..och nej, Non. Det är inte öronvax

31/1 ungefär kl 09:30

Det är inte världens bästa bild, men jag var i ett tillstånd av skräckblandad förtjusning, och dessutom på väg till banken (i jobbarkläder förstås, suck) vid fototillfället. Tova tittade på mig med lugn, moderlig blick medan jag fumlade med handskar och kamera, och ömsom kröp under hennes mage för att sedan krama henne. Hela henne!

Inte heller världens bästa bild. Tova har nyss vilat i höet, men jag kunde inte låta bli

Vilken knasdag.. har haft strömproblem vilket innebär ingen jord över huvud taget och ingen ström till Vinterhagen. Tur jag har snälla hästar. Lilla pyttehagen vid utestallet har bra ström nu (tack Johan, Erik och Linda), men till vinterhagen fick vi koppla ur. Tänk om det kunde vara tvärt om.. men det finns säkert en tanke med det också.

Har försökt sova idag, men tankarna skjuter runt som ett galet flipperspel.  Kommer sova på vardagsrumssoffan tills fölis landar (nära hagen, dragiga tvåglasfönster gör att man hör bra utifrån). Vargtimmen brukar vara populär, det är timmen mellan tre och fyra, när vi befinner oss extra nära andevärlden. Har gjort i ordning ett litet kit att ha med ut till hagen när det är dags, och medan jag plockade ihop det insåg jag att jag har.. ingenting. Ja, nästan ingenting. Eller rättare sagt ganska mycket, men räcker det?

Nu ska jag göra mig lite mat och andas lite.

2012-01-31 17:10 | 5 kommentarer

"Ge mig huvudet" har vi ju övat på. Hur fort man går fram i en övning beror på hästen, ofta behöver en unghäst fler repetitioner med ganska lång tid emellan, men en regel är väl att hästen anser att man tjatar om man gör samma sak fler än fyra gånger. Tova är kvick av sig, och tycker det räcker med en eller två gånger, men det ska ju befästas också.

Ja hon är verkligen snabb i vändningarna. Presenterar man en ny utmaning kan hon hastigt visa något som kan uppfattas som obehag, men när hon accepterar det rinner det av blixtsnabbt. Det går verkligen undan, så är jag inte medveten om det så kan jag avbryta något hon precis accepterat, för att jag inte hänger med (mindre vanligt nu när jag lärt känna henne). Jag längtar efter att köra rundcorall med henne! Men det kommer krävas att jag får assistans av ett kvickt öga som hinner se allt.

"Ge mig huvudet" har vi kört fyra gånger, två med grimma. Väldigt impulsivt tog jag beslutet idag att ta på henne grimma och grimskaft, och leda över henne till utestallet och den lilla inhägnaden vi gjort iordning för hennes skull. Det för att hon råkade stå bra till och de andra stod och hängde i vindskyddet, längst ned i hagen. Grimskaftet brukar göra att hon verkligen håller sig på armslängds avstånd från mig, men idag var det bara att gå fram och presentera utrustningen, ta på henne den och leda iväg henne innan någon hann reagera. Plättlätt!

Hon följde så snällt med och väntade medan jag kämpade med att få tillbaka de hårt spända handtagen. Vi korsade vägen och gick över gården upp till utestallet. Där fick hon en hink med lite havre, renfor, mineraler och morot. Så ledde jag runt henne och visade utrymmet och sa att där skulle hon och fölis få gå några veckor, om hon kände att de behövde vara ifred, och Tova verkade väldigt nöjd över det.

Det ser inte mycket ut för världen, men det duger bra

Snö isolerar från ljud, och skitmycket snö isolerar väldigt bra. Jag märkte att Tova var lite ouppmärksam emellanåt, men inte hörde jag att det var ett hallabaloo i Vinterhagen heller. När jag ledde tillbaka henne så berättade de andra högt och tydligt att det minsann INTE var OK att ta ut en häst på roligheter och inte de andra. Gastroler, han beter sig ju bara som en hingst, så han stod jättenära för att välkomna oss, men kärringarna, ursäkta stona, var mäkta sura.

Nåväl, åter i Vinterhagen ledde jag Tova in i hagen, lossade knuten på grimman och böjde hennes huvud mot mig. När hon slappnade av lät jag grimman glida av henne. Tidigare har hon snabbt avlägsnat sig i det läget, men nu stod hon kvar med mig.

Med beröm godkänt, alltså!

2012-01-29 15:11 | 2 kommentarer

Hilda sitter i fönstret och tittar ut

Jag har aldrig varit med om katter som älskar snö så mycket som Hilda och Sot. Även om vi nu har lite för mycket av varan, så är blir jag glad i hela hjärtat när jag ser kattfröknarna skutta, hoppa och lägga sig i bakhåll för varandra i snön, och de håller mig alltid sällskap när jag skottar. Men de är inne ganska mycket också förstås. Alldeles strax upptäcker Hilda en flock gulsparvar som verkar funnit någonting intressant runt/under bilen.

"Men.. men.. Det springer ju MAT därute!!"

De roar mig inomhus också. De är så livsbejakande, självklara och avundsvärt lekfulla och lata. Jag ska bli mer lekfull och lat, det har jag bestämt mig för.

"Öppna fönstret, snälla.?"

Hilda fick vackert stanna inne, och glömde snart gulsparvarna.

***

Det verkar inte bli något föl i helgen, och jag blir glad om fölis har det gôtt där inne i Tovas mage och sover en vecka till. Tänk om hon kan tajma in det så att Stefan är hemma*håller tummarna*

Jag äter flera, lyxiga smårätter under aftonen och kvällen. Just nu gör jag baguetter från överbliven dinkelpizzadeg från igår, som ska fyllas av grönsaker och en skivad kycklingfilé som jag ska steka strax (kryddar och steker i smör först, skär upp se'n). Senare blir det hemmagjorda vårrullar med en helt magiskt ljuvlig dip av bla risvinäger, fisksås, chili och vitlök. Det är viktigt att njuta.

Önskar alla en härlig lördagkväll!

2012-01-28 15:54 | 1 kommentarer

Jag trodde inte det var möjligt, men när jag skottat klart, strax efter 10 i morse kunde jag bara konstatera att det är fullt nu. Det ryms faktiskt inte mer snö på vår gård!

Det här är en vanlig snöskyffel av märket Fiskars. Det är ett företag som gör saxar, vilket de bör hålla sig till. Sorry, Fiskars, men snöskyfflar är ni inte så bra på att tillverka. Jag är drygt 168 cm lång, och skyffeln når mig ungefär jämns med öronen, när jag har skoterkängorna på mig.  Det syns inte riktigt på bilden, men skyffeln är nedstucken i nivå med den framskottade gårdsplan. Jag backar lite, så syns det bättre:

Sådärja, nu syns det bättre.

Det är ju inte bara så att jag ska skyffla snön ur vägen, jag ska ju orka lyfta upp den också, över snövallarna. Ursäkta? Att det bara är just här det är så mycket snö? Jag backar lite till:

Ser ni nu då? Jag står här vid nedfarten till källarporten. En nedfart som även den skottas, då det är den vägen vi tar ut vattnet till Vinterhagen. Jag vänder mig om för att försöka förmedla helhetsintrycket:

Här framgår det att jag fuskat lite längst mot vägen, men kolla på sidorna! Jag är inte Hulken, jag orkade helt enkelt inte lyfta bort snön. Inte för att det fanns plats för det heller. Anstränger ni er så ser ni fodervägen ned till Vinterhagen på andra sidan vägen, samt snökanterna som flankerar den.

Eftersom det nu inte får plats mer snö så slumpar jag bort den. Helt gratis till och med! Drömmer du om att arrangera en Big Air-tävling? Behöver du isolera ditt hus utifrån? Bjuda in världseliten i skoter cross till en träningshelg? Låta barnen uppleva ett riktigt snöbollskrig, eller bara dumpa det på din gnälliga grannes tomt? Här blir dina drömmar sanna, och du hämtar snön helt gratis! Jag kan till och med skicka med snöskyffel av tveksam kvalitét.

Mejlsvar till nuräckerdet@räddamigfrånsnön.nu

***

2012-01-27 12:04 | 7 kommentarer

Jag blev lite nervös i går morse, när en av mina tre väderprognoser utlovade ymnigt snöfall och iskalla sydostvindar under torsdagsdygnet. Det är nämligen så att en vägskrapa lämnade inte bara en, utan två kompakta vallar av is på min breda uppfart i tisdags och även en vall på fodervägen ned till Vinterhagen. Jag tog itu med fodervägen på en gång, men av tidsbrist och upptäckten av att Tovas juver verkat växt till det dubbla på ett dygn så kom jag av mig med infarten. Jag greppade alltså spaden och skottade bort bägge isvallarna på förmiddagen igår. Det tog väl inte särskilt lång tid, men det var tungt som attan! Så tittade jag på de dubbla raderna rundbalar på gården, och insåg att jag måste skotta fram en bal till, för kommer det mycket snö igen kan det bli för mycket, även för mig.

Förvisso är jag rätt skottfast, men det finns ett skott jag räds, och det är ryggskott.

Jag har nämligen drabbats av ryggskott två gånger i mitt liv, och det var fasansfullt! Särskilt ena gången då jag svimmade av smärta, samtidigt som jag med äkta fasa trodde ryggen gick av. Jag är stark, men ryggens böjningar råder jag inte över, jag vet hur fort det kan hända.

Av barmhärtighet låter jag bli att visa bilder över mängden snö där balarna står, man jag kan ju beskriva det. Snön går nästan ända upp till balarnas fulla höjd, minus 5 -15 cm, och varje bal kröns av en bred och hög hatt av tung, kompakt snö, ca 60 cm hög. Jag måste skotta runt balarna så jag tar mig runt för att skära lös plasten, ta bort den och nätet, och kunna lossa hö att köra ut. Det tog en stund, men jag (och ryggen) var väldigt nöjda efteråt. "Bring it on!!" vrålade jag upp till Rimtursarna när jag var klar. Sedan gick jag in och kollade väderprognoserna igen, och då hade de ändrat sig till svag vind och ungefär fem snöflingor. Men jag fick jobbet gjort, så jag är nöjd.

Tova stegade fram till mig och stoppade huvudet ned i grimman som jag tydligt höll fram till henne. Hon verkar jättestolt över att ha överkommit tröskeln. Jag kunde som sagt få fast henne innan, men det är ju så mycket mer praktiskt när hon kommer till mig och ber om det. Jag undrar jag, om fölet nedkommer innan veckan är slut?

Kvällens ridlektion då. Carina var upptagen, så hennes adept Ida (länk till hennes blogg) tog över lektionen. Hon verkar vara en pärla! Dels är jag grymt imponerad över att hon kunde våra namn helt utan vidare (jag brukar kalla ryttarna vid hästarnas namn när jag står i mitten*s*), och hon gav en väldigt bra och "nyttig" lektion med mycket god timing. Jag trodde att jag skulle rida Tuscha flera lektioner i rad, men där missförstod jag upplägget. Istället fick jag rida en annan favorit:

Den eldröda Tatjaana

Tatjaana är en underbar häst, väldigt väl tillriden. Hon går inte att lura och hon kräver att man "gör rätt". När det blir dags för hoppning vill jag gärna rida henne igen, för hon hoppar jättebra!

Ja, nu sitter jag här med frukostkaffet och tittar ut genom köksfönstret, och visst snöar det. Ganska ymnigt emellanåt till och med, så det var bra att jag gjorde bort allt det tunga igår. Skottåret fortsätter.

Önskar alla en härlig torsdag!

2012-01-26 08:28 | 8 kommentarer

Välkommen sol!

Jo, solen har lyst i år, men efter allt snöande och de gråa molnen efteråt gör att det känns som att jag inte sett solen alls i år! I morse, under morgonpromenaden drog dock molnen bort. På väg upp mot mon tändes plötsligt bleka morgonstjärnor på himlen, och temperaturen sjönk raskt från sju minusgrader till elva.

Jag hade ärenden in till stan på förmiddagen och hann inte ta några kort på den ljuvliga soluppgången, men ni får följa med mig på en promenad från Vinterängen ned till lägdan medan jag funderar kring någonting helt annat.

Här går hästarnas stig från ängen och ned

Nämligen solstorm. Egentligen hade jag tänkt skriva "Solen, och världens undergång" i rubriken, men det var lite för drastisk inledning tycker jag, men det är egentligen rädslan för mänsklighetens slut jag har funderingar över.

Jag lyssnar helst på P1, men i bilen lyssnar jag nästan alltid på P3. Musiken, humorn och idiotin håller mig alert och på vägen. I Morgonpasset pratades det om solstormen, alltså det utbrott som varit på solen och drabbar oss under några dagar. De läste rubriker och notiser från våra kvällstidningar, och programledaren Martina var uppenbart orolig över att jordens undergång nu var nära.

Ovanför sandtaget

Med darrande och lite för skarp röst gjorde hon lyssnarpubliken uppmärksam på att detta är det värsta utbrottet sedan våren 2005. Frågan som omedelbart dök upp i mitt huvud var huruvida jorden gick under 2005 eller inte. Jag minns den våren, för jag fyller år den femte maj, och just det året var det ju en trippelfemma för mig! Nej, jorden gick inte under. Inte heller gick den under när en solstorm orsakade ett strömavbrott i Quebec 1989, men under diskussionen steg programledarens oro märkbart, och roten till obehaget var "dokumentären" (jo, den kallades för det) 2012.

Hästarna har valt en vacker väg, högt ovanför älven

I helgen såg jag spelfilmen 2012. Det håller ju på att vara dags, liksom, om det visar sig ligga någon sanning i teorin om att Mayaindianerna med exakthet förutspådde tidernas ände. När jag gav min man en kalender för 2012 i julklapp skojade jag till det i rimmet också, om att jag inte borde behövt betala för hela paketet. Men snacka om överskattad film! Och vad hade Maya med det att göra? Förutom att de kanske blev lite less på att göra den där kalendern, eller fick slut på material så den helt enkelt slutade i december 2012. Vad hade varit ett passande datum att avsluta kalendern? Filmen handlade om att jordskorpan flyttar sig, Maya nämndes, filmen slutar på Amerikanskt manér i fredens år; 0001. Skitfilm! Men se den gärna, kom bara ihåg att det är en skitfilm, kanske den verkar bättre då.

Min underbara flock

Men är folk på riktigt oroliga över att jorden går under just i år? På grund av en skröna och en film? Det cirkulerar ju domedagsprofetior hela tiden, det är inget tvåtusentalsfenomen. Hur ser livet ut för den som oroar sig? Är man så övertygad att man tar SMS:lån för att man inte behöver betala igen dem? Det tror jag inte man gör, för världens slut är en så ofattbar tanke, så den kan ju inte vara sann. Men varför är man så rädd, det är min undran.

Men de som nu tror på profetior vill jag trösta med följande; I min utgåva av Nostradamus' Profetior så kommer mänskligheten förstöra Moder Jord i minst tusen år till, och i det allra sista världskriget, som utkämpas om rent vatten, kommer man att slåss med käppar och kasta sten på varandra. Så nu slipper ni ha ångest!

PS, hoppas ironin framgick..

2012-01-24 18:44 | 5 kommentarer

Härom dagen skrev jag i bloggen om att jag och Tova övade i hagen på att hon skulle "ge mig huvudet". Jag kanske borde skriva om syftet också?

För en häst som är född i storflock i Ryssland är vissa saker inte så självklara som vad de kan vara för en häst, uppvuxen på en gård i Sverige. Det är inte säkert att de vet vad stängsel är, och metoderna som används för att "tämja" och "rida in" hästarna kan skilja sig drastiskt från alla svenska metoder. Som exempel bara. Vildhästmanér kan vara att hästen är svår att fånga och gärna själv väljer förutsättningarna för infångandet när förtroendet börjar komma. Det är inte ovanligt att de själva går in i ett vindskydd, stall eller ställer sig flankerad av en annan häst eller vid en vägg innan de låter någon ta på dem grimman, och då brukar själva "infångandet" bli odramtiskt. De väljer alltså själv att begränsa sina möjligheter för flykt.

Tova hon är sådan. Går hon i Hemmahagen, där det kombinerade utestallet och vindskyddet är hennes säkerhet när jag kommer med grimman, går hon själv in och ställer sig i "sin" spilta innan jag lugnt och utan problem får ta på henne grimman. Praktiskt förvisso, men det finns ju tillfällen när jag inte har utestallet att tillgå, eller vid speciella situationer. Tovas utmaning har alltså varit att själv stoppa huvudet i repgrimman när vi befinner oss mitt ute i öppet landskap, utan väggar eller annan häst i närheten.

Det är därför vi gjort övningar där hon själv ska komma till mig, böja huvudet mot mig, inte vända sig bort när jag tar på henne eller försöker ta på henne grimman. Att hon är högdräktig är till min fördel. I flocken är hon ranglåg, och Basjkirer är mycket nyfikna och undersökande av naturen. Nu är hon så pass nära fölning så att hon, trots rangordningen håller de andra från sig. I djup snö och med mycket kläder på är det inte alltid jag hinner se om något av de andra stona kommer och i nyfikenhet trycker undan henne, men nu iakttar de oss på avstånd, så jag har bara en häst att koncentrera mig på.

Igår kunde jag gå rakt fram till henne, hälsa och smeka hennes huvud (till skillnad från att först ta på hennes bakdel och försiktigt smeka sig framåt, som hon tidigare föredragit). Jag ställde mig på hennes vänstra sida och strök henne på halsen medan jag höll fram repgrimman med vänster hand. Hon böjde huvudet mot mig (nästan puttade mig i magen med mulen) och jag trädde på grimman medan hon stod kvar med böjt huvud. Så rätade hon upp sig och stod rakt fram. Jag "drog" hennes huvud mot mig i grimman, och när hon böjde huvudet mot mig och slappnade av (höll kvar sitt huvud utan tryck) lät jag grimman lida av. Så gjorde vi några gånger och sedan var jag nöjd för dagen.

Övningarna sker på en öppen och nedtrampad yta, så det finns möjlighet för henne att fly, om hon väljer det. Det kan hon ute i djupsnön med, men det är så mycket mer praktiskt för både mig och henne om vi står på en nedtrampad yta. Utmaningen är att hon ska välja att vara med mig, och själv stoppa huvudet i grimman. Precis som hon gjorde igår!

2012-01-24 08:18 | 2 kommentarer

Vissa företeelser är religion, det är bara att konstatera. Kost är ett exempel, särskilt dieter av extremare variant. Barnuppfostran ett annat exempel, också givetvis hästhållning.

Ödmjukhet är någonting som saknas hos en del "religiösa". Många är ödmjuka, själv försöker jag vara det, för jag tror det är jätteviktigt att man själv tror på det man gör, även om det inte till 100% överensstämmer med mina metoder. Särskilt sedan jag sadlade om (hehe) från traditionell hantering till NH för två år sedan har jag blivit ännu mer ödmjuk. När jag hade min nordsvensk Tindra för drygt tio år sedan, köpte jag en jättebra bok på rean; "Western Training. Theory & Practice" av Jack Brainard. Jättebra eftersom mr Brainard är ödmjuk. Han ger förslag till lösningar men förkastar inte annan hantering. Till exempel har han bilder på hästar som tävlar i GP i dressyr (Kür) för att visa prov på rätt form under arbete. Jack skriver såhär i boken, i ett kapitel som handlar om galoppfattning (fritt översatt av mig):

Fråga tio hästkarlar hur man gör en galoppfattning, och du får tio olika svar. Om alla tio hästar fattar galopp har alla rätt, eller hur?

Nå, det är en sanning med modifikation, eftersom det alltid går att skrämma en häst till lydnad, vilket är vanligare än man tror (eftersom det oftast sker i okunskap och av "välvilja"), men jag förstår vad han menar. Vet jag hur galoppen känns i kroppen, hur den ser ut från mitt perspektiv är det betydligt lättare för mig att förmedla tanken, känslan och bilden till hästen när jag fattar galopp. Det är viktigare än var jag exempelvis har min vänstra häl, tänker jag på min häl undrar hästen kanske om jag har ont någonstans eller om jag tappat något.

Det är min filosofi, och jag klandrar ingen som tänker annorlunda.

***

De värsta "religiösa fanatikerna" har inget till övers för oliktänkare. Man kan sitta i en diskussion om någonting som har med hästar att göra, en diskussion som tillslut blir till en enkelriktad gata, och avslutas med ett ilsket "..och säger du någonting annat, då blir jag förbannad!"

Här är en sak som gör en del "religiösa" hästmänniskor förbannade; Jag är övertygad om att man förkortar hästens liv med 15 år den dagen man börjar sko den. Klart det gör folk förbannad, för inte vill man väl höra att man förkortar livet på sin bästa vän heller? Jag har också haft skodda hästar, och jag har också "vetat" att hästar måste ha skor för att kunna ridas. Två gånger har jag haft hästar som absolut inte kunnat gå barfota, hur mycket jag än ville, bland annat ett fullblod med väldigt sköra fötter.

Med tanke på att medellivslängden på en svensk häst är runt fem år (så var det för några år sedan i alla fall, kanske siffran är annorlunda idag) så behöver man inte vara raketforskare för att räkna ut att främsta dödsorsaken för en häst i Sverige knappast är hög ålder, och det är nog inte vanligt att den dör på grund av att den har skor heller, men det är ett påstående som retar upp! Jag hävdar inte att det är sanningen, men det är min övertygelse, och det är upp till var och en om man håller med eller inte. Jag blir i alla fall inte förbannad om någon inte håller med.

Det där var bara ett exempel, jag har fler övertygelser som retar upp de jag kallar för "hästreligiösa fanatiker" Min fundering är förstås om dessa anser sig färdiglärda? Själv är jag vetgirig, och jag tycker min flock lär mig nya saker varje dag. Vad mitt liv vore fattigt om jag inte ständigt lärde mig mer om dessa underbara djur. Jag vet inte vem som sagt det, men jag avslutar med en annan övertygelse jag har:

Den som säger sig vara färdiglärd är oftast inte lärd alls, bara färdig.

Jag blir inte förbannad om du inte håller med. Då kan du ge mig feedback eller helt enkelt klicka dig vidare i livet

Min älskade flock

2012-01-22 19:35 | 3 kommentarer

Skrapan!

Mitt i all snön behövs det verkligen vårtecken, eller hur? Gastroler höll mig sällskap när jag mockade vindskyddet idag. När jag klappade honom såg jag att han lossade väldigt mycket (nåja, fråga mig igen i mars om jag tyckte det var mycket*s*) vinterpäls, så när jag mockat klart hämtade jag skrapan.

Det är en så'n där himla praktisk grej, som man kan använda både som svettskrapa och håravlägsnare då den har en taggig och en slät sida. Ryktsten har jag aldrig förstått mig på, förmodligen har jag för svaga nypor, nej jag gillar de här och köper en så fort jag finner en. Man lossar den i öglan, så man håller ett hantag i varje hand, och kan böja den så det lätt går att dra den över ryggen eller under magen på hästen.

Det här är den tredje vintern jag borstar Bizra och Hinica, och de brukar börja lossa sent, som de flesta unghästar, men Bizra lossade nästan lika mycket som Gastroler, och tyckte skrapan var såååååååå skön så! Särskilt på mulen. Hon tycker mjuka borstar, avsedda för hästars ansikten är för mesar.

Jag och Tova hade det himla mysigt i hagen. Skrapan var inget för henne, men vi övade på att hon ska "ge" mig sitt huvud. Först ska hon söka kontakt med mig när jag står vid hennes hals, vilket hon gjorde ett par gånger åt bägge hållen. Sedan ska hon gå undan för tryck när jag håller handen under hennes huvud och liksom trycker hennes högra kind mot mig när jag står vid halsen på hennes vänstra sida. Hon ska vara följsam och inte streta emot när jag trycker huvudet mot mig, och när jag släpper trycket (alltså att hon själv böjer huvudet) ska hon stå med huvudet böjt mot mig. Det gjorde hon också helt utan protester, och sedan följde hon mig runt i hagen, som ledd i ett osynligt rep. Det är svårt att tro det ibland, hur otroligt social och mysig hon är, då hon ofta har ett så flyktigt beteende.

Vi har gjort iordning utestallet och en liten inhägnad i anslutning till den, med ny stängseltråd till och med. Den ytan vill jag ha redo, om det visar sig att Tova behöver vara ensam med sitt föl de första veckorna. Bäst är väl om det inte behövs. Hon håller alla andra på avstånd om hon vill, men hon har ännu inte vågat säga ifrån mot Hinica. Det och hur Gastroler kommer reagera är väl det enda som jag funderar lite på, men jag måste ju tro och hoppas på att det går bra. Jag känner mig förberedd, så nu inväntas bara vaxpropparna.

Nu väntar en lång, härlig hundpromenad. Jag önskar alla ett trevligt slut på årets tredje vecka.

2012-01-22 13:30 | 3 kommentarer

Jo, faktiskt tycker även jag att det räcker nu. Jag älskar vinter och snö, men det finns gränser även för mig. Ni ska få följa med på en promenad runt gården, så hoppas jag det syns hur jäkla mycket det faktiskt är. Förutsättningarna var inte de bästa nu under förmiddagen, med tunga, gråa moln och snö som helt enkelt är jävligt vit, och i avsaknad av bleka nyanser..

På väg upp till ladugården. Portdörren är av "normalstorlek", som det kanske framgår om man ser kalkväggen till höger. Där, bakom snön *pekar*

***

"Utsikt" från selkammar'n

***

Så går vi ut igen

***

Den här tunnan rymmer 90 liter, om det säger er någonting

***

Vi har haft två vargavintrar i rad här, innan denna. Nog tyckte jag att det kom mer än lämpligt mycket snö i fjol också, men det kom inte så mycket att det täckte stolparna. Nu syns bara distansisolatorerna på sidan mot vägen. Uppe i skogen har hela stängslet snöat över.

***

Jag vet inte om ni ser det, men det finns inga plogkanter längre, de är i nivå med snön på lägdan, så de har flutit ut liksom.

***

Det har äntligen blivit uppehåll i snöandet, om än temporärt. Tunga moln gör tillvaron grå idag och nacken gör så ont så jag mår illa. Inte många knop blir det idag, men kanske känns det bättre efter jag tinat upp kroppen i badkaret? Middagen bir nyskapande, en gryta med mycket intressanta smaker. Jag får återkomma med betyg om den.

Önskar alla en fin helg!

2012-01-21 12:05 | 3 kommentarer

Tova med snötäcke

Alltså det fullkomligt vräker ned snö där ute, och har gjort så sedan igår natt. Det är som ett redigt ösregn (för den som minns skyfallen vi hade här i höstas) fast med snö! Bilden på Tova här uppe är tagen 14:30, men snön och molnen gör att det ser ut som sen afton.

"Har du en morot till mig..?"

Gastroler är fredagsfin med ispärlor fulla manen!

Det positiva är att hagen ser väldigt, väldigt ren ut. Skulle gå runt och kolla stängslet idag, men det gick inte! Jag sjönk ned till midjan så fort jag tog avsteg från hästarnas stigar uppe på vinterängen, men de går inte i närheten av de översnöade trådarna (jajjemän, hela stängslet är översnöat uppe i skogen!), så jag hoppas på att det fortsätter vara lugnt. Det värsta som kan hända är väl att en älg förvirrar sig in i hagen och blir sugen på hästarnas mat.

Nu är det after work, och sedan blir det pizzabak här! Dinkeldeg förstås, och det blir lyxiga skapelser med bla rostbiff och rökt fårfiol (pizza är fantastisk restmat) och jag gör en ganska tjock botten. Sist jag gjorde dessa pizzor fick jag betyget "den godaste pizzan jag ätit i hela mitt liv" av 17-åringen. Tänk att pizza utan ost kan vara så gott

Over and out från Casa Jonsson!

2012-01-20 16:07 | 2 kommentarer

Personligen tycker jag man kan göra som med andra raser av kallblodstyp; Vänta tills dess fjärde levnadsår. Eftersom Basjkirer kan bli väldigt gamla, upp till femtio år, vad jag förstår, så gör det ingenting om man väntar tills hästen är fem år, huvudsaken är att den är redo för sitt uppdrag. Fysiskt och mentalt.

Bara för att min Basjkir, som är två och ett halvt år, är jättesnäll att hålla på med, stark och trygg betyder det inte att den är klar för allt en vuxen häst ska klara av. Visst, man kan påbörja inkörning, det är en lämplig uppgift om man gör det på rätt sätt efter hästens förutsättningar. Så finns det ju massor som man kan vänja sin häst med, som att få hovarna verkade, prasslande påsar, gå över presenningar, skickas över exempelvis SJ-pallar, mellan portar, skickas in i en transport, ja lastas över huvud taget och åka en sväng, betsel, ha saker på ryggen, gå som ledhäst etc.

"Inriden" eller "riden" kan också ha många olika betydelser om man ser det i en annons, och jag blir ledsen när jag ser en Basjkir på tre år till salu som är "mycket riden och skulle passa till turridning eller ridskoleverksamhet". Om jag betalar för ridlektioner, inte vill jag rida en outbildad, jätteung häst. Vem vill det? "Sutten på" och "riden" betyder ibland samma sak. Själv har jag ridit in en nordsvensk som var nio. Hon var förstås mycket hanterad och körd, och hon är den trevligaste ridhäst jag haft.  Självklart är hon uppsatt på en skyhög piedestal och omgiven av ett rosa skimmer av selektiva minnen som få hästar kommer att kunna bryta igenom. Här följer två av mina argument till att vänta med inridning av sin Basjkir, och istället ägna sig åt andra, roliga aktiviteter:

Hästen ska räcka så länge som möjligt.

En häst som kan bli upp till 50 år. Är det så, bör man nästan förvänta sig att den kroppsliga (och även den mentala) utvecklingen sker långsammare än för en "vanlig" häst. På många håll råder en uppfattning om att en häst som inte rids fem dagar i veckan inte kan vara lycklig. Om så är fallet just för den hästen kanske man ska se över hur den övriga tiden ser ut för den individen. Hur ser sammansättningen av flocken ut? Är hagarna tillräckligt stora? Hur har hästen det socialt, när den inte är med matte/husse? Får den för mycket kraftfoder? och så vidare. Jag går inte in här på uppstallning, lösdrift, påtvingade relationer över allt för små ytor etc. just för Basjkirhästar, men jag sticker ut hakan och påstår att hästen inte behöver ridas fem dagar i veckan för att vara lycklig. Kanske behöver den aktiveras eller kräver social träning och utmaningar för att utvecklas eller för att vara en trevlig och glad häst, men det är en annan sak.

En häst som kan bli 50 år bör man vara rädd om så den håller. Man bör behovsanpassa vissa "sanningar" såsom raspning av tänder, hovvård, foder och allmänskötsel till de förutsättningar (häst) man har. Alla hästar (hästraser) har inte samma kvalitét på hovar till exempel. Dessutom har Basjkirer ett sätt som gör att den kan verka mer vuxen än vad den mentalt är, något som ibland är en nackdel för dem, då det lockar till "barnarbete".

Hur mycket framåtbjudning är OK?

En gång hyrde jag in en häst i ett stall det fanns en tvåårig hingst som ägaren börjat köra in. "Åh, han är så lat." "Han är så trött, man får använda pisken hela tiden för att han ska orka." Då hade jag inte kört så mycket, och hade ingen erfarenhet alls om unghästar så jag trodde det var normalt. Det var ju kunniga människor som hade unghingsten. Jag vet mer nu, både om unghästar och körning. I våras deltog jag i en körkurs uppdelad på två etapper, för Svenske mästaren i Skogskörning; Hans Sidbäck, och det var enbart Basjkirhästar med på kursen. Jag blev inspirerad av kursen och fick en längtan att lära mig köra in mina hästar. I en bok skriven av körmästaren står det såhär om framåtbjudning:

"En häst med framåtbjudning är en häst som av egen vilja och energi är beredd att i varje situation göra det kusken ber om. Ordet kan enkelt översättas till livsglädje och arbetsvilja. Det kan endast uppnås med en välmående häst som är positiv till dina krav. Det är omöjligt att uppnå detta med tvång och skrämmande tilltag. Om en häst tvingas utföra det som önskas med t.ex. piskan, är det inte längre den positiva, naturliga framåtbjudningen som uppnås. I det fallet får man en häst som är stressad och "flyr" drivningen och det är precis motsatsen till det vi är ute efter. Tyvärr kan en sådan stressad häst i lekmannaögon se ut som en väldigt glad och samarbetsvillig individ. En häst med naturlig, positiv framåtbjudning är lugn och harmonisk med god arbetsvilja, utan att vara överilad."

Jag minns att han på kursen betonade vikten av att inte mana fram för mycket framåtbjudning på unga hästar, för den finns där och kommer fram ändå vid tillfälle. Manar man fram den för tidigt har man tillslut en vuxen häst som inte går att få stopp på.

Jag påstår alltså att en allt för tidigt inriden häst kan bli mycket missförstådd. Särskilt kanske en Basjkir, som inte är lika flyktig som "vanliga" hästar, den kan nog ses som mer vuxen än den egentligen är, och även som slö eller dum. Oavsett om man använder sig av traditionella metoder eller Natural Horsemanship så kan nog många vara överens om att det är lätt att skrämma eller tvinga hästen till att göra rätt. Att hellre föreslå en lösning kan ta längre tid att lära in, men befästes istället djupare och man får en bättre relation.

***

En häst utan ryttare är alltid en häst, men en ryttare utan häst är bara en människa. En tanke som är tröstande för hästen, men kanske frustrerande för ryttaren. Har man gett sig in på att ha en unghäst av kallblodstyp bör man inte ha för bråttom, det är viktigt att vara en klok människa innan man blir en klok ryttare.

***

2012-01-20 08:35 | 3 kommentarer

Det har inte varit någon hemlighet att ett stort snöoväder skulle dra in natten till torsdag, men när jag körde till Gideå för ridlektion i går kväll hade det redan börjat snöa och blåsa. Jag hade förstås klätt mig rejält, är man rätt klädd är det mysigt att rida i yrande snö. Däremot var jag inte klädd för en lektion i ridhuset.

Ridhusbygget i Gideå började i höstas, och nu är allt på plats. Underlaget ska bättras på, det ska bara "sätta till sig" först, men det dög för en innebandymatch! Ja, det är väl mer en korsning av enhandsfattad innebandy och polo, men en nyttig och väldigt rolig övning. Ett plus är att inte ha en stor häst, sist jag spelade satt jag på bjässen Hinica, som förvisso var snabb i vändningarna, men man ska ju nå ned för att träffa bollen också. Tuscha är mer lämpad för sådana sporter.

Vi började med att parkera hästen och sparka/studsa bollen runt hästen, under, mellan frambenen etc. Sedan dribblade vi bollen på samma sätt med klubba runt hästen. Innan vi satt upp fick hästen bekanta sig med klubban, lukta på den, känna den över hela kroppen (benen och huvudet är viktigast, då det är de delarna som kan få närkontakt av en ivrig spelare på ryggen), samt att vi förde klubban över huvudet och ryggen på den. Hela tiden fokuserar man på bollen och klubban, inte hästen -förutom att i ögonvrån kolla reaktionerna, om den tycker det är obehagligt, om den visar en uppmärksamhet, eller i värsta fall står och drömmer sig bort, långt utanför ridhusväggen och till synes accepterar allt man gör. Det är den hästen som möjligtvis kan reagera negativt när spelet börjar, då den rycks tillbaka till verkligheten.

Övningen handlar om att hålla balansen på sig och sin häst, byta hand för tyglar och klubba, fokusera på det man gör, samarbete, kroppsmedvetenhet och tankens inverkan (dit man tittar hamnar man). Vi delades upp i två lag efter att vi först dribblat runt själva från hästryggen. Inom laget övade vi passningar innan matchen startade. Varje lag har var sin boll som de ska försöka få in i var sitt mål, på motsatt långsida. Man får även skjuta bort motståndarlagets boll.

Jag trasslade förstås in mina tjocka vinterhandskar när jag ivrigt skulle byta tygeltag och klubbhand, och svettades i vinterjackan. Dessutom hade jag lånat makens hjälm, så jag fick plats med mössa under! Det gick bättre när jag slängde av mig handskarna, men jag tror inte det var bidragande orsaken till att vårt lag vann. Det var skönt att skritta av efteråt, för vi var alla väldigt varma. Det var faktiskt riktigt härligt att gå ut i yrsnön och leda hästarna tillbaka till hagarna när lektionen var över.

Basjkirer är fantastiska, det vet jag ju. De har bara varit inne i ridhuset några gånger, men brydde sig inte om ljud, folk som kom och gick eller annat. Tuscha som är född "i det vilda" och kom hit som fyraåring för drygt 13 år sedan, man kan inte tro att hon gjort annat än gått i ridhus. Som alltid gnäggade hon ett lågt "tack" när jag satt av, och jag kramade om henne när jag lättat på sadelgjorden. "Det är jag som ska tacka, Tuscha." sade jag och skämdes över att jag råkat slå bandyklubban i huvudet på henne i stridens hetta.

Det här är den finaste bild jag har av ledarstoet Tuscha. Den är från sommarbetet 2010, och när jag tar bilden så ligger resten av stoflocken i gräset och sover bakom mig, utom Kalinka, som står och vakar åt andra hållet. Jag undrar vad hon tänker på..

2012-01-19 09:17 | 3 kommentarer

Hilda är den enda av våra djur som har "riktig" namnsdag, så hon får väl firas ordentligt. Själv har jag galet ont i nacken idag, och jag ska sova så mycket jag kan så jag orkar rida i kväll. jag har ju längtat nästan en hel vecka efter att få rida Tuscha!

Nja, hon får väl fira med måtta, va?

För att ingenting ska missuppfattas så är jag övertydlig och förklarar härmed att bilden är arrangerad Önskar alla en trevlig onsdag.

2012-01-18 08:35 | 1 kommentarer

Ilska, personifierad

Jag skrev jättelångt, men det blev inge bra, så jag kortar ned min episka berättelse om irritarande moment i småstadstrafik (snarare än vägraseri, alltså) till följande, bitvis fördomsfulla punkter:

#En ny Citroën ser ut som en brandpost, alt. postlåda, och rattas med största sannolikhet av en äldre man som fram tills för två år sedan alltid kört Volvo. GPS:en av äldre modell som sitter på höger sida om föraren (läs: frun) är densamma som på Volvotiden.

#En åtta år gammal Seat Ibiza som blinkar sig förbi tre korsningar i modiga 20 km/h innan den bestämmer sig för att köra in på Coop Forums parkering rattas av Citroënförarens morbror.

#Modellbeteckningen Ibiza får en egen punkt. Borde den inte hellre heta Seat Menorca, eller Seat Madeira?

###

Jag gjorde av med all irritation i kupén på min Rover idag, så nu känns det toppen igen Önskar alla en finfin tisdagskväll!

2012-01-17 17:36 | 3 kommentarer

Egentligen har jag inte tid att blogga, men vi sitter vid datorerna och jobbar, och jag känner mig taggad!

Den här helgen har varit mycket inspirerande och nu känner jag hopp inför det kommande året. Kurser med- och om Basjkirhästar, rasens framtid, avel, tävlingar.. ibland när man sitter och bollar idéer blir man så fylld av energi! Nu ska den energin tas tillvara och omsättas till verkliga händelser.

Här i norr ser vi en ljus framtid för våra härliga Basjkirer!

2012-01-15 17:35 | 2 kommentarer

Ludde drar mig på sparken ned mot Svedje

Idag hade jag ärende till Gideå. Det är faktisk det värsta med att ha bil, att jag inte är lika noga med att verkligen handla allt jag behöver, som jag gör när jag bara cyklar till affären. Jag hade alltså glömt några saker när vi handlade i Nordmaling igår, så jag tog bilen genom det vackra vinterlandskapet mot norra delen av sjön.

Vackert vinterväder var det inte bara jag som njöt av, utan flera skoteråkare. Fyra skotrar såg jag på väg till Gideå, körda av fullvuxna karlar av olika varlörer. Att jag såg det beror på att alla körde utan hjälm.

Sälvklart måste man kolla om Harald (Berner Sennen) är ute på gården

Jag tänker inte ha någon längre utläggning om varför jag anser det förkastligt att köra utan hjälm. Kanske beror det på att jag en gång i tiden jobbade med att sälja skyddsutrustning till bland annat just skoterförare och deras passagerare och därmed hört varje vansinnig ursäkt för att inte skydda sig, utan jag nöjer mig med detta:

Tack du som använder hjälm när du kör skoter! Inte bara vet du att du inte är gud, du har dessutom en stark känsla av att du är gudomlig, och därför är rädd om dig och de som bryr sig om dig; Din mamma, din bror, din fru, dina barn. Tack för att du föregår med gott exempel och är en förebild!

När jag kom hem selade jag på Ludde och lät honom dra mig på sparken. Jag vill så gärna åka skidor med honom (jodå, jag uppskattar skoterlederna), men han måste dels lära sig hushålla med energin och lyssna på olika kommandon. På turen såg jag fem skotrar, och alla förare och passagerare hade hjälm, så det finns klokt folk här med

Snart hemma, och nu går det i lämpligare fart

För övrigt anser jag samma om de som rider utan hjälm, och jag bojkottar alla tidningar som envisas med bilder på ryttare utan hjälm (som Hästfocus, den enda i övrigt vettiga, allmänna tidsskriften för hästfolk). Det står jag för, och jag vet vad jag talar om, för jag red också utan hjälm när jag var yngre. Däremot har jag aldrig åkt skoter utan hjälm.

Trevlig helg alla, oavsett om du föredrar hjälm eller toppluva.

2012-01-14 15:06 | 2 kommentarer

Som jag nämnde i tidigare inlägg har vi en del löshö av varierande kvalité efter höbärgningen härom dagen, vilket gjort att jag bäddat i vindskyddet med "sekundärt". Bäddning av vindskydd medför mockning av vindskydd, och mockning under en norrländsk vinter kräver verktyg som grep, tålig metallspade och järnspett.

När jag mockar får jag förstås stå ut med vissa utmaningar, så som fem nyfikna Basjkirer som alla försöker vara först i kö för att se vad jag gör och vad jag gör det med. Så här funderar damerna i flocken;

-Vad är det här?

-Det är en spade.

-Vad gör man med den?

-Man städar och gör fint.

-Den är rolig att lyfta och skaka runt. Oj, vad det låter!

Så kommer nästa häst;

-Vad är det här?

-Det är en spade.

Och så vidare. Jag spettar på och hästarna kastar runt spaden i vindskyddet med buller och bång medan hingsten står blick still i mitten, lite småsur över att jag bär ut de goda dofterna han omsorgsfullt övervakat. Jag byter spettet mot en grep för att lyfta ut nedkissad bädd och då är stona där igen;

-Vad är det där?

- Det är ett spett.

-Ujj, det var svårt att lyfta.

-Men putta omkull det så ska du se att även spett kan göra festliga ljud. Särskilt om du lyckas pricka spaden!

Och så fortsätter det..

Men mitt i allt vintergöra så uppenbarade sig det första vårtecknet när jag borstade hästarna: Gastroler har så smått börjat släppa sin vinterpäls:

Håren släpper!

I dag är det tjugondedag Knut och julen dansas ut. Då byter jag gardiner och packar ned hela advent och julen i kartonger för förvaring. Det märks nu att solen är uppe längre, och jag blickar framåt. Mot nya stordåd!

Ha en fin Knut-dag.

2012-01-13 08:40 | 4 kommentarer

Amir Kahn, på sommarbete 2010

Vårtermin är ett ord som ger hopp om framtiden. I går startade min vårtermin hos Gideå BasjkirHästar, och första lektionen fick jag på Amir. Det var isigt på ridplan, även om det inte syntes, så vi övade på halter. När man håller på med NH är det bra om en halt är på riktigt, det vill säga att hästen står still åtminstone en halv minut, utan att vara på väg någonstans.

Sedan jag började med NH för ganska precis två år sedan, efter många år med traditionell hästhantering så har jag tänkt på det där med halter. Hur många gånger jag ridit ut med någon som har en häst som helt enkelt inte kan stå still, och eftersom hästen inte "kan" det (utan att explodera eller något annat hemskt) behöver den heller inte stå still. Ändå kan samma häst stå still på gången eller i hagen. Halvhalter håller vi heller inte på med, antingen står man still eller så går man. En förhållning behöver inte vara en halvhalt, man behöver heller inte göra halvhalter för att byta gångart eller "göra hästen uppmärksam". En av många aha-upplevelser jag haft.

När vi "haltat" klart släpptes vi ut på lägdan utanför ridplan för att trava och galoppera i snön. Jag hade bestämt mig för att inte galoppera igår och Amir lyssnade snällt. När mamma Tatjaana sköt iväg som ett rött skott framför honom ställde han frågan till mig, men jag sade vänligt; "-Nej, Amir, inte idag. Fortsätt trava på du." och han travade på med sina stora, mjuka travsteg. Enda anledningen var att jag var osäker på hur nacken skulle tycka om en snögalopp, den kan bli ganska skuttig. Jag hade Back on Trackkragen igår, och märkte inte av nacken ett dugg! Varken på lektionen eller efteråt.

När andra lektionen började och Amir och de andra var tillbaka i hagen började snön falla i stora flingor, det var väldigt vackert. Jag var lätt i sinnet när jag körde hem. Vad Amir har vuxit, både kroppsligt och själsligt, sedan jag hämtade honom i Norge i april 2010. En trygg, "stor" och snäll häst i en ponnykropp (men jag tror han är över D-ponnyhöjd). Nu längtar jag till nästa onsdag, för då får jag rida min favorit; Tuscha!

2012-01-12 08:54 | 6 kommentarer

Ursäkta att jag inte hann blogga under gårdagen -några trogna följare (nåja, en trogen följare) klagade lite, men orsaken heter höbärgning.

Vi skulle hämta hem de sista femtusen kilona hö runt den tionde december, men då drabbades vi ju av snöstorm med påföljande strömavbrott, så vi sköt upp det till efter helgerna. Efter helgerna var igår, så i kylig midvinterdager kånkade vi balar. Han vi köper höet av är en ängel personifierad, för han hjälper oss bära, väga och lasta allt på sina vagnar, också kör han hem det åt oss. Från gården får vi dock själva se till att höet kommer under tak, och det har vi blivit himla duktiga på.

Nu är det gjort! Och vi är mjuka i kroppen, lindrigt förkylda och snyter fortfarande ut hödamm. Mängder av löshö i varierande skick har gjort att vi skämmer bort hästarna lite extra nu, och vi har också bäddat ordentligt inne i vindskyddet åt dem. Idag när vi kånkat innehållet från sista traktorvagnen upp på ladugårdsvinden var vi otroligt nöjda över oss själva, och det doftar underbart ljuvligt och somrigt inne i porten av hö.

Mitt i allt får jag förstås inte glömma bort mina befjädrade vänner. Det är roligt att se hur de flyger mellan den stora, täta granen och fågelautomaterna. Jag kan totalt glömma bort tid och rum när jag iakttar dem.

Nu tycker jag att jag förtjänar ett riktigt varmt bad. På återseende

2012-01-10 14:52 | 6 kommentarer

Min fina Tova

När jag tittar i min kalender passerade Bizra dag 200 i måndags, om hon blev dräktig första dagen hon betäcktes, 18:e maj. Som jag överslagsräknat så är Tova runt hundra dagar tidigare, vilket innebär att hon nu passerat dag 300. Det rör sig där inne och hon ser drömsk ut ibland. Spännande.

Tyvärr hade jag inomhusjobb igår när det var så vackert väder, men jag gick ut med hundarna när solen sänkte sig.

Dimman svepte in allt i ett gyllene skimmer över älvdalen. Och medan solen gick ned steg månen över mon.

Jag var bjuden på middag på andra sidan älven på kvällen, och tog sparken dit. God mat, trevligt sällskap, smakligt vin och mycket hästprat gjorde att timmarna rann iväg i ett huj och jag insåg att jag borde åka hem för att orka ta mig upp på söndagsmorgonen.

Sparkturen hem gick ännu snabbare, för då det inte var någon trafik alls kunde jag sparka mitt på vägen där det var mest is. Tunna moln framför den stora månen gjorde att det var ett slags skymningsljus, så det bekom mig inte ett dugg att gatlysena släckts. Väl hemma var jag så pigg så jag satte mig framför TV:n ett tag medan min stora mugg kvällsté svalnade. Maken var förkyld och hade lagt sig tidigt.

Det lustiga (och väldigt typiskt mig) är att jag tog i telefonen innan jag sparkade hem, men lade den ifrån mig igen och lämnade den hos värdparet (alternativt tappade den på gården, men det må vara hänt). Jag tycker det är skönt att vara telefonfri ibland, man behöver inte jämt vara anträffbar. Frågan är hur oppskattat det var när lilla Nokian körde igång sitt larm 05:50 i morse..?

2012-01-08 08:43 | 5 kommentarer

Ser ni henne?

Där uppe i rönnen på utsiktsstenen *pekar*

***

Sot håller koll och är inte höjdrädd!

***

I övrigt är det en annan svart filur som sprider ljus i mitt hjärta idag, och hon heter Tova. Också sprider solen härliga strålar av ljus över snön, och det är så vackert! Idag är en bra dag.

Ta hand om er!

2012-01-07 12:40 | 3 kommentarer

Nu sitter den där, extratråden ovanpå stolparna mot vägen.

Det är väl mest för syns skull, den där tråden, men det var ju inte direkt jobbigt att sätta dit den. Hästarna rör sig inte i närheten av stängslet där, men det kan kanske vara bra om någon ser att där ändå finns ett staket. Jag tog med mig kameran för att visa på vilken skillnad det är hur snön trillar ned i Vinterängen.

Här, längst kanten på sandtaget, är alla tre trådar fria. Snön har blåst över staketet just här och landat på andra sidan Vinterängen.

Såhär vackert var det uppe på Vinterängen.

Av förståeliga skäl (repar mig från förkylning) orkade jag inte gå dit där det kommit allra mest snö, för där sjunker jag ned så jag har snö ovanför midjan, men en bit därifrån såg det idag ut såhär, efter att jag befriat staketet igår:

Just här är tråden egentligen i höjd med min hals. När det är barmark vill säga. Lite längre ned hade alltså även översta tråden snöat över igår.

Idag har jag lovat mig själv och mina nära och kära att kurera mig. Stefan åkte iväg på ett ärende över halva landet kl fyra i morse, så rastning av vovvar och utfodring av hästar och fåglar var jag ju tvungen att göra, men nu kvarstår bara göromål inomhus. Plus att jag ska skämma bort mig, bland annat med ett härligt bad.

Jag önskar alla en fin trettondagshelg.

2012-01-06 11:47 | 1 kommentarer

Rätt så sent igår insåg jag att det faktiskt är trettonhelgen nu. Jag gillar trettonhelgen, för det är den sista juliga. Det har aldrig hänt att jag plockat ihop julen den 26:e december för att smälla upp silvergardiner och pynta och duka i prålig nyårsstil, nej jag vill ha jul åtminstone över trettondagen. Sedan kan jag packetera tomten och bocken och se fram emot den ljusare delen av vintern.

Trettonhelg innebär i år att fredag är söndag (två snubbar i USA har nu forskat fram en kalender som är statisk; 364 dagar/år i fem år och sedan en extravecka. Det innebär att alla högtider infaller på samma veckodag, år efter år och världen spar på både bekymmer och pengar. Tänk att det skulle ta fram till år 2011 enligt den gregorianska kalendern att komma fram till den genialiska lösningen!), och dessutom vill jag gärna göra lite festligare mat på trettondagsafton. Alltså var jag tvungen att ta mig in till staden i dag.

Jag var ganska tuff när jag bestämde det, sent i går. Gårdagen var inte snäll mot mig, särskilt som jag i vrede tog det dumma beslutet att i frenesi arbeta barhuvad i rasande snövall och isande vindar. Jag lät som Bonnie Tyler, vilket förvisso min man verkade uppskatta*s* och kände mig väl som en gladiator just då, men i morse kände jag mig bra ynklig.

Snöskottning igen förstås, men nu var äntligen var snön kallare och mycket lättare och efter utfört arbete och en dusch kändes livet helt OK igen. Jag hade gott om tid på mig in till stan, och hem också, så jag makade mig fram längst Landsjövägen i trygga 50-70 km/h och stannade till och med för att ta en bild;

Man kan förstå strömavbrotten när man ser träden som hänger över ledningarna uppe till höger, eller hur? Så såg det ut nästan hela vägen in mot Ravesta, och på väg hem mötte jag flera servicebilar med folk som skakade bort snö ur bugande träd och sågade bort de som kroknat för mycket.

Hemma i god tid och vi åt sillunch, jag och min bilmekande make som skottat fram och lagat Transportern idag. Sedan gav jag mig ut för att kolla staketet igen. Hela staketet alltså, för nu har det snöat så att allt som syns av stängslet runt lägdan är den översta tråden (vilken är i halshöjd på mig i vanliga fall).

Det är synd att jag inte hade med mig kameran, för på ena sidan Vinterhagen, uppe i skogen, hade hela staketet snöat över, och för varje steg sjönk jag ned till höfterna, som mest över midjan, i snön. Det blåste friskt och isande kallt, och eftersom min kondition i dagsläget är nedsatt drog jag in kalluften i djupa, värkande andetag, men till slut hade jag avverkat varvet. Efter utfodring av hästarna lade vi oss att sova lite till en Hitchcockfilm, så nu är jag pigg igen.

Ja nu känner jag mig lite som en gladiator igen, och har tänkt mig tillaga en härlig (svensk, givetvis) oxytterfilé med julig kryddning, god sås, en blandning av basmatiris och bulgur, och till det ett fint rödvin.

Apropå röda drycker så inhandlade jag ett par flaskor med sådant idag, ifall förkylningen ger med sig så jag kan ta sparken över till Andra Sidan och fira att julen nu ska bli ett fint och snöigt minne att läggas i en låda tillsammans med glitter och tomtar, för att gro under året till nya förväntningar och tindrande ögon lagom till nästa advent.

Jag önskar alla en underbar trettondagsaftonskväll.

2012-01-05 16:41 | 1 kommentarer

Nu börjar det vara löjligt. Mer snö, jag är mer krasslig än tidigare och som lök på laxen; Strömavbrott! Det vräkte ned snö på tvären, och jag rastade hundarna medan maken skottade. När hund nummer två gjort nummer två vände vi på klacken och gick hem. Frukost intogs, och just när vi skulle ta påtår slocknade det. Då tog vi lite sovmorgon.

Sedan var det bara att klä sig och greppa snöskyffeln. Strömmen forfarande borta och vis från tidigare strömbortfall i december visste vi att vi måste ta oss in till Husum för att trycka magen full med varm, lagad mat. Självklart kom plogtraktorn precis som jag skottat klart ned till Vinterhagens insläpp. Traktorn hade dubbla blad, ett som plogar och ett som trycker övre halvan av snökanterna långt åt helvete ut åt sidorna. Behöver jag berätta hur stängslet mot vägen såg ut?

Jag greppade en skyffel och började ta itu med eländet. Det osade om mig; Jag svor och grät och förbannade dagen idioten till snöröjare fötts. Jag brann av hårt arbete, ilska och feber och slängde i vredesmod mössan ut på vägen. Den tunga snön fastnade i skyffeln. På grund av en armbågsfraktur -94 kan jag inte räta ut vänsterarmen, och det gör ont så in i helvete när jag hivar iväg ett tungt lass snö på skyffeln och det inte släpper. Snölåsen på överdragsbyxorna släppte däremot ideligen, så det kom in snö i skoterkängorna, också trampade jag genom snön och slog näsan hårt i skyffelns skaft. Då satte jag mig ned och grät som en liten flicka.. se'n forsatte jag rädda stängslet. Svärande.

Ca 13:30 var vi klara för avfärd, då hade traktorhelvetet återvänt och spytt snö över infarten. Precis när vi ska backa ut bilen kör plogtraktorn åter förbi och trycker snö ut mot hagen, men nu klarade sig stängslet.

För första gången besökte vi Pizzeria Flaggan i Husum, och jag tyckte det var mat för gudar! Tror inte bara det berodde på att jag var utsvulten och utarbetad, det är inte alla som kan få till en juste oxfilépizza utan ost. Pizzeria Flaggan kan! och är inte rädda för att krydda heller. På ICA provianterade vi nötter, frukt, risifrutti och godis, så vi skulle ha energi i skafferiet om strömmen fortfarande lyste med sin frånvaro när vi kom hem, och körde sedan mot Gideå för att komplettera inköpen.

Trygg, om än långsam medtrafikant

Även om telefon och ström inte funkar i ovädret så gör faktiskt snöröjningen det, trots det jag skrev i inledningen. Snöröjaren hemma gör bara sitt jobb, så bra han kan, och jag såg när vi körde till Husum att fler Västergissjöbor kommer svära långa haranger över igenplogade infarter innan dagen är slut. Kanske ska vi göra det enkelt för oss till nästa vinter och flytta in stängslet några meter?

Tunnelseende

Vi köpte närproducerat kallskuret och batterier till radion i Gideå och medan vi körde hem höll jag tummarna för att det skulle lysa på gården och i huset när vi kom hem. En parentes här är det idiotiska beslut de tagit i Norge att stänga ned all analog radio i landet till 2015 och bara sända digitalt. Två gånger har vi drabbats av längre strömavbrott i vinter, och bägge gångerna dog mobila och fasta telefon samtidigt. När behöver man en radio som mest? Gissa! Kanske när det är snökaos och ström och telefon försvinner? Tänker på raset utanför Trondheim, tänk för dem att vara utan radio då?

Hoppas det inte blir samma fullständigt idiotiska beslut i Sverige!

Träden bugar under snön och gör vackra bågar över vägen

När vi passerat Skallbergsgrottorna och Granto och kom ned på andra sidan berget såg vi att det lyste! Gatlyset slingrade sig som en orm i snövädret längst vägen hem, och hoppet steg. Hemma lyste det välkomnande och jag gick för att kolla staketet igen och ta några kort.

Vägen upp till ladugårdsporten, en av mina viktigaste stigar. Man kan ana här hur mycket snö det kommit. Alldeles vid ladugården är det förstås extra mycket pga takras (något jag inte direkt jublade åt igår morse).

VW Transportern står utanför garaget, inbäddad i mjukt fluff.

Adventsgranen som jag så stolt bar hem, har flugit iväg tre gånger för att sedan surras fast i tre väderstreck av mig och tyngas ned med snö av Farbror Frost. I samma veva har belysningen krupit in mot stammen för att ha mer stadigt att hålla i sig i, medan stormbyarna ylat över ladugårdstaket.

Det ser nästan ut som ett stort, snällt troll som härbergerar massor av olikfärgade älvor under sin vita pälsrock, och skyddar dem mot den bitande vinden.

Strömmen har gått tre gånger till sedan vi kom hem, och mobila nätet har ännu ingen teckning. Inte ens nödsamtal alltså, precis som det var i flera dagar i december. Vi är mätta och belåtna, och har förråden fyllda, termosar med varmvatten och i pannan brinner det. Ute i hagen ligger hästarna i höet och låter sig täckas över av snö och inne sover hundar och katter.

Hoppas ni klarat er undan Emil, eller åtminstone inte drabbats hårt. Min vrede när jag skottade fram stängslet gjorde att stormen hastigt vek av mot öster, mot Finland. Förlåt Finland, men jag fick nog.

Ha en fin kväll!

2012-01-04 17:53 | 6 kommentarer

Anledningen till att jag endast har ström i de två översta trådarna i Vinterhagen

05:50 stängde jag väckaren och steg upp för att konstatera att det var ännu mer, och ännu tyngre snö än morgonen innan. Jag ignorerade min ömma hals och täta bihålor och gick ut. Maken och jag skottade. Det fanns inte mycket att säga; Vi var tvungna att få det gjort och då måste vi hjälpas åt. Som Gunde sa på Fortet: "Vila? Det kan du göra se'n!". Efter frukost tog Stefan itu med snön som låg kvar på gårdsplan medan jag gav mig iväg för att befria stängseltråden.

Men ibland undrar man kanske över varför jag ens har ström i de två översta

Bilden ovan ljuger lite för staketet är längre från vägen än vad det verkar. Medan jag befriade stängslet från snö satte jag distansisolatorer ovanpå stängselstolparna som sitter vid vägen, så i morgon sitter det ännu en röd tråd ovanför den på bilden synliga. Hästarna går dock inte i närheten av stängslet just här, de har liksom ingen anledning.

Som sagt..

Det gick bättre än väntat att röja snö, även om det var tyngre än väntat att ta sig runt hagen. Vi tog oss in till stan och proppade i oss lunch på buffé och provianterade ordentligt eftersom det varnas för ännu mer snö. Röd stängseltråd behövde vi ju också förstås.

Väl hemma sitter jag vid datorn och serienyser med bultande bihålor, och lyssnar på stormvarningarna på P1. Jag är så tacksam över att vi klarat strömmen sedan stormen drabbade oss på Anna-dagen. På väg in till stan, när jag såg alla bugande träd insåg jag vilken tur vi haft. Jag är också tacksam över att vi fick se solen idag, och att snön gjort det väldigt vackert.

Avslutar med en bild på den växande Vargmånen;

Hoppas ni får en bra kväll, och att kommande storm inte drabbar så hårt.

*Aaatjjooh!*

2012-01-03 17:03 | 3 kommentarer

05:50 gick väckaren igång i vanlig ordning och jag gick upp.

Efter att ha sett ut genom fönstren konstaterade jag att det var bäst att ge sig ut med skyffeln; Det hade kommit mycket snö, och det verkade fasligt nära att övergå i regnblask, och då finns det inte en chans att man orkar lyfta bort eländet.

Vi hjälptes åt att skotta, jag och maken, men jag kände hur kraften rann ur mig mer och mer. Men man kan ju liksom inte bara strunta i att hö och vatten ska dras ut på lägdan, katterna ska ha mat etc. När det dråsar ned snö kan vi inte bara trampa ned det. Efter frukost skrek min kropp att jag minsann är förkyld, så jag rasade ihop i soffan och spenderade förmiddagen i framstupa sidoläge. Maken ordnade lunch åt mig, en kryddig soppa med nudlar och lax och sedan rasade jag ihop i soffan igen.

Nu har jag tagit mig upp, duschat och tagit på mig pyjamas, ute vräker det ned snöblandat regn och det har visst gjort så hela dagen. Vilken tur att vi skottade ändå. Resten av dagen ska jag skämma bort mig själv.

Hoppas alla har en fin början på året!

2012-01-02 15:10 | 4 kommentarer

***

Ars och Fridar är en urgammal hälsningsfras om god årsväxt och fred och inre frid.

Vi hade en väldigt trevlig nyårsafton här, med många goda smårätter under flera timmar. Och inte en enda potatis, inget ris eller pasta, bara småplock med dipp och en fantastiskt smakrik soppa. Vi orkade faktiskt inte göra några vickningspizzor, och när vi slutligen lade oss, vid halv tre, var vi fortfarande mätta.

Det var väldigt lugnt här. Det sköts lite i Svedje, lite i Sunnansjö och lite i Västergissjö. Hästarna mumsade av det goda vi slängde ut åt dem, och när vi myste med dem efteråt luktade de fruktsallad Till och med när det brann av raketer kanska nära var hästarna totalt obrydda och mumsade av sitt hö. Under tiden låg hundarna inne och sov sött, de fick en kvällspromenad efter vi lämnat Vinterhagen.

Jag inleder 2012 med en förkylning, men det är OK. Jag får ta mig tid att vara sjuk nu när jag kan, så hoppas jag det går över ganska fort. Avskyr när en förkylning ligger och smålurar i veckor, bättre den blir rejäl så man får ur sig allt och får vara frisk sedan.

Jag önskar alla en god fortsättning på det nya året, ta vara på möjligheterna och fyll året med sådant som är viktigt.

2012-01-01 09:49 | 2 kommentarer