De som följer oss och livet här på höjden ovanför sjön vet att vi fått fasligt mycket snö. Dock inte mer än att vi kunnat locka ut hästarna att göra stigar ute i snön, vilket underlättar vid utfodringar, samt hindrar hästarna från att bli ståendes på samma små plättar fram tills i vår. Vi har ju haft ett par sådana vintrar med. De där stigarna har blivit till fina labyrinter. Vi börjar hos grabbarna:

Mistjev och Pavel.

Ilieff äter lunchhö i labyrinten.

Cizmet och Zayats är rörliga av sig, och har gjort en superfin labyrint över nästan hela deras hage.

Min fina Zayats.

Tanken är att de reser på träningsläger kommande helg, efter lite repetitioner kommer hon vara till salu igen. 

Tjasmin önskar nog att det fanns fler labyrinter som hon kunde springa runt i och öva galoppombyten och blandade hopp, men i deras hage ramlade det ner så hiskeligt med snö att Stefan skottade upp en bred bana runt hela hagen med traktorn, för lilla Tjasmin riskerade flera gånger att fastna i den djupa snön! 

Även Vinterhagen fick det skottat. Den är mycket mer skyddad, men också där kom det så pass mycket snö att det inte var så festligt för de yngsta att springa runt i yster lek som de borde. Dessutom är de den enda flocken som får obegränsat med grovfoder, åtminstone 3-4 dagar/vecka, och för att komma fram med traktorn var det nödvändigt att skotta där. De tre yngsta är mycket tacksamma, för nu kan de springa igen. Även de äldre hänger på ibland, roligt att se! Så där finns både räserbana och labyrint, en komplett vinterhage för unghästar med andra ord. 

Qarenina och Odessa har även de en finfin labyrint.

2023-02-05 15:21 | 0 kommentarer

Det är både intressant och underhållande att se hur de yngre basjkirerna interagerar, leker och provar olika roller. En del mer än andra, och det skiljer sig om det är sto- eller hingstföl, hur många de är, vilken blandning eller om det är föl som går med pappa i flocken. Tjasmin går ihop med mamma och pappa, och då är det pappa Gasper som både leker och uppfostrar.

Vid utfodring kan Gasper se sur ut, lägga öronen bakåt och göra små utfall mot Tjasmin. Hade han menat allvar hade han helt klart kunna jaga ifatt henne, men att han markerar mot dottern beror på att hon kan bli väl lekfull och busig vid utfodringarna. Hon testar gränserna helt enkelt, vilket de gör, även mot oss människor, och jag brukar vara tydlig med mina egna gränser; Det är skoj med sociala och positiva föl, men det går inte an att bete sig hur som helst. Liten blir fort stor, och behöver ha respekt för människan som väger lätt i jämförelse. 

Det är uppenbart att en hel del av lekarna är förberedande för framtiden. När pappan går i flocken leker han olika med fölen beroende på om det är sto eller hingst, precis som det skiljer sig i hur fölen leker med varandra. Pappan eller hingstfölen nafsar i frambenen när de busar, och fölet faller ned på framknäna för att ta sig ur greppet. Det är därför hingstföl ofta lägger sig på framknäna när man börjar lyfta benen på dem. Inte Tuchkin, han blev ju moderlös, och växte upp med fostermamma i stoflocken, han gjorde aldrig så när vi började lyfta benen. Stofölen blir nafsade i bakfötterna istället, och ston är mycket mer benägna att kicka bakåt både i lek med varandra och på allvar. 

Vi ser ganska snart vilken personlighet de nya fölen har, men när de leker testar de olika roller. Halvsyskonen Tengri och Rodina växte upp och lekte ihop, och det var tidigt tydligt att det var en hingst och ett sto, även när pappa Zenit lekte med dem eller uppfostrade. Men i leken såg jag ibland att Rodina fick komma undan med rätt mycket bus, och Tengri lät ofta Rodina vinna i deras virvlande kapplöpningar, fast han var både större, starkare och snabbare. Bägge testade gränserna, och de kom undan med en del, Rodina mer än Tengri, men bara till en viss punkt. 

Javelin och Allin är bästa kompisar, och det råder ingen tvekan om att det är tvååriga Allin som styr och ställer. Men rätt ofta när de leker så kommer Javelin undan med att bossa runt Allin! Javelin är populär hos alla i flocken, och ett av de mest curlade föl vi haft, och ibland när hon får för sig att jaga bort Allin ställer den äldre upp på det och hoppar undan. Men bara till en gräns, sen säger hon ifrån, sätter Javelin på plats, och sen är ordningen återställd. Ibland tänker jag att Javelin ska drabbas av hybris, men det verkar inte vara någon fara för det. Hon är alltid vänlig och positiv i all hantering, och accepterar utan omsvep de gränser flocken eller vi sätter upp när hon provar på sin roll som tuffing. Det är bra att de provar, det är upp till oss vuxna att ge svar på frågorna de ställer. 

2023-01-22 15:26 | 0 kommentarer

Med tio dagar kvar till Halvsnödagen vräker det ner ännu mer snö! Vi hinner knappt få undan snön som vräkte ned tidigare, och har stora problem med vart vi ska förvara all snö innan den smälter bort i april-maj. En tid som känns mycket avlägsen just nu, och läget är ganska förtvivlat. Snöröjning plus alla vanliga jobb, vilka är fler än en vanlig vinter med fler hagar att se över, och stressen har börjat påverka mig mer än jag vill. Bra att inse fakta så jag kan se till mig själv lite mer, och det märks trots allt att dagsljuset varar allt längre, över en timme nu än på midvintern, snart en och en halv. 

Halvsnödagen lärde jag mig att ta på allvar för fem år sedan. Den infaller 25 januari, och då ska hälften av vinterns nederbörd ha fallit och man ska räkna med lika mycket till. Det skrattade jag åt 2018, för det skulle aldrig kunna komma lika mycket snö till. Men se, det kunde det visst! Stängslen snöade över, och sedan när våren helt plötsligt anlände i mitten av april och var ovanligt varm rev snön med sig mängder av isolatorer från alla långa km med stängsel. Massor av extrajobb den våren, plus ett moderlöst föl som behövde mycket omsorg och omsyn.

Detaljstudie av översnöad stängselstolpe i Hemmahagen slutet av februari 2018.

Sedan dess har jag varit beredd på det värsta den 25 januri och därefter. Vintern -18 efterföljdes av en hemsk sommar, det regnade en gång efter 18 april, och det råkade vara på midsommar, så då klagade folk. Sen var det väl torka tills i september om jag inte minns fel. Jag tror inte det blir riktigt så illa i år, eftersom det var så milt runt årsskiftet, för då brukar våren bli både sen och kall här. Det återstår att se, och det återstår också att se hur mycket mer snö som inte har ramlat ner ännu. Ett faktum är att jag är mer än less på det som redan kommit, hur ljust och fint det ändå är.

Ja, vi lever i ett julkort nu, och inne står julen kvar eftersom det inte finns tid eller lust att städa undan. Granen åkte förvisso ut redan innan trettonhelgen, till stor sorg för mig. Julgransfoten, en kraftig pjäs som håller fast trädet med en vajer, gick sönder och läckte ut allt vatten, så fina julträdet kläddes av och blev hästleksak. Tomtar och bockar brukar packas undan till tjugondedagen, men adventsbelysning och annat behåller vi tills Kyndelsmäss, vilket är helt i sin ordning vad jag förstått, så någon större skillnad är det inte. Till påsk har jag nog hunnit ta bort adventspyntet hoppas jag.

Mistjev är tacksam att fota i snön. Oftast blir han en svart plump på kort, men med snötäcke på blir han effektfull.

Öronens toppar rymdes inte i bild, men jag gillar Mistjevs uppsyn här. Min egna, fina basjkir som är som stöpt för ett liv i snö, hur mycket som än trillar ner.

2023-01-15 15:46 | 0 kommentarer

En del har kanske noterat att det kommit mycket snö i norr, bland annat längst Ångermanlandskusten. När riksnyheterna rapporterar om stora snömängder i norra Sverige brukar det verkligen handla om stora mängder, och vi har inte blivit förskonade. Under tre dagar har det gissningsvis kommit 30-40 cm per dag, tre dagar i rad. Svårt att uppskatta då det blåste friskt de två första dygnen, så snön vandrar som dyner i hagarna och vägarna dit. 

Vi har fullt upp med att snöröja, och det har kommunen med. Snöröjningen här sköts med beröm, vilket skapat gigantiska plogvallar där vi behöver komma fram, men turligt nog är Stefan hemma även denna vecka, så traktor och slunga har gått från mycket tidig morgon tills aftonen. Så därför blev det inget söndagsinlägg, som brukligt är, och egentligen skulle jag inte göra något idag heller. Vi snöröjer och snöröjer, samtidigt som vardagliga sysslor ligger på, vad är det att skriva om? Man blir rätt less på företeelsen bara att leva i det. Påminner väldigt mycket om 2018 just nu, det är ibland med panik man konstaterar att det bara fortsätter.

Bilden på Tjasmin är från i lördags, när hon fyllde halvår. Sedan dess har det ju kommit ännu mer snö, särskilt i deras hage som varit en av de mest utsatta av vind, med enorma snödyner som följd. Vi tog in dem i morse, och då hade lilla Tjasmin mycket svårt att ta sig till grinden genom den djupa snön, så när de släpptes ut igen hade traktor och slunga gjort banor och stora snöhögar runt nästan hela hagen, så det ska gå att ta sig fram, även för ett föl. Och matte slipper hjärtklappning och slitna knän vid utfodringarna. I en hage i alla fall.. 

2023-01-09 16:51 | 0 kommentarer

Rodina äter lunch ihop med Adilliya på nyårsdagen.

Precis som vanligt var det tyst och lugnt här i Tröning under nyårsnatten. Häromdagen läste jag ett inlägg på Facebook där en förtvivlad hästägare vädjade att folk skulle sluta skjuta raketer i tid och otid i mellandagarna, och det är bara några km härifrån! Men här skjuts det inget, så vi kan tryggt gå och lägga oss före tolvslaget, vilket vi oftast gör. Igår råkade vi vara vakna vid tolv, men skålade i té. Det finaste bubblet hade vi avnjutit redan på aftonen, för klockan ringer ju samma tid oavsett om dagen heter nyårsdag eller tisdag. 

Och det var ju skönt att inte vara sliten på årets första dag, för under natten hade all snö som lagt sig senaste dygnen på ladugårdstaket lossnat och skjutit iväg i en jäkla fart ut på gården och på baksidan, framför portarna in till stall och verkstad, och ut till Vinterhagen. Så även om 1 januari bjöd på solsken och kallblåst blev det skottdag även idag. Mest med traktor och slunga förstås, men man tar sig inte fram exempelvis mellan höbalar med sån’t. 

Grabbarna tuggar på en nyårsgran, en gåva från personalen på Granngården när Stefan hämtade två pallar spån innan nyår. Tre överblivna rödgranar fick han ta med till hästarna.

Så det är ju bra att det oftast är lugnt och fridfullt här på höjden, särskilt som mycket tid gått åt till att snöröja, ta in ved trots blötväder, och även vaccinerat och chipmärkt utöver vardagliga sysslor. Vi fick i och för sig laga grindar en kväll och morgonen efter, när en rymling stökat till det en del, men lite dramatik får man räkna med emellanåt.

Men man måste ju få njuta och fira också i mellandagarna, särskilt om man är en inbiten julmysare som jag är, och även om vi jobbat mycket har vi tagit en del julledigt också, och njutit av både god mat och dryck. Hoppas att ni också haft ett bra, festligt och gott årsskifte, och att de flesta sluppit rädda djur på grund av raketer. 

Gott nytt år! 

2023-01-01 15:25 | 0 kommentarer

Väldigt spontant kom vi på, medan vi åt risgrynsgröt till frukost på julafton, att jag skulle ta mig en julaftonsritt på Odessa i skogen. Qarenina skulle slippa bli lämnad själv i hagen, utan få följa med i grimma och grimskaft, Odessa skulle få gå först och spåra, det i terräng där hon aldrig gått förut. Det går nog bra, tänkte vi.

Det är väldigt länge sedan jag red på Odessa. Här finns inga ridvägar alls under vår, sommar och höst, sen är det en kort period innan det blir för mycket snö som man kan gå och spåra runt i skogarna här, och även gå längst vägen då man äntligen slipper det grova krossgruset. Med risk att möta timmerbilar och trailers med skogsmaskiner på, och skogskojor på släp.

Att det var länge sedan var dock inget som märktes på Odessa. Hon är snäll att förbereda, står still vid pallen när man sitter upp, och går precis dit man vill. Hon är enkel att starta och stoppa, och mycket tacksam att styra, som att hon läser ens tankar. Som det framgår av bilden använder jag ett bettlöst huvudlag som kallas indianhackamore och jag tycker det funkar bra att rida ut på. Det tycker Odessa också, för då kan man stanna och tugga på rönnkvistar medan man inväntar kompisen och fotografen som fick pulsa sig fram. 

Poserar för julkort..

..innan vi gav oss iväg ut i skogen.

Den stigen kunde man ta sig åt flera håll förut, men sedan gallrades det och maskiner körde bort hela stigen. En bit in i skogen får man hitta sina egna vägar för att ta sig fram, och vi siktade mot vägen. Odessa har som sagt aldrig gått där förut, och själv är jag inte så säker på hur man bäst tar sig upp till vägen, men jag vet att där i all snö finns det stenar, gropar och en hel del kvarlämnade grenar och stockar.

Men jag styrde, och Odessa gick precis dit jag ville. Tvekade gjorde hon bara när hon kände att det gömde sig hinder under snön, men bar mig snällt och tryggt över stock och sten, även genom ett djupt dike (hon gick, hoppade inte) och plöjde snyggt genom plogvallen innan vi slutligen befann oss på vägen.

Vi var bägge två imponerade av Odessa. Dels förtroendet hon visade mig trots att jag inte ridit henne på länge, hon var hur trygg och säker som helst, men också för hur hon tog sig fram precis överallt med mig på ryggen. Jag hade inte alls klandrat henne om hon tvekat, varit tittig eller så, men det var som att vi brukar rida där varje vecka

Så det var en fin upplevelse jag fick i julklapp av fina Odessa. Som i sig är en födelsedagspresent då hon föddes medan vi höll på att fira min 40-årsdag.

Odessa med mamma Hinica, maj 2013.

2022-12-26 13:58 | 0 kommentarer

Nyåret närmar sig, och det är hög tid att få Javelin chipmärkt och ansöka om pass för henne innan året är slut. Tjasmin har på sig ända till 7 januari, då hon är född 7 juli, och det är bra för vi kan inte ha dem inne i stallet samtidigt, och Tjasmin behöver förberedas lite till. Hon är enkel att ta in, ta på grimma och så, men precis som storasyster Rolly var i samma ålder så blir hon misstänksam och lite stressad ibland i nya situationer, och chipmärkningen måste vara en bra upplevelse. Är fölet väldigt ängslig av sig, eller skeptisk mot främlingar kan vi sedera, men det är alltid bättre om vi slipper. Vi har några veckor på oss, så vi fortsätter förbereda och ser hur hon tar det. 

Javelin däremot har varit redo för utmaningen ett bra tag, men av olika orsaker hade jag inte bokat chipmärkningen tidigare. Vi har tur som har en så bra ID-kontrollant, som det kallas, han bor ganska nära och har inget emot att åka ut till oss även om det är helg så i lördags kom han hit för att ordna med Javelins registrering och passansökan. Vi hade tagit in hela flocken vid nio, Ulf kom hit halv elva, och då hade Javelin lagt sig för att sova.

Mamma Adilliya fick hö för att hålla sig åt sidan i boxen. Lite hö hamnade framför Javelin, som hade vaknat med låg fortfarande ned, och hon började mumsa där hon låg så jag hämtade mer hö så hon fick eget. Jag frågade Ulf om det gick bra att hon låg ned, eller om jag skulle jaga upp henne. Han tyckte att när hon är så lugn skulle det nog gå bra, men med risk att hon sprattlar upp just när chipet skjuts in, men jag tvivlade på att hon skulle bli särskilt dramatisk, så hon fick ligga kvar och äta medan Ulf tvättade henne noga på halsen och förberedde allt.

Här är vi tre personer i boxen; Stefan som håller koll på Adilliya, och tar kort. Det är jag som har den röda varseljackan, och bredvid mig går Ulf in i boxen, men Javelin låg tryggt kvar och tuggade sitt hö.

När chipet trycktes in reagerade hon lite bara, och bestämde sig för att kliva upp ändå, fast helt utan brådska. Hon stod en stund på framknäna och funderade lite innan hon klev upp helt och sträckte på sig. Sen tuggade hon på en god morot medan Ulf drog tagel från hennes svans. Basjkirtagel sitter hårt så det är bäst att ta få strån flera gånger. Javelin sneglade bakåt några gånger men tyckte moroten var bättre än det lilla obehaget, och efteråt hälsade hon fint på Ulf som klappade om henne samtidigt som han kollade efter virvlar. För av någon outgrundlig anledning behöver kontrollanten rita av hästen trots att han chipmärkt den och kollat att det är aktivt och visar numret på avläsaren. 

Det är precis så man vill att det ska gå till när de chipmärks. Och även ett lite ängsligt föl kan få en bra upplevelse ändå, och gå stärkt ur boxen tillbaka till sin hage. Vi förbereder fölen så gott vi kan, vilket uppskattas, och det är få gånger vi har behövt sedera, men då har det funnits goda skäl. Vår ID-kontrollant är lugn och fin med hästarna, och precis som vår veterinär ser han till att vara en stund med hästen efteråt, klappa om och kanske ge en morot. Särskilt viktigt då våra föl och unghästar så sällan är nära andra människor än oss två.

Lite senare, ute i hagen tillsammans med bästa kompisen Allin, två år i februari.

Allin modellar sin nya, fina Mullegrimma. Visst är hon tjusig i den?

Mistjev har också fått en Mullegrimma, fast en fuchsiafärgad. Passar bättre än blått på honom. 

2022-12-18 14:42 | 0 kommentarer