
Gastroler lägger till pälsen så han är snygg för damerna
Idag var det så dagen B. B för stora Betessläppet 2011 för Mánadis' alla vildhästar. Det gick exakt som väntat, vi ledde först de något motvilliga damerna Hinica och Minna, sedan tog vi Gastroler och Bizra till beteshagen och det gick riktigt bra för min inte så rutinerade man att leda hingsten och släppa in honom. Tova valde att stanna kvar, vilket betyder att jag inte fick fast henne idag. Jag vägrar "överfallsmetoden" och hon gick inte med på vänligare bemötande, så hon har valt att stanna i en väldigt liten men sval och skyddad rasthage i väntan på att jag lugnt och fint kan ta henne. Det går absolut ingen nöd på henne. Hon saknar de andra, men det är som sagt hennes val, hon är inte dum i huvudet utan fattar vad som gäller.
Kameran hängde med vid andra insläppet, för jag tänkte att två loja och småfeta ston inte var så mycket att fota, utan tillfällena kommer när hingsten är där! Man kan lugnt påstå att jag missade flertalet kodac-moments när vita storpudeln Ludde bestämde sig för att rymma och "bistå" oss vid utsläppet av damerna. Det här missades, så ni får föreställa er själva;
Minnas reaktion när Ludde i rallyfart kom rusandes längst grusvägen mot oss.
Ludde som skuttar från en dikeskant i en vid båge över nästan hela vägens bredd.
Ludde som i dallrande hetta med tungan som en skär slips rusar fram till hagen och tillbaka för att försöka smaka på Hinicas ena bakhov.
Ludde med slips som försöker valla hästarna (som vi leder) genom hagen ned till vattnet.
Ludde som kastar sig i skuggan när vi når vattnet (med slips förstås).
Minna som kastar sig i vattnet tillsammans med Ludde som efter det inte längre är vit.
Minna som vältrar sig i Gideälven som en äkta flodhäst medan Hinica kör ned hela huvudet i vattnet och blåser luft.
Hinica som jagar Ludde genom hagen så han tillslut vänder sig till oss för räddning.
Ja, det var väl allt. Medan Ludde beslutat sig för att rymma så var ju inte storebror Izor sämre. Han är som bekant en äkta rymmare som följer sin jaktnäsa till världens ände när han kommer lös, men vi hade liksom inget val. Det var bara att leda damerna till betet som planerat och sedan se vad som väntade hemma. Hemma väntade Izor lydigt, i full frihet, mitt på gården. Och han var så stolt! Han ville genast gå ut igen för att sitta på gården och vara lydig. Inkallningsträningarna har burit frukt.

Note to self; När jag lämnar digitalkameran till min man för att fota springande hästar, förinställ den på Sport! Inte Auto.
Jag lämnade kameran med maken som stannade för att övervaka hagen medan jag gick (nä, jag sprang faktisk, och fatta hur jobbigt det var! I svettiga skejtarskor dessutom) hem till Tova. Åh vad glad hon blev när jag kom, hon klev fram och hälsade och gnäggade och sedan var det som vanligt. Hugger jag inte så går hon och jag vill faktiskt inte hugga. Nåja, hon tröttnar väl.
Till lunch kom maken hem med nästan 50 bilder av varierande kvalitet. Han tittar inte, han bara håller upp och knäpper, men det blev några bra bilder i alla fall.

Mesta hänget är vid insläppet. Här har de precis noterat hjorden av kor på andra sidan älven.

Föreställ er dundret av hovar..
***************
Så tänkte jag avsluta med att berätta om min badpremiär. Förutom något ogenomtänkt dopp i havet under tiden jag bodde i Köpmanholmen så var det mer är 20 år sedan sist! 24 tror jag. Jag har alltså gett Badkrukan ett ansikte och är känd som en notorisk ickebadare. Dels visar jag mig inte offentligt i bikini under några omständigheter, dels är vatten inte mitt element då jag oftast blir prickig och drabbas av klåda och dessutom kan jag inte simma, trots otaliga försök. Men i morse hade jag bestämt mig för att någon gång under dagen doppa kroppen i Gideälven för att, om än bara för en kort stund, mota den vidriga hettan som plågar varje cell i min kropp.
Väl nere i vattnet var det gudomligt svalt och skönt och här kommer bildbeviset:

Jag; en badkruka?
2011-06-11 15:29 | 3 kommentarer