Väldigt spontant kom vi på, medan vi åt risgrynsgröt till frukost på julafton, att jag skulle ta mig en julaftonsritt på Odessa i skogen. Qarenina skulle slippa bli lämnad själv i hagen, utan få följa med i grimma och grimskaft, Odessa skulle få gå först och spåra, det i terräng där hon aldrig gått förut. Det går nog bra, tänkte vi.

Det är väldigt länge sedan jag red på Odessa. Här finns inga ridvägar alls under vår, sommar och höst, sen är det en kort period innan det blir för mycket snö som man kan gå och spåra runt i skogarna här, och även gå längst vägen då man äntligen slipper det grova krossgruset. Med risk att möta timmerbilar och trailers med skogsmaskiner på, och skogskojor på släp.

Att det var länge sedan var dock inget som märktes på Odessa. Hon är snäll att förbereda, står still vid pallen när man sitter upp, och går precis dit man vill. Hon är enkel att starta och stoppa, och mycket tacksam att styra, som att hon läser ens tankar. Som det framgår av bilden använder jag ett bettlöst huvudlag som kallas indianhackamore och jag tycker det funkar bra att rida ut på. Det tycker Odessa också, för då kan man stanna och tugga på rönnkvistar medan man inväntar kompisen och fotografen som fick pulsa sig fram. 

Poserar för julkort..

..innan vi gav oss iväg ut i skogen.

Den stigen kunde man ta sig åt flera håll förut, men sedan gallrades det och maskiner körde bort hela stigen. En bit in i skogen får man hitta sina egna vägar för att ta sig fram, och vi siktade mot vägen. Odessa har som sagt aldrig gått där förut, och själv är jag inte så säker på hur man bäst tar sig upp till vägen, men jag vet att där i all snö finns det stenar, gropar och en hel del kvarlämnade grenar och stockar.

Men jag styrde, och Odessa gick precis dit jag ville. Tvekade gjorde hon bara när hon kände att det gömde sig hinder under snön, men bar mig snällt och tryggt över stock och sten, även genom ett djupt dike (hon gick, hoppade inte) och plöjde snyggt genom plogvallen innan vi slutligen befann oss på vägen.

Vi var bägge två imponerade av Odessa. Dels förtroendet hon visade mig trots att jag inte ridit henne på länge, hon var hur trygg och säker som helst, men också för hur hon tog sig fram precis överallt med mig på ryggen. Jag hade inte alls klandrat henne om hon tvekat, varit tittig eller så, men det var som att vi brukar rida där varje vecka

Så det var en fin upplevelse jag fick i julklapp av fina Odessa. Som i sig är en födelsedagspresent då hon föddes medan vi höll på att fira min 40-årsdag.

Odessa med mamma Hinica, maj 2013.

2022-12-26 13:58 | 0 kommentarer

Nyåret närmar sig, och det är hög tid att få Javelin chipmärkt och ansöka om pass för henne innan året är slut. Tjasmin har på sig ända till 7 januari, då hon är född 7 juli, och det är bra för vi kan inte ha dem inne i stallet samtidigt, och Tjasmin behöver förberedas lite till. Hon är enkel att ta in, ta på grimma och så, men precis som storasyster Rolly var i samma ålder så blir hon misstänksam och lite stressad ibland i nya situationer, och chipmärkningen måste vara en bra upplevelse. Är fölet väldigt ängslig av sig, eller skeptisk mot främlingar kan vi sedera, men det är alltid bättre om vi slipper. Vi har några veckor på oss, så vi fortsätter förbereda och ser hur hon tar det. 

Javelin däremot har varit redo för utmaningen ett bra tag, men av olika orsaker hade jag inte bokat chipmärkningen tidigare. Vi har tur som har en så bra ID-kontrollant, som det kallas, han bor ganska nära och har inget emot att åka ut till oss även om det är helg så i lördags kom han hit för att ordna med Javelins registrering och passansökan. Vi hade tagit in hela flocken vid nio, Ulf kom hit halv elva, och då hade Javelin lagt sig för att sova.

Mamma Adilliya fick hö för att hålla sig åt sidan i boxen. Lite hö hamnade framför Javelin, som hade vaknat med låg fortfarande ned, och hon började mumsa där hon låg så jag hämtade mer hö så hon fick eget. Jag frågade Ulf om det gick bra att hon låg ned, eller om jag skulle jaga upp henne. Han tyckte att när hon är så lugn skulle det nog gå bra, men med risk att hon sprattlar upp just när chipet skjuts in, men jag tvivlade på att hon skulle bli särskilt dramatisk, så hon fick ligga kvar och äta medan Ulf tvättade henne noga på halsen och förberedde allt.

Här är vi tre personer i boxen; Stefan som håller koll på Adilliya, och tar kort. Det är jag som har den röda varseljackan, och bredvid mig går Ulf in i boxen, men Javelin låg tryggt kvar och tuggade sitt hö.

När chipet trycktes in reagerade hon lite bara, och bestämde sig för att kliva upp ändå, fast helt utan brådska. Hon stod en stund på framknäna och funderade lite innan hon klev upp helt och sträckte på sig. Sen tuggade hon på en god morot medan Ulf drog tagel från hennes svans. Basjkirtagel sitter hårt så det är bäst att ta få strån flera gånger. Javelin sneglade bakåt några gånger men tyckte moroten var bättre än det lilla obehaget, och efteråt hälsade hon fint på Ulf som klappade om henne samtidigt som han kollade efter virvlar. För av någon outgrundlig anledning behöver kontrollanten rita av hästen trots att han chipmärkt den och kollat att det är aktivt och visar numret på avläsaren. 

Det är precis så man vill att det ska gå till när de chipmärks. Och även ett lite ängsligt föl kan få en bra upplevelse ändå, och gå stärkt ur boxen tillbaka till sin hage. Vi förbereder fölen så gott vi kan, vilket uppskattas, och det är få gånger vi har behövt sedera, men då har det funnits goda skäl. Vår ID-kontrollant är lugn och fin med hästarna, och precis som vår veterinär ser han till att vara en stund med hästen efteråt, klappa om och kanske ge en morot. Särskilt viktigt då våra föl och unghästar så sällan är nära andra människor än oss två.

Lite senare, ute i hagen tillsammans med bästa kompisen Allin, två år i februari.

Allin modellar sin nya, fina Mullegrimma. Visst är hon tjusig i den?

Mistjev har också fått en Mullegrimma, fast en fuchsiafärgad. Passar bättre än blått på honom. 

2022-12-18 14:42 | 0 kommentarer

Tengri i snön.

När jag läste igen gymnasiet på Hampnäs Folkhögskola inför vidare studier hade jag ynnesten att ha författaren Bo R Holmberg (Astrid Lindgrenpriset, lilla Augustpriset bland annat) som lärare i svenska. Det var sent på höstterminen, vi skulle skriva en novell och fick välja på fem olika meningar att inleda berättelsen med. Jag valde "Plötsligt kom snön."

Här har det kommit nederbörd till och från i flera dagar, och har man utlovat uppehåll har det "flingat ur", vilket är en modern term som uppenbarligen betyder ihållande snöfall fast det enligt prognosen inte snöar alls. Men på söndagen hände det; plötsligt kom snön man påanmält hela veckan, och det kom ganska mycket. 

Tjasmin och mamma Francesca. 

Det var lite överraskande ändå, och våra söndagar är vanligtvis intensiva nog som det är, vår mesta arbetsdag! Dessutom resdag för Stefan den här gången, så tyvärr fick lite hästjobb strykas så det hanns med att snöröja. Men vi hann lite nyttigt ändå, bland annat ta in en flock i stallet, och städa och frisera svansen på ett sto som varit lös i magen i veckan. Och jag lyckades få några bilder trots att kameran på mobilen håller på ge upp. 

Min Mistjev i snövädret. Basjkirernas täta vinterpälsar isolerar verkligen jättebra, syns extra bra på den svartbrunblacka. Under snötäcket är det torrt och varmt.

Snö i advent är välkommet, det blir ljust och stämningsfullt. Alternativet är värre, igår fick jag ett minne i fb-flödet från 2020, då var det regn varje dag med extremt leriga hagar som följd, och sedan kom ett minne från 2016 när det var lera och is. Plötsligt känns den där snön ännu bättre, är det någon gång det ska snöa ymnigt är det väl ändå på tredje advent? 

Joline gillar snövädret!

Skånska Joline upplever sin första Ångermanländska vinter, och var så glad idag att hon virvlade runt i en spontan liten snödans. Säkert inspirerad av Tjasmin i hagen mittemot, som njöt av underlaget och provade både galopp, fyrsprång och blandade hopp i snön. Då kan man inte bli annat än glad över den plötsliga snön, särskilt som det är i hanterbara mängder. Vi har ju varit med om värre. 

2022-12-11 15:30 | 0 kommentarer

Förra helgen skulle vi testa hur det skulle gå att lasta Cizmet och Zayats. Bägge har åkt förut, bägge åker väldigt bekvämt och bra, och man måste inte kasta igen dörrarna och åka direkt utan kan ta det lugnt mellan lastning och avfärd. Men hur Zayats ska reagera för dagen är ett lotteri, när vi tog hem henne från tränaren i somras var det enkelt men nu blev hon helt blockerad och skulle verkligen inte på, trots att Cizmet gång på gång gick upp i och ut ur Fautrasen, och åt upp nästan hela hinken med müsli och morötter därinne. Åtminstone brukar missunnsamheten till slut motivera Zayats att gå upp, men inte den dagen. Hon blev allt mer frustrerad.

Zayats blir extremt utagerande när hon blir riktigt frustrerade. Hon sparkade jättehögt och hårt med vänster fram och stegrade sig flera gånger efter varann, hon till och med backade mot Cizmet och började kicka, innan hon med riktigt sur min klampade fram till Fautrasen och till slut ställde upp framhovarna på golvet. Så stod hon jättelänge, och det såg nästan ut som att hon somnade efter hon mumsat i sig en bit belöningsmorot. Vi nöjde oss så.

Hon stegrar inte och fäktar emot oss, hon försöker inte dra iväg eller så, utan blir bara så arg och riktigt upprörd. Säkert tycker hon väl att jag är en idiot som inte fattar vad hon säger, trots att hon skriker, men jag vet ju hur hon funkar och vill inte ge upp så enkelt. Något framsteg vill jag ha innan vi avbryter, för det är därifrån man startar nästa gång. 

Det var ungefär där vi började om på lördagsförmiddagen. Zayats gick efter lite övertalning upp med framfötterna, sen blev det jobbigt igen, och ju mer Cizmet gick upp och försåg sig ur hinken, desto mer frustrerad blev Zayats, sen klev hon liksom bara upp. Där stod hon hur lugnt som helst och åt ur hinken. Jag vill inte leda ut Zayats via frontrampen, utan backar hellre ut henne, och när jag gjorde det såg jag att det egentligen var urlastningen som var det jobbigaste för Zayats. Hon har gjort det krångligt för sig några gånger vid urlastning så det skett med buller och bång, och de upplevelserna verkar ha etsat sig fast i minnet. Så vi får jobba på med urlastningarna innan vi sätter upp mellanväggen och tränar på att lasta bägge två.

Hon fick i alla fall mycket beröm, och efteråt såg jag att hon var mycket trött. Orkade knappt äta upp förmiddagshöet innan hon ställde sig i skyddets spån och verkade somna. Idag blev det ingen lastträning, utan vi gick en sväng i skogen istället. Stigen är efter höstens regn jätteblöt på sina ställen, och Cizmet gjorde verkligen allt för att undvika vätan! Hon följde villigt med mig, men gjorde stundom väldigt udda vägval både högt och lågt för att slippa blöta hovar. Mycket underhållande! När vi gick hem samma väg hade hon tröttnat och klafsade utan bekymmer på den våta stigen.

Fikapaus på hemvägen.

Hemma på gården väntade en välkomstkomitté vid ena grinden till Vinterhagen.

Zeniya, Javelin och Allin undrar vad vi varit iväg på för skoj. Allin fyller två år den 1 februari, vilket är svårt att tro efter att ha lett lilla treåriga Cizmet i skogen, ettåringen är mycket högre än henne! Måste mäta bägge två någon dag. 

2022-12-04 14:16 | 0 kommentarer