Maronya har nu fått flytta till sitt nya hem i Piteå.

Eftersom det är en omöjlighet att frakta en häst med reguljär lastbilstrafik från inlandet och norrut så valde vi att själva köra tvååringen till Bergsåker för vidare transport. Maronya har tränat att gå på en liten transport, så lastningen var inga problem alls på torsdagsmorgonen. Dock blev den finurliga och viga unga damen väldigt snart uttråkad, så innan vi ens kommit oss in i byn dunsade det till ordentligt i transporten när Maronya klättrade över bommen.

Som tur är hade vi valt att hyra en transport där man fäller främre bommen från utsidan, så det var en enkel sak att få unghästen på plats igen för vidare färd. Efter ett tag hörde vi återigen lite dunsande, transporten krängde till men sedan var det lugnt. Efter ytterligare några km var det dags att tanka och när jag öppnade dörren för att se till Maronya hade hon lyckats få över ena hoven och åkt trebent en stund. Bommen släpptes ned och sattes upp igen, och den här gången stor hon lugnt och fint hela långa vägen till travbanan utanför Sundsvall.

Vi hade fått besked om att det var tävlingskväll på Bergsåker, så i förberedande hade alla boxar sanerats och stallen plomberats, även gäststallet i början på stallbacken där i- och urlastning sker, så vi fick be om en box på kliniken istället, längst bort på stallbacken. Maronya gick snällt in på kliniken och uppskattade verkligen den nästan tre timmar långa väntan i den svala boxen. Hon sov, åt hö och bekantade sig med den festliga fontänen. Inte för att hon var törstig, men vattenkoppen fräste och levde om så skojigt, också bubblade den.

Men sedan blev matte less på att vänta, så jag tackade den fina personalen på kliniken för oss och tog ut Maronya för vidare väntan ute på stallbacken istället. Mycket nyheter för tvååringen, som tankbilen som vattnade banan vid kliniken, transportbussar, bilar och den där hunden som även finns hemma på gården. Tänk att hon låg utanför bil och transport precis som hon brukar göra på gården, märkligt. Maronya tog allt med ro och åt av det gröna gräset hon fann vid kanten av klinikens parkering.

Men så såg vi den bekanta vit-gröna hästbussen, även utrustad med ett stort släp. Vi hade fått besked om att det skulle ske utlastningar och lite flytt av hästar i bussen så vi behövde inte ha bråttom dit till andra änden av stallbacken. Stefan körde iväg bil och transport för att möta upp oss vid bussen medan Maronya och jag rörde oss mellan rasthagarna i sakta mak. Maronya åt gräs och tittade nyfiket på hästarna i rasthagarna. Så såg jag att Stefan vinkade åt oss att komma fram, men när vi skulle börja gå tvekade Maronya. Hon såg sig omkring och sedan framåt, och spetsade öronen medan hon gnäggade lite. Jag strök hennes huvud och sa: -"Nu Maronya, nu är det dags att gå."

Och då gick vi. Först lite försiktigt, men sedan med allt mer självsäkra steg. Vi lämnade rasthagarna bakom oss och gick ut på Bergsåkers välharvade stallbacke, och då började Maronya jogga bakom mig. Spontant började jag med jogga framför henne och när Maronya längde stegen till en tjusig trav sprang jag också. Jag tänkte som så att det nog aldrig kommer ske igen att jag får trava med ett smäckert basjkirsto över Bergsåkers stallbacke en tävlingsdag så det är bara att njuta. Inte vet jag hur vanligt det är att en häst med sådan iver springer fram mot den lastbil som ska frakta  henne i många timmar till, men det var en skön känsla att enkelt leda den förväntansfulla Maronya på rampen in i åkboxen, och hon var totalt obrydd när tranportören ställde upp väggen mellan oss. Hej då Maronya sa jag och hon sa nog hej då hon med.

Rasthagarna i bakgrunden och bakom dem är stallbacken

Med ett sådant avsked kändes det enkelt att lämna över vår fina tvååring i transportörens händer. Vi satte oss i bilen för en fyra timmar lång hemresa medan Maronya åkte norrut. Färden gick bra och sent på kvällen kom hon fram till sin nya familj. Hon lastades av problemfritt och fick sig en bensträckare då lastbilen inte kunde köra ända fram till gården. Hon hade varit så lugn och fin, och hon sov nog gott den natten i sin nya hage.

Så nu önskar vi Maronya lycka till i livet, och givetvis lycka till nya husse och matte också. Vi hoppas ni får glädje av varandra i många år. Tack Maronya för vår tid, och extra tack för den fina språngmarschen på Bergsåker. Den glömmer jag aldrig.

2015-08-23 16:48