Alla är vi olika, själv är jag utpräglad sommartidsmänniska som mår bättre när solen är uppe längre. Det är helt enkelt så att jag funkar betydligt bättre, och jag älskar sommartid så mycket att jag drar ut på den i november, och ”trappar ner” tills jag kan tjuvstarta advent. Idag är det fyra veckor kvar och dags för mig att vänja in mig. Redan i fredags hade jag ställt väckarlarmet fem minuter tidigare, jag kunde inte vänta längre. Då jag har mitt jobb hemma på gården har jag lyxen att kunna göra så, och jag längtar så mycket efter att snart kunna njuta av skymningsljus medan jag kvällsutfodrar tidigare och tidigare.
Odessa, som inte är uppkallad efter den Ukrainska hamnstaden..
Våra basjkirer kan inte klockan. Däremot kan de räkna utfodringar, men de är inte som kor som kan bli upprörda om maten inte serveras punktligt, så att jag vänjer in mig beror inte på att det skulle påverka hästarna med en timme hit och dit utan det är jag som är beroende av rutiner. Tidiga mornar är min grej, troligen för att jag har mest energi och jobbar bäst tidigt; ju längre dagen lider, desto latare blir jag. Det sägs att oxar är lata men villiga att jobba hårt för att lata sig, och det stämmer på mig. En hel timmes skillnad på en gång känns däremot inte så nyttigt för egen del, så jag tar fem minuter åt gången med några dagars mellanrum.
..utan det mousserande vinet Odessa, som tillverkas i just Odessa.
Vi har vårväder och vårvinter här just nu, en njutbar tid. Så mycket härligt ljus, fågelsång och takdropp. Snart kommer våra svanar hit på besök över dagen innan de slutligen flyttar in när isen släppt taget om deras lilla holme i sjön, och snart får jag lyssna på orrarnas spel alldeles här ovanför medan jag packar hö i pastellfärgad gryning. Vi har flera roliga och spännande projekt inplanerade den här våren och sommaren, så även om jag har svårt för själva våren (ångermanländsk vår lämnar en hel del att önska, turligt nog brukar den vara snabbt övergående) håller jag tummarna för en tidig vår. Det har vi bara haft en enda gång här, 2018, och då hade vi ingen nytta av den.
Odessa är förstås involverad i planerna.
Likaså Zeniya som vi ser i bakgrunden.
Zeniya, som är uppkallad efter den ukrainska, helt fantastiska sandkonstnären Kseniya Simonova.
Det går inte att undvika att bli berörd av världsläget, kriget som pågår är en fruktansvärd handling med fruktansvärda konsekvenser. Här skriver jag dock om basjkirerna, och tillvaron här på gården. Jag vill ändå dela med mig av något jag skrev häromdagen, för det är inte ett land med alla dess innevånare som är att beskylla:
”Själv kommer jag fortsätta älska Tjajkovskij, Tolstoj, Fabergé och mycket annat ryskt. Och jag kommer fortsätta föda upp basjkirer.
Hata inte landet på grund av dess diktator. En gång i tiden, eller flera gånger förresten, har Ryssland varit i betydelse för Sverige och Skandinavien. Hur hade världen sett ut om Katarina den storas sondotter verkligen gift sig med Gustav IV Adolf?
Troligen likadan, men ändå..
Det jag vill koka ned det till är att många ryssar protesterar, nu med dödsstraff som konsekvens. Det finns ryssar som behöver stöd också.”
Aldrig hade jag trott att jag skulle uppleva storskaligt krig i Europa under min livstid, men det sker nu, vi lever inte längre i efterkrigstid och jag tycker det är förfärligt. Vilken tur jag har ändå, som är en enkel hästbonde i Ångermanland, och har så mycket att vara tacksam över. Som den lilla lyckan att kunna vänja in mig på efterlängtad sommartid.
💙💛
2022-02-27 15:08