Stängsling i vinterskrudad oktober, rätt ovanligt.

Idag, lördag, var det äntligen dags att flytta stona till sin nya hage, och ta hem grabbarna från beteshagen. Som vi längtat efter det, men vi ville sära Rolly från föräldrarna först vilket inte kunde ske tidigare av olika anledningar. Och allt har ju gått så fint och smidigt när det väl skett, så vi är tacksamma. 

Vi började med att ta in Zayats och Qarenina från Hemmahagen till stallet för att ha två färre att hantera under stonas flytt. Sedan var det äntligen dags att leda hem grabbarna, och vi har längtat jättemycket, både vi och dem. Som vanligt gick Tuchkin först, han blir ängslig, stressad och överilad när han ska gå bakom, och jag tycker det är fantastiskt duktigt av en tvååring att gå som ledare och helt lägga all tillit till den som håller i ledrepet. Han är underlagskänslig, men i övrigt följer han tryggt mig eller vem som nu leder honom, överallt, vart som helst. Och nu skulle vi hem! Det visste han.

Killarna fick gå i Undantagshagen medan vi tog itu med att ta stona i Hemmahagen till sitt vinterviste. Vi skulle leda tant Cetzima först, och femåriga Zeniya sist, med de tre ungarna emellan, så var tanken. Men så tänkte förstås inte lilla Sasjenka, som i vanlig ordning lät sig lämnas efter alla andra, så jag fick gå och putta på henne, men sen gick det bra.

Stona i ena delen av ny hage! 

Ganska lång väg att gå, över otrampad mark men alla skötte sig jättefint. När de fem var på plats hämtade vi Zayats och Qarenina till flocken. Den senare hade ingen lust att gå till nytt bete (hon förstod nog inte varför vi plötsligt skulle gå på promenad), medan Zayats var först nyfiken och undrande, sedan väldigt förväntansfull och höll sig nära mig, långt framför Qarenina och Stefan. Stona hade fått hö på snön, men grävde ivrigt efter allt gott gräs under lagret med skare.

Med stona på plats tog vi in grabbarna i stallet, där de skulle stå medan jag stängslade av Hemmahagen ned mot Ljunghagen, där Gasper och Francesca går. Det är inte bra om de går allt för nära varandra, men däremot bra att ha visuell kontakt. Under snön har det inte tjälat än, så det gick bra att stängsla medan Stefan gjorde iordning den andra delen av stonas hage, där vindskydden är. Rundbågehallen skulle ströas, och vattentunnan skulle kopplas i.

Vid lunchtid var allt klart, och vi släppte in stona på resten av hagen. Givetvis (vem är förvånad?) blev Sasjenka, och hennes nya kompis Rolly kvar på gamla delen medan alla andra gick över. Plötsligt stod de på varsina sidor stängsel och tittade på varandra, men jag drev de två unga och Stefan guidade dem in på andra lägdan och sen var de en flock igen. Bra att de små har respekt för stängsel, men ibland är de bara lite väl coola och hamnar på efterkälken. 

På eftermiddagen fick killarna flytta in till Hemmahagen, vilket de var mycket nöjda över. Det blev inga bra bilder av dem, det får bli bilder på killarna en annan dag, och nu när de är så nära erbjuds det förstås fler tillfällen. Skönt att ha alla hästar på plats, och det verkar råda lugn och harmoni överallt. Peppar, peppar.. 

2020-10-24 17:11 | 0 kommentarer

Rundbågehallen på ny plats.

Det har varit ett par mycket intensiva veckor här, och förra helgen var nog så arbetsam och höll sånär på ta knäcken på mig. Någon dag med andrum blev det i början på veckan innan det började om inför den här helgen. Men någonstans verkade universum ha det ordnat så vi fick kompensation för förra helgens vedermödor, för jäsiken vad allt har rullat på bra idag. Över all förväntan, inte ett moln på himlen, bokstavligt talat.

Två saker hade vi vikt fredagen åt; flytta rundbågehallen från sommarbetet till stonas nya vinterviste, samt att sära på Francesca som skulle tillbaka till Gasper från Rolly som nu ingår i stoflocken. Mamman har allt mer tröttnat på att vara med stona, och Rolly har allt mer närmat sig de två yngsta, och har varit rätt mycket med Zeniya när Francesca lite rastlöst gått och väntat. Men rundbågehallen först, den skulle flyttas och grabbarna får tillbringa sin sista dag på betet utan sin hall, men det går ingen nöd på dem. Och vädret är ytterst gynnsamt.

På väg mot ny placering.

Det var lite meckigt att komma igång med själva flytten eftersom det var första gången vi skulle göra det. Erfarenhet är ju sånt man begåvas med precis efter man behövde den, men när vi väl fick till det så gick det som en dans! Det vi visste var att man kör in med framhjulen i hallen och lyfter den i en anordning i mitten, och sedan helst backar den (för att se något). Dock blev den lösningen för svajig, trots att hallen förankrades i alla väderstreck med spännband, så Stefan fick dirigeras av mig ut ur beteshagen, och sedan helt enkelt följa sina egna spår i nysnön för att köra hallen till sin nya plats. När han väl kom iväg gick det i ett nafs, och nu vet han hur han ska göra nästa gång. 

På plats. Ber om ursäkt för suddig bild, men det var fasligt ljust så jag såg inte skärmen.

När hallen var på plats var det dags för förmiddagsutfodring och förberedelser för att separera mor och dotter. Såpass fort gick det att flytta konstruktionen.

Imorgon ska det läggas sand i hörnen, och vi kommer lägga in balar med torvmix som strö så det inte blir lerigt när värmen återkommer till veckan.

Inte hade jag vågat tro det skulle gå så smidigt att flytta hallen, men tacksamt var det. Nu hade vi lite utrymme för att nästa projekt skulle krångla lite, eller ta mer tid än vi trott, men vår tur höll i sig. Vi tog lite paus efter utfodringen för att hämta andan, men sen gick jag bara och hämtade Francesca medan Rolly stod kvar och mumsade hö i solen. Ut ur hagen och bort längst vägen.

Vi hann ganska långt innan lillan förstod att det inte var som det skulle, vart skulle mamma nu? Francesca var helcool, likaså övriga flocken. Vi gick en omväg, ganska långt från Hemmahagen där Rolly ängsligt sprang längst stängslet och gnäggade. Det kan vara smart att undvika ta närmaste vägen då det kan finnas risk för att fölet går genom stängslen tillbaka till mamma, särskilt som mamma går med pappa, och fölet nu går i en hage med en massa ston. Det kan bli hur tokigt och rörigt som helst.

Vi tog som sagt en omväg och gick in till Ljunghagen där Gasper väntade via en grind längre bort. De två blev glada att återse varandra, men Rolly var förtvivlad. Hon var på tråden ett par gånger, men sedan gick det rätt fort över! Kunde vi ha sådan sagolik tur? 

Rolly har stundvis stått själv med utsikt mot Ljunghagen, men mamma och pappa har inte brytt sig, och inte stona heller, så Rolly har allt mer sökt kontakt med de andra i sin flock och de har välkomnat henne, hon är fredad. Det är tre grindar mellan henne och föräldrarna, men vi kände inget behov av att vakta ”hennes” grind i mer än en halvtimme. När ingen heller stod där längre blev grinden ännu mindre intressant, det var som om hon gjorde bort de största känslorna på en gång.

Sasjenka kom och ville dela höhög med Rolly på eftermiddagen. Medan Francesca gått i flocken har hon avvisat Rollys inviter, men nu när mamman försvann är hon den som vill söka kontakt..

..men Rolly vill sörja lite ifred först. Hon valde en hög längst bort från stona, och därmed längst från mamma och pappa också.

Eftersom allt gick så otroligt bra idag (peppar, peppar, dagen är inte över än), hann jag faktiskt med allt jobb jag behövde, även sånt jag varit beredd att istället göra imorgon och då inskränka på egen ledighet och återhämtning. Jag hann återställa stängsel och förbereda det mesta för flytt imorgon; stona ska till sin nya hage, och grabbarna kommer äntligen hem. Som jag längtat! Allt hö är packat, maten är redan klar (förbereddes förra helgen), så nu ska vi bara vara lediga och fortsätta vara glada över en helt fantastiskt bra dag på jobbet! 

#bradagpåjobbet

2020-10-23 15:26 | 0 kommentarer

Sandor upplever sitt livs första snö!

Väderprognoser är verkligen något jag brukar ha stenkoll på, men efter en ovanligt lång och arbetsam jobbarlördag så bakade vi pizza efter kvällsutfodringen istället för att se nyheter och väder. Så lite överraskad blev jag när jag kikade ut strax efter fem på söndagsmorgonen och upptäckte att det snöat. Inte bara hade det snöat under natten, det snöade lätt och yrande hela söndagen! Det var jag inte alls förberedd på.

Men ärligt talat tycker jag det är jättemysigt med den här torra, fina snön. Det gör tillvaron ljusare för mig så att säga, jag föredrar snö framför lera även om årets snö kommer lika tidigt som inför extremvintern 2017-2018. Det enda som bekymrar mig är att jag har stängsling kvar att göra, under fredag eller lördag först, men även om det ser svalt ut i veckan kommer det inte tjäla än i alla fall.

Hemmahagen med åtta ston i olika åldrar.

Avvänjningen av Rolly har inte gått som önskat, utan snarare som befarat, det vill säga inte alls, men vi har i alla fall en bra halvvägslösning. Rolly är inte lika självständig som sina halvsystrar, och även om hon är nyfiken på de andra visar hon tydligt att hon inte är redo än för att lämnas utan mamma med de andra stona, trots två lekkamrater i nära ålder. Francesca är inte särskilt överbeskyddande, men det spelar ingen roll när den lilla vill ha mer tid. Vi har mer tid, typ fem dagar mer tid, så då får Francesca gå kvar i stoflocken i Hemmahagen tillsammans med sin dotter kommande vecka, så testar vi att flytta hem mamma på fredag. Gasper blir själv i sin hage några dagar, men det kunde varit värre.

Det var lite stökigt bitvis under lördagen när vi flyttade upp Francesca, Rolly, Cetzima, Cizmet och Sasjenka från Ljunghagen till Hemmahagen, och skulle introducera Zeniya, Qarenina och Zayats. Det gick bra med Zeniya, men de andra två hade svårt att uppföra sig, så vi fick ta in dem i box flera gånger, för att sen försöka igen. Det gick bättre och bättre, särskilt när de förstod att utvisningsbåset väntade, men vi vågade inte lämna flocken med så osäker sammanhållning, så Zayats och Qarenina fick övernatta i stallet, och på söndag funkade allt utmärkt! Alternativet hade varit att ta tillbaka både Francesca och Rolly till Gasper på söndag för nytt försök på fredag, så det blev ändå ett mycket bättre alternativ. För alla utom Gasper, men han är cool och trygg med att gå själv och titta på stoflocken i hagen bredvid.

Rolly, med mamma Francesca i bakgrunden till höger, Sasjenka och Zayats till vänster.

Cizmets sår läker väldigt bra. Jag har gett henne penicillin i två dagar, och snällare ettåring att ge sprutor får man leta efter. Makalöst lugn och obrydd, visar att hon reagerar, men inget mer, och alltid lika glad när man kommer med grimman. Veterinären ger sedering direkt i hagen, sedan leder vi ut henne för rengöring och omläggning, och samma sak där. Inga problem att stoppa i kanylen, och sen följer hon veterinären ut ur hagen medan jag är grindvakt.

Veterinären var hit en tredje gång på söndagen, och såret ser bra ut. Det läker himla bra, och vätskeansamlingen är nu helt borta. Bra läkkött och snäll häst, att det är kallt väder hjälper också till. Hon fick en sista injektion penicillin, och nästa omläggning blir på torsdag. 

Först när vi flyttat stona till sin nya vinterhage, och även med traktorn flyttat dit rundbågehallen, kan grabbarna komma hem från beteshagen. Vi ska flytta rundbågehallen på fredag, och har vikt en hel dag till projektet då vi aldrig gjort det förut, och det kommer krävas att stängsel tas ned och sätts upp igen. Snön kom som sagt som en överraskning, och det ser ut som att nederbörd i veckan kommer både som snö och regn, men som tur är har mängden nederbörd i prognosen minskat drastiskt från 60 mm (vilket är 6 dm snö) till ca 25-30 mm.  Så nu kan vi räkna ned till att grabbarna kommer hem på lördag, och tills dess får de grovfoder i två Hägraboxar.

Vid tretiden, söndag eftermiddag.

Det går ingen nöd på killarna, de är i mycket gott hull, och har en hel del ”pysselgräs” kvar i stora beteshagen, fri tillgång på vatten ur sjön och sin rundbågehall att ta skydd i. Men vi saknar varandra, och igår fick jag laga stängslet efter något som gått in på ett ställe och ut på ett annat. Troligtvis älg, stängslen är inte i så fint skick om en björn ramlat in och ut igen.

Pavel med hjärtemulen, Tuchkin och Mistjev i bakgrunden.

Men när alla basjkirer är på plats, och även stängsel och vindskydd, ja då får det gärna bli vinter för min del. Det har varit en särdeles lerig och tungjobbad höst, inte sådär klar och fin som jag önskar, för då är hösten absolut min bästa årstid. Alla löv ramlade ned direkt, och massor med lera som sagt, så det har ändå mer liknat november än oktober, så även om det är väl tidigt skulle det underlätta för mig om köldjättarna lade ett fint lager vit och härlig snö över omgivningarna kring Stallet i Tröning.

2020-10-18 15:31 | 0 kommentarer

Visst ser det fridfullt ut? 

Fy tusan vilken jäktig vecka det här blev! I och för sig var jag helt inställd på det, då jag förutom vanligt jobb med hö, mockning, träning av unghästar, etc skulle färdigställa hagen där stoflocken ska tillbringa vintern. Men med god planering skulle allt gå i lås, även om en och annan oförutsedd grej dök upp. Vilket det gjorde. Precis när jag på tisdagen slagit ned alla stolpar och därefter eftermiddagsutfodrat såg jag att Cizmet hade en svullnad på vänstra bakbenet.

Det var uppenbart att sårskadan efter en spark skett någon dag innan, men jag hade inte sett det, enkom för att jag inte letat efter det. Cizmet var lika glad och sprallig som alltid, god aptit och definitivt inte halt! När jag upptäckte såret var det för att det blivit en vätskeansamling vid ena sårkanten efter att det grunda såret fläkt ut sig. Jag utfodrar flocken fem gånger om dagen, och på måndagen mockade jag där två gånger, ändå hade jag inte sett det. Efter att ha sköljt såret med koksaltlösning insåg jag att vi behövde hjälp, och min veterinär kom hit.

Litet och nätt bandage, bild från onsdag förmiddag.

Cizmet sederades och såret blev grundligt rengjort, och min veterinär pressade ut sårvätska så svullnaden minskade. Men såret var som sagt uppfläkt, sårytan öppen och ganska stor, så givetvis krävs ett omslag. Cizmet fick mycket beröm för gott uppförande, att hon var snäll att spruta, och väldigt lugn och fin även när hon inte var sederad. Hon hade ingen feber, var i övrigt inte svullen i benet, utan pigg och glad. Vi bestämde att åter se över såret på torsdag, och det läker fint märkte vi. Cizmet var lika duktig och fick ännu mer beröm för att vara så trygg, självständig och ha gott självförtroende, och inte tappa tilltron till människan. Det är egenskaper hon och hennes två helsystrar har gemensamt, Deana var likadan och på fredagen blev det uppenbart att även lilla Sasjenka -hon som är så lättlastad- också är väldigt trygg och självständig.

Rolly med mamma Francesca i bakgrunden.

Att hagen skulle vara klar berodde inte på att stona ska dit genast, för först behöver Rolly vänjas av, och vi började förbereda för det på fredag morgon. Cetzima, Cizmet och Sasjenka skulle gå till Francesca och Rolly medan pappa Gasper fick gå på höstbete i hagen jag färdigställde under torsdagen. Alla utom lilla Sasjenka känner varandra väl sedan tidigare, och även om det ännu är vi och dem funkade det bra, och Gasper i sin hage verkade nöjd över gräset, och att vara själv. Han ser grabbarna i hagen nedanför, stona med sina föl i sin hage, och i och med att han är själv har han ingen annan att bekymra sig över. Han trivs med det emellanåt, särskilt i sådana här situationer.

Zeniya i förgrunden.

Efter några timmar släppte vi även in Zeniya till stona med föl, så då gick alla våra musblacka ihop. Skönt att det ändå är lätt att se skillnad på dem då alla är helt olika i färgen. Allt gick bra tills maten var slut. Precis som när vi trodde att Zeniya brunstade i somras och släppte in henne till Gasper försökte Francesca jaga ut henne, och vi insåg rätt fort att det var ohållbart, särskilt som Zeniya tyckte hon var större del av flocken än Francesca och Rolly, så hon får gå med Qarenina och Zayats så länge. Planen är att stegvis sammanföra alla ston i Hemmahagen under lördagen, och att Francesca och Gasper åter går ihop, men vi får se hur det går. Hästar är stora, och så kan även deras känslor vara, det är vi medvetna om. 

Men förutom att Francesca inte accepterade Zeniya i sin hage har allt annat gått bra! Så vi får vara nöjda ändå, och jag fick ju ihop schemat trots sårskadan. Och Cizmet är imponerande vad gäller tillit och lugn. Som jag nämnde är Sasjenka också trygg och självständig. När det var dags för flytt i morse tog vi in Qarenina, Zayats och Zeniya, innan vi ledde över de tre som var kvar. Ursäkta, ledde över de två.. nä, bara Cizmet, som tog allt med ro.

Sasjenka brydde sig nämligen inte alls om att alla andra försvann och hade inte en tanke på att följa med. Det slutade med att jag fick ta in ettåriga Cizmet till Francesca och Rolly, och medan Stefan höll en glatt betandes Cetzima mellan hagarna gick jag och hämtade en rätt motsträvig Sasjenka, som ändå till slut följde med in i Ljunghagen. Lika cool som sina helsystrar. På eftermiddagen var det min uppgift att ge Cizmet en spruta penicillin i halsen, och jag hade inget att oroa mig för. Stadig hand efter viss tvekan, och snäll häst som inte brydde sig ett dugg. Jag är faktiskt lite avundsjuk på familjen som vill köpa henne, för Cizmet är helt fantastisk på alla sätt. Pappa upp i dagen som jag brukar säga.

Pappa Gasper har det bra på sitt höstbete med insyn över två hagar, otroligt trygg och fin på alla sätt, precis som hans underbara döttrar. Visst är jag partisk, men vi har ändå fått medhåll från de som upplevt dem, att de har något speciellt. Gaspers pappa gav snälla avkommor, bra att det går i arv. 

2020-10-16 15:24 | 0 kommentarer

På lördagen lyste äntligen solen efter en veckas envist regnande som förstås förstört hagarna. Det har kommit mycket regn, det är översvämning överallt. Ån ser ut som vid vårflod, och på skogsbetet forsar det vatten överallt, även där det inte ska. Direkt ned i Vinterhagen som är en bedrövelse. Men solen lyste på lördag, och vi fick besök av ett par från Malå-trakten som ville träffa våra unghästar för att se om tycke uppstod.

Stefan har alltid sagt att den som kommer för att träffa Cizmet kommer vilja ta med henne hem, för inte bara är hon söt som spunnet socker, utan har dessutom en mycket charmig personlighet. Hon och hennes systrar, Deana och Sasjenka har alla tre varit helt ljuvliga, men det behövs ju att personkemin stämmer också. Och det gjorde den, både vad gäller Cizmet och lilla Sasjenka, som inte är till salu ännu, då hon ska gå med mamma Cetzima fram tills vårvintern när det är dags för avvänjning.

Men man behöver absolut inte ha bråttom vid hästköp, det är i bästa fall en långvarig investering, och när det handlar om en så liten hästras (det vill säga få i antal) kan det uppstå väntetid. Även vad gäller de yngsta. De bestämde sig för Cizmet, och hon hade ingenting emot dem heller, men unga fröken får ändå bo kvar här tills familjen kommit fram till hur de gör med häst nummer två. De söker alltså två hästar till sin gård, och har några alternativa lösningar. Huvudsaken det blir rätt, och då är det bra om det får ta lite tid.

Förutom Sasjenka, så lyckades även tvåårige Tuchkin charma de två. Han är inte till salu ännu, för vi behöver jobba lite med honom så vi är helt säkra på att han klarar av att flytta hemifrån. Han är ju moderlös och uppfödd på stomjölkersättning, och även om han gått i flock så har vi märkt att han har några utmaningar vad gäller språket, både med hästar och människor. Till hans fördel så är han välhanterad, trevlig och intelligent, men vi behöver jobba lite med en del grejer innan jag är helt säker på att han kan flytta. Jag ser verkligen fram emot att sätta Tuchkin i unghästskola, och har redan tänkt ut olika utmaningar och saker att träna på. Och nu  har sommarhästarna åkt hem, så nu kan vi stängsla vinterhagar och planera för att flytta om flockarna. Längtar jättemycket efter att få hem valackerna från stora sommarbetet, även om de inte verkar lida någon nöd där än.

En av de stora behållningarna av att få besök av spekulanter är att få visa runt dem och prata om alla basjkirer, det finns något gott att säga om varenda en, och det är upplyftande att höra sig själv säga allt det fina. Tiden rann iväg fort, och såhär i efterhand kanske det var dumt att inte ta en enda bild under lördagen, denna enda dag av solsken, för på söndag skvalade regnet igen. Men man behöver inte dokumentera allt, man kan uppleva istället, det är oftast bättre.

Hemmahagen, söndag förmiddag.

Hagarna är riktigt hemska, men jag är ändå tacksam över att det inte är ännu värre. Än finns det plats att lägga ut höet på, även om det är blött. Behöver inte lägga mat i leran som tur är, och det bästa är att det finns ett slut på eländet. Efter en regnig måndag kommer äntligen kylan, och då kommer vätan krypa ned i backen. Så på söndagen kopplade Stefan från sommarvattnet utomhus, nu tar vi allt vatten till hästarna inne i stallet där ledningen har värmeslinga. Skönt att allt eftersom gå över till vinterrutiner.

Bland mycket annat jobb ute i regnet på söndagen så lade Stefan ut en ram runt ”verandan” på nyaste vindskyddet i Hemmahagen för att det inte ska bli så jäkla smetigt där när det regnat alldeles för mycket, som nu. Jag lade ut en himla massa torvmix som bottenströ för att  dra åt sig väta, vi kommer ströa med spån ovanpå sedan när det inte är blött längre. Stona blev jätteglada och rullade sig ordentligt i den bruna torvmixen, och bäst syntes det förstås på vitblacka Zayats:

Inte lika effektfullt på musblacka storasyster Zeniya i bakgrunden.

Efter att ha kånkat och skurit upp åskilliga tunga balar av torvmix iklädd blött regnställ kan jag berätta att jag var exakt lika skitig som Zayats, det är verkligen inte roligt med vädret nu. Längtar efter sol och klart väder nu så vi får torka upp. Men det fanns de som hade det riktigt mysigt på söndagen trots regnet, och det var Zenits flock som fick stå inboxade medan regnet föll. När de släpptes ut kl tre på eftermiddagen hade regnet äntligen upphört. Bara för att ta sats och börja om igen inatt. 16 mm regn väntas under måndagsdygnet, det räcker nu.

Min kompis Sandor. Bild från i fredags, men han var lika mysig, lortig och spånig då som idag.

2020-10-11 15:35 | 0 kommentarer

Tidigt i morse var det exakt åtta år sedan Gasper såg gryningens ljus. En solstråle personifierad, det hade regnat och regnat, men tydligen var vädergudarna tillfreds med denna nya varelse för den morgonen steg äntligen solen igen. Fyra döttrar har han skänkt oss. Den äldsta, Deana flyttade hem till Norrbotten ganska nyligen, men resten är kvar ännu. De är alla sociala, kärleksfulla, snälla och musblacka i olika nyanser. Helsystrarna Cizmet och Sasjenka fotade jag igår, efter vi haft ledövningar.

Cizmet är faktiskt en avbild av sin far i samma ålder. Något mer feminin, lockig man och mörkt musblack, men i övrigt är hon på många sätt en kopia av sin far.

Stjärna i pannan precis som pappa.

Nu har det blivit Sasjenkas tur att ha Cizmets lill-grimma..

..om än för en kort period, de växer ju så fort.

Men det lär ta tid innan den blir utnött i alla fall.

Pappa Gasper

Väderprognosen sa gråväder på söndag, så jag passade på att ta en solig bild av Gasper redan på lördag. Tvärt emot för åtta år sedan verkar vi gå in i en regnperiod nu, vilket är ganska onödigt just här men inget jag kan råda över. Inget regn under själva söndagen ändå, så jag hade planerat in en hel del som vanligt, trots att jag är själv på gården över helgen.

Till exempel fick Rolly fölträning i hagen, och pappa Gasper var med som stöd. Egentligen skulle hon också få ledövningar, men jag hade glömt ta med ett grimskaft så jag gjorde det bästa av situationen. Hon lyfte alla fyra hovar jättefint idag. Sen firade vi med Ingrid-Marieäpplen, men Rolly äter inte godis så mamma Francesca och pappa Gasper fick två fina äpplen var.

Efter träningen. Rolly är mycket närmare mig än Gasper, vilket får henne att se stor ut. Det är hon inte, inte än. 

Mycket annat hanns med, mockning, byte av vattentunnor och batteri till aggregat. Vinterhagen vardagsmockades för sista gången i år, eftersom det väntas regnperiod blir det för tungt och slitsamt att mocka där. Vinterhagen lever upp till sitt namn, den är egentligen bara bra på vintern, och någon sådan verkar riktigt avlägsen i år. Zayats hann jag med också:

Vi repeterade att ha på bröstselen, och egentligen hade jag tänkt ett helt annat upplägg idag då hon var så självklar sist, men idag var förutsättningarna annorlunda. Zayats var inte helt tillfreds, och bitvis ängslig över utrustningen. Särskilt när jag spände ena gjorden, och en kort stund blev jag orolig för gjordtvång, men det var högst troligt något annat. Vad vet jag inte, men vi tog det lugnt och fint så hon återigen fick vänja sig vid utrustningen, och sedan promenerade vi runt en del bara.

Sen var det svårt att stå still när selen skulle av, så det var bara att ta djupa andetag och tålmodigt ställa tillbaka Zayats i grundläge när hon provade att backa något steg. Jag tror hon gör så för att kolla om jag har koll på henne, hon blir alltid tryggare efterhand när jag poängterar att jag minsann har koll på alla fyra hovar och inte tolererar att hon flyttar dem. Man kan ju inte sela av en unghäst som backar, vart ska ett sånt beteende sluta? Vi avslutade väldigt bra i alla fall, och det var ju egentligen målet för dagen.

Med det mesta hästjobbet på gården klart vid ettiden tog jag med Miko på långpromenad efter lunchutfodringen. Det gäller ju att passa på, varken jag eller hunden gillar regnpromenader. När vi nästan två timmar senare gick genom byn fick jag uppleva något jag inte fått se mer än ett fåtal gånger. Sjön ligger mellan de marker vi fogar över, och byn, som är uppdelad två bebyggda delar. Precis som vi gick hemåt vid sjön kom grabbarna ned till strandkanten för att dricka.

Mistjev och Tuchkin, Pavel är på väg ned men befinner sig bakom en dunge alsly.

2020-10-04 15:29 | 0 kommentarer