Tänk vad märkligt det är, att de läkare som konstaterat att PMS i sin värst form, PMDS (PreMenstruell Dysforisk Störning) är en depression och bör botas med sk. "lyckopiller" inte mottagit Nobelpriset i Medicin ur Konungens hand (sagt med sarkasm i rösten)!
P1 är både upplysande, intressant och skrämmande. Söndagen 18/9 halvlyssnade jag på en väldigt intressant dokumentär, halvlyssnade för att jag hade diverse sysslor både utom- och inomhus, men det jag hörde berörde mig och jag måste ta mig tid att lyssna på hela någon dag.
Är du intresserad finns dokumentären här.
Det pratades alltså om bokstavskomben från helvetet, den som brukar förkortas kärringjävel eller annat mindre smickrande, nämligen PMS. Några kvinnor talade om sina besvär och eventuella lindringar, detta varvades med dokumentskaparens egna betraktelser, egna besvär och en del vetenskapliga rön i ämnet. En sak där jag kände igen mig själv var när flera berättade att symptomen kommit med åren, vilket självklart gör det lättare att påstå att besvären blir värre efter att ha fött barn.
Om man nu gått igenom sina ungdomsår, samt många vuxna kvinnoår med besvär som inte varit värre än svullnad, ökat godissug, "smärt-korsett" och en exploderande kreativitet så kanske man inte direkt tänker PMS när man plötsligt lägger till mindre charmiga egenheter, som att krossa en hel servis, gråta av att se en vacker solnedgång eller skälla ut chefen som vänligt lägger handen på ens axel i en faderlig gest. Dessutom har kvinnoproblem varit skamliga allt sedan kyrkan bestämde att kvinnor inte borde ägna sig åt politik medan männen var ute och stred (läs; 1000-tal i Norden), så visst är det väl lättare om det är huvudet det är fel på än något konstigt virrvarr av nerver, hormoner och äggstockar?
Om jag hade valt att skaffa barn hade de kanske varit i, eller i alla fall närmat sig tonåren. Därför tror jag inte man kan "skylla på" att det kom/blev värre efter att ha fött barn, med allt vad det innebär, men visst kan det väl vara så? Själv knackade min PMDS på för ett par år sedan (jag är född 1973, inga barn).
Nu ska jag försöka förklara PMDS
De allra flesta kvinnor, många män och skrämmande många (små) barn vet vad PMS är. Själv har jag levt utan de "tråkigare" kriterierna under största delen av mitt liv, så jag kan med stor säkerhet påstå att det är lika lätt för mig att förklara besvären för en man som det är för en man att förklara känslan av en rejäl pungspark för mig, men de flesta är överens om att det är när "hon" förvandlas till en demon, dagarna innan Röda Veckan. Det finns förstås olika grader av demonskap, allt från en liten harmlös malaj med pyttesmå horn till värsta GeneralÖversteBelzebubban.
Här följer några symptom:
1. Deprimerat humör eller dysfori (nedstämdhet)
2. Ångest eller spändhet
3. Känslomässigt labil
4. Irritabilitet
5. Minskat intresse i vanliga aktiviteter
6. Koncentrationssvårigheter
7. Brist på energi
8. Tydlig förändring i aptiten, särskilt efter söta- eller salta livsmedel
9. Hyperinsomnia eller insomnia (sömnstörningar på Svenska)
10. Känna sig överväldigad
11. Fysiska symptom, som ömma bröst, uppsvälldhet etc.
Vid PMDS stämmer minst fem symptom in, minst ett av dem måste vara symtom 1-4, och de måste uppstå under veckanföre mens. Symptomen ska vara störande för jobb, relationer, vardagliga aktiviteter etc. och ska bekräftas dagligen under minst två på varandra följande menstruationscykler. Källa (en av många).
OK, jag har nio symptom. Störande, check. Dagligen, check. Ingen jag läst om/talat med upplever brist på energi eller minskat intresse i vanliga aktiviteter (om de inte haft så ont att det är fysiskt omöjligt), utan snarare en ökad kreativitet och mer energi, men vad vet jag? Har man "den värsta formen av PMDS (sagt med gruvlig stämma)", så har man symptomen i hela två veckor innan Röd Vecka!
*Räcker upp handen på den*
Mjaha.. då kommer vi väl fram till bot mot denna hemska åkomma.
Såhär står det i en blogg (Catrine, mamma åt Neo, blogspot): "Det händer att kvinnor med svår PMDS feldiagnosticeras som deprimerade eller manodepressiva när det i själva verket rör sig om behandlingskrävande PMDS". Även i radioprogrammet talades det om att många som söker hjälp anses deprimerade och får "lyckopiller".
Oftast vet kvinnan som söker hjälp vad som ligger bakom helvetet, eftersom det månatligt dyker upp, lika troget som testet av varningssignalen på radion, men ändå blir de avfärdade. Rätta mig om jag har fel, men är det inte så att lyckopiller har en tillvänjningsperiod på runt två veckor? En period där symptomen kan förvärras? Och är det inte så att en medicinering av lyckopiller ska nedtrappas under flera veckors tid? Ursäkta franskan, men hur fan tänker de läkarna egentligen?
Det här kanske är en kvalificerad gissning:
I tidningen Land läste jag om höjdhopparen Linus Thörnblad som berättade om sin depression. I reportaget fanns en lista på nio symptom, vanliga vid depression (förkortat):
1. Nedstämt och ledsen för det mesta
2. Inre oro och ångest
3. Sömnstörningar
4. Aptitstörningar
5. Koncentrationssvårigheter
6. Orkar inte ta itu med saker eller ta initiativ
7. Känslomässigt avtrubbad, minskat intresse för omgivningen
8. Skuldkänslor, ser svart på framtiden
9. Självmordstankar
Har man haft fem av dessa symptom under minst en tvåveckorsperiod ska man uppsöka läkare.
Intressant i den artikeln är också att det uppges att varannan kvinna och var femte man i Sverige någon gång drabbas av depression samt att risken för återfall är stor. Är det någon mer än jag som tydligt ser hur PMDS kan feltolkas?
En kvinna i dokumentären tror jag hade funnit bot genom att lägga om sin kost och motionera. Jättebra om det fungerar för henne, men jag tror det beror på eufori över en lyckad viktreducering och de i övrigt positiva effekterna av att byta ut snabbmakaroner och chips mot riktig mat, grönsaker och motion. Någon skulle prova yoga (om det kanske var programledaren själv, det hörde jag inte riktigt). De som eventuellt provade medecinering missade jag.
Själv kan jag tycka att vetskapen är en lindring i sig, det kommer göra det lättare för mig att planera mitt liv. Två veckor innan Röd Vecka ska jag alltså låta bli att utbilda unghästar. Jag kan planera tyngre, fysiska jobb till de veckorna och hålla på med mina kloka veteraner istället. Kan maken planera sina golvläggarjobb som sker utrikes till de veckorna är ju det toppen också, eftersom våldsamma känsloyttringar inte alltid kan botas med kramar och ett varmt bad..
Jag tror det är bra att veta att jag är begränsad till två-tre veckor av tillridning, inkörning, markarbete och annat mentalt krävande. Kanske är struktur och schemaläggning behållningen av detta? Den som lever får se
Jag vill rekommendera dokumentären. Att höra dessa kvinnor berätta om sina knasigheter och vansinnesdåd gav inte bara tröst över att jag inte är ensam, det gjorde mig också förvånad och faktiskt upprörd över att "kvinnobesvär" ännu nonchaleras och avfärdas som någonting så gruvligt allvarligt som depression.
2011-09-19 15:06 | 0 kommentarer