Det finns de som sitter upp på sina snälla och godtrogna tvååringar, också finns det visst en och annan som drar ut på det tills hästen nästan fyllt sju (på papper åtminstone, alla hästar byter ålder 1 januari oavsett när de är födda. Gasper tex är född 4 oktober men byter ålder tre månader senare). Genrep på lördag med ganska många påfrestningar på en obrydd Mistjev, och efter lite tvekande gled jag så upp på hans breda rygg på söndag förmiddag.
Egentligen var jag betydligt mer bekymrad över hur jag skulle komma ned sen, då jag känner min häst och hans egenheter mycket väl, men det hade jag inte behövt oroa mig ett dugg över för det löste sig av sig själv.
Väl uppe på min stora valack kunde jag konstatera dels att det kändes exakt som att sitta på Hinica, samma breda, bekväma och trygga rygg, och även att Mistjev brydde sig föga om mitt tilltag. Men jag känner som sagt min fåle mycket väl.. Stefan ledde fram honom ett par steg för att komma från pallen, och Mistjev följde glatt och villigt med. Men så tog han ett sidosteg på det ojämna underlaget och tappade balansen, och då blev det plötsligt väldigt obekvämt att ha matte som klamrade sig fast, så jag tog ett snabbt beslut att sitta av i farten innan vi hade tappat kontrollen över situationen.
Jag landade på fötterna och Mistjev stannade nästan omgående. Han är lite speciell på det sättet. Ofta är han kolugn men han kan reagera ganska yvigt, och ibland är han så lugn eller bortkopplad att man får provocera fram en reaktion. Om jag skulle lämna honom där, efter han tappat fattningen, då blir han liksom introvert och långsur, men rättar man till det så växer han i situationen. Jag klappar om honom och säger: ”Det är ok, det är sånt som händer. Du får en ny chans nu på en gång.” och allra oftast går det bra och sen är det sällan några problem.
Mistjev var bara lätt stirrig, funderade på vad som hänt. Jag pratade med honom, klappade om honom och så promenerade vi runt lite innan jag åter klättrade upp på pallen. Inte en reaktion, jag kunde lika enkelt hasa mig upp på honom igen. Jag övade några nedhopp från pallen efteråt och sedan var vi nöjda med den träningsstunden, han var jätteduktig tycker jag och det var lika viktigt för mig att jag kunde sitta upp igen så vi fick ett bra avslut (avslut är även inledningen på nästa tillfälle).
Med facit i hand hade jag trots alla förberedelser haft för bråttom. Vi skulle tränat mer påfrestningar, störningar och tolerans, så det jobbar vi på tills nästa gång. För bildbevis av denna milstolpe får jag bjuda lite på mig själv:
Tur hästen är vacker i alla fall..
Nä, jag blir aldrig bra på bild, men jag inbillar mig att jag är snyggare i verkligheten (särskilt med ögonen öppna), och när bilden togs var jag åtminstone väldigt stolt och glad. Inte drabbades jag av svindel heller, trots att jag var mycket väl medveten om vad som kunde ske har jag aldrig känt mig mer trygg första gången uppsutten på en helt oriden basjkir.
2018-12-16 15:44