ta lite tid. Man glömmer lätt att hon nyss fyllde tre månader. I och med att vi tar in dem i stallet så ofta är inte närheten till människor något konstigt utan fullt naturligt. Men Tengri är ändå till stor nytta som hjälper oss och gör hanteringen av Rodina så mycket enklare.

Vi har ju Tengris helbror Ilieff att jämföra med. Ilieff är snäll, mild och trygg, han har alltid varit okomplicerad och himla trevlig från dag ett, men de två bröderna skiljer sig stort. Inläggets titel antyder inte att Tengri skulle vara bättre än Ilieff, utan syftar på vilken fin bror han är till Rodina, bägge bröderna är precis lika fina och bra, men på olika sätt. Sociala media kommer med årsgamla inlägg som påminner en, och då det skiljer ett år och en vecka på de två jämför man givetvis.

Första ledövningen för Tengri (och Rodina).

Ilieff testade grimma tidigt, men för Tengri var det som att han en dag bestämde att han ville ha grimma på, för mamma och pappa fick ju grimma på innan de gick in. Vi behövde inte ens vänja in Tengri på grimma, det var det naturligaste i världen för honom, inga frågetecken alls. Eller något bus som att bita i grimman. 

Tengri är både större och grövre än sin storebror i samma ålder, han har i rask takt vuxit ur alla grimmor Ilieff hade, och den som används nu hade Sandor på vårvintern! Sandor som är tre veckor yngre än Ilieff men med bredare huvud. Det kom en bild i flödet på Ilieff för ett år sedan, iklädd en ”ny”, orange, något för stor grimma, samma grimma växte Tengri ur för över en månad sedan. Hela kroppen är kraftigare men han ser ändå harmonisk ut, fin och symmetrisk. 

Av olika anledningar brukar vi inte börja med ledövningar så tidigt som när de är fem månader (moderlösa Tuchkin undantaget, men det går inte att jämföra), men Tengri verkade redo för att klara uppgiften på bra sätt, så jag kände mig trygg med att inleda förskolan redan nu. Att lillasyster skulle vilja vara med förutsatte jag, skulle allt gå bra var det bara positivt för henne att hon var med.

Några steg i taget. Start och stopp flera gånger så jag kunde se att han förstod vad som hände och inte bara följde med. Efter tredje stoppet började Tengri göra som de flesta unghästar, och försöka få in grimskaftet i munnen. Så får man förstås inte göra, men det är ändå ett led i utbildningen, att de förstår och undersöker utrustningen, så att det skedde var bara bra just idag. Också en anledning till att jag inte tog med mig nyaste grimskaftet.. 

Vi startade och stoppade ett par gånger till efter det, men jag lade undan mobilen för att koncentrera mig på fölen istället. Tengri var duktig, och Rodina också som snällt följde med i alla start och stopp. Hon verkar vara sorten som lär sig jättemycket av att vara åskådare, och hon lägger sig inte i och stör, så då är det bara bra att hon är med. Hon fick minst lika mycket träning som Tengri idag.

Då jag är själv på gården över helgen glömde jag bort att det är andra advent idag, och tände aldrig ljuset som vi brukar, till frukost. Men nu på aftonen medan jag färdigställer inlägget har jag tänt både första och andra ljuset i adventsljusstaken, det är ju andra advent hela dagen. Men det är himla adventsfint och julmysigt här nu. Meteorologerna har lagt sig till med en term att molnen ”flingar ur”, vilket tydligen betyder att väderkartan visar sol och uppehåll, men trots det snöar det ihållande hela dagen. Det flingade ur över Gasper medan jag gav förmiddagshö andra advent, medan solen är på väg upp bakom bergsknallen nere i byn.

🕯🕯

2021-12-05 14:33 | 0 kommentarer