Zayats flyttade in till Odessa och Qarenina på söndagsförmiddagen.

Egentligen skulle Zayats flytta in till de två i Ljunghagen redan förra helgen, i samband med att vi flyttade rundbågehallen, men när jag tog in Zayats till stallet var hon halt på ett sätt som utesluter i stort sett allt utom hovböld. Stefan verkade hoven, och jag gav henne smärtstillande. Ingenting syntes under hoven, och det smärtstillande tog inte, så då var vi rätt säkra på hovböld och tänkte att vi hoppas den läker ut fort, och så får hon flytta efter det. Trots att stona känner varandra sedan tidigare kan Qarenina och Zayats vara mycket tuffa -även om de var bästisar i somras när vi delade på dem- och vi tyckte synd om Zayats, som skulle få slå ur än mer underläge med sin ömma hov.

Odessa och Qarenina. "Inkräktaren" håller sig bredvid husse än så länge.

En hovböld beskrivs som en blånagel, men jag vill även påstå att det kan liknas vid en vagel eller finne, typ. Den kan uppstå genom att exempelvis grus tagit sig in i hoven, det blir en inflammation, och bölden vandrar så småningom ut, i det här fallet kommer den högst troligt ut ovanför hoven. Vanligt på hösten med blöta och leriga hagar, och ett övergående besvär. Den hann inte läka ut i veckan, men Zayats har liksom vant sig och kan hantera sin tillfälliga hälta. Och hon behöver verkligen byta flock, så hon fick flytta nu ändå och det gick bra. 

Ser sig omkring i Ljunghagen.

Det var länge sedan hon gick där sist.

Zayats passar inte in i större flockar, särskilt inte om det finns hästar under henne i rang, för då visar hon verkligen översittarfasoner! Det finns kanske de som minns ettåriga Cizmets besvärliga sårskada på ett bakben hösten 2020, det var med all säkerhet Zayats som var orsaken. Det var rätt unghäst som drabbades den gången, för Cizmet var väldigt snäll och enkel att sköta om, ge sprutor och byta bandage på, men ändå onödigt. I stoflocken finns nu tre ungdomar; Javelin, Rodina och Allin, det blir för mycket för alla, även för Zayats. Hon vill nog uppföra sig, men kan inte. I en mindre sammansättning med vuxna hästar är det inga problem, och det blir mindre för henne att hålla reda på. 

Det blev inte någon större dramatik. Qarenina skulle förstås visa musklerna, men förstod snart att Zayats var nedsatt, och Zayats i sin tur var ovanligt underlägsen och gick tydligt undan. Odessa har lite mer finess och hälsade inte mer än nödvändigt. Hon nedlåter sig inte till dramatik, gap och skrik utan vill ha lugn och ro. Redan när förmiddagshöet var uppätet var de ok med varandra, och Zayats verkar trivas bättre med de två. Bilderna ovan och nedan är från lunchutfodringen, solen lyste och grimmorna åkte av.

En annan anledning till att Zayats byter hage är att hon ska iväg på fortsatt utbildning och försäljning förhoppningsvis, hos "vår" tränare i Bispgården. Hon skulle egentligen åka redan under v 44 hade vi tänkt, men nu väntar vi tills bölden läkt ut. Zayats behöver banta lite efter sommarlovet, och i Ljunghagen går de på diet, även om det kanske inte syns på de lättfödda damerna.. 

Hon är fin, min Zayats. Den av våra som mest liknar en vildhäst tycker jag.

Tittar på pappa Zenit i hagen på andra sidan vägen, och då kom jag att tänka på en bild från Zayats första sommar, i samma hage:

Zayats vilar medan pappa håller koll. Samma hage, samma stolpe, nästan samma plats.

Odessa i förgrunden.

2022-10-23 15:14 | 0 kommentarer

Inifrån hallen på nya (tillfälliga) platsen.

För ett par år sedan köpte vi vår första rundbågehall. En klassisk sådan, men inte tråkigt grön som de flesta jag sett, utan faluröd plåt med vita detaljer. Tyvärr detaljer som hästarna kliar sig på så vi behöver ta bort dem, men tanken med rött och vitt är god, det är ändå så de flesta klassiska ladugårdar och många svenska hus ser ut. Det ser trevligare ut helt enkelt.

Hallen monterades ihop nere på stora sommarbetet som skydd till grabbflocken som gick där då, och på hösten flyttades den till den hage där Zenit nu går, som komplement till vindskyddet i trä som redan stod där. Man flyttar hallen genom att köra in traktorns framhjul, och med pallgaffel under takbjälken lyfta upp hela hallen och köra mer eller mindre i blindo. Om man inte har kamera får man förlita sig på den som dirigerar från backen.

Tyvärr håller min mobilkamera på att ge upp, och den kan inte fotografera vyer längre. Hela skärmen fladdrar som ett värmedis, och korten blir därefter. Jag tog ett kort när vi flyttat hallen från Zenits hage till övre betet där stona får ha den som skydd så länge de går där. Sen ska stona flytta till Vinterhagen, och då ska vi flytta hallen igen när beteshagen krymps ihop till vinterhage åt grabbarna. Men det är några veckor bort ännu.

Det jag ville illustrera med bilden var vägen vi flyttade hallen. Det har regnat en del, så det var lerigt överst i Zenits hage, och rätt mjukt första biten in på betet, där det i vanliga fall ofta är ganska sankt,  men det blev ytterst lite åverkan på marken ändå. Få spår av traktorns framfart med hallen, och det gick fort att sätta upp stängslen igen. Stona gick inte i hagen just då, och Zenits hage hade jag tillfälligt delat av.

Jag försökte fota stona och hallen flera gånger under helgen, men alla bilder blev mycket suddiga. Följande bild tog jag på söndagen med selfiekamera, när stona ändå stod stilla eftersom de fått en ny höbal:

Det blev suddigt ändå, fast med konstiga färger dessutom.

Rundbågehallen har sina små brister, men funkar bra, och så himla praktiskt att den går att flytta! Senhösten -20 blev det ett hiskeligt oväder med hårda sydostvindar, och de lyckades faktiskt lyfta hela hallen och vrida den ett kvarts varv! Det var bara att köra in traktorn och ställa den tillrätta efteråt, och efter det har den inte rört sig. Förrän i fredags då. Förhoppningsvis köper vi en till nästa år, eventuellt en förlängd.

Mobilkameran är inte helt väck än, på en bra dag kan den ändå ta bilder på närmare håll. Det var faktiskt i syfte att testa kameran lite som jag gick upp till grabbarna och fick några bilder av mina svartbruna killar med härligt hårsvall; svartbruna tvååringen Ilieff, och svartbrunblacka morbrodern Mistjev (Ilieffs mamma Adilliya är halvsyster med Mistjev, de och Pavel lekte ihop som små sommaren 2012).

Ilieff. Höstsolen som plötsligt visade sig förstärker de rödbruna topparna i manen.

Biffen och Bananen..

Ilieff hade för dagen pyntat sig med några löv i pannluggen.

2022-10-16 15:39 | 0 kommentarer

Stefan kör Horse Hoppern (mockningsmaskin) i hagen hos Zayat, Joline, Allin och Zeniya, medan de andra tre är inne i stallet.

Det hade gått exakt sju veckor sedan Adilliya, Javelin och Rodina var inne i stallet sist. Då var Fiona också med, vi ville ha extra koll på henne då hon på natten fött fram ett dött hingstföl. Stoflocken är lite knepig att dela upp ibland. Tar man ut Allin, Zayats och/eller Zeniya är det bara Joline som ibland vill följa med, men tar man ut Adilliya och ungarna vill hela flocken tränga sig på och följa med, även fast de andra får mat i hagen, och vi vill varken ha kaos eller trasiga stängsel så vi har egentligen bara undvikit att ta in just dem. Särskilt som vi koncentrerat oss mer på Allin som skulle visas (Halloweenutställningen ställdes tyvärr in i fredags pga sjukdom), och Zayats som vi vill skicka på utbildning och försäljning i vinter. Men nu var det dags, det har ju ändå gått sju veckor sedan sist.

Ettåriga Rodina var aningens överivrig när vi väl fått iväg dem från flocken, mest för att det blev lite oroligt vid grinden när alla andra ston ville med. Hon skötte sig mycket bra då, medan vi väntade på att ha fritt för att kunna ta ut dem, så det var bara energier som släppte. Plus att det blåste friskt då, mycket som fladdrade och for i vinden. Med det i åtanke, och att det var länge sen var hon superduktig. Javelin följde bara med mamma precis som vanligt.

Adilliya fick välbehövlig hovvård fram, och även Rodina fick klippas lite fram. Vi har verkligen inte tränat jättemycket på att lyfta hennes ben, och hon kan bli extremt svår om man skulle råka komma åt hennes mage medan man håller på med hovarna, vilket är lätt hänt med hovtångens långa skacklar. Mamma Fiona var också överkänslig för beröring under magen, man får helt enkelt acceptera det och göra sitt bästa, men hon skötte sig fint, trots att husse råkade komma åt magen med hovtången. Rodina skärpte sig rätt fort efter det lilla misstaget, så hoven kunde klippas färdigt.

Javelin provar fölgrimma.

Igår, lördag, fyllde Javelin fyra månader. Man kan tänka sig att sju veckor är fasligt lång tid för en liten varelse som funnits på jorden i endast fyra månader, men det verkar som att våra basjkirföl har synnerligen anpassat och praktiskt selektivt minne. Det har hänt förut (med Zayats, och Elisjka till exempel) att det gått lång tid mellan stallbesöken som föl, men de beter sig som om det var igår. De kan förvisso tycka boxen blivit trång, men annars är det som att ingen tid alls passerat. Det var likadant för Javelin. Sist hon var inne provade hon grimma för första gången. Vi har provat lite ute i hagen, men dels är hon smart och ifrågasätter nyttan, och sen har vi ett par andra ungdomar som gärna lägger sig i träningen. Idag fick hon alltså på grimman för andra gången, och hon skötte sig snyggt. 

På väg tillbaka till flocken.

Adilliya och ungarna var inne några timmar medan vi jobbade på, och åt lunch. Rodina verkade uppskatta boxvistelsen mest, det var nog skönt att få komma in och vila från väder och vind. De åt bra alla tre också, och när de kom tillbaka till hagen hade vi lagt ut en fin höbal. Vinden hade dessutom mojnat, så vi tog en längre och roligare väg tillbaka, och nu skötte sig Rodina klanderfritt. 

Här väntar vi vid grinden innan vi går in, det är bra att kunna vänta lite ibland också.

Avslutar med en fin höstbild av Odessa som Stefan tog i lördag. Vi har haft tur med vädret nästan hela helgen, det är tacksamt såhär års.

2022-10-09 15:21 | 0 kommentarer

Det är roligt att bli påmind ibland. På söndagsmorgonen kom ett sex år gammalt minne i fb-flödet; det är Beroza till vänster i bild, Zeniya till höger, året är 2016, så de är alltså ett år gamla. Påminnelsen för mig var dock en från förra hösten, när Beroza visades digitalt av sin dåvarande ägare, och domaren, Helena Kättström påpekade att hästen var registrerad med fel färg. Och det stämmer, att färgen inte stämmer, och så sker emellanåt, ibland på grund av att id-kontrollanten inte har jättebra koll på färger, men mer ofta för att hästen antingen ändrar färg, eller att den riktiga färgen inte är tydlig att utläsa medan hästen ännu är ung.

Vi hade fel vad gäller Milyjs färg (f 2017, e Zenit, u Tindra). Hon var bokad redan som nyfödd, och chipmärktes därför extra tidigt, redan när hon var 4 månader och det var dags att flytta. Vi velade in i det sista, om hon var musblack eller gulbrunblack, men vi tyckte ändå hon var väldigt lik sin gråa (musblacka) mamma för dagen. Det tog inte många månader innan jag såg på bilder av Milyj att vi gissat fel, hon blev gulbrunblack, och inte musblack.

Milyj kom tillbaka till oss som ettåring, och vi fick hennes färg korrigerad. Att man inte gör det oftare beror dels på att det inte är jätteviktigt -det viktigaste är att chipnumret stämmer, men på avelsdjur är det förstås bra om färgen stämmer, och även för statistik, forskning etc. Det är heller inte en kostnadsfri procedur, och det räcker för att många inte ändrar. Eller så kanske man inte vet att möjligheten finns, eller inte bryr sig. Samtidigt som ett föl ändå skulle chippas här passade vi på att få färgen korrigerad både för Milyj, och hennes far Zenit, som felaktigt fått färgen brunblack när han registrerades i Sverige, även han är gulbrunblack. Id-kontrollanten scannar chippet och fyller i rätt färg i en blankett som tillsammans med passet skickas till avelsorganisationen, i vårt fall SH. 

Men tillbaka till Beroza. På bilden håller hon på att sätta vit vinterpäls, precis som hennes storasyster Odessa gjorde i samma ålder. Odessa är isabellblack, och även hon hade och har ännu vit man och svans, så vi tänkte inte efter så mycket utan id-kontrollanten tyckte att Beroza var isabellblack och vi höll med. Jag vet mycket väl hur Beroza ser ut som vuxen, så jag skickade mitt minne till hennes nuvarande ägare (som faktiskt var spekulant på Beroza redan när hon var treåring, men det klickade inte mellan dem då). Kolla hennes man! skrev jag. Jag fick två fina bilder att använda i dagens blogginlägg. Gå tillbaka till första bilden, det är alltså Beroza till vänster, och det är inte konstigt att vi trodde hon var isabellblack. Såhär ser hon ut nu:

Samma häst sex år senare.

Beroza är gulbrunblack, uppenbarligen en lite knepig färg att kunna gissa sig till när de är unga. Som tvååring började Beroza byta ut sina vita tagel i manen mot grå, men svansen fortsatte vara vit. När jag fick veta att nuvarande ägaren tänkte visa Beroza digitalt i år förvarnade jag om att hon säkert skulle få påpekande om färgen, och förklarade hur det blev så. Att en häst ändrar färg rår man inte på, och ibland blir det fel bara. Till exempel fick jag tjata lite, och visa en massa fölbilder för att Gagarin skulle registreras som den rödblack han är, och inte fux, och även med Mistjev krävdes dokumentation av alla hans vilttecken som inte syns när hårremmen mörknade till svartbrun. 

Beroza, grå fram, ännu vit baktill.

Oftast registreras hästarna med rätt färg, och det är i många fall som jag skrev, inte det viktigaste i passet, det viktigaste är chipnumret. Det är av samma orsaker många valacker står som hingst i passen och på Blå Basen, för att de registreras innan de kastreras, och då bryr man sig inte om att ändra den uppgiften. Den som vill visa sin valack bör dock se till att korrigera för det kan vara andra bestämmelser och regler när man visar hingst jämfört med att visa valack eller sto. Hur man korrigerar uppgifter finns på varje avelsorganisations hemsida. Men när man ser bilderna på Beroza förstår man kanske att det händer att det blir fel färg ibland? 

Beroza som tvååring 

2022-10-02 14:53 | 0 kommentarer

Reflexband på stängselstolpe

Nu är det dags för reflexer igen. Särskilt på folk och fä; syns man inte så finns man inte, vilket kan få tragiska följder, och tänk på att reflexer är färskvara och förlorar sin effekt med tiden. Men här har vi reflexer som vägvisare också, vilket är praktiskt då här inte finns väglyse, då får reflexpinnar eller reflexband på stängselstolpar visa vägen i pannlampans ljus, för nu är det mörkt när jag börjar jobba strax efter fem på morgonen, och även allt mer skumt vid kvällsutfodringen. Om en månad är det vintertid och helmörkt när vi ger kvällshö med början kl sju.

Plogpinne, en av fyra vid "korsningen" mellan Vinter- och Hemmahagen

Det är bekvämt att se var "korsningen" är, där vi börjar utfodra i två hagar, och även att kunna se sträckningen på vägen ner till Ljunghagen, fast vi känner vägen väl. På vintern funkar de även som riktlinje för hur vi ska snöröja efter ett rejält snöfall, och är det dimma eller snö i kombination med blåst är det också skönt att veta var man är, för man kan lätt bli desorienterad.

Reflex på grindstolpe, alltid på handtagsstolpen

Det är även av den anledningen jag sätter ett reflexband på varje grind som används vid utfodring, för snöoväder eller kraftig dimma kan faktiskt göra att man ibland går lite vilse till och med i våra egna hagar. Då är det tryggt att se var grinden är i alla fall, man hittar alltid ut ändå, men ljusglimten finns där som en liten vägvisare.

Stoflocken fick en höbal på måndagsmorgonen. De har det bra i sin stora beteshage ännu, så det är toppen att de kan gå kvar där ett tag till. Det är inte alla ston som behöver fri tillgång, men det är sent taget hö från ifjol, så inte alls kraftigt. i övrigt finns fortfarande mycket annat att tugga på. Och även om de klarar sig med skyddet som skogsdungen ger, så ska vi snart köra dit rundbågehallen, som i vinter ska stå i den del som grabbarna ska gå i.

På översta bilden är det Joline, Javelin, Adilliya och Allin, Rodina, Zayats och Zeniya på den nedre bilden.

Avslutar med en Tjasminbild. Hon fick fölfnatt och kutade runt i faslig fart, och busade, medan jag mockade. Det var inte så lätt att ta kort på henne då, särskilt inte som jag behövde jobba samtidigt. Men jag hade riktig tur, för när hon busat klart ville hon mysa lite med matte, och sedan ställde hon upp sig riktigt fint för kameran:

2022-09-26 15:14 | 0 kommentarer

Sly. Det finns alltid hur mycket som helst, växer som ogräs, särskilt vid stängsel, och klipper man av en alstam verkar det gro fem nya i snittet (varför jag försöker kapa allt sly så långt ned det bara går, och kan jag kapa rötter är det ännu bättre, men sånt kan man bara göra för hand, inte med röjsåg). Det är omöjligt att hinna ta bort allt vi egentligen vill, men i de hagar det växer sly är hästarna duktiga på att röja en hel del själva.

Men kan man bara ta hand om det, kan sly även vara en gåva. Nåja, en gåva man behöver slita ganska hårt för, men själva råvaran är ju gratis, även om det är energikrävande att ta hand om det för kommande behov. För helt enkelt är det inte att spara sly, och resterna ska ju städas undan i framtiden också.

 Hästar har stort tuggbehov, de behöver tugga större delen av sin vakna tid eftersom de har rätt stark magsyra. Men det är aldrig snällt att mata ihjäl sin vän, så fri tillgång på hö funkar inte för en stor andel basjkirer, som är en lättfödd ras. Man kan tillfredställa tuggbehovet med halm, men det är inte så enkelt för oss att hitta den halm vi vill ha -havrehalm av god kvalité, det som går att få tag på kan bli väldigt kostsamt med frakt och allt. Men då har vi ju det där slyet! 

Basjkirer gnager gärna på sly, löv och bark eller näver går först, men de tuggar gärna i sig pinnar också. Det eller murken ved och rötter har vi märkt, Vinterhagen är full av sådant, och det är enda hagen som ingen gnager på trästängslen vintertid. Det är också lite pyssel för dem att ha sly att tugga på eller leka med, som en del ungdomar gör. Till exempel var Tuchkin som en hund när han var liten, väldigt ofta en pinne eller en slykvist i munnen.

Ett av sommarens projekt var att röja längst en sida i Ljunghagen där sly av olika sort vuxit sig tät och hög under de år vi bott här. Slyet funkar också som skydd mot vind och snö, då det oftast blåser från det hållet, men det var ändå nödvändigt att glesa upp. Förhoppningsvis blir det träd av något av slyet (björk och rönn främst), och vi har buntat ihop mycket av det vi röjt så vi har lite i vinter. 

Vi tog de sista 15 metrarna idag, för vi ville passa på medan det fanns löv kvar. Mycket av det vi tog ned idag hamnade direkt i några hagar, och mest fick Odessa och Qarenina som bor i Ljunghagen, nära och bra. Men jag drog även in en hel del till Gasper, Francesca och Tjasmin. Jag tog bilder av lilla gumman, och de blev mysiga och fina även om min spruckna telefon blivit fuktskadad av allt regn som kommit under veckan så det ser dimmigt ut fast det inte var det:

Favoritbilden blev den jag tog sist:

2022-09-18 15:10 | 0 kommentarer

 
Efter en torr sommar inleds hösten med en riktig regnvecka. Vi hade planerat att flytta några hästar, hämta hem grabbarna från sommarbetet vid sjön, och göra sista utstängslingen på det övre betet, där stoflocken går. Det går sju ston i den flocken, Zeniya har fått flytta tillbaka nu när Elisjka rest hem. Oturligt nog gick Zeniya i brunst nu i dagarna, men vi har inte möjlighet att släppa ihop med Gasper någon fler gång den här säsongen. Särskilt inte som alla hagar blev översvämmade och hala på en gång.  

Zeniya, och Zayats som höll henne sällskap sedan i söndags, gick från Hemmahagen till stoflocken i tisdags. Hemmahagen städades, och vinterstängslet mot vägen sattes upp (vi stängslar in pga snöröjningen), så på onsdagen fick Gasper, Francesca och Tjasmin flytta dit. Om de trivs där kanske de får bo där över vinter och vår. Stefan tog några bilder av Tjasmin på onsdagskvällen,  och det framgår kanske att det regnar rejält de här dagarna.

Där ska det inte finnas en sjö, men nu finns det en.

Torsdag morgon började med att vi delade upp stoflocken enligt den nya ordningen som fastställdes häromdagen när systrarna Z kom tillbaka. Vi tog in Zayats, Allin och Zeniya i stallet, och medan vi skulle stängsla och flytta grabbarna fick Adilliya, Javelin, Rodina och Joline gå i sjukhagen och beta ner. Det blev en ganska lång och bitvis äventyrlig promenad hem från stora sommarbetet, särskilt som det var översvämning här och där, och många grindar skulle passeras. Varken Tengri eller Ilieff är överdrivet tränade i ledövningar, men de skötte sig ändå jättebra och klarade alla utmaningar.

Vinterhagen har byggts ut med en del av skogsbetet, och det är där de trivs bäst nu i början.

Det är där växtligheten finns, och den delen är mycket torrare än själva Vinterhagen som kan liknas med ett katastrofområde med allt regn.

 Min Mistjev!

Vinterhagen är nog den roligaste och bästa hagen vi har, men den lever verkligen upp till sitt namn; den är bara bra på vintern. Där finns ett stort vindskydd, och visst håller sig grabbarna där emellanåt. Där har de utsikt över Hemmahagen också, och Gasper har konstaterat att killarna går där, men verkar inte bry sig nämnvärt om det. 

Med grabbarna på plats, och stoflocken uppdelad, var det bara att ta itu med all stängsling. Dels skulle en avdelning av Zenits hage bort. Den biten gränsar direkt mot stora sommarbetet, men nu när betet är tomt kan Zenit få gå och beta ner i hela stora hagen. Det övre betet öppnades upp, så nu går det ända ner till där sommarbetet vid sjön börjar. Det innebär att stona har mat i några veckor till, och det bästa är att det blir så fint där de gått och betat! Vi jobbade på bra på varsina håll, och var otroligt nog färdiga till lunch, och kunde släppa ut Adilliyas gäng på hela övre betet. Efter vi ätit och vilat tog vi dit de tre som stått i stallet också.

Hela stoflocken på höstbete. Men det är två grupper i flocken, och inte riktigt samma grupper som tidigare. Under de två dagar Zayats var från flocken hade något hänt:

Nu går systrarna Z ihop, och Allin vill helst vara med dem.

Joline har i avsaknad av kompisen Zayats återknutit kontakten med Adilliya (de gick ju ihop för några år sedan i Skåne, innan vi köpte tillbaka Adilliya 2019).

När vi släppte tillbaka Zeniya och Zayats häromdagen blev det som vi befarat lite stökigt, då vi förstod att Zeniya ville vara flockledare igen. Men hon hade aldrig träffat Adilliya eller ungarna, och nu tog Joline tydligt ställning och skyddade både de yngsta och Adilliya. Zayats var himla dryg och kaxig när hon var yngre, men har skärpt sig med åldern, men den här gången drogs hon med i energierna och försökte lägga beslag på Javelin, vilket orsakade lite kaos. Men det räckte att vi höll systrarna ett tag, och sen försökte igen, då blev det tydligt att det är Adilliya som leder flocken, och Joline är vice ledarsto. Som det borde vara. 

2022-09-15 14:38 | 1 kommentarer